There and back again

Hemmaseger?

2011-10-06T13:07:00.003+02:00

För 8 minuter sedan klev Peter Englund ut genom dörrarna och meddelade att Tomas Tranströmer skulle få Nobelpriset i litteratur. Jisses, människor som inte var Gert Fylking skrek rakt ut i glädje. Kom att fundera på vad Morfar skulle ha tänkt om sina gamla elev som nu plötsligt har delat ut ett Nobelpris till en annan svensk.

SVT:s repporter kallade det för en hemmaseger och eftersom Svenska akademin har haft som ovana att dela ut Nobelpriset till sig själva anses det vara modigt att ge priset till en svensk nu igen.

/Elin

The power of procrastination

2011-10-06T10:07:00.003+02:00

Blev beordrad att uppdatera min blogg, så eftersom jag egentligen borde skriva mitt ex-jobb så gör jag nu det.

De senaste dagarna har varit ytterst icke-produktiva, förutom ett väldigt bra möte med min handledare (inspirerande och upplyftande och helt bortglömt då jag kom hem). Det är å andra sidan inget ovanligt in the life of me just nu.

Det finns över 1300 PhD-comics, jag läste alla på under en vecka. Killen som ritar den började som doktorand på Stanford 1997 och nu reser han omkring och håller föreläsningar om The power of procastination. Han är rätt fascinerad över hur många som använder hans hemsida till just att skjuta upp sitt arbete. Rätt förståeligt tycker väl jag eftersom den nästan uteslutande handlar om andra människor som bara "ska titta på en sak på internet" och kanske egentligen inte vill bli klara innerst inne eftersom världen utanför det akademiska är sjukt läskig.

Jag rekommenderar alla att läsa några PhD-comics om dagen. I alla fall om ni är fast i den akademiska labyrinten (jfr ekorrhjul). Igenkänningshumor är den bästa sorten om ni frågar mig, men jag ska aldrig i livet doktorera.

/Elin

Was not going to do this....

2011-09-11T13:32:00.005+02:00

Har sedan länge bestämt mig för att inte skriva ngt om 11 september, men jag skulle inte skriva ngt om Utøya heller. När jag hittade det här så kunde jag dock inte motstå att dela med mig av det.

Pinsamt SvD.se...

Eftersm jag inte kan sjunga högt på bussen!

2011-08-27T16:57:00.000+02:00

Hallå igen,
Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?
Det var längesen, jag borde ringt,
men att ringa nu känns lite fånigt och kort
Jag är i Oslo med ditt ex, men det är inget mellan oss
vi bara lallar runt på Karl-Johan, och jag behövde komma loss

Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand
och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns

Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann,
i alla fall nära mig
Har du hittat hem?
Ja jag har hört att du har skaffat en lägenhet nu och stadgat dig
Och det är tjatigt att vara på rymmen jämt,
det är så mycket man borde ha klarat av vid det här laget och bestämt

Och det har inte samma charm att raggla hem klockan fem
det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns?

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
Drömmarna och vindarna hjälps åt
och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger:
Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

Sånt är livet nu!
Förlåt om jag är bitter och synisk men du vet hur det kan va
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland
och vill ha det som jag
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver
och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver

Och jag försöker å hålla mig vid ytan allt jag kan,
fast topparna är högre nu
och dalarna är djupare sen elden försvann, som du vet?

Vi kan väl ses igen, jag gillar Stångån på hösten,
när vardagsslumpen lagt sig över torgen
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att bejaka glädjen
eller begrunda sorgen

Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller kul att vara med?

Och få ro då och då bland alla tentor och poäng, det är så lätt att gå på
det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen, som ni vet!

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
drömmarna och vindarna hjälps åt
Och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger:
Vart tog den där elden vägen?

Du har hittat nån att bli gammal med,
jag har hittat nåt att göra tills dess
Vi måste akta oss för alla bättre förr, och för leda och tristess

Lycka till! Nu är det skymning här i Oslo, vi ska ut å göra byn
Ring om du vill, och hälsa dom jag känner, håll blicken kvar i skyn

Det är så många, så många, som vill ta en ner på jorden
vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden

Nästan höst på min planet

2011-08-24T15:44:00.002+02:00

Det regnade i tre dagar. Det har nog inte regnat så mycket på hela sommaren, men nu vräkte det ner i tre dagar. Sen kom hösten.

Det är höst i luften idag. Det...känns. Enligt termometern är det 21 grader på framsidan, men luften saknar sommarvärmen.

Skolan började och hösten kom. I ett svep. Det är fortfarande bara grönt på träden, men det är ju grejen med höstarna i norra Sverige: det är grönt ända fram till det inte är det längre. Vår gräsmatta är tjockare och finare än vad den har varit på hela sommaren (antar att det blir så när all vattning måste komma manuellt) och rosorna har börjat knoppa på nytt.

Allt är sommar, tills det helt plötsligt inte är det längre.

Annat är det med mörkret som nu sakta, sakta börjar smyga sig på. Som jag har skrivit om förr så står vi in i det sista mot att börja tända lamporna om kvällarna eftersom det är första, subtila tecknet på att sommaren går mot sitt slut. För någon vecka sedan började de tända gatlamporna vid 22:30. Nu tänder de dem redan 21:45.

Igår körde jag bil i mörkret för första gången sedan i påskas. Det tog mig en bra stund att komma ihåg var helljuset satt. Till min fasa upptäckte jag också igår att de har satt ut plogpinnar på vägen mellan Heden och Boden.

Jag skulle nog föredra om det regnade.

/Elin

Picture time!

2011-08-19T18:00:00.003+02:00

Så, reseskildringarna från dag 1 kom från klockslag och noteringar som jag faktiskt kort i min anteckningsbok medan vi reste. Detaljerna från dag 2 kom från fotografierna och deras tidstämplar.

Med det i åtanke så kommer här reseskildringen från dag 3 i London här:

13:09 (GMT):

Just detta Starbucks ligger på Oxford street och eftersom jag bara tog svart kaffe medan mina syskon tog saker till vilka mjölk skulle skummas hade jag druckit upp mitt kaffe när de äntligen kom. Vidare missbedömde vi storleken på muggarna som fanns till försäljning i jämförelse med den som Karl redan har hemma.

När det här fotot tas har vi redan varit på Harrods och köpt pumlor till mamma och pappa.

(Elin: "Hi, this might be a strange question i august but-"
Killen i infodisken: "Christmas decoration? Second floor.")

Harrods tar kundservice till en helt ny nivå. Jag hade nog kunnat gå omkring där en hel dag och bara fascineras av det.

17:34 (GMT) kommer jag på att jag har tillräckligt mycket pund kvar att jag ångrade att jag inte köpt några stycken av de där Sherlock-böckerna ändå. Via sms informerade mamma mig att 221B Baker street stängde kl 18. Resten av tiden i London ägnade jag mig till att debattera med mig själv huruvida jag skulle fara dit innan flyget nästkommande dag.

Efter att vi ätit våra kvällsmackor tog vi det enhälliga beslutet att vi alla var tillräckligt lika mamma för att inte göra något annat än ta oss flygplatsen nästa dag.

Ida lyckades förresten försvinna 30 minuter innan vi skulle boardat den gången också.

Nu ska jag gå vidare.

/Elin

It's all London Baby!

2011-08-14T11:29:00.002+02:00

Så där, dag 2 i London (nej, ni kommer inte undan för jag tycker det här är för roligt). Den här gången går jag dock på klockslag (GMT) eftersom "timmar från Kallax" blir lite jobbigt.

03:14 - Karl välter ut allt som finns på sitt nattygsbord. Bara Ida vaknar.
07:57 - Elin vaknar och kommer på att hennes mobiltelefon (aka väckarklockan) går på CET och tror vi kommer försova oss.
07:58 - Elin väcker Ida i ett försök att diskret ta mobilen från nattygsbordet bredvid Ida.
08:00 - Elin inser att klockan nog är 9 i Sverige nu och att det inte var någon risk att försova sig.

08:30 - Väckarklockan ringer.
08:40 - Snoozen ringer och Elin går upp. Hennes småsyskon tror att klockan är 9.

09:02 - Trycker på knappen till hissen.
09:07 - Blir less på att vänta och tar utrymningstrapporna ner till frukosten.
09:09 - Karl hittar yoghurt, som han kommer kalla fil resten av resan, och Elin häller tillbaka mjölk i en mjölkkanna.

09:40 - Compeed appliceras på utvalda ställen.
09:42 - Elin ringar in alla stationer och platser vi ska besöka på kartan.
09:45 - Ida informeras om dagens planer som hennes syskon gjort upp medan hon var i duschen igår.

10:02 - Upptäcker att Circel line inte går från Paddington mellan 14 juli och 26 augusti.
10:05 - Möts av en vägg av människor då vi ska försöka gå ner till Bakerloo line.
10:06 - Bestämmer oss för att gå till nästa station från vilken Circel line faktiskt går från. Hur långt kan det vara?

10:08 - Går över till skuggsidan av vägen.
10:12 - Inser att anledningen till att alla går på solsidan är för att hela skuggsidan är ett enda stort vägarbete.
10:15 - Tar beslut om att skita i det och fortsätta gå i skuggan.
10:27 - Börjar bli less på att gå, men nu är vi väl framme snart?
10:32 - Alla tre kan nu höra skillnaden på de olika utryckningsfordonen i London.
10:37 - Når Baker street. Elin sträcker lite på halsen och funderar på åt vilket håll 221 b ligger.
10:39 - Elin tror att vi var överens om att kasta om planerna (Madame Tussauds först och Towern sen) eftersom vi ändå är på Baker street. Karl är inte införstådd i dessa planer, spelar väl ingen roll . Ida hänger inte med alls, glömde vi bort att prata med henne?

10:43 - Det är bara lite bättre luftkonditionering på Circle line än på Bakerloo line.
10:45 - Elin konstaterar att Circle line är lika ovettig som Yamanote.

11:03 - Ser Tower of London. Elin stannar för att ta kort, Karl och Ida informerar henne att de väntar i skuggan.
11:10 - Karl lär sig zooma på sin iPhone kamera.
11:12 - Karl kan inte sluta prata om zoomen på sin iPhone kamera.
11:13 - Vi går före alla i biljettkön och hämtar ut förköpsbiljetterna.
11:14 - Funderar över om träden är planerade här för att vara snygga eller ifall det är tänkt att man ska få köa i skugga.
11:17 - En Beefeater kommer och ber oss flytta på kön. Ergo: träden var bara där som dekoration.
11:18 - Upptäcker lejon gjorda i ståltråd bredvid kön.
11:20 - Insläppta på Towern.

11:23 - Elin refererar till The Tudors för första gången att förklara varför hon tar kort på ett av tornen.
11:25 - Elin sjunger inte London Bridge is falling down när hon ser Tower Bridge, hennes syskon har ingen aning om vilken uppoffring hon gör.
11:33 - Karl upptäcker en Out of bounds skyllt från innan de började använda vita pinnar.
11:34 - Ida snor Karls skämt.
11:36 - Karl bestämmer sig för att spara batteriet i sin kamera till Madame Tussauds.
11:48 - Upptäcker en elefant gjord i ståltråd.
11:49 - Upptäcker en torkvinda. Vi funderar på ifall de där lägenheterna faktiskt sitter ihop med Towern.
11:51 - Det ser verkligen ut som att de gör det.
11:53 - Konstaterar att solur, hur korrekta de än må vara, inte förstår sig på sommartid.
11:59 - Upptäcker apor gjorda i ståltråd. Vi börjar ana ett mönster.
12:04 - Läser oss till att anledningen till att det inte går apor lösa nu mer är att en pojke blev biten på 1800-talet (kanske...?)

12:10 - Elin kan inte låta bli och berättar om skillnaden mellan användningen av S och Z i brittisk och amerikansk engelska. Karl och Ida låtsas i alla fall lyssna.
12:14 - Ställer sig i kö för att se kronjuvelerna.
12:16 - Ångrar att vi ställt oss i kö, det är sol i kön.
12:18 - Inser att vi har det bra som i alla fall inte har en björnskinnsmössa på huvudet.
12:20 - Ida försöker skydda Elins axlar från att brännas genom att hålla en karta för.
12:23 - Kommer äntligen in.

12:24 - Karl är den enda som lyssnar på guidens uppmaning att sluta stå i kö inne i lokalen utan röra sig fritt i rummet.
12:25 - Elin hinner referera till Robin Hood, The Tudors och The King's speach innan vi lämnar första rummet.
12:26 - Elin refererar felaktigt till The King's speach, men rättar sig inte.
12:28 - Att ha fel tar kol på henne och hon berättar hur det egentligen var.
12:31 - Elin berättar om trontal.
12:34 - Elin blir så glad att de visar en del av ett trontal eftersom hon inte tycker sig ha fått det att låta fullt tillräckligt konstigt. I alla fall Karl verkar lyssna.
12:36 - Karl säger att "Shit! Det var en stor diamant!" två sekunder innan vi får höra att det är världens största.
12:37 - Ida undrar varför de får allting. Hennes syskon antar hon syftar på Hogwarts.
12:40 - Roar sig över den ceremoniella kröningsskeden som användes till "the anointing". Ingen vet vad det betyder.
12:41 - Hoppar upp på ett rullband för att på så vis åka förbi kronjuvelerna. Fascineras över hur smidigt de löst detta.
12:42 - Ida undrar igen varför de har fått allt. Elin och Karl är nu övertygade om att hon men12ar Hogwarts.
12:43 - Springer tillbaka till början igen för att se baksidan också.
12:44 - Konstaterar att framsidan var snyggare.
12:45 - Karl undrar vad "sovereign" betyder, Elin funderar på att hitta på något men låter bli.
12:46 - Elin skriver upp svåra ord, Karl och Ida hittar världens största bålskål i guld.
12:48 - Elin konstaterar att hade hon fått ta kort, hade hon tagit kort på de 2 ton tunga dörrarna och inte kronorna.

13:01 - Elin och Ida tar beslutet att inte köpa glass utan satsa på mat istället.
13:02 - Karl konstaterar "Jasså, är det så det blev bestämt nu", i sin mest pappa-lika röst.
13:12 - Konstaterar att engelsk mat mest bara är konstig.
13:15 - Tre baguetter med stekt lök och märklig korv.
13:16 - Nåja, vi fick sitta i alla fall.

13:49 - Börjar kollektivt lessna på Towern, men det är för mycket kvar att se för att kunna gå hem.
13:52 - Elin hör en spanjor referera till The King's speach och fnissar.
13:54 - Karl känner sig inte träffad av lappen som lyder "Gentlemen please remove your hats" utanför kapellet något Ida påpekar.
13:58 - Fyra våningar av brittisk historia avklarad.

14:04 - Ida tycker att Elin ska vara med på några kort från Towern.
14:05 - Karl undrar varför Elin står och blåser på honom.
14:12 - Mycket besvikna på innehållet i "Bloody Tower", inget blod någonstans och alldeles för lång kö för att komma in och titta på ingenting.
14:21 - Lämnar Towern, övernöjda.

14:32 - Konstaterar att det nog inte kommer någon Circle line för att de oss tillbaka till Baker street och Madame Tussauds.
14:35 - Elin drar med sina syskon in på District line, övertygad om att vi kan åka en station och sedan ta Hammersmith & City line till Baker street.
14:40 - Elin börjar tvivla på att det går fortare när tågen bara kommer var 15 minut till Aldgate East.
15:08 - Elin är äckligt nöjd med sig själv när vi kliver av på Baker street och tackar året i Japan för att hon vågade göra det där.

15:13 - Tar VIP-hiss upp på Madame Tussauds.
15:14 - Elin och Ida överger Karl för att gå på toaletten.
15:16 - Någon tror att Karl är en vaxdocka.
15:18 - Syskonen återförenas.
15:22 - Elin och Karl roar sig med att knuffa fram Ida till Robert Pattison dockan.
15:23 - Elin försöker ta kort på sig själv med Sean Connery för att skicka till Cedric. Ida måste hjälpa henne.
15:26 - Karl känner inte att han behöver stå i kö för att ta kort tillsammans med Jack Sparrow. Elin och Ida tycker det är det viktigaste idag.
15:34 - Kort taget.
15:35 - Elin klagar på att det är fel Sherlock Holmes.
15:49 - Karl muckar lite med en fotbollstränare (?) som Elin aldrig hört talas om.
15:50 - Batteriet i kameran tar slut.

16:02 - Elin har nya batterier i kameran och Karl skickar Ida att posera med Johannes Paulus II för att skrämma bort andra människor.
16:05 - Konstaterar att Obamas docka ser ut lite som karikatyrbilderna på honom.
16:07 - Vem bryr sig om David Cameron när Winston Churchill, Margaret Thatcher och Tony Blair också står utanför 10 Downing street.
16:08 - Vad gör Gadaffi där?

16:10 - Går in i Skräck-spök-något.
16:11 - Ida ber Karl ta hennes andra hand trots att hon redan hänger sig fast i Elin. Karl tar Elins hand och Elin är nöjd med det.
16:12 - Karl går först, Elin och Ida blundar.
16:15 - Elin och Ida öppnar ögonen igen och Karl konstaterar att det var skönt att det var några framför honom som avslöjat det läskiga på vägen.

16:37 - Går in i Marvelhjältarnas värld.
16:39 - Karl blir tagen av Hulken.
16:45 - Hamnar utan planering längst fram på en 4D-bio som just ska börja, vilket är enda anledningen till att Elin inte berättar varför 4 dimensioner är svåruppnåeligt om man inte räknar med tiden och tiden är ju alltid där, alltså är 3D egentligen 4D.
16:55 - Konstaterar enhälligt att 4D-bion var det bästa under hela dagen.
16:57 - Elin berättar om varför 4D är en konstig benämning.

17:03 - Elin skäms lite för att be om att få gå och titta på 221 b Baker street.
17:05 - Konstaterar att 221 b Baker street ligger mellan 237 och 241 Baker street...
17:11 - Elin tar det mogna beslutet att inte köpa några Sherlock Holmes-böcker eftersom hon inte ens orkar läsa klart de hon har.
17:12 - Karl undrar om Elin vill gå in i själva lägenheten.
17:13 - Elin säger att det är bra så där...för egentligen är det ju fel Sherlock.
17:15 - På Elins dumma initiativ börjar vi gå hemåt.

17:40 - Hittar en pub.
17:42 - Elin och Karl beställer en pint öl var. Ida vill ha vatten.
17:58 - Konstaterar för 5:e gången att det här nog kunde vara den perfekta dagen.
18:10 - Ida och bartendern missförstår varandra och Ida nöjer sig med att titta på när hennes syskon dricker en öl till.
18:16 - Karl säger något galet som jag svurit att inte säga till någon.
18:32 - Ingen vill gå.
19:01 - Går.

19:24 - Tillbaka till hotellet, vad då mat?
19:30 - Dricker Resorb.
20:04 - Elin tvingar iväg oss på middag. Pizza.
20:20 - Karl funderar på hur daten vid bordet bredvid oss går när killen bara sms:ar och Elin konstaterar att det är bra att fara till platser där det inte finns någon matkultur att uppleva så att man kan äta pizza utan att fundera på det.
21:07 - Ida får ingen milkshake, men en gratis kaffe.
21:25 - Karl räknar ut hur mycket alla är skyldig vem på vägen hem.

21:40 - Hittar Ocean's 13 på Channel 5 US.

/Elin

London baby!

2011-08-11T10:57:00.003+02:00

Till alla mina läsare på Eniro ;)

Här kommer en redogörelse över vad som hände i London innan upploppen och kravallerna. Tidanvisningarna är i minuter och timmar från att flyget lämnade Kallax 06:00 (eller Luleå Airport som den officiellt heter nu för tiden...fast det säger nog bara personalen på Arlanda).

- 1h 45 min: Fyra femtedelar av familjen Essner sätter sig i bilen.
- 1h 02 min: Elin glömmer sina solglasögon vid själv-inchecken.
- 1h 01 min: Karl ger Elin glasögonen.
- 0h 58 min: Ida ger Elin glasögonen igen efter att säkerhetskontrollen passerats (men hon glömde dem inte!
- 0h 50 min: Karl köper 2 Twix till frukost eftersom han inte åt någon hemma.
- 0h 20 min: Elin upptäcker att hennes linne är smutsigt.
-0h 15 min: Boardar.

0h 25 min: Ida kan inte äta frukosten eftersom hon är orolig för att hennes syskon ska kittla henne.
0h 27 min: Idas teori bekräftas.
0h 45 min: Elin törs inte sova efter att Ida fått ett av Karls fingrar i näsan.
0h 50 min: Elin inser att hennes solglasögon är kvar på Kallax.
1h 10 min: Landar på Alranda.

1h 30 min: Passerar säkerhetskontrollen utan att pipa.
1h 31 min: Två nunnor i säkerhetskontrollen bredvid piper.
1h 32 min: Ida tar paparatzi-bilder på nunnorna och mms:ar en kompis.
1h 38 min: Karl hittar Starbucks mha en terminalkarta.
1h 40 min: Elin och Ida trycker näsan mot fönstret vid Gate 39 medan Karl är försvunnen.
1h 47 min: Karl och Ida checkar in på Starbucks.
1h 48 min: Mamma gillar på Facebook.

3h 05 min: Syskonen Essner lämnar Starbucks.
3h 07 min: Taxfree-shopping.
3h 25 min: Elin provar solglasögon.
3h 26 min: Hennes syskon förbjuder henne att köpa några.
3h 30 min: Karl köper en bok.
3h 31 min: Ida sms:ar mamma och berättar.
3h 35 min: Ida måste matas och hennes syskon släpar henne till ett ställe där hon kan köpa korv.
3h 37 min: Elin köper också en.
3h 42 min: Elin missar Karl när hon kastar korvpappret. Han sitter 7 km bort.
4h 00 min: Elin köper glasögon...fast menar örhängen.
4h 10 min: Karl och Ida gör upp vilka regler som gäller i Vänd10a och samtliga syskon Essner konstaterar att regeln att lägga kort på varandra (vare sig sina egna eller andras) är fjantig.
4h 11 min: Elin funderar på om det är värt att läsa Sherlock Holmes. Konstaterar att det är det.
4h 43 min: Ida försvinner.
4h 49 min: Boarding börjar.
4h 53 min: Ida kommer tillbaka. Blir lagom slagen.

5h 05 min: Karl klagar på att vi inte åker första klass.
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Alla i kabinen dör.
5h 09 min: Ida grips som terrorist.

Alternativt slut:
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Ida försöker få Karl att lukta på hennes fötter, men är för stel för att få upp foten över knät. Karl är inte tillmötesgående och böjer sig ner.
5h 20 min: Elin upptäcker att hon spillt på kjolen också och försöker få bort det med en våtservett.
6h 05 min: Karl köper en öl eftersom vi insett att SAS inte bjuder på mat och Karl bara ätit två Twix idag.
6h 10 min: Karl tycker att ölen är liten.
7h 26 min: Karl väljer att gå på toaletten längst fram i planet (trots att vi sitter längst bak) för att kunna vicka på rumpan och visa upp sig.
7h 56 min: Vi landar på Heathrow och ställer om klockan.

8h 13 min: Elin förstår inte att kvinnan som ropar "Excuse me madam" pratar med henne.
8h 16 min: Insläppta i landet manuellt eftersom svenska pass inte klarade av tekniken.
8h 32 min: Sätter oss på Heathrow express och stirrar hjärndött ut genom fönstret.
8h 47 min: Når Paddington, Karl påstår att han känner igen sig, Elin säger att han blandar ihop det med Kings Cross.
8h 48 min: Elin känner också igen sig, men säger inget.
8h 50 min: Ingen lyckas höra vad killen på Burgerking säger, men vi betalar och ser trötta ut.
8h 52 min: Jag är övertygad om att Timmy från Rules of Engagement sitter bakom Karl.
9h 17 min: Elin funderar på vilken karta hon ska köpa för att hitta till hotellet och svär över att hotell inte har lika bra vägbeskrivningar som hostels.
9h 18 min: Ida föreslår att Elin ska köpa AZ London-kartan och Elin tar den utan att tveka.
9h 19 min: Elin inser att hotellet ligger utanför kartan.
9h 20 min: Beslut tas om att gå på pure chance åt det håll dit hotellet ska ligga i alla fall.
9h 25 min: Hittar en cykelkarta och inser att hotellet bara är en gata bort. Elin är äckligt nöjd med sig själv och försöker att inte visa det.
9h 27 min: Syskonen Essner utbyter blickar (i det som skulle visa sig vara) världens sämsta hiss och konstaterar att personalen i lobbyn verkligen inte var service inriktade och antagligen hade arbetat där för länge.
9h 30 min: Däckar framför CSI: NY som visas på Channel 5 US.

11h 14 min: Tvingar sig ur sängarna för att inte missa hela den första dagen i London.
11h 18 min: Hittar restaurangen Kalle på Spången på vägen till Paddington station.
11h 22 min: Hittar Paddington station.
11h 25 min: Inser att de gått ner i fel station och kan inte ta Circle line till Westminister utan får tar Bakerloo line till Embankment istället.
11h 28 min: Elins hjärta hoppar lite när vi passerar Baker street.
11h 52 min: Karl tror vi ska gå åt vänster.
11h 53 min: Elin ser London Eye till höger.
11h 56 min: Elin tror att vi är på bron som förstörs i filmversionen (men inte bokversionen eftersom den inte var byggd 1997) av Harry Potter och Dödsrelikerna.
11h 57 min: Ida bekräftar detta.
12h 07 min: Hittar biljettluckan för "Priority tickets" för att hämta ut de förbeställda biljetterna.
12h 08 min: Sommarvikarien bakom disken ropar på hjälp eftersom han glömt bort hur man gör. Syskonen Essner känner igen sig från jobbet på Apoteket Lejonet.
12h 09 min: Mannen som kom för att hjälpa fördriver tiden med att fråga varifrån vi är, Elin berättar och pratar på. Sommarvikarien ser upp och säger "Jag pratar lite svenska."
12h 10 min: Det konstateras att han inte alls gör det, men han hade lärt sig lite av några svenska killar han rest med förra sommaren. "Tack" var inte ett av orden han lärt sig.
12h 28 min: Kliver på London Eye, kontrollerar tiden med hjälp av klocktornet på Palace of Westminister. Elin är för snobbig för att kalla klocktornet Big Ben.
12h 42 min: Konstaterar att det inte märktes när kapseln förfyttat sig högst upp.
12h 57 min: Kliver av London Eye.

13h 10 min: Elin dumler och konstaterar att hon "bara är så glad att vara här" medan vi går över Westminister bridge.
13h 13 min: Syskonen Essner utför industrispionage i en källare som innehåller en Boots. Diskuterar skavsårsplåster och avregleringen av det svenska apoteksmonopolet med den uttråkade personalen som inte ansåg att deras butik var representativ för kedjan.
13h 23 min: Karl tar den enda bild Elin känner för att lägga upp på Facebook, tyvärr är den fortfarande på hans iPhone.
13h 32 min: Den desperata jakten efter någonstans att sitta för oss till Buckingham palace.
13h 35 min: Konstaterar att det rent logiskt inte finns några billiga caféer i närheten.
13h 42 min: Når Piccadilly Circus och Elin kommer ihåg att Tjowaltjowski påstått att det är världens mest Starbucks-tätaste område.
13h 43 min: Tjowaltjowski måste ha fel.
13h 45 min: Hittar ett Starbucks ändå.

15h 53 min: Däckar igen i sängarna på hotellrummet med öl, chips och trekantsmackor som får alla att tänka på Japan.
16h 00 min: CSI: Miami börjar.
17h 00 min: CSI: Crime Scene Investigation börjar.
17h 12 min: Elin somnar.

Dag två och kanske lite bilder kommer en annan dag...eller bara ett annat inlägg.

/Elin

Fangirl gone wild!

2011-08-05T22:40:00.003+02:00

Det är lite småkul att vara tillfälligt uppslukad av saker. Första gången det hände var det LotR, andra gången var det Harry Potter och nu senast är det BBC:s Sherlock. Den här gången har det blivit så illa att jag drog iväg mina småsyskon till London bara för att jag ville...känna lite på stan igen. Visst, vi var på väg till Rom från början, men mitt första förslag var London...och på grund av priset vann jag.

Noggranna redogörelser kommer inom en snar framtid.

/Elin

En röd ros för oss alla

2011-07-25T21:52:00.004+02:00

Vad säger man? Allt värt att säga har redan sagts, men samtidigt är allt som har sagts värt att säga igen. Kanske därför jag inte tänkt skriva något om det, för vad och hur skulle jag kunna göra det utan att det blir för predikande? För kyschigt? För...intetsägande?

Norden stod stilla en stund idag. Stod enade.

Mot vad då? Våldet. Terrorn.

För vad då? Norge. Demokratin. Tryggheten.

Jag har blivit inbjuden till sju separata events på Facebook för att hedra de döda, för att stödja Norge, för att...visa avsky mot terrorn. Jag har tackat ja till alla.

Ofta funderar jag på vad vits det har. Vad skillnad det gör. Det hjälper inte de som fallit offer, det hjälper inte de som förlorat någon. Inga tryck på Facebook, inga blogginlägg, kan göra det som hänt mindre overkligt eller hemskt. Så ofta tidigare har jag sett det som ett spel för galleriet, som ett sätt att visa upp för andra människor hur sympatisk man är och hur mycket empati man har.

Fast det är ett sätt att sörja. Det är en möjlighet att bearbeta det som inte är personligt berörda. Det är ett sätt att visa att vi är skakade, chockade. Ett sätt att visa att det inte är okej. Vi som inte förlorat någon personligen har ändå förlorat något. Må det vara tryggheten i vår skandinaviska bubbla eller den idiotiska idén att det bara är muslimer som gör dumheter. Jag tror att få utav oss är oberörda. Det är inte en självmordsbombare någonstans i Mellanöstern, det är inga bomber i Bombay eller jordbävningar i Japan; det är ett välplanerat massmord i Norge.

Finns det något som helst positivt i det här, så måste det vara att idioten som erkänt inte har några som helst anknytningar till islam. Jag hoppas, och håller desperat fast vid det hoppet, att folk inser att extremister och idioter finns i alla led och att islamofobin minskar i och med detta.

(Sen önskar jag att det var nyval i både Sverige och Finland i morgon, för både Sverige demokraterna och Sannfinländarna skulle nog få svårt att behålla sina riksdagsplatser då.)

Det var ett tag sedan jag orkade titta på nyheterna, så om några motiv har framkommit är jag än så länge ovetande om det. Om det var att förstöra den norska (eller nordiska om man ser till vad som står i manifestet) socialdemokratin så gjordes det helt klart fel. Vill man förstöra en organisation är det sista man ska göra att skapa martyrer, för aldrig sluts leden som när man står inför ett yttre hot.

Så kanske är det därför det skapas så många events på Facebook? För att sluta leden. För att visa att vi visst lever i ett vi-och-de samhälle. Vi som inte accepterar terrorn och de som utför dem.

/Elin

Världens hörn

2011-07-17T21:31:00.003+02:00

Det går inte att komma ifrån, Boden har ett romantiskt sken omkring sig för mig. Jag tror inte att det går att komma ifrån, hemma är trots allt alltid hemma. Den del av hemma som jag fortfarande håller fast vid är de bra delarna: familjen, släkten, tjejerna från gymnasiet och några småsaker till (Härskarringen...).

I detta romantiska skimmer tror jag inte att något kommer ändras. Allt ska alltid vara som förr, oavsett om det öppnas en galleria eller mamma och pappa renoverar hela köket (öppnar fortfarande fel skåp när jag ska duka). Det är problematiskt, för det gör att besvikelserna byggs ovanpå varandra.

Ingen nyårsafton blir lika toppen som den hos Sandra, ingen sommar kommer bli som sommaren då HBP kom ut, jag kommer aldrig behöva tvinga i mig en kaffe på Norrigården bara för att den ingick i priset, skummet på Hanssons kommer aldrig vara lika bra igen (it just isn't).... Hur mycket vi än försöker kommer det aldrig bli så!

Igår var det utekväll på Western farm, Pilli jobbade inte (kors i taket!), och på något vis var det (nästan) lika underbart roligt som på gymnasiet. Förfesten, dansandet, pratandet, drickandet, fnissandet på toaletten (läppglansattacken, jag blev så söt så!).

Jag kan omöjligt säga vad det var som gjorde det så bra. Alternativ bidragande anledning: Pilli var tvungen visa leg för att komma in.

/Elin

Look at me.

2011-07-15T22:36:00.004+02:00

Jag har en känsla i mitt bröst; har svårt att avgöra vad den egentligen består av. Något av avslutat, det blir aldrig samma sak igen. Det här kommer bli meningslöst dravel, men det behöver komma ner någonstans. Här är det bästa någonstans jag har.

Ikväll avslutades Harry Potter-äventyret för mig i och med att jag såg den åttonde och sista filmen. Väntan och längtan och spekulationerna och förväntningarna har varit en del av mitt liv i ett decennium, men nu är det slut.

Jag plockade upp första boken 2001, samma år som tredje boken kom ut. Min favoritbok. Den då Remus Lupin och Sirius Black kom in i berättelsen, två av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. De blev det så fort de äntrade scenen; kapitlet i Spökande stugan är enligt mig helt oslagbart. Möjligen att tittarna i minnessållet i sista boken kan jämföras med det, men annars är det utan like i serien.

Andra karaktärer som har vuxit i takt med serien och som jag uppskattat mer och mer ju fler bitar man fick lägga till pusslet är Severus Snape och Albus Dumbledore. De blev bara bättre ju fler böcker som kom, mer invecklade, fick fler dimensioner. Mer liv. De blev, trots sina omänskliga superhjältedrag, mänskliga och relaterbara.

Sen Minerva McGonagall som Dame Maggie Smith ger en bättre bild av än JK Rowling någonsin klarade av. Jag älskar henne i filmerna, samtliga framträdanden är fantastiska, framförallt i den sista.

Så Neville Longbottom, en karaktär som jag inte brytt mig i så mycket under årens gång. Antagligen var det tänkt precis så. Han fanns alltid där, i närheten, ibland involverad men oftast utanför. Kämpandes med studierna, med privatlivet. En lycklig slump från att vara Harry Potter.

Neville, karaktären vars historia jag skulle vilja läsa. Hans sista år på Hogwarts, hur han mobiliserade eleverna på skolan. Hur han stod på sig, hur han ledde alla i väntan på att Harry skulle komma tillbaka. Den historien vill jag läsa.

Och så vill jag läsa om Marodörernas tid på skolan; om hur det var att gå på Hogwarts i skuggan av ett krig. Hur de såg på sig själva som trollkarlar och häxor, hur all gick så fel för vissa. Hur det gick så rätt för andra. Alla marodörer och Snape får gärna skriva sin egen historia. Sin sida. Sin version.

Framförallt får det inte vara slut.

Sommaren efter 1:an kom Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi sträckläste den på Alder. Liggandes i solen, ignorerandes alla andra. Vi och boken. Tisslandes om hur långt vi kommit, vad vi trodde om det ena och det andra...När jag tänker tillbaka på det känns det som om OotP tog upp hela sommaren, men jag vet att det bara var tre dagar. Tre underbara dagar i solen. På Alder.

Sen var det bara att vänta. Till sommaren efter studenten.

Harry Potter and the Half-blood Prince och Alder och min Summer of -sixtynine. Det var ännu färre dagar med HBP, men oj vilken underbar känsla den har lämnat i bröstet. Slutet...när de springer från slottet. Alla pusselbitar!

Sista boken, Harry Potter and the Deathly Hallows, juli 2007. Samtidigt som OotP gick på bio. Såg filmen dagen innan boksläppet och tänkt nästan köa utanför Bokia, men de öppnade först sju så då kom vi tillbaka då. Fem, sju stycken tokiga bodensare som ville ha boken nu! Sen smet vi runt hörnet och läste sista ordet. I flera år hade det sagts att det skulle vara "scar", det var "well".

Sen var det slut.

Nu är det slut. Flera filmer senare. Slut. Inga fler böcker, inga fler filmer. Bara minnet kvar.

Mer än en bokserie med tillhörande filmer. Så mycket mer än ett lekland i Florida (?). Så stor del av den lyckligaste tiden i mitt liv; de senaste tio åren. Så stor del.

Inte samma sak att läsa om dem, för jag vet vem som dödar Dumbledore, jag vet var den sisa horrokruxen finns. Jag vet om Snape är ond eller god. Jag vet vem som öppnade Hemligheternas kammare och hur det kommer sig att Dumbledore har osynlighetsmanteln.

Tomt.

/Elin

It's all about the he said she said bull shit

2011-07-14T21:32:00.004+02:00

Så, utlovat av mig, eftersökt av Pernilla.

That's what they say:

Var är hålet?
Alla vill då ha det olika!
Kan jag köra in den nu?
Ska jag sätta in den där?
Var jag för snabb?
Gick det för fort?
Jamenjustja, jag ska ju stoppa i den själv.
Men gud vad känslig den ska vara då...
Måste jag in andra vägen?
Vilken väg vill du ha mig?

That's what I say:

Hoppsan, nu gled den ut.
Kör in den lite längre.
Försök om du håller i den.
Nu ska du se att det går.
Det gick!
Tryck in den lite till.
Vänta ska jag visa var du ska sätta den.
Var det allt?
Vi försöker igen.
Sätt in den nu.
Nu så.

Fast vad jag säger oftast är ändå:

Vill du ha en påse?
...och receptspecifikation och kvitto.
Tack ska du ha!
Vi har chip (varpå en variation av de två tidigare listorna används som manus)...

/Elin

Don't hate me because I'm ugly!

2011-07-13T13:44:00.004+02:00

Jag har köpt världens sötaste lilla dator. Största "felet" är att den är vit. Min bror säger att vita datorer inte blir smutsiga. Ibland vet jag inte om han någonsin upplevt något här i världen. Tur att han har en tjej som fick honom att städa ur sin garderob för någon dag sedan i alla fall.

Det inspirerade min syster att göra samma sak och hipsvips hade jag två högar med avlagda kläder att välja och vraka av. Resultatet: två nya t-shirts, ett nytt linne, två nya tröjor.

Ordet "ny" är väldigt subjektivt använt här.

Sittandes (med min söta lilla vita dator) i pensionärskuvösen bakom huset, upplevandes den första kalla dagen (bara 19 grader, burr, burr) på hela sommarlovet, har jag tagit på mig strumpor. Fula, urtvättade strumpor som går upp till halva vaden, där de möts av en minst lika urtvättad (och på sina ställen även maskad) kjol. Den är rätt fin dock, trots att den är från mitt förra liv. För att avsluta den här fina visualiseringen så har jag bara min lillasysters BH på mig på överkroppen. Spillde otaktiskt nog kaffe på den lila picketröjan från Uniqlo (som inte matchade varken strumporna eller kjolen) och slängde den i smutsen utan att orka ta på mig en ny.

Det är okej, jag är ledig. Jag är hemma och helt tillfreds med lulla runt i den kombination av kläder som råkade ligga högst upp i klädhögen. Plus strumporna. Använder annars bara strumpor på jobbet, har varit för varmt att ha dem hemma förrän idag.

Det skulle inte förvåna mig om jag vid något otänkt tillfälle for till affären så här. Möjligen minus strumporna, men det är ingen garanti. Med argumentet "Civilingenjörer FÅR ha strumpor i sina sandaler" har jag bekymmersfritt gått till Hemköp i Ryd och inhandlat frukost mer än en gång iklädd just strumpor och sandaler (visserligen oftast med långbyxor visserligen, och inte kjol).

Få saker är så underbart som att kunna vara ful ibland. Att ha ett ställe där man verkligen kan vara ful. Ett ställe där ingen alls bryr sig. För att inte tala om att fler människor borde ha möjligheten att expandera den bubblan ibland. Alla borde ha möjligheten att inte bry sig om vad folk tänker om de går och handlar i skitit hår och en fläck på tröjan en dag.

Sen är det klart, med en så här assöt liten dator i knät...är jag verkligen ful då?

/Elin

Kla...OOOOOM!

2011-07-06T21:49:00.004+02:00

Bloggen har, som ni märkt, uppenbarligen tagit sommarlov tillsammans med mig. Hade jag fortsatt skriva i samma takt som tidigare hade ni dock märkt en lång rad av inlägg rörande mitt arbete på Apoteket Lejonet, och tro mig, ingen hade sett fascination i pillerburkarnas nya design, eller frustrationen över planogrammen. Någon dag ska jag dock skriva en lista på alla "That's what (s)he said"-situationer då jag måste bita mig i läppen när jag sitter i kassan.

Något av det svåraste under sommarens jobb är att jag är kollega med mina småsyskon. Att ha pappa som chef är något jag vant mig vid under ett decenniums arbete, så det är inga problem, men att helt plötsligt befinna sig i en professionell miljö med människor som jag annars slår på, pussar på, petar i, retas med, super med, är fylletaxi åt....

Idag för exakt 23 år sedan fick jag en lillebror. Det kommer jag inte ihåg, jag har inget minne av någon dag i mitt liv utan honom faktiskt. När jag så liten, när Karl var alldeles ny, kunde jag inte säga "Karl". Av någon anledning låg det ordet inte bra i min lilla mun. Istället sa jag "Kla" (likt nog, men problem när jag skulle säga något i genitiv).

Jag har inte sagt Kla på säkert...22 år...men av någon anledning tycker jag att det är ett utmärkt sätt att tilltala honom på jobbet när jag vill att han ska göra något.

Från sommaren när Ida just hade lärt sig gå och bara är en tvärhand över marken har vi en videoinspelning. En sån där hemmavideo som bara är rolig för oss och ingen annan i hela världen. I en snutt av dessa dödar Ida en myra ute på bron genom att trycka hela handflatan på den. Sen ropar hon "Pappa OOOOOOOM!" flera gånger och tycker att han ska komma och titta vad hon har gjort.

Detta är visserligen ett väldigt frekvent använt uttryck hos familjen Essner, men att svara Ida med detta när hon vinkar på mig att komma till kassan för att hon vill ha hjälp känns i efterhand inte helt på sin plats.

Jag hoppas att detta småtramsande inte märks allt för mycket bland kunderna. Eller hos chefen.

/Elin

Varmast i Europa!

2011-06-11T18:20:00.002+02:00

Så...här har ni beviset på att vi har det riktigt varmt och skönt på sommaren även i Norrbotten. Tyvärr för alla stackars pojkar på studenten så var det igår.

Norrbotten varmast i Europa!

/Elin

På dagen 6 år sedan

2011-06-10T23:35:00.002+02:00

Idag var det 6 år sedan jag tog studenten. Sjungom studentens lyckliga dag! Det är utan överdrift en av de bästa dagarna i mitt liv! Från början till slut, från skumpan på Pillis tak, via Björknäsvallen, mösspåtagningen, kortegen och mottagningen hemma till förfesten hos Pilli (igen) och utgången på TC.

Den dagen följdes av det mest perfekta sommarlovet någonsin, det där sommarlovet som jag kommer skriva mina romantiska poplåtar till. Min version av Bryan Adams Summer of 69.

Efter 6 år har jag nu en civilingenjörsexamen inom räckhåll, jag har flyttat hemifrån (till och med bott ett år i utlandet) jag har (typ) lärt mig ett nytt språk och, om jag får säga det själv, blivit en lite vettigare människa. Jag skulle kanske inte låta bli att följa med om någon tog tag i min hand och såg till att vi trängde oss längst fram så att vi skulle få springa ut först eller för den delen låta bli att dricka om samme person "hitta" några extra flaskor vin under en utdragen middag...men från att ha varit väldigt blåögd och naiv finns nu bara en liten touch kvar.

Det har varit riktigt bra år. Även när de har varit dåliga och jobbiga, för nu när jag tittar tillbaka på dagarna som gått mellan att jag drillade NvTe 3b att lära sig Studentsången och idag så är den huvudsakliga känslan positiv. Trots att jag vet att jag haft motgångar och svårigheter. Så där klyschigt så är det ju ändå så att motgångarna leder en in på vägarna som är framgångsrika och jag har få saker jag hade velat göra annorlunda. Om ens några.

Idag, precis 6 år efter att jag hoppade upp och ner på ett flak genom Boden, tog lillasyster studenten. Jag hoppas att hennes kommande sommar blir fantastisk (även om ingen ny Harry Potterbok finns tillgänglig, hon får nöja sig med sista filmen) och att hon också om 6 år kan se tillbaka på sin första tid som låtsasvuxen och vara minst lika nöjd med sitt dåvarande liv som jag är nu.

/Elin

Vitt vin i solen

2011-06-08T21:32:00.002+02:00

När Weston var på besök i mars visade han mig en julsång som jag inte riktigt kunde relatera till. Som de flesta julsånger så handlade visserligen om hur härlig julen var, hur kommersiell den blivit och hur mysigt det är att få träffa hela släkten igen, men till skillnad från den där midvintermörka känslan som verkar omsluta alla julsånger jag någonsin lyssnat på så är den här omgiven av ett gult, ljust sken. Som om man klivit rakt in i CSI: Miami.

Den heter White wine in the sun och sjungs av en australiensare som heter Tim Minchin och jag har nynnat på den hela dagen, för trots att det kanske är Minchins jul så är det precis min sommar. Jag far hem, träffar hela min familj och dricker vitt vin i solen. Även om jag för stunden dricker rose vin ensam i skuggan. Och blir myggbiten, har fått sju sedan jag satt mig här för dryga tio minuter sedan.

Jag sa till mamma att jag skulle sitta här tills det blir mörkt och hon skrattade. Det känns rätt lockande att inte behöva ta mig härifrån förrän i augusti, men med myggorna så hoppar jag nog över det. I alla fall nu. Kanske startar det lite senare.

Nu ska jag fylla på mitt glas, för vi har köpt en box ikväll.

/Elin

Bal nr. 2

2011-06-07T20:25:00.005+02:00

Visst är det skillnad på tjejer och killar. Det märktes inte minst när bror kommer ut från toaletten idag och säger "Tog fem minuter!" och pekar på sitt hår med ett litet flin. Ändå hade jag ställt väckarklockan idag för att den här gången fara till Luleå och hämta ut en frack och jag fick hjälpa till att sätta på flugan och dra lite i servetten innan det bar av till flickvännen. Men visst är det skillnad.

Förarbetet fick med beröm godkänt...eller godkänt i alla fall, vi gick inte in på gradskalor.

Även om det mest är tjejerna man tittar på eftersom det trots allt är lite roligare med färgglada klänningar i olika modeller istället för svart-vita pingvinkostymer...så nog är han rätt snygg min bror ändå.

/Elin

Dagen jag tittade på Ida

2011-06-06T20:21:00.022+02:00

I lördags, den 4 juni, klev jag upp 06:30 för att fara med min lillasyster till frisören. Jag har inte klivit upp så tidigt på flera veckor, kanske till och med månader, det blir lätt så när man aldrig börjar kl 8 längre. Nu skulle vi dock till frisören. Långt ute i ingenstans, inte långt från en skylt som varnade för kor. Jag klev inte ens upp så tidigt när jag skulle till min egen bal, nej jag var hos Pilli nån gång efter lunch tror jag.

Det spelar ingen roll, just före klockan 8 så började jag titta på Ida. Jag sitter där bakom hårtorken, ni ser den röda pilen, och kände mig ganska nöjd med att jag kunde sova middag senare under dagen. Det kunde inte Ida, som kanske behövt det mest eftersom hon skulle dansa vals (ehm...) hela natten...men det skulle ha gjort själva friseringen ganska redundant.

Hemma vid kl. 10 och möttes av bror och svägerska som åt frukost (bror drack en kopp kaffe, svägerska åt gröt, viss skillnad i vikten som läggs på frukost i det förhållandet känner jag). När de var klara satt jag sedan i säkert en halvtimme och fascinerades över hur många sminkpenslar Linnea hade och hur mycket smink man faktiskt kan lägga på ett ansikte utan att det ser övermålat ut. En del av resultatet finns att se på den första bilen.

Så var det dags för påklädning. Den enda delen som jag faktiskt var aktiv i att hjälpa till med. Vi, jag och mamma, hade provat klä på Ida i påskas. Så vi skulle veta hur lång tid det tog och hur mycket vi kunde dra åt korsetten innan den började se konstig ut baktill.

Kunde inte låta bil att känna historiska vingslag när jag stod och drog åt korsetten för andra gången...medan Ida smsadem tja, alla för att få veta hur vädret var inne i Boden. Det hade ösregnat i säkert en halvtimme. Senare på kvällen fick vi höra att vädret klassats som en tromb, träd knäcktes, bilar förstördes, treåringar flög omkring och 50 000 människor i Norr- och Västerbotten var utan ström...grattis balen 2011. Fast vi brydde oss mest om utifall det skulle regna på Kvarnängen kl 15.

När solen kikade fram lämnade jag, vi kanske?, henne hos grannen och för första gången på 6 timmar släppte jag ögonen från henne. Min fina, vackra lillasyster. I sin korsettklänning och sina dyra smycken och sitt hårt sprayade hår och sina elegant sminkade ögon.

Molnen skingrades och jag stod med kameran redo i centrala Boden för att få se dem igen. Sen blev resten av eftermiddagen en crash course i att vara paparazzi.

Tyvärr var det fina vädret bara sporadiskt.

Ready Ace?

You jump, I jump, Jack!

...eller inte.

Och så några av de dryga 200 "vanliga" balbilderna.

Sen gick de. Iväg till Bodensia, stadshotellet, där middagen och festen var. Vi for iväg på en annan fest, men jag stannade uppe till kl. 2, bara för att kunna hjälpa henne snöra upp korsetten sen och ta ut de knappa 50 nålarna i det då lite plattare håret. En bra avslutning på en dag som bara handlade om Ida. Precis som det skulle vara.

Fortsättning följer på fredag!

/Elin

För sjuåringen i mig

2011-06-02T21:29:00.006+02:00

I början av 90-talet (1993 om man ska vara exakt) kom Jurassic Park och kommersialiserade dinosaurierna på samma sätt som Twilight har gjort med vampyrer. År 1993 var jag 7 år (större delen av året var jag faktiskt bara 6 år till och med) så jag kan inte svara för om grafen stämmer på alla generationer, även de som inte vuxit upp i början på 90-talet.

Jag och min bror var dock sjukt duktiga på dinosaurier på den tiden. Vi prenumererade på en tidning som berättade om nya arter i varje nummer, mamma läste det i stället för godnattsagor. Det var färgglatt och lättförståeligt, även de extremt komplicerade namnen fastnade i våra små huvuden. I varje nummer kom också en skelettbit som byggdes ihop till en Tyrannosaurus Rex som lyste i mörkret...det var bara nyligen vi blev övertalade att kasta bort det.

Så för deras skull, de där två stackars barnen som inte fick se Jurassic Park på bio trots att alla andra fick det, gick jag på dinosaurieutställning i Norrköping idag. Även om både mitt intresse och min kunskap har dalat i enlighet med kurvan över.

I Norrköping har de i sommar en dinosaurieutställning på besök, mitt i industrilandskapet, och har ni vägarna förbi Norrköping innan den 21 augusti så rekommenderar jag att ni tittar förbi. Om inte annat så för den där lilla 7-åringen som kanske bor i dig också.

Jag och Pernilla gick omkring och funderade på hur världen måste ha sett ut egentligen när den krävde att varelserna som bebodde den såg ut på det här viset samtidigt som vi försökte komma på namnet på alla de där dinosaurierna som vi kunnat en gång. Det blev väl tre, fyra namn i slutänden trots att jag är säker på att det fanns fler arter än så. På frågan "Men vad var egentligen meningen med det där?" blev alltid svaret "Fast sen dog de ju ut också..."

Sen gick vi in i "Grottan", där jag ödmjukades till att aldrig mer tänka elaka tankar om människorna som skriker i Total Black out ...mer än att de är med i programmet överhuvudtaget.

Sist, fundera på det här: Det var 18 år sedan filmen kom ut...det är antagligen någon som försöker återskapa en Tyrannosaurus Rex as we speak...

/Elin

Det bara är så...

2011-05-31T23:43:00.001+02:00

Professor Wikipedia

2011-05-30T10:32:00.003+02:00

Det är så här jag pluggar för stunden. Hur kom dåliga föreläsare undan med det innan Wikipedia?

/Elin

Man la klossar över ängen

2011-05-28T13:50:00.003+02:00

Min söta lillasyster blev rätt stolt över mig när jag i mitt trötta yrande efter milen i torsdags sa att jag fått en medalj och sa att hon skulle hälsa mamma det (när det jag tyckte var viktigast var att jag hade sprungit överhuvudtaget och till och med gjort det under timmen). Tror inte att jag riktigt förstod vad det var hon fått för sig, eftersom jag redan bestämt att den här medaljen inte kommer följa med mig från Linköping, förrän igår när hon (efter att ha sett min placering antar jag) frågade:

"Elin, fick alla i det där loppet medalj?"

Jag har ännu inte kommit på vad hon egentligen ville säga med det ;) Fast det är klart hon förstår nog inte tävlingar man inte kan vinna, hon har nog inga minnen av en genomsvettig mamma som åt banan och drack energidryck i fula Flickflänget tröjor med en medalj runt halsen. Jag tror inte att jag minns så mycket av det heller, faktiskt, men medan jag sprang runt i Vidingsjö och tyckte världen var rätt mysig så insåg jag att jag, Karl, Fredrika och Oskar med tillhörande pappor nog stod bredvid löparbanan och hejade en gång i tiden. Precis som alla småbarn med sina pappor (mest pappor faktiskt) som sprang omkring och plockade blommor och samlade stenar vid sidan av vägen. En stund tänkte jag att om det var någon gång jag skulle springa på någon ur familjen Vångell-Gustavsson så skulle det vara där. Det hände inte, men det var nog då eller aldrig.

Jag sprang där och lät Söndermarken rulla i huvudet (eftersom mina hörlurar tvärdog dagen innan när jag pluggade i skolan), för är det något man kan anklaga mig för så är det ju att vara sentimental och överdrivet nostalgisk. Mer än en gång tänkte jag på vad som skulle hända om jag bara svängde av vägen lite och sprang in bland radhusen istället. Fast vad jag skulle göra där egentligen har jag ju ingen aning om. Så det var bra att jag lät bli och fick en bra tid istället. Ibland är jag bra fjantig.

Återigen förvånas jag över bristen på träningsvärk som jag trodde jag skulle lida av. Visserligen är det mer nu än det var förra gången. Fast då tog jag mig ju inte tiden att springa 5 km dagen efter heller. Kommer jag idas fortsätta springa nu? För roligt är det ju inte. Inte egentligen. Och nu har jag ingenting att träna till längre eftersom Karl har fegat ut.

/Elin

Motsatsen till efterklok antar jag?

2011-05-27T11:37:00.004+02:00

Alltid lika kul att titta igenom gamla föreläsningar och se att jag under föreläsningens gång har strukit över flera sidor och med stora bokstäver skrivit:

Gör dig själv en tjänst och läs lite i Brock!!

Jag får väl ta och göra det helt enkelt då.

/Elin

Just det...jag sprang en mil igår igen! Den här gången på 55:59, go me! Brutto tid 56:26, så inte ens starten var seg. Plats 60 av 121 blodgivare och 357 av totalt 684, ganska medel helt enkelt.

Kommentar från tentaplugget

2011-05-26T14:47:00.003+02:00

Som någon som en gång i tiden hade lite problem med d och b så tycker jag att det är elakt att man konstruerar följande ord och låter dem betyda snarlika, men inte samma, fenomen:

Adsorbera
Absorbera

Just saying...

/Elin

Beyond the call of duty

2011-05-24T17:30:00.003+02:00

Det här är en keratoprotes (tror jag att det heter på svenska, keratoprosthesis på engelska i alla fall). Om ni vill se vidriga bilder på ögon som skärs sönder så kan ni alltid googla det, eller ännu värre, titta på den här filmen. Det är vad jag gör nu för tiden, tittar på bilder av äckliga saker när det händer i ögon. Fun, fun, fun!

Så när läkaren, och vår professors samarbetspartner i utvecklingen av artificiella hornhinnor, som höll i vår demonstrationsföreläsning idag sa "You'll see that in the patients I'll show you later" var jag inte den enda ingenjörsstudenten som missförstod honom. När ingenjörsstudenter får se saker är det i form av mängder av data, diagram och signalkurvor som oftast är framslumpade med hjälp av en dator med hjälp av en simuleringsalgoritm. Eftersom vårt ämne är lite mjukare har vi dock vant oss vid äckliga bilder på infekterade sår, misslyckade cellodlingar och en och annan patientberättelse. Inse chocken när vi en kvart senare blir inslängda i ett mörkt rum med en väntande patient och en uppmaning att titta på hans bandagelins

De väldigt få gånger som jag än så länge har varit i kontakt med sjukvården på något vis brukar jag alltid låta studenter pilla och peta på mig. Hur ska de annars lära sig liksom? Nybörjare har stuckit mig i fingret när jag lämnat blod, petat i mitt underliv när jag var hos gynekologen och min mun brukar bli handplockad till tandläkarstudenter. Det är min lilla insats för den svenska sjukvården och jag har aldrig oroat mig för det eftersom jag får för mig att de inte skulle skicka ut fullständigt inkompetenta människor. Det är ju ändå frågan om blivande läkare, sjuksköterskor och tandläkare. En vacker dag ska ju de vara experterna så jag låter dem som sagt öva på mig när tillfälle ges. Jag är ju dock inte säker på att jag skulle utelämna mig till elva civilingenjörsstudenter som skulle titta och undersöka mina ögon.

Totalt oförberedda (något som visserligen inte var vårt fel) och oprofessionellt fnissande stod vi där i mörkret. Kulmen var dock när jag vänder patienten ryggen och utbrister "Shit! Det är ascoolt! Man ser verkligen protesen!" varpå en annan ingenjör i rummet säger "Va? Min tur!". Fascinationen över det vi faktiskt såg på riktigt (och inte bara på bild) fick oss helt att glömma att riktiga människor lät oss studera deras ögon.

Vad säger man då? "Förlåt, vi ska bli ingenjörer...vi brukar bara göra simuleringar och titta på prov som inte kan höra oss..."? Ja, det var faktiskt precis vad vi sa och patienterna skrattade åt vår bortkommenhet och beskrev själva för oss vad det var som satts in i deras ögon i utbyte mot att vi kom med lite berättelser om hur framtiden såg ut när det kommer till artificiella hornhinnor. Efter det satt jag på en föreläsning om ingenjörens roll i operationssalen, sjukt intressant och jag kände hur det lyfte i alla fall halva min blivande yrkeskår, men ibland kanske vi är lite för kliniska i våra tankesätt?

För att hitta den första bilden förresten så gogglade jag "artificial cornea" och väldigt roat upptäckte de flesta bilder föreställde min examinator och/eller var direktrelaterat till den forskning hon bedriver för stunden på LiU. May Griffith blev med ens sjukt mycket coolare.

/Elin

Jag vill aldrig bliva stur

2011-05-22T02:05:00.002+02:00

Jag älskar mitt meningslösa liv!

Jag vill inte börja om, jag vill inte försöka på nytt. Jag vågar inte, låt mig stanna kvar. Lämna mig inte ensam.

/Elin

Vänskap är att kunna tycka om Irland

2011-05-15T21:34:00.002+02:00

Jag älskar den här låten, Irlands bidrag till Eurovision 2011, Jedward som framför Lipstick. När de först kom upp på scenen under semifinalen hade kommentatorerna just sagt att Irland är det land som har vunnit flest gånger, men att nu var det många år sedan sist (1996 enligt Wikipedia och då med denna sång) och då tänkte jag att de var idioter som trodde de kunde vinna med de här pajaserna.

Men sen...Jag har aldrig blivit så lycklig av att lyssna på en låt.

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone
Check my collar, collar, hey, hey, ey

Check my collar, collar, hey, hey, ey

Helt värdelös text, precis som det ska vara i schlagersammanhang. Becuase it will popular in the club, the club. Com on boys, come on girls I’m running, I’m scared tonight.

I semifinalen fick hamnade den näst sist i vår interna omröstning, men i finalen var det i alla fall några som tog sitt förnuft till fånga och jag tror den slutade någonstans i mitten. Europa verkade dock ha bättre koll och lät den komma på åttonde plats. Dock var jag ensam i soffan som jublade när de överaktiva cartoon network-tvillingarna fick poäng.

Men vad gjorde det?

Redan under semifinalen insåg jag det, det gjorde ingenting att jag älskade en sång som de andra inte alls gillade. Det var en insikt som var bättre än låten faktiskt. Ingen där dömde mig (någon längre tid i alla fall) för den åsikten och deras uppfattning om mig har inte ändrats markant. Där, med hjälp av ett Excelark insåg jag att det var okej att ha åsikter igen, även om de skiljer sig från andras.

Nu låter det jättefånigt. Jag har ju trots allt åsikter om ganska mycket och jag luftar dem emellanåt. Faktiskt mer och mer. Musik och kläder och filmer och allt sånt där populärkulturellt har jag dock alltid påstått att jag inte har någon koll på eftersom vissa människor har så bestämda åsikter om vad som är rätt och fel. Fel byxor till tröjan, fel skor till kjolen, fel musik på Spotifylistan, fel filmer på fredagskvällen, fel intressen, fel, fel, fel...allt kan vara fel! Tycker verkligen inte om det, tycker inte om att ha fel och bli dömd för att jag tycker att en viss typ av kläder är ful, en viss typ av musik är bättre än en annan, att vissa människor är intressantare än andra.

För varför har jag mindre rätt egentligen? Varför måste jag be om ursäkt?

Jag fick tycka om Irlands låt, jag fick älska den, utan att någon sa "Men Elin..." eller "VA?!". Jag fick ha rätt även om ingen annan höll med och jag är jättetacksam gentemot alla som var där under semifinalen.

Visst kommer de trångsynta människorna i min närhet fortsätta fnysa och himla på ögonen åt mig när jag inte klär mig som någon modetidning bestämt att man ska göra eller lyssnar på fel musik. Men vad är det man säger, haters gonna hate? Jag vet i alla fall att det inte gör något att jag skapar den största standardavvikelsen i excelarket som följer Melodifestivalen. För det är rätt att gilla Irland och det är vänskap att låta mig ha rätt, även om jag har fel.

/Elin

AG23 aka...

2011-05-12T16:36:00.001+02:00

Ett av mina favoritprogram på TV för stunden är Dragons' Den på TV8. Konceptet är visserligen baserat på en japansk idé (マネーの虎, "Pengatigrar") och finns även i svensk tappning (Draknästet), men då det är den brittiska varianten som oftast går på TV så är det den som intresserar mig mest. För er som inte sett programmet går det ut på att folk kommer och presenterar sina affärsidéer/företag för en grupp riskkapitallister som kan välja att investera i företagen eller inte. Pitcharna är bättre och sämre, idéerna lika så, och en del företag verkar vara så framgångsrika att man undrar vad de ska ha allt extra kapital till alls. Andra gånger undrar man hur det ens kommer sig att någon har kommit på idéerna.

Vi läser en kurs nu. Tydligen i entreprenörskap, men man kan lätt bli lurad eftersom den heter "Projektkurs i Bioteknik". Vi har en handledarträff varje vecka, i AG23, och varje vecka är det som att kliva in i the Den. Fast vi möter bara en drake och han sitter inte på flera miljoner pund som han kan investera i oss. Istället sitter han på våra betyg, så vecka efter vecka låter vi honom hacka sönder vår idé, vårt koncept, vår presentation eller vårt uppdiktade företag. Så vi rättar till allt han säger åt oss, bara för att höra honom göra samma sak nästa vecka.

Vi följer instruktionerna han gett oss skriftligt, men när han ser det ber han oss göra något helt annat, hänvisar tillbaka till vad han skrivit och avfärdar sedan mallen när vi visar på att vi följt den. Vem dog och gjorde en forskare på IFM till expert på hur man driver ett företag? När blev en affärsidé synonymt med en slogan? Kanske samtidigt som en f.d. FN-delegat och aktivist inom Röda Korset fick för sig att bli VD på ett företag som säljer batterier.

Men man vill ha drakarna på sin sida, annars får man inga hundratusen pund. Eller någon femma.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus!

/Elin

Den ljusa framtiden?

2011-05-08T14:57:00.003+02:00

Läste en artikel på SvD.se idag som handlar om de oresonliga kraven som företag ställer på folks meriter när de ska nyanställa. De vill tydligen ha 35-åringar med 25 års erfarenhet, vilket gör rekrytering nästintill omöjligt. Det där med att inte få jobb för att man inte har någon erfarenhet samtidigt som man behöver ett jobb för att få den där förbannade erfarenheten är ett sedan länge känt problem...men hur ska man göra om människor över 40 (alltså de med erfarenheten) lika gärna hoppa i sjön?

Uppenbarligen ska man vara Elin Essner...

Om rekryteringschefen Sara Sterner och hennes kollegor på Agentum frågar kunden vilken profil de tänkt sig till chefs- eller specialisttjänsten är det här det vanligaste spontana svaret: ”En 35-årig kvinna, helst både civilingenjör och ekonom.”

...ja, om 10 år i alla fall. Så här gås en lysande framtid till mötes!

/Elin

Too sexy for my shirt

2011-05-07T19:40:00.004+02:00

För första gången på länge fann jag mig i en provhytt idag. Det var väl inte tänkt att jag skulle köpa något (efter förra veckans ekonomiska fiasko tänkte jag lämna shoppandet till dess jag tagit examen) men i det osmickrande ljuset från lysrören förälskade jag mig i en tröja. Eller ett nät snarare. Jag förälskade mig i ett blått nät och och min gamla svarta BH som jag hade under.

Problemet, förutom bristen på kapital, är att jag inte är tjejen som har på mig en tröja som egentligen är ett blått nät. När någonsin skulle jag ha på mig något liknande?

Allt för ofta blir mina turer till provhytterna en kamp mellan den jag är och den jag vill vara när det kommer till kläder. Min garderob är fylld med bevis på förlorade slag, då kärleken till den vackra spegelbilden har vunnit över förnuftet som försökt övertala mig att jag aldrig kommer använda kavajen i spets eller punkskorna.

Att ha ångest i provhytter är jag långt ifrån ensam om, men jag känner mig väldigt lyckligt lottad att jag alltid vet att det alltid är kläderna och inte min kropps fel att jag har ångesten. Jag tror att det är få förunnat. Ännu färre tror jag har ångest över att de tycker sig vara för snygga i kläderna de provar.

Jag älskar att vara för snygg i kläder. För kan man någonsin vara "för snygg" egentligen? Även om det är kläder som man aldrig skulle använda. Jag tycker att det är ett ypperligt problem att ha. Egentligen. Helst hade jag haft väldigt mycket pengar så att det inte gjorde något att jag såg snygg ut i kläder jag aldrig skulle använda...eller i alla fall så pass mycket att jag måste skaffa mig en hel outfit varje gång jag hittar något jag gillar.

I förmiddags insåg jag också, igen, att jag tycker om hur jag ser ut naken. Framförallt när jag gör mina fåniga superhjälte-poser för att "flyga" in i duschen om mororna. Så kanske behöver jag inte de där kläderna som jag ändå inte kommer använda...för jag ser ju bra ut utan dem också ;)

/Elin

En titt i lokaltidnignarna

2011-05-04T09:34:00.004+02:00

I början av april var det rätt stökigt i Linköping som ni kanske minns, men nu tänkte jag meddela att polisen i länet verkar göra sitt för att ställa allt till rätta igen. Det är tillexempel två häktade och ytterligare två misstänkta för knivmisshandeln i Ryd. Vidare är en man anhållen (från och med 2 maj "fortfarande anhållen") för två mordförsök med kniv i Skäggetorp och en 65-årig kvinna häktades för ett mordförsök igår.

Det här är bara ett axplock av det uppmuntrande nyheterna jag hittar när jag går in på corren.se för att se vad de skriver om Dolphins förlust igår. För er som inte orkar läsa artiklarna så är killarna som knivhöggs i Ryd med i ett av de kriminella gängen som för ögonblicket bestämt sig för att göra Linköping till sin privata boxningsring, mannen från Skägget verkar ha varit en idiot och kvinnan...ja hon verkar inte ha haft alla hästar hemma för efter att ha mer eller mindre spontanattackerat en 76-årig kvinna så gick hon hem och gjorde samma sak med sin man.

Jag hade hellre sett att allt var gängrelaterat. På något vis känns det tryggare än galna pensionärer och fulla ungdomar, deras attacker har en tendens att bli mycket mer random.

För att hitta en positiv nyhet att avsluta det här med kikade jag på kuriren.nu och nsd.se men där hittade jag mest barnvåldtäkter och knivmän med minnesförlust...eller nej, huvudnyheten för de här två tidningarna är att vargen som flyttades till Närke från Gällivare är på väg hem igen. Det var också något som det rapporterades om på nyheterna i morse under rubriken "Vi flytt int!", väldigt lustigt sörlänningar, väldigt lustigt.

Sen avslutningsvis verkar norrländskan (en dialekt jag tror finns lika mycket som det kinesiska språket) vara den näst sexigaste dialekten i Sverige.

/Elin

Under skrivandet av detta inlägg verkar en kvinna ha blivit rånad i Skäggetorp, men de har redan fått fast en av männen. Bra gjort!

Katt för sin hatt!

2011-04-29T13:29:00.002+02:00

Jag vet inte ens hur jag ska börja det här. Det förvånar väl ingen att jag har tittat på prinsbröllop sen kl 10 i morse? Enda det kanske förvånar lite grand är mig med tanke på hur less jag var på kronprinsessans bröllop. Fast det är klart, hade jag varit hemma så hade jag väl tittat på det också. Det är lite som en film. Fast på riktigt. Som nobelmiddagen. Fast romantisk.

Passande nog såg jag, Jessica och Johan på The Duchess igår som handlar om Georgiana Cavendish, hertiginnan av Devonshire och avlägsen släkting till prinsessan Diana, brudgummens mamma. Som de har pratat om Diana genom hela sändningen, om hur älskad hon var och hur närvarande hon var i allt under dagen.

Saker jag funderat på under sändningens gång:

Prins Harry har dålig hållning och ser ut lite som Wayne Rooney fast med hår
Prins Harrys kläder var snyggare än brudgummens
Hattar är de nya kronorna
Vem bryr sig om Beckhams?
Kates syster är sjukt snygg!
Vakter får visst ha hatt inne även om de är killar
Drottningen har samma kläder som hon har på sin wikipediasida...
Undra vad prinsarna säger till varandra när de småpratar?
Hm...prinsessan Victoria ser inte alls gravid ut på SvD.ses bilder
Kates klänning är snyggare än prinsessan Victorias var
Undra om det är ett straff att skickas till bröllop så här

Nu ska jag laga lunch och ta mig till Uppsala sen.

/Elin

Genom vårens varma vind

2011-04-28T13:36:00.009+02:00

Innan jag for hem över påsken tog jag några kort på den spirande våren i Linköping.

Krokusar från Campus Valla

Tussilago som bryter sig igenom asfalten på Björnkärrsgatan.

Hur mycket jag än såg fram emot att fara hem så kändes det lite jobbigt att sätta sig i bussen på söndagsmorgonen och lämna det spirande vårvädret bakom mig. För oavsett vad det skulle vara för väder i Boden så skulle inga björkar börjat knoppa före Valborg.

Samma dag som jag tog bilden på tussilagon så fick jag ett sms av mamma där det stod "Tofsvipa! :D". En av de få fåglar som man med lätthet kan identifiera i luften även om man man inte är ornitolog, främst för att de flyger som om de var höga. Det första tecknet på vår hemma, de första flyttfåglarna som kommer tillbaka. Följda av svanar, tranor, storspovar och sist sädesärlor och svalor.

Flyttfåglar verkar inte vara någon stor grej i södra Sverige. Jag vet inte om det beror på att de inte stanna här eller för att det finns så mycket annan vår att titta på, men ärligt talat har jag aldrig sett tofsvipor, tranor eller storspovar här.

Största delen av tiden hemma gick ut på att se och höra storspoven. Storspoven betyder vår, den betyder sommar. Den betyder att sitta på altanen mitt i natten och dricka vin. Det är alltid fullt av storspovar på ön under sommaren, eller det är så jag föreställer mig det. Även fast fler hus byggs och platserna de bygger bo på blir lite färre varje år så ser man dem ändå alltid ståendes på gatlamporna längst Svängleden.

Vi både såg och hörde storspovar under veckan (och jag skickade sms till min lågstadiefröken och berättade om det!), jag solade till och med en dag och andra delar av familjen räfsade gården. Det var vår! Till och med en liten, ensam blåsippa stack fram i rabatten. Det ska de inte göra, de ska inte växa i Norrbotten egentligen.

Så kom jag ner till Linköping igen. Gick hem mitt i natten i min långa klänning och sjöng Lars Winnerbäck och låtsades att jag var utomlands. Dels för att göra det varmare och dels för att det luktade lite utomlands. Det luktade varmt, det luktade gräs och träd och vitsippor (även om jag inte såg dem då). Det luktade verkligen vår...eller kanske till och med sommar.

Det är lite som att fara fram och tillbaka i tiden när man reser upp och ner i landet under hösten och våren. Eller mellan två soldyrkande kulturer som firar värmen och vårens återkomst på olika sätt och med olika symboler. Den ena med djurliv och den andra med växtliv.

och jag såg rådjur när jag var ute och sprang igår!

/Elin

Did you know that Spotify follow you wherever you go?

2011-04-15T17:52:00.003+02:00

Så länge du håller dig inom Sverige eller betalar för det?

Spotify har tänkt begränsa sina tjänster för att få fler att betala. När jag läste det suckade jag mentalt, tittade igenom mina spotifylistor, laddade hem de sju låtar (eller liknande) som jag inte redan hade på hårddisken och stängde ner. För varför egentligen lyssna på musik som avbryts av reklam om jag inte måste?

Det är å andra sidan bara en reklam på Spotify som har irriterat mig på sista tiden (den när två idioter "knackar" på datorskärmen från insidan och undrar om någon ser dem) och tjänsten är rätt bra, även om jag ständigt blir besviken över att låtar jag vill lyssna på inte finns.

Jag har funderat på hur min inställning till nedladdning ser ut i dagsläget jämför med hur den var för två - tre år sedan då fildelningsdebatten gick som intensivast. Moraliskt sett har min inställning inte ändrats, jag anser fortfarande att om något har spelats på radio eller visats på TV så är det mer eller mindre allmän egendom eftersom det är fullt lagligt att spela av det från radio eller TV.

Rent praktiskt har jag ändrat min syn på det dock eftersom det är mycket bekvämare att streama än att ladda ner. Jag streamar hellre än jag laddar ner av bekvämlighet. Lite mindre bekvämt blev det efter att FBI fick för sig att lägga ner Ninjavideo, men egentligen är det inte någon stor skillnad.

Streamad musik är en tjänst och en otrolig färskvara som konsumeras samtidigt som den levereras och egentligen är det väl inte mer än rätt att man ska betala för det abonnemanget. Bara för att jag inte tycker att musiken är värd pengarna så kan jag faktiskt se att tjänsten skulle vara det. För det ska folk ha klart för sig, att betala för Spotify är inte att betala för musiken, det är att betala för tjänsten. Det är inte musikskaparna som får pengarna, det är skivbolagen. Det är inte musiken i sig som gör det värt att betala alla dessa pengar på månadsbasis utan det är tillgängligheten. Hade det varit musiken man betalat för hade musiken funnits tillgänglig även efter att Spotify exempelvis gått i konkurs.

Musik i sig är också en färskvara och en tjänst, men tidigare har det varit en tjänst som varit knuten till en fysisk produkt (en skiva exempelvis) eller i alla fall illusionen av en fysisk produkt (en fil på en hårddisk). Det betydde att även om gruppen splittrades, artisten dog, skivbolaget gick i konkurs eller att musiken förbjöds av diverse ideologiska anledningar så hade man alltid möjlighet att lyssna på den när man själv ville. Man hade betalat för rätten att alltid lyssna på den.

Att betala Spotify 49 kr i månaden (eller 99 kr eller 30 612 kr) ger en inte den rätten. Det ger en endast rätten att lyssna på låten så länge Spotify kan leverera den. Alltså till den dagen de går i konkurs, läggs ner, väljer att plocka bort låten för att den stöter sig med någon, upphovsrättsmannen väljer att inte låta Spotify ha tillgång till låten längre, skivbolaget drar sig ur samarbetet eller någon helt annan anledning som jag inte kan komma på. Då kan man ha betalat hur många tusen kronor som helst till företaget utan att det spelar någon roll.

Men en bra tjänst är det...för det mesta.

Om Spotify dömer sig själva till döden på grund av detta har jag svårt att uttala mig om, men jag vet att mina pengar kommer de aldrig att få. Oberoende av hur lågt priset skulle bli. För det skulle aldrig känns som om jag fick tillbaka tillräckligt mycket för att det skulle vara värt det. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket om att få tillgång till ny musik utan trivs väldigt bra med den musik jag har. Den behöver förnyas någon gång vart annat år (är inne i en förnyar fas just nu, så det är ju lite synd om Spotify skulle få för sig att inte låta mig göra det) och sen är det bra.

I värsta fall finns det tillräckligt många radioalternativ på internet för att jag skulle kunna hitta ny musik att lyssna på ändå och om något är värt besväret så gör jag antingen som när det kommer till Lars Winnerbäck och köper allt som någonsin givits ut på skiva eller så laddar jag ner den enda låten som den artisten lyckats producera som jag tycker är värd att lyssna på. Det är relativt billigt att spela in musik idag, och en låt kommer aldrig vara värd 49 kr i månaden. Då kan jag leva utan den istället och bli lite extra glad varje gång jag hör den. Som Free Designs Love you som sålde bilar på TV för ett tag sedan.

På samma sätt som kläder, skor, kosmetika, film och teknologi inte är saker jag prioriterar att lägga mina pengar på så kommer musik heller inte att vara det. Det är fortfarande trevligt att ha tillgång till det (vilket jag alltid kommer att ha), men inget som jag kommer betala för. Framförallt inte i en form som gör att jag inte har några rättigheter till den.

/Elin

Ihopslängda visdomsord

2011-04-13T22:27:00.002+02:00

Min syster ringde mig för en stund sedan och ville veta hur man söker till universitetet. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte kom ihåg. Fick för mig att jag gjorde det på blankett, men nu kom jag på att jag ju ändrade till basåret vid kl 20 den 15 april 2005...och då kan jag inte ha använt någon blankett.

Det bästa tips jag kunde ge henne var att hon skulle prata med vår bror istället eftersom han har gjort det här fler gånger än vad jag har. Nyligt. Det kändes tråkigt att inte kunna hjälpa till bättre. Att inte ha något att säga mer än att läsa innantill från utbildningskataloger och förvånas över alla civilingenjörsutbildningar på LiU som jag aldrig hört talas om.

Så förvirrat och stressat det var att välja. Overkligt och konstigt. Det gick inte att relatera till och helt plötsligt skulle man välja liv. Faktiskt. Den här gången var det på riktigt. Inte som när man valde natur eller tyska eller syslöjd. Plötsligt var det på riktigt.

Därför hade det varit skönt om jag hade kunnat säga något annat än "Oj...en, två, tre, fyr, fem, sex olika Industriell ekonomi i Linköping". Därför slutade samtalet med ett framtvingat råd om att verkligen försöka tänka igenom vad det var som valdes och att det var viktigt att tänka på att man ströks från alla undre alternativ om man kom in på något. Så det är viktigt i vilken ordning man väljer. Viktigt att tänka på det, som sagt. Så att det inte blir fel, för det är så tråkigt så här sex år senare.

Lättare sagt än gjort. Som resultatet i hela vår IFP-rapport. För hur ska man kunna välja när man inte vet vad man vill? Välja lite på slump och hoppas att man kommer ut stående. Som jag och sedan sex år senare påstå att utbildningen är tråkig även om jag har kommit att trivas? Det är ingen vidare situation och det är en märklig känsla att vara nöjd med sin utbildning men veta att man aldrig skulle välja om den om man skulle få chansen.

Tror nog Karl hade en bra idé. Vänta en stund. Komma på vad som kändes bra. Fast samtidigt, varför inte hoppa på en utbildning som man inte vet vart den kommer leda? Kanske kommer det vara precis vad man drömt om även om man inte vetat om det? Få drömmer ju om att bli civilingenjör.

Jag tänkte inte två sekunder på min utbildning när jag valde den. Det var slump och chans som förde mig dit jag är och det har varit ett äventyr. Idag är jag stolt över allt jag gjort. Kanske mer idag än andra dagar eftersom 113 sidor IFP är inlämnad. Hade jag valt något annat, om jag någonsin kommit på vad jag vill bli när jag blir stor...då kanske jag inte gjort ens hälften av allt det underbara jag gjort. Min familj hade definitivt inte varit i Japan.

Så varför säga att man ska tänka efter ordentligt? Det kan ju vara början på världens bästa äventyr.

/Elin

Ingår påtår?

2011-04-13T19:44:00.003+02:00

Den sociala acceptansen när det kommer till den beroendeframkallande substansen är otrolig. Det rör sig knappt om en acceptans, det är snarast en hygienfaktor. För vad skulle man tycka om man inte blev bjuden på kaffe när man var bortbjuden? Om det inte gick att få kaffe i fikarummet på jobbet? Om man inte blev erbjuden en kopp när man kommer till ett möte?

Antagligen att det är sniket och otrevligt, men samtidigt är det ingen som blir överexalterad eller knappt ens tacksam när det bjuds på kaffe. Det ska bjudas på kaffe helt enkelt. En hygienfaktor. Till på köpet ska man kunna erbjuda te också, ifall någon inte dricker kaffe. För även dessa människor ska bli erbjudna koffein...även om de ses på som om de varit barn. Steget mellan te och saft är ganska kort. Antagligen för att beroendet inte är lika starkt.

Förutom det ska man på andra sidan alltid tacka ja till kaffe också, eller te om det nu är det man vill ha fast då ska man ju vara medveten om att man är lite jobbig. Man måste skämmas lite om man tar te istället.

Det är ett väldigt lustigt socialt spel. Bjud på kaffe och te, acceptera kaffe och be om eventuell mjölk och socker, acceptera te och se lite skamsen ut medan de andra kommenterar att det är dags att växa upp.

Tänk om vi hade samma inställning till våra andra socialt accepterade droger?

"Vill ni ha ett glas vin innan vi sätter oss ner och ser över balansräkningen?"
"Nej tack, men gärna en grogg om du har."

"Får jag bjuda på en snus eller en cigarett till kakan?"
"En snus tack."

För bara några decennier sedan var väl den senare av de två konversationerna delvis möjlig, men ständiga käppar sätts i hjulen för nikotinet och den mesta acceptansen för det i samhället verkar försvinna. Lite mer för varje generation.

När kommer vi inte få dricka kaffe inomhus länge? Eller få åldersgräns på te?

/Elin

Försöker vara lika hipp som ungdomarna

2011-04-10T16:28:00.003+02:00

Så jag har skaffat Twitter...hade jag haft någon som helst koll hade jag väl länkat till det här. Men just nu har jag ingen koll. Återkommer, och hoppas att det inte kommer att vara dödsstöten för bloggen!

/Elin

Update: HA! Lyckades!

Nästa steg är att koppla den till bloggen...

Över stock och sten

2011-04-09T16:20:00.004+02:00

Jag var ute och sprang i morse. Dels för att jag tror att jag är anmäld till Blodomloppet, dels för att Karl har börjat spela fotboll igen vilket betyder att hans kondition inte går ner lika snabbt nu som då han började plugga. Med andra ord kan det bli svårt för mig att vinna på 5 km till sommaren om jag inte tar mig i kragen och börjar springa lite.

Idag blev det 2,5 km på 13:15:23 enligt mitt tidtagarur, en helt okej tid så här andra gången på ett halvår eller vad det nu är sen jag tränade sist (någon vecka innan jag fick en svampinfektion i munnen). Framförallt om man tänker på att jag inte körde vanlig löpning utan hinderbana.

Igår blåste det otrevligt mycket i Linköping. Nu blåser det visserligen väldigt ofta, väldigt mycket här i östgötaslättens farthinder, men igår var det lite extra och resulterade i att det låg träd välta över elljusspåret i Rydskogen.

Så jag fick både krypa under och kliva över tallar i mitt försök att ta mig runt spåret i förmiddagssolen. Jag kan alltid använda det för att skylla på att min tid inte blev bättre än den blev...men den hade nog inte blivit många sekunder snabbare om jag kunnat hålla jämn hastighet hela vägen.

/Elin

Internet killed the little white lies

2011-04-05T09:10:00.002+02:00

Jag tvingar mig upp på morgonen, snoozar en gång för mycket innan jag slår på mobilen och får ett sms som har legat och väntat på mig under natten. Leker en inverterad version av Skeppsbrott för att ta mig ut ur sovrummet och blir fortfarande lika glad över att det är ljust kl 07:30.

Slår på TV:n för sällskapet, byter till SVT1 eftersom jag inte klarar av reklam på morgonen och slår sen på datorn. Datorn kopplar upp sig själv till internet (wouldn't like to have it any other way) och msn startar innan jag har hunnit somna i duschen.

När jag är klar har jag två argt orangea fält nere i listen på datorns skrivbord, godnatt-meddelanden jag missat att få igår eftersom jag loggade ut för snabbt. Startar Firefox för att kolla hur många som blivit överfallna i Linköping i natt (jag tror att det som händer nu är bara ett sätt att få folk att börja läsa lokalnyheterna), kontroellera om några sista-minuten-ändringar har hänt med mitt schema och kolla mailen.

Samtidigt som mailen öppnas får jag ett chattmeddelande från någon som antagligen har liknande morgonrutiner som mina egna men som jag ignorerar eftersom jag inte orkar vara social vid den här tiden. Svarar på tre mail, skickar ett fjärde innan jag förmår mig fixa frukost.

Det här var i morse.

När jag skrev det kändes det helt plötsligt väldigt extremt, men det enda som egentligen är utöver det vanliga är att jag fick ett sms. Det händer max en gång i veckan. Sen ibland hinner jag få de där msn-meddelandena innan jag loggar ut men för det mesta inte.

Länge har det stört mig att folk kan se när jag loggar in på min mail. Det stressar mig, får mig att känna mig övervakad. Jag vill inte att någon ska inkräkta på min sfär kl 07:45 innan jag har fått i mig morgonkaffet, hur lätt jag än har att ignorera det. Tur för mig att facebook inte är en del av min morgonrutin antar jag.

Eftersom jag har en ovilja att tacka nej till saker utan vettig anledning ("Jag vill inte" duger ju aldrig för folk) har jag blivit mer eller mindre bra på att hitta på små vita lögner. Jag är ledsen att behöva erkänna att jag tror inte det är någon i min närhet som inte har blivit presenterad med en liten vit lögn istället för det ärliga svaret "Jag vill inte".

Undra om det där uttalandet kommer att bita mig i rumpan sen...?

Ni ska dock veta att det blir svårare och svårare att upprätthålla dessa små vita lögner. För hur kan jag påstå att jag är ute på annat om jag plötsligt loggas in på mailens chatt? Hur kan jag förhindra att msn loggar in så fort jag slår på datorn? För att inte tala om att jag kanske vill ha kontakt med andra än den som fått höra den vita lögnen...och då blir det ännu svårare.

Jaja, jag vet hur man kan göra. Jag vet hur man ställer in msn på att inte logga in när man slår på datorn, jag vet hur man gör för att inte synas på mailens chatt och jag vet verkligen hur man inte loggar in på facebook...men problemet är ju att jag inte alltid vill gömma mig. De gånger jag har alla säkerhetsintsällningar påslagna blir jag mest bara irriterad för att jag måste gå omvägar för att istället vara synlig och social.

Jag inser att det här är ett I-landsproblem som heter duga och jag får väl bara lära mig att säga nej på bättre sätt så att mitt slingrande kräver mindre planering i framtiden...men jag undrar ändå varför vi måste vara så jäkla kontaktbara hela tiden?

/Elin

Att känna sig dum trots att man är rätt smart

2011-04-04T16:30:00.003+02:00

Jag vet att jag är rätt smart. Egentligen. Även om jag hävdar motsatsen ibland (som när man blandar in sannolikhetslära) så tror jag inte att det finns något jag inte skulle kunna lära mig om jag bara ansträngde mig och fokuserade på det. De där sakerna finns säkert, jag vet ju vad jag har svårt för och vad jag skulle behöva väldigt mycket mer ansträngning och fokusering för att klara. Överlag tror jag dock att jag är rätt smart.

Därför är det så ödmjukande att känna sig dum ibland. Ibland möter man människor som är smartare än en själv, vilket i mitt fall sällan leder till att jag känner mig dum så mycket som hotad och irriterad. Jag har inte riktigt förstått ännu att även om jag är smart så var det länge sedan min identitet var "smartaste personen i rummet".

Idag kände jag mig rätt dum. Jag klev in i en grupp av andra människor som hade en gemensam kunskapsbas som inte var den samma som min. Sakerna de kunde var inte avancerade, de hade bara vana som jag inte hade. De hade kunskap som jag inte hade kommit i närheten av. Jag kände mig, med rätta, dum och felplacerad.

När jag kommer från såna situationer känner jag mig alltid utpumpad, för att inte tala om hur mycket gladare jag blir att kliva in i min bubbla igen där det är min kunskap som är allas kunskapsbas. För även om jag inte är mer än någon annan där så är jag i alla fall inte sämre än någon annan.

/Elin

Jag ska nog sluta gå ut...

2011-04-04T09:12:00.004+02:00

Det är lite läskigt i Linköping just nu.

En man knivskars i Skäggetorpcentrum för några dagar sedan i samband med ett gängbråk (polisen trodde att den skadade bara råkat komma emellan), lite senare var det full polisutryckning till ett av studentboendena i stan där ytterligare medlemmar i dessa gäng häktades.

Krogar nere på stan stänger tidigare för att de inte vill ha några bråk.

Jag tänkte lite på det när jag cyklade genom Skägget igår. Så där som man gör, inte direkt oroligt men ganska konstaterande. Undra om det är något som skulle kunna hända mig? Skulle jag kunna hamna i mitten av ett gängbråk? Nej, för sånt händer ju aldrig mig.

Så cyklar man vidare utan att bekymra sig.

I morse när jag vaknade och slog på TV:n så hörde jag på Östnytt att en man blivit påhoppad av tio personer utanför vårdcentralen i Ryd i natt. Så jag ska sluta gå ut efter att det blivit mörkt. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte vill utsätta mig för att bli det. Vilket kanske är samma sak.

/Elin

Uppdatering: Tydligen har någon skjutit på en familj i Tannefors också.

Uppdatering II: Ärligt talat...

Dagens ros

2011-04-03T23:25:00.003+02:00

Dagens ros går till mannen utanför Statoil Valla som hjälpte mig att stjäla min egen cykel!

När vi hade tjejdag nere på stan igår lyckades jag med det olyckliga konststycket att bryta av min nyckel i cykellåset. Igen.

Förra gången stod cykeln i cykelboden, den här gången stod den på Stora torget. Jättelångt från Ryd (enligt google maps är det nästan 4 km). Så vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lämna cykeln där. Så när vi var färdiga lyfte jag upp cykeln och började gå hem. I början gick det bra. Jag la mer eller mindre upp sadeln på höften och började gå...men Ryd är fruktansvärt långt borta. Fruktansvärt långt borta.

När vi (Isabelle var så snäll att hon gick med mig) kom fram till Statoil fick Isabelle den lysande idén att jag skulle gå in på Statoil och fråga om de hade något jag kunde klippa låset med. So I did men det enda jag fick var en liten avbitartång som nog inte var gjord för grövre saker än kablar.

En tråd i wiren gick av. Jag fick hopp! Men sen tog det stopp. Jag kämpade och jag kämpade, men inget mer hände.

Då kom det en man fram till mig och frågade om jag försökte bryta upp låset. Lidande tillstod jag att det var precis så det var och då tog han avbitaren av mig och på bara ett försök hade han klippt av låset. Underbare, underbare man!

Det var först när jag satte mig på cykeln för att ta mig hem som jag insåg att jag just fått hjälp att stjäla min egen cykel. Så underbart med hjälpsamma människor trots allt, för annars hade jag nog aldrig kommit hem. Alternativt inte kunnat ligga på sidan på flera veckor. Blåmärket är stort nog efter bara halva vägen.

/Elin

Visdomsord, främst riktade till Ida och Karl tror jag

2011-04-01T13:30:00.000+02:00

Nostalgisk inflation

2011-03-30T22:13:00.002+02:00

Hur mycket kostar ett bugg?

Jag och Magdalena och Johanna brukade cykla hela vägen bort till OK och köpa bugg för 50 öre. Det var så vi lärde oss värdet av 50 öringen, den var inte värd någonting. Den var värd ett bugg. Ett tuggummi som hade tömts på smak innan vi ens kommit hem.

Jag brukade köpa Jenka. Det luktade liniment, men det visste jag inte då. Fanns ett som hette något med Coca Cola som också var gott och ett som hade skrattande klackskor på pappret. Det var riktigt papper, ihopsnurrat som en smällkaramell. Riktigt fina saker faktiskt och resan ner till macken fick oss att känna oss lite stora. Lite vuxna. Hur nu det gick till.

Ibland gick vi dit med barnvagnar och köpte glass. Twister var helt ny när vi började gå dit ner och blev genast en favorit. Den kostade 8 kronor. En Magnum kostade 12 kr när jag blev medveten om vad glassar kostade. Det var rätt mycket. Det köpte man aldrig. För det var ju lite dyrt.

Det var vad jag la mina pengar på när jag var lite. Så liten att jag kände mig stor när jag cyklade själv till macken. Glass och bugg. Förstå hur många bugg man kunde få om man hade 100 kr...man kunde få 200 stycken. Häftigt värre.

För någon dag sedan såg jag på Hemköp att ett bugg kostade 1:50. Tre gånger så mycket som när jag var 7-8 år gammal. Jag vet inte riktigt vad inflationen har legat på de senaste åren när det kommer till något mer än Baljankaffet (66 % ökning på 5 år).

Jag funderade en stund, för det är vad jag gör, och tyckte synd om de små barnen som skulle cykla ner till macken för att köpa bugg och var tvungen att ta med sig så mycket småpengar. Det hade ju varit så lätt för oss, bara ett enda mynt. Sen slog dig mig att ett bugg inte ens kostar 1:50 längre. Det kostar faktiskt 2 kr från och med i september då alla ören försvann från den svenska ekonomin. Konstigt att den historiska händelsen inte fick någon uppmärksamhet i den här bloggen. Känns som om det skulle ha varit något jag reflekterat över. Örena har ju ändå funnits i vårt ekonomiska system sedan Gustav Vasas tid.

Fast det bryr jag mig inte så mycket i. Jag är mer bekymrad över att man måste ha mer än ett mynt för att få köpa bugg. För att inte tala om hur mycket man måste lägga ut för att få en Daimstrut. En Twister kostar 10 kr idag förresten. Det är rätt ofarligt i jämförelse med hur mycket andra saker har ökat (igen, Baljankaffet...).

Första steget mot att bli gammal måste nog vara att tillsammans med folk i samma ålder dra sig till minnes hur mycket en Pigelin kostade när man var liten.

/Elin

Vi, Sveriges framtid!

2011-03-30T16:42:00.002+02:00

En av mina första kontakter med studentlivet i Linköping var det nattliga köandet till de fester som arrangerades av festerier och kårer. Mer sällan än ofta var det väl köandet som var det roliga snarare än festerna i sig. Delvis för att vi sällan köpte biljetter. Ja. Vi var inte jättesmarta det där året vi gick basåret. Det var kanske svårt att förstå konceptet att köpa biljett för en fest i förväg som förvirrade oss stackars nybörjarstudenter, jag vet inte.

Det jag vet är dock att det inte blev mycket mer köande efter det. Det var basåret, sen lät jag andra människor köa åt mig de gånger det behövdes. För hur roligt är det egentligen att sitta uppe hela nätterna bara för att sedan gå på en fest man i dagsläget inte vet om man vill gå på? Studenterna i Linköping har dock lite svårt att förstå det där. Här köar vi. Det bara är så verkar det som.

Just nu sitter jag i en löjligt varm korridor och köar inför det jag hade tänkt skulle bli mitt sista stora, studentikosa jippo. SOF 2011. I ärlighetens namn vet jag inte varför, för jag är inte jättetaggad inför varken köandet eller för själva festen. Jag tror att det är sällskapet och medvetenheten att jag kommer ångra mig i maj om jag inte gör det här nu. Det, och att jag tycker mitt studentliv förtjänar en riktigt stor jävla fest till innan det är slut. Det har blivit så lite av den saken på sista tiden. Ganska få fester, ganska många fredagar framför TV:n.

Köandet. Det svenska samhällets grundsten känns det som emellanåt (även om jag hävdar att japanerna slår oss med hästlängder). Det ska köas till allt och få saker irriterar svenskar så mycket som någon som tränger sig före. Så gör man inte! Något annat man inte gör är att klaga på den som tränger sig. Vi blir istället, som reklamen säger, lagom arga och håller sedan mun. Medvetna om att vi får det vi ska ändå. Då är det lättare att inte bråka och ta de extra minuterna i kön.

Vi, Sveriges framtid. Studenterna på vilkens axlar samhället ska byggas. Vi lär bygga nya organ genom att utnyttja ytspänningen hos vätska, programmera datorer som översätter hemsidor till blindskrift, bygga vägar flera meter uppe i luften som står emot jordbävningar, och överföra enorma mängder data genom luften. Som de säger i O gamla klang:

Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
en plåstrar själen som är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral

alternativt

En tämjer börsens vilda fall
och köper våra papper,
en idkar maskinistens kall,
en mästrar volt så tapper,
en lagrar data i en fil,
en håller oss vid liv på RiL

Ikväll tränar vi oss i annat. Ikväll tränar vi oss i tålamod och att stå i kö. Nya svenska medborgare ska drillas och vi ska lära oss vårt plats i ledet och att inte bli upprörd när folk inte gör och står var de ska.

Nedräkningen säger att det är mindre än 14 h kvar nu.

/Elin

Anledningen till att jag inte kan japanska

2011-03-26T23:32:00.003+01:00

Ganska många i min närhet har, ofta väldigt roat, uppmärksammat hur jag helt tappar talförmågan så snart Mats Andersson (aka Japanska-Mats) skymtas i korridorerna på skolan. Jag kan för allt i världen inte komma på varför det blir så, men det är som om jag är oförmögen att prata när han är i närheten.

För några dagar sedan upptäckte jag att detta fenomen inte var exklusivt för Mats (och det kändes märkligt lugnande) eftersom jag helt tappade tråden och alla mina ord när Li mötte mig och Pernilla i A-huset. Pernilla var road och jag lätt generad.

Efter detta måste jag dock säga att inte är det konstigt att jag inte utnyttjade mitt år i Japan för att lära mig japanska om jag inte ens kan prata svenska i närheten av människor som kan lära mig japanska. Misstänker att jag har samma åkomma när det kommer till att prata tyska i närheten av Cedric.

Så...jag måste alltså prata japanska med människor som inte alls kan japanska för att ha chans att lära mig det? Det låter ju sjukt vettigt.

/Elin

Det finns ingen stress på bussen

2011-03-23T21:50:00.003+01:00

Jag for till Norrköping idag. Campusbussen dit kl 9, campusbussen hem kl 17. Det tar ungefär en halvtimme och jag satt på solsidan båda vägarna. Jag är så glad att jag inte behöver göra den resan varje dag, att jag inte behöver passa den typen av tider varje dag, men för en dag eller två är det helt okej.

Jag åkte buss till skolan varje dag under gymnasiet. Det tog ungefär 20 minuter enkel väg och de gick en gång i halvtimmen om man hade tur. En gång i timmen om man hade otur och då fick man fördriva tiden på Åhléns.

När jag satt på bussen hem idag tittade jag på mina medresenärer, de allra flesta verkade lyssna på musik och stirra ut genom fönstret men vissa satt och pluggade. I början av gymnasiet hade jag också tänkt plugga på bussen. För det var ju skitbra! Massa tid som man inte kunde göra annat än läsa på. Jag tror inte att jag läste ett ord på bussen till (eller från) skolan någonsin.

Det spelade ingen roll hur stressad jag var när jag klev på bussen eller hur stressad jag var när jag klev av bussen. Hur mycket jag hade att göra eller när nästa prov låg. På bussen gick det inte att stressa. Så fort jag klev på bussen, så snart jag satte mig ner, försvann allt sånt.

Det var 40 minuter av frihet varje dag, 40 minuter under vilka jag visste att jag inte kunde göra någonting. 40 minuter som jag var tvungen att använda till att resa, till att forsla mig från ön till skolan och från skolan till ön.

Ibland under universitetstiden har jag saknat de där minuterna då jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte gör något. Jag kände hur sköna de minuterna var idag när jag for hem. Visserligen är jag inte fruktansvärt stressad nu, men transportsträckan var märkligt meditativ.

Som jag sa i inledningen är jag dock glad att jag slipper passa busstider nu för tiden, men det är skönt att veta att det finns ett ställe där stress inte existerar.

/Elin

Triss

2011-03-21T18:16:00.003+01:00

Jag vet inte hur vanligt det här är för mer normala människor, men när jag föreställer mig platser som jag gärna vill se/besöka så får jag alltid för mig att jag kommer vara ensam där. Jag kan se det framför mig:

Jag, ensam i Spegelsalen.

Jag, ensam vid Eiffeltornet.

Jag, ensam på Knossos.

Jag, ensam på Löfstad.

Jag, ensam på Liseberg
(eller i alla fall tillräckligt för att inte behöva stå i kö).

Jag vet inte om ni har varit på något mer eller mindre turistigt ställe, men om ni har det så vet ni att det händer aldrig. Det är alltid fullt av turister överallt. Överallt. Fullt av människor som också vill se alla saker som jag vill se. Ofta tar det bort otroligt mycket av den på förväg föreställda känslan att det är fullt av folk.

I veckan, när jag var i Stockholm med Weston, hände något märkligt. Weston kom inte på en endaste sak som var värd att göra i Stockholm. Så jag bestämde att om vi ändå bara skulle sitta någonstans så skulle jag sitta i solen, vid slottet, och titta på Slottssprinten.

Tydligen blev det kallt och tråkigt att titta på skidor i tre-fyra timmar för en kille från Alabama så när prologen var slut gick vi. Han, mindre sugen än någonsin på att göra något, tänkte inte gå ut mer och jag klarade inte av att vara instängd i rummet med honom så på ett plötsligt infall gick jag tillbaka till slottet. Och in i slottet.

Det är egentligen konstigt att jag inte varit in i slottet tidigare, men jag är ju ofta för distraherad av Livrustkammaren för att kunna se andra ställen av Stockholm.

Då plötsligt hände det!

Jag var ensam på slottet.

Det var kusligt spöklikt. Det var mina steg som hördes, det var bara mitt ansikte som syntes i speglarna. Det var bara jag som trängdes framför porträtten. Det var bara jag. Bara jag och de fem guiderna/vakterna som jobbade. Bara jag och Axel von Fersen. Bara jag och Gustav III. Bara jag och alla mina hjärnspöken som hängde på väggarna och beskrevs på informationsskyltarna.

Jag, ensam med mina fantasifoster.

Det bör jämföras med mitt tredje försök att komma in i Livrustkammaren. Där jag misstogs för att vara lärare till de båda skolklasserna som sprang omkring och förstörde stämningen. Jag fick utvärderingspapper. Och jättemånga ursäkter när de förstod att jag inte var där med alla härjande mellanstadiebarn som skulle lära sig om stormaktstiden. De verkade dock ha misslyckats med att lära sig något eftersom jag hörde en pojke berätta för sina kompisar att Karl II Gustav hade haft en av barnklänningarna.

En lång, lång stund satt jag framför Karl XII:s uniform. Den förtrollade mig verkligen en gång i tiden. Gjorde mig knäsvag och gav mig problem att andas. Så fruktansvärt fånigt det låter. Fast vad gör man? Vissa saker rår man inte för.

/Elin

Det luktar som vår.

2011-03-20T16:41:00.004+01:00

Jag är redo att träffa människor igen. Efter nio dagars sällskap har jag fått rå om mig själv så pass mycket att jag orkar med att var social och trevlig igen. Jag har fått gå omkring hemma och vara skitig, äta middag uppkrupen i soffan, titta på TV med ena ögat och spela bubble shooter med det andra. Jag har städat rent all skit som han drog in, sluppit höra dumma ursäkter för saker som inte var någons fel. Jag har kunnat gå naken från sovrummet till toaletten! Jag har kunnat existera i tysthet utan att behöva stänga in mig i sovrummet och låtsas sova.

I tre dagars tid har jag inte haft någon som hängt över min axel. Som på ett eller annat vis krävt underhållning utan att komma med idéer och förslag. Jag har aldrig behövt mitt eget sällskap så mycket som de här tre senaste dagarna.

Solen blänker så irriterande på min skärm att jag knappt ser vad jag skriver. Inte går det att se på TV heller eftersom solen ligger på så fasligt. Jag skulle kunna dra ner persiennerna, men det tar emot väldigt mycket att stänga ute den här typen av vårsol. Den där typen som får det att droppa från taket, som får snön att smälta och fåglarna att sjunga i slutet av mars.

Jag har fönstret öppet och det luktar så otroligt gott utifrån. Smältsnö, blöt asfalt och värme. Allt det där som jag någonsin förknippat med vår. Släng in några tofsvipor också så är vi klara. Det känns som om det borde vara Valborg snart och att jag ska få ta ut min cykel för första gången.

Fast...nu har jag cyklat hela vintern och kommer nog få se fler vitsippor än tofsvipor. Det gör inget. Just nu känns allt väldigt bra. Allting är nästan perfekt. I morgon börjar skolan igen. Tänker jag på det en längre stund får jag ett stressanfall, men jag tänker inte på det. Jag får göra allt sånt i morgon. För idag smälter snön utanför mitt fönster och det doftar av vår.

Idag tog jag också på mig mina splitternya gympaskor! Vita och fina och oförstörda. Visserligen bara för att hoppa (ja) iväg med soporna, men det var vår. Det var otroligt mycket vår i denna lilla handling. Nya gympaskor på halvtorr asfalt. Vore kanske en idé att fara ut och dumcykla lite...bara för att jag kan.

Å andra sidan. Det är rätt skönt att bara sitta i soffan och irritera sig över att det är lite för ljust för att använda TV eller dator.

/Elin

Då dammen skulle brista

2011-03-17T22:39:00.002+01:00

Jag såg på SvD.se att svenska folket är dumma i huvudet. Visst kan jag förstå om man är orolig för en härdsmälta i Japan, men bara på en stackars-alla-japaner-nivå. Om man inte har familj eller vänner i Soluppgångens land, då kan jag förstå oron som en annan, mer riktig. Personligen har jag bekanta där borta, men jag är mest oroad över landet. Japan. All god mat, alla ställen jag faktiskt tyckte om, stämningen, folket som grupp...Det låter kanske märkligt, men så känns det.

När jag var bara några celler gammal hände något fruktansvärt i Tjernobyl och resultatet blev kalvar med två huvuden och under en viss period kunde skulle man låta bli att äta svamp och renkött. Enligt wikipedia ökade svenskarnas stråldos från 4 mSv till 4,01 mSv. Kommer man över 50 mSv är det dåligt (Sv utläses Sievert och är SI-enhet för effektiv dos).

En av anledningarna till att jag läste Natur på gymnasiet var visserligen att jag tyckte att geografi var tråkigt, men en annan väldigt viktigt del i det valet var att jag tyckte matematik var roligt. Så trots bristande geografiintresse känner jag mig rätt säker när jag säger: Japan ligger väldigt mycket längre från Sverige än Tjernobyl gör.

...fast det är klart, jordbävningen flyttade ju Japan lite närmare Europa.

Nu är frågan: tror svenskarna att det som händer i Fukushima kommer att påverka dem rent strålningsmässigt eller har de fått för sig att bara för att det här kärnkraftverket krackilerar så kommer alla kärnkraftverk i hela världen att göra det?

Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.

Folk pratar om att vi måste ta bort alla kärnkraftverk. Helst före tsunamin slog in över Japan. Igår såg jag protester på Plattan, Atomkraft - Nej tack. Det som händer i Japan kan hända i Oskarshamn och Barsebäck. När som helst. Så snart Sverige drabbas av en jordbävning med magnitud kring 9, med efterföljande tsunami.

När som helst med andra ord...eller hur...skulle det hända i Sverige skulle vi ha haft större problem tidigare. Till skillnad från Japan är vårt land inte byggt för att klara ens en liten jordbävning (och varifrån skulle Östersjön lyckas ansamla en stor nog tsunami...?), men vårt största problem jämfört med Japan skulle vara en totalt handfallen befolkning som inte visste vad den skulle göra. Varken under eller efter ett skalv. Antagligen skulle vi inte ens märka av vad som hände vid kärnkraftverken förrän det var alldeles för sent.

Kärnkraft påstås ofta vara hälsofarlig, ibland till och med dödlig. Det är aldrig någon som säger såna saker om vattenkraft. Vattenkraft är bra och säkert, både när det kommer till miljö och när det kommer till att vara leverantör.

Då brukar jag tänka på när dammen skulle brista. Inga jodtabletter i världen skulle kunna rädda oss skolbarn mitt i Lule älven om dammen brast. Fast...det sa ju inte fröken Anita. Jag gick på lågstadiet och förstod inte ens att det fanns en risk för detta. Att en damm skulle brista och att allt skulle läggas under vatten. Vi ställde barnsliga frågor om ifall pengarna skulle rosta när vattnet kom eller vad som skulle hända med kaninerna (pengarna skulle inte rosta och kaniner kunde simma för den som undrade).

Dammen brast inte. Den lagades och vi behövde inte ens övningsevakuera som barnen på mammas skola. Livet fortsatte och det dröjde många år innan jag insåg varför vi överhuvudtaget pratat om det där den där eftermiddagen i mitten på 90-talet.

Så vi stänger alla kärnkraftverk och äter upp all jod i hela världen, kan vi inte se över hur säkra våra säkra energikällor är? Det vore ju synd att bli utan både el och jod för att Fukushima har det lite jobbigt just nu.

/Elin

Världen är mindre än jag vill ibland

2011-03-11T20:04:00.002+01:00

Jag nämnde det lite som hastigast i morse, att det är jobbigt att ha människor utspridda i världen. Världen kommer så mycket närmare då. Så många fler saker berör då. Det är så mycket mer att oroa sig över, så många fler som kan göra illa sig.

Så här såg det ut från ett höghus i Inage där jag bodde för två år sedan

Vilket egentligen är rätt lugnt i jämförelse med hur det ser ut i Sendai. Jag känner, vad jag vet, ingen som är där. Ändå borde det vara studenter från Linköping där. Studenterna från KTH verkar ha klarat sig, så förhoppningsvis även studenterna från LiU om några är där. Jag irriterar mig över att universitetet inte säger något på sin hemsida.

Jag trodde att jag hade bockat av alla jag kände i Japan, men sen öppnade jag SvD.se och såg Oscars kusin där. Inte för att jag känner honom, men jag vet vem han är. Jag vet folk som känner honom. Det kändes.

Antagligen är det av samma anledning som jag fått sms under hela dagen av människor som berättat hur skönt det är att jag är i Sverige nu. Jag tycker också att det är skönt att vara i Sverige.

/Elin

Jordbävning i Japan

2011-03-11T09:25:00.002+01:00

Nu verkar det ha hänt då, den där jordbävningen som Japan har gått omkring och vänta på i flera år har kommit nu. Tydligen den värsta på över 100 år. Jag har skrivit det förr, när en stor översvämning drog in över Taiwan, att det är jobbigt att ha människor utspridda över hela världen.

Tack och lov för Facebook och snabba uppdateringar!

/Elin

Dumsmarta saker

2011-03-08T09:42:00.002+01:00

Jag hade ett bra inlägg på lager, men sen suddade jag ut det eftersom jag vet att vissa tycker att det är "känsligt". Dessa personer upplever jag nog som lite fåniga ärligt talat. Fast det är klart, bara för att alla gör det betyder det inte att alla vill prata om det. Sen bara hur det är med sex...

...eller mens. Det är inte ens något vi aktivit gör, det är något kvinnor är påtvingade, men det får man ändå inte prata om eftersom det är "känsligt".

Så jag ändrar mitt inlägg till det här:

Dropbox är en underbar liten uppfinning. Sjukt smidig sak, men jag är rädd att det i längden komemr hämma studenter i deras interaktiva arbete och informationsutbyte över årskursgränserna.

Nu på morgonen har jag dock gjort mitt för att sprida kunskapen från Dropbox vidare till nästkommande generationer för att tacka och hedra minnet av alla som inte använde sin privata mapp på Island.

/Elin

För alla er där ute som undrar

2011-03-04T15:45:00.000+01:00

Var var du natten till den 1 mars 1986?

2011-02-27T22:34:00.002+01:00

Det sägs att alla svenskar vet var de var när de fick veta att Olof Palme skjutits, trots att det i morgon var 25 år sedan. Jag var inte mer än en klump celler då, så jag kan ju inte säga att jag minns var jag befann mig när jag fick veta att Sveriges stadsminister mördats. Sen var jag väl i 9-års ålder när jag verkligen förstod vem han var och att han blivit mördad, men vad brydde jag mig om det då?

Vad bryr jag mig nu? Inte så mycket. Snarare tycker jag det är pinsamt att ingen lösning finns, att ingen faktisk dom fallit. Ärligt talat tror jag inte att sanningen kommer att komma fram, vare sig man håller fallet uppe eller inte. De flesta av de som minns var de var när de fick veta att Olof Palme blivit skjuten har gått vidare med sitt liv, de flesta var nog inte ens så påverkade. Vi har andra saker som hotar det svenska folkhemmet idag. Sverigedemokrater och självmordsbombare. Galningar med kniv på NK. Pirater. Människor som tittar på svtplay men inte betalar TV-avgiften.

Framtiden får utvisa om mordet på Palme kommer falla under under kategorin "Erik XIV" eller kategorin "Karl XII" när det kommer till ouppklarade mord på kända, mäktiga svenskar.

Kategorin Erik XIV innebär att man egentligen inte vet vem som mördade eller beställde mordet, men misstankarna är så stora att historien har tagit det som en sanning (i Erik XIV:s fall är den skyldigt Johan III och i Palmes fall skulle det väl bli Christer Pettersson).

Kategorin Karl XII är roligare (i alla avseenden, Erik XIV var rätt trist). Den utmärker sig genom konspirationsteorier om antingen inside job inom hovet lett av bland annat hans svåger eller generaler som blev trötta på det utdragna kriget och tog saken i egna händer. Även om de flesta historiker börjar bli mer och mer övertygade om att skottet kom från norska sidan. Konspirationsteorierna om Palme handlar i dagsläget om antingen polisen eller någon utländsk organisation...vilket är mycket intressantare än Pettersson.

Tyvärr kommer vi inte få veta hur historien kommer behandla detta rättsfjasko i svensk historia. Till utredarnas försvar så har Sverige ett överlag dåligt tack record när det kommer till att reda ut mord och bakomliggande konspirationer när det kommer till mäktiga personer. Gustav III är väl undantaget.

/Elin

The best of the best, always NvTe

2011-02-25T23:56:00.005+01:00

Det var Top Gun-tema på Fredagspuben idag. Så klart. För vad annars kan man visa när det är pub i Baljan på fredagar? Vet inte hur vanligt det är med filmer under puben, men jag vet att de gånger jag uppmärksammat fenomenet har det alltid varit Top Gun.

Sist det var hade alla bakom disken pilotbrillor på sig och diverse andra assessorer. Så när Isabelle påvisar att det är två killar i gröna helkroppsoveraller som står en bit bort blir första reaktionen efter en snabb blick att det är för att puben har Top Gun-tema. End of story. Studenter är rätt bra på det där med kläder och kostymer. Fråga min bror.

En av killarna hade långt, blont hår uppsatt i en knut bak i nacken. Något jag tyckte var rätt lustigt eftersom den enda stridspiloten jag känner har långt, blont hår som alltid är uppsatt i en knut i nacken. Så jag tittade lite mer noggrant...och åherregud, det var Erik! I Linköping, i min Baljan!

Vännerna på universitetet fick ta alla mina saker utan förklaring när jag trängde mig fram till vännen från gymnasiet (och ännu tidigare till och med, när man tänker efter). Det var lite surrealistiskt, nästan på samma nivå som när jag hittade Björn och Martin i Japan. Fast, om Erik spontant ska materialisera någonstans, borde det då inte logiskt vara i en pub där Top Gun ska visas på stor projektorduk?

Jag tänkte på pojkarna från gymnasiet för några dagar sedan när jag fick höra att det kommer nya filmer om Hamilton.

"Jag behöver fem män!"
"Vi är bara tre..."

Vissa saker vill man ha i en specialutgiven box or what say you?

/Elin

Helgen

2011-02-25T09:22:00.002+01:00

Jag vet inte varför jag längtade efter helgen när jag var mindre. När jag gick lågstadiet så ville jag gå i skolan, jag älskade att gå i skolan. Det samma gällde nog för mellanstadiet, men då hade jag i alla fall pingistävlingar att fara iväg på emellanåt...med andra ord fanns det något som eventuellt kunde locka med aktiviteter.

Det där med att sova länge på morgonen var i alla fall inte aktuellt när jag var mindre. För när det var helg fick man gå upp kl 8 och titta på TV. Massor med intressanta barnprogram gick vid den tiden: Unga James Bond, Masken, Scooby Doo, Sailor Moon...och massa mer som jag inte kommer ihåg namnet på. Men tecknat var det. För hela slanten. Nu har jag inte varit vaken kl 8 på helgen på väldigt länge, men jag har känslan av att helgmorgonen på TV3 inte är en lika underbar kavalkad av tecknad film längre. Vem vet, kanske är barnprogramsmorgon vår generations version av Kalle Anka på julafton?

"Vet ni barn, när jag var lite fanns det inga kanaler som visade tecknad film dygnet runt...det är sant. Vi hade helgmornar och VHS-band."

Tiden då jag som mest skulle se fram emot helgen för att jag skulle få sova var den tid i mitt liv då jag sov som allra minst. Satt upp för länge framför datorn på nätterna helt enkelt och hade en mamma som inte tyckte att det var ett argument för att sova bort hela förmiddagen. För att inte tala om att jag i slutet av tonåren jobbade varannan helg (och tappert försökte få in extra OB för tonåringar när man var tvungen att kliva upp före kl. 9 på helgdagar). Så att sova är inget jag spontant förknippar med helger.

I dag när jag gick in i köket kände jag att det var skönt att det var fredag, för då kunde jag ta mig tiden att diska och städa i morgon. Det är vad helgerna har hunnit bli. Dagarna jag ser fram emot för att då kan jag städa...och titta på På spåret och Melodifestivalen. Planen för helgen: diska matlådor...och jag har inte fyllt 25 år än.

/Elin

Jag har fått en lösning!

2011-02-17T17:54:00.003+01:00

Jag har haft ett problem, men nu äntligen har jag fått en lösning!

Äntligen! Jag har hittat mitt borttappade poäng! Det låg tydligen på IMT borta på HU! Medicinsktekniska utblickar, 2 hp! Det var länge sedan jag kände mig så här lättad.

/Elin

Den här vinröda gatan

2011-02-16T14:10:00.017+01:00

Kan vi få betala?

Så jag var i Amsterdam i helgen. Ber om ursäkt för att det här inlägget kommer så sent, men jag har varit i skolan 8-19 måndag och tisdag så tiden och orken har inte riktigt funnits förrän nu. Det var inte fullt så fint väder som på bilden över, men Isabelle har alla våra kort på den här underbara skylten så jag lånar den här så länge.

När man berättar att man ska till Amsterdam frågar folk alltid vad man ska göra där och innan man hunnit svara så undrar de om man ska knarka/röka på/köpa horor. Fast vi hade inte planerat att göra något av det...och det sa vi. Fast frågan var ju då vad vi faktiskt skulle göra i Amsterdam.

När man reser till, säg Paris, finns det massor med saker som man "ska" göra: Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, Notre-Dame etc...När man ska till Amsterdam finns det...hasch och horor. Vi sökte på internätet i jakt på saker att göra och se, men listan kändes ändå ganska torr. Museer och...museer. Förutom att vara en drogliberal stad (eller kanske just därför) verkar konstnärer och målare stortrivas i Nederländerna. Så det hängde många tavlor på väggarna även på Rijksmuseet. Jag har fått viss förståelse för varför folk tycker det är tråkigt att gå på museer när man inte kan något om det som visas upp. För er som inte visste det så är (eller var?) van Gogh, Rembrandt och Vermeer nederländare...den förste hade ett eget museum i Amsterdam, den andre ett hus (huset där han bott) och den tredje lite väggutrymme på riksmuseet.

Något jag var okunnig om var det i Amsterdam som Anne Frank, flickan med dagboken nu vet, gömde sig under andra världskriget. Huset där de gömde sig har blivit museum, så det hade man ju kunnat titta på, men vi gick förbi och tog kort på skylten istället. Det var dock lång, lång kö för att komma in...och nu var det lågsäsong, så jag är inte säker på att jag vill tillbaka när det är högsäsong.

Så ja vad gör man i Amsterdam? Vi gick mycket, trots det dåliga vädret, och konstaterade att Amsterdam är en otroligt vacker stad och jag tror inte att mina bilder gör den rättvisa. Det kändes gemytligt med kanalerna, de smala, sneda husen, julbelysningen som satt kvar på vissa ställen och smala gator. Det visade sig också att det var en väldigt liten stad...eller en liten stadskärna i alla fall. Kartan var inte alltid jättepraktiskt eftersom gatorna i staden går runt i en halvcirkel och de glömde bort att sätta ut gatnamnen emellanåt...men då staden var liten blev det bra ändå.

Maten vi åt var jättegod! Snabbt beskrivet var det kött, hemgjorda pomes och majonnäs. Hur gott som helst och överallt verkade det finnas steakhouses eller tapasbarer. Coffeeshops, caféer och gaybarer fanns det också väldigt gott om. Det var länge sedan jag ätit så bra mat faktiskt och det var inte speciellt dyrt heller. Sen, den som inte vetat att Heiniken var ett nederländskt öl vid ankomsten till Amsterdam så har jag svårt att se hur man skulle lyckas missa det väl där. Utanför (nästan) alla restauranger fanns skyltar som sa att de sålde Heiniken och på diverse större byggnader fanns ännu större skyltar.

Jag märker att jag börjar få slut på saker att skriva och berätta. Vi var ju trots allt bara där i två dagar. En sista sak jag måste printa ner, eller egentligen två, och det är nederländarnas språkkunskaper.
Först, efter att mina senaste utlandsvistelser båda har varit i Japan så var det fantastiskt skönt att dels kunna läsa allt som stod överallt (även om jag inte kunde förstå det), dels att nederländarna är otroligt duktiga på engelska och dels att personen jag var där kunde kommunicera lika flytande med alla omkring oss som jag. Visserligen kunde väl jag och Jessica lika mycket japanska när vi var där, men det var ju inte som om vi var flytande för det.

Det var jätteskönt att kunna prata med alla, alltid. Utan att ens behöva fundera på det eller förplanera meningarna jag skulle säga. Istället var det bara att säga det. Så där bara. Som om jag varit i Sverige...och alla i Nederländerna kan verkligen engelska. Svenskar brukar påstå att nederländare är de icke-native-speakers som är bäst i världen på engelska, men samtidigt så brukar nederländarna säga att det är svenskarna som är det. Min analys (efter två dagar i landet) är att de ligger (minst) en generation före oss, alltså att även de äldsta är flytande i engelska. Så ge oss en generation till så kan vi kriga på riktigt! Jag ger cred till skolsystem och de vettiga TV-nissarna som inser att det är dumt att dubba program (något de inte gjorde i Nederländerna heller).

Sen var det nederländskan i sig då. Jag har, ända sedan jag hörde språket för första gången, påstått att nederländska är de flesta europeiska språk samtidigt! När man hör det så tror man hela tiden att man ska förstå vad de säger, men nej det är totalt omöjligt! Det är stört hur man kan känna igen allt och sedan inte förstå något! Att kunna svenska och engelska och förutom det känna till lite tyska borde man verkligen, verkligen klara av språket. Det finns inte så mycket mer. Kanske lite franska ibland? Att läsa det är fantastiskt lustigt, där kan man verkligen se hur blandat språkeländet är. Vi såg (men tog dumt nog inga bilder på) affischer där det stod saker som "Open dag" eller "Snel, safe & spectaculair".

Jag har lärt mig säga två saker på nederländska. Det ena är "Va?" och det andra är meningen som står högst upp i inlägget "Kan vi få betala?". Ja, det är mer svenska än något annat. Det första är jag inte ens säker på är likt det man säger på nederländska, men då vi (spontant och relativt dumt) svarade detta när de tilltalade oss på nederländska så upprepade de vad de sagt som om vi inte hade hört dem. Så jag drog slutsatsen att det var något som var likt det nederländare säger när de inte hör/förstår. Den andra meningen sas överraskande nog av den nederländske mannen som satt bredvid oss på ett fik när han ville betala, så jag var tvungen att fråga servitrisen om vi hört det vi trott att vi hört...och det hade vi. Fascinerande språk det där!

En till sak jag inte visste om Nederländerna var att Waterloo låg där 1815. Nu ligger det i Belgien. Ja, fysiskt låg det där även 1815, men då tillhörde det Nederländerna och vi vet ju alla vad som hände där (annars tipsar jag om Eurovisionvinnaren 1974).

Sen avslutningsvis lite bilder på hus i Amsterdam som inte ser ut att vara direktimporterade från 1700-talet och som inte lutar åt alla vädersträck samtidigt.

Sen finns det ju ytterligare några saker som man förknippar med Nederländerna: väderkvarnar, träskor och tulpaner. Tyvärr inte jättemycket tulpaner under februari, men blomstermarknaden var ändå i full fart. Det var mysigt, och riktigt, riktigt turistiskt. Jag undrar om man någonsin skulle tro att ett annat land skulle bli den största exportören av tulpaner...eller om man bara skulle ignorera detta och bestämt fortsätta hävda att det är Nederländerna.

/Elin

Här lever lyckan, lever livet

2011-02-06T22:35:00.003+01:00

Jag: Ska jag köpa tulpaner idag?
Cedric: Varför då?
Jag: Varför inte?
Cedric: ?
Jag: Om inte annat så för att göra mamma avundsjuk!

Vi kanske hörs imorrn igen,
när vi har vaknat framåt två.

God natt, hej då!
Ja, herre Gud. Hej och hå.

/Elin

Aldrig ensam mer

2011-02-05T01:24:00.003+01:00

Jag har så svårt att tro på vänskap. Jag har så otroligt svårt att tro att den består. Tanken på en bestående vänskap är så svår att föreställa sig att jag hellre avslutar en pågående vänskap än att låta någon annan avsluta den åt mig. Åt oss.

Jag har byggt upp en värld i vilken jag inte behöver någon utöver min familj. Ibland tror jag att den är sann. För det mesta vet jag att den är sann. Det enda jag saknar är någon som säger "Vill du ha kaffe?", vilket jag med jämna mellanrum får på skolan i alla fall.

I den världen bryr jag mig inte om någon. I den världen kan ingen göra mig ledsen. För i den världen finns bara jag. Jag och mina tankar. Det är en ganska trevlig värld för det mesta. Där finns alla karaktärer jag en dag har tänkt väva ihop till en bok, tillsammans med många fler som kom från de rollspel jag spelade en gång i tiden. När jag pratar om dem brukar jag kalla dem mina låtsaskompisar, för det var vad de var...framförallt Nils.

Jag vet inte om jag någonsin presenterat Nils för er. Han och jag har varit oskiljaktiga sen åttan och han finns alltid där. När jag gick hem från skolan, när folks pratade om festen förra helgen som jag inte varit bjuden till, när det skämtades i omklädningsrummet...hela tiden var han där och i tankar och i skrift plågade jag honom värre än vad världen någonsin plågade mig. Vi utforskade 1700-talet tillsammans varje kväll när jag skulle sova för att jag skulle slippa utforska 2000-talet.

Nils var utan tvekan min bästa vän under högstadiet och det är därför jag sedan dess försökt skriva en bok om honom. Jag vill dela med mig av honom till resten av världen, jag vill att han inte bara ska vara min påhittade vän. Jag vill göra honom äkta, för han fick mig att överleva. Jag hittade på en vänskap för jag hade ingen kvar. Jag hittade på någon som var beroende av mig för sin hela existens eftersom jag inte längre spelade någon roll. Vid den tiden var jag så bevisligt utbytbar att jag behövde Nils eftersom han bara existerade så länge som jag existerade.

Jag tror inte på vänskap. På samma sätt som jag inte tror på kärlek. Det är kul för de som tror sig hitta det, men jag är för cynisk för att hitta något av det. Jag hittar tillfälliga förbindelser och jag hittar sex. Vilket, om jag nu ska tro vad människor säger, inte alls är samma sak.

Tanken på en nära vänskap skrämmer mig. Jag har inte varit först på skolan i snart sex år (ja, Japan också) för att jag är rädd att komma för sent, jag är först på skolan så att jag ska kunna sätta mig i ett hörn och inte behöva tvinga mitt sällskap på någon annan. Jag kommer inte på saker jag inte är direktinbjuden till eftersom jag inte kan föreställa mig att någon vill att jag ska komma. Helt djävla ärligt dröjde det så länge för mig att gå med i facebook för att jag inte skulle behöva ta ställning till vänskapserbjudande från högstadiemänniskor (alla andra anledningar jag uppgivit är bull!).

Trots att jag är den här människan, denna uppenbarligen hemska människa som inte tror på vare sig vänskap eller kärlek, så har jag en vän. En vän som jag vågar tro alltid ska finnas där, en vän som jag inte tror jag skulle klara mig utan. En vän som jag om och om igen ger hela mitt liv till även om jag lovat mig själv att aldrig göra om det.

Jag har, många gånger, dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig någonsin bli känslomässigt beroende av en annan människa igen. För det är en förlust jag aldrig mer är villig att ta. Det innebär i förlängningen att jag är och kommer förbli ensam. Ändå kommer jag om och om igen tillbaka till Elina och hur mycket jag behöver henne. Det skrämmer mig något så vansinnigt hur mycket hon betyder för mig. Hon är The One och hon kallar mig The love of her life. Hon räddade mig och kvällar som ikväll fortsätter hon rädda mig genom att bevisa att hon fortfarande finns där.

Jag tror inte att någon som inte börjat gråta till en Friends reklam ens kan börja föreställa sig det. Vem har tagit på sig en röd mössa för din skull? Vem har satt sig vid ditt bord? Vem plockade upp din fotboll? Vem sa ifrån? Vem räddade din dröm? Vem hälsade på dig när ingen brytt sig ifall du kom i två år? Vem var ditt röda hej?

Det var hon. Det var Elina. Hon vinkade till mig när hon stod och väntade på bussen på andra sidan vägen redan första veckan på gymnasiet. Jag hör ju själv hur fånigt och banalt det låter, hur litet och obetydligt det verkar, men jag var glad i flera dagar. Jag var glad i flera dagar för att någon hade vinkat åt mig. Det är så löjligt, jag minns bara att hon vinkade åt mig. Inget annat. Ändå är det bland det viktigaste som har hänt i hela mitt liv.

Jag tror på en vänskap. Jag tror på hennes vänskap. För hon vinkade, när ingen annan vinkade, och hon fortsätter vinka alla dessa år senare. Även när jag är dum. Jag vågar tro att hon fortsätter vinka även i fortsättningen och därför är jag aldrig ensam mer.

/Elin

Utrymningslarm

2011-02-01T16:32:00.002+01:00

Det har varit relativt lugnt i 5-6 års tid nu, ända sedan dess jag skickade in den där ansökan till universitetet. Visst har det varit lite tjafs på vägen (profiler, kurser, universitet i Japan...) men jag har faktiskt haft min väg ganska utstakad för mig under väldigt lång tid.

Idag, med LARM 2011 i full gång, slog det mig för första gången att jag faktiskt på riktigt måste göra ett nytt stort val snart. Det var väldigt jobbigt att vara på LARM, för efter att ha gått omkring och tagit pennor och godis i flera år så var det väl egentligen tänkt att jag skulle göra något den här gången. Verkligen göra något. Trots att jag verkligen vill ta examen och gå vidare i livet så önskar jag nu helst att få lägga mig under täcket.

Jag vet inte vad jag hade tänkt tidigare eftersom jag bara velat "ut på ex-jobb" utan att fundera på vad som krävs av mig för att komma dit, men det var först idag som jag insåg att det var dags att fatta i alla fall några beslut. Efter allt för många ogrundade slumpbeslut (som på gott och ont gjort att jag hamnat här) vore det trevligt om i alla fall det här kunde vara lite genomtänkt.

Vilken bransch vill jag prova? Går det bra att ta sig in där via ett examensarbete? Måste man kanske gå den vägen? Finns det andra vägar in så att jag kanske skulle passa på att göra något annat innan? Var, rent geografiskt, finns arbetena inom den branschen (inte jättestor chans att jag söker mig till kärnkraft i Skåne exempelvis)?

Det är nästan 150 företag på LARM i år och merparten av dem tycker att det är intressant att anställa I:are. Jätteroligt. Egentligen. För mig känns det dock mest jobbigt. I fall det bara funnits 10 företag som var intresserade av min utbildning så hade det varit mycket lättare att gå och prata med dessa och sedan vara nöjd. I dagsläget är det överväldigande. Ur arbetssynpunkt i framtiden så uppskattar jag visserligen bredden av företag som kan tänkas anställa mig, lättare att få jobb om det finns 150 företag som kan tänkas anställa en än 10. Fast hade det bara varit 10 hade jag mäktat med.

Jag har suttit här i nästan två timmar nu och jag har inte ens brytt mig om att tända lamporna. Det är som om jag plötsligt blivit handlingsförlamad, totalt utmattad av blotta tanken på att behöva ta ett till stort beslut som kommer påverka var jag hamnar senare i livet. För att citera Winnerbäck (det var länge sen nu, kände att det var på tiden):

"Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit. Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

Det känns lite så. Jag har inga mål, men det finns hur många sätt som helst att ta sig någonstans. Problemet är att jag vill inte komma någon annanstans än bort från här och nu.

Ett steg i taget, jag ska inte få panik just nu. Det har jag inte tid med. Så jag ska tända några lampor och plocka fram kyckling. Lägga kudden över larmet och hoppas att jag kan sova ändå.

/Elin

No shit!

2011-01-30T22:38:00.004+01:00

Ibland tror jag att det lönar sig att inte vara kultursnobb och läsa böckerna innan man ser filmerna.

Det har skrivits väldigt mycket om den brittiske privatdetektiven Sherlock Holmes och det mesta har skrivits av sir Arthur Conan Doyle. För ett år sedan visste jag dock inget mer om den kände detektiven och hans följeslagare dr. Watson än vad som gick att utröna från Mästerdetektiven Basil Mus...något som ledde till viss förvirring när jag såg filmen med Robert Downey Jr. och Jude Law. Förvirringen (och töntig skurk) aside, så tyckte jag hemskt bra om filmen. Inte minst Sherlocks tre månader som knarkare och arbetslös. Framförallt den biten faktiskt. Hur filmen relaterar till böckerna har jag fortfarande ingen aning om (inte mer än vad som står att finna på Wikipedia i alla fall).

Något jag annars fördriver alldeles för mycket tid med är kriminalserier, men bara i TV-liknande format. Paradoxalt nog tycker jag att deckare i bokform är fruktansvärt tråkigt medan jag annars påstår att böcker alltid är bättre än försöken att filmatisera dem. Det började med CSI, fortsatte med CSI: Miami, sen CSI: NY, följt av (i ordning) NCIS, Bones, Criminal Minds och Cold Case. I dagsläget är det, som tur är, bara Criminal Minds kvar som jag följer. Alla versioner av Law & Order (och de andra uppräknade utom CSI: Miami) får dock stå på när jag flippar.

Så inse min förtjusning när jag såg att BBC kommit på genidraget att kombinera Sherlock Holmes och moderna kriminalserier. Första avsnittet gick på svensk TV ikväll och missade ni det finns det på svtplay fram till den 5 februari. Jag är fascinerad och förälskad i serien och anstränger mig till det yttersta för att inte ladda hem hela serien och se den i ett svep. Tyvärr har brittiska serier en förmåga att vara alldeles för korta och det kompenseras inte med att avsnitten är längre (denna bara 4 avsnitt) och allt för få får en ytterligare säsong. Om den inte handlar om mord i en liten stad på den engelska landsbygden såklart (sen 2009 kommer avsnitten av Morden i Midsomer ut i Sverige före de sänds i UK).

Nå...jag kanske får nöja mig med att faktiskt LÄSA Sherlock Holmes medan jag väntar på en eventuell säsong två eller en uppföljare till filmen. Fast...kommer de vara lika bra även efter att jag har läst?

/Elin

P.s. Bilbo gör sig bra som dr. Watson förresten, tycker ni inte? D.s.

P.s.s. Google sa att det kommer en säsong till. Yäy! D.s.

I wonder how, I wonder why

2011-01-28T14:14:00.004+01:00

Ibland undrar jag.

Har min granne större rätt att spela hög musik än vad jag har att ha tyst i min lägenhet? Vi betalar ju (troligen) lika mycket i hyra, vilket väl borde ge oss både samma rätt att utnyttja våra lägenheter. Min grannes spelande av hög musik inkräktar dock på mitt nyttjande av min lägenhet eftersom jag har svårt att vara hemma och plugga, titta på tv och ibland sova. Samtidigt så skulle det väl inkräkta på hans möjlighet att utnyttja sin lägenhet om jag sa att han inte fick spela så hög musik som han ville...så vems rättighet är det egentligen som har företräde?

Jag har frågat min hyresvärd som säger att de inte kan göra något åt att min granne spelar hög musik, vilket jag tolkar det som om han har större rättigheter att spela musik än vad jag har att plugga, titta på tv och sova. Om man uttrycker det så känns det ganska absurt att hans rätt skulle överstiga min, men eftersom jag inte kan göra mer än att gå och be honom sänka (eller skicka securitas på honom vilket jag inte "får" göra innan jag först pratat med honom) till dess han börjar spela högt igen så verkar det ju vara så man resonerar.

Grannen under mig har jag terroriserat ganska hårt förra terminen, så han spelar inte så mycket längre, istället har lägenheten på andra sidan korridoren och någon i flygeln ortogonalt med min blivit välsignade med stora ljudanläggningar. Det är absurt hur mycket ljud som kommer in hos till mig från den där ortogonala flygeln (fast samtidigt så är det inte så bra ljudisolering i fönstren).

Så jag undrar när det blev en mänsklig rättighet att äga ett stort ljudanläggning.

/Elin

P.s. det är förresten lite lustigt när den hög musiken avbryts med en käck tjejröst som säger "Du vet väl att du kan lyssna på Spotify i din mobil?" D.s.

Fuck yea!

2011-01-25T14:30:00.007+01:00

Det har varit många förbannade motgångar. Det var bytet till I, det är det saknade poänget i bioinriktningen, hotet om att inte få göra examensarbetet efter de nya reglerna...för att inte tala om hur arg jag varit på alla som har lyckat ta sig fram utan några av de här problemen. De som for till universitet som lärde dem något, de som fick hjälp på plats, (de som kunde sitt språk), de som gjorde tillgodoräkningar innan de minskade värdet på poängen, de som fick gratispoäng för att de hade kontakter i Origo...ja på alla som haft förutsättningar som inte jag haft eller som helt enkelt lyckats lura systemet bättre än jag har.

Idag har jag dock tagit lite revansch! Jag klarade min sista omtenta! Även om jag hade börjat mitt ex-jobb nu hade jag inte behövt söka dispens. Jag har klarat alla kurser jag bestämt mig för att klara under mina år i Linköping (biomekaniken valde jag faktiskt bort för att jag var sjuk, så det så!). ALLA. Det ni. Inget kan stoppa mig från att göra ex-jobbet, med eller utan dispens, för jag behöver den inte! Ett bekymmer mindre och väldigt mycket stoltare.

Sen att LiU är elaka och tvingar mig ta speciella kurser för att få examen (trots att det är delvis de som ställt till det för mig) spelar idag inte så stor roll, för jag har inga omtentor, så de kan inte stoppa mig!

/Elin

His nickname at school was Floppy

2011-01-24T21:13:00.003+01:00

Kommer ni ihåg de här? Ja det är klart att ni gör, för ni, liksom jag har varit med i början av datoriseringen av världen. Historiskt och fantastiskt inte sant? När det behövdes 17 disketter för att installera ett program, när digitalkameror var sämre än kameror med filmrullar eftersom det bara rymdes 15 bilder innan man var tvungen att byta diskett (jämfört med filmrullens 24 eller 36).

Vi fick varsin diskett från skolan på mellanstadiet för att vi skulle kunna spara våra word-dokument och sakerna vi lyckades hitta på internet. Sen fick vi en till när vi fick när jag gick högstadiet, inte för jag behövde den egentligen, hela familjen Essners hus svämmade över av disketter vid det här laget. 3½", A-enheten. Brukade det inte stå så? Diskett A 3.5? Jag brukar fundera på var B-enheten tog vägen, där mellan disketten jag sparade clip-art bilder på och hårddisken jag laddade ner musik med KaZaA till.

Det var länge sedan jag ens såg en dator med diskettenhet nu, så jag hoppas att jag inte har något viktigt sparat på någon någonstans. Disketterna spelade ut sin roll mycket fortare än vad VHS-banden gjorde. Eventuellt överallt förutom i kursen för industriell marknadsanalys där både laborationshandledningar och kursboken hänvisar till att saker kan sparas och skickas med hjälp av disketter (inte ett ord nämns om skivor eller usb-minnen).

Boken är ny, skriven på 2000-talet och redan uppdaterad någon gång. Detaljen med disketter verkar inte viktig nog att ändra och boken verkar ha så pass högt anseende (och så är den på svenska) att det lär dröja innan den byts ut. Så jag undrar, när kommer de första studenterna komma till universitetet som aldrig använt en diskett? Hur lång tid dröjer det innan de inte ens vet vad en diskett är?

Vet barn idag varför man ska trycka på en liten blåaktig ruta med något vitt på när man vill spara sina dokument? Det känns som om pedagogiken har försvunnit. Å andra sidan kanske pedagogiken inte behövs längre, bildvisulationen kanske bara behövdes för de stackare som behövde lära sig datorer när de började ta över världen.

/Elin

Julafton 1914

2011-01-17T21:38:00.003+01:00

Jag tror i alla fall att det är julafton 1914, jag vet dock att det var under första världskriget och att jag inte hittar den när jag googlar. Så jag lägger upp den här för att den borde finnas på Internet.

Lång historia kort: brittisk och tysk soldat (eller tysk och brittisk) en julafton under första världskriget. De la ner vapnen under jul, spontant. Jag blir jätterörd av tanken. Synd bara att de inte kunde fortsätta och lägga ner vapnen för gott. Jag brukar alltid fundera på om de här männen överlevde eller om de sköt varandra någon dag senare.

/Elin

P.s. hittade den här när jag expanderade sökningen till engelska, gör man det hittar man ännu fler bilder från den här dagen D.s.

Man nästan måste vara två

2011-01-17T12:53:00.003+01:00

Jag vet allt för många som känner så. Att livet inte är fullständigt om man inte har någon att kalla för partner, ingen flickvän eller pojkvän. Ensamheten verkar vara det värsta som finns, något skrämmande, ett misslyckande. Jag har vänner som skulle kunna sälja sin egen mamma för att slippa vara singel, jag har andra vänner som aldrig ens provat på att vara själv. Jag har vänner som hoppat in i väldigt märkliga förhållanden, det ena efter det andra som bara tar slut eftersom det enda de blir kär i är kärleken. Både tjejer och killar ska tilläggas. I samtliga kategorier.

Vad vet jag, jag har aldrig provat på någon form av partnerförhållande. Kanske är det så beroendeframkallande att ha någon att kalla pojk-/flickvän att när man väl har börjat kan man aldrig sluta för då blir man fantastiskt olycklig. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte är något jag är beredd att bli beroende av. Jag vill aldrig mer att mitt liv ska kretsa kring en människa igen, oavsett vad den människan kan ge mig.

Ofta får jag höra att människor som säger att de är lyckliga fastän de är ensamma bara säger det för att övertyga sig själv om att de har det bra. Det är inte sant. Jag är fullständigt nöjd med min ensamhet utan att behöva övertyga mig om den. Visserligen verkar det vara ganska få som är som jag (om jag gör en snabb empirisk studie av mina vänner iaf), men jag vet att det finns fler som inte ens kan föreställa sig själv i ett förhållande. Personer vars ensamhet inte är påtvingad, personer som förstår att livet är rikt och fullt på innehåll även om man inte har någon att presentera som "sin bättre hälft".

Jag förstår om ensamhet kan vara otäck, inte minst eftersom många i dag dömer en som misslyckad om man inte får villa, volvo, vagn och vovve. Om man inte är van så är nog ensamheten skrämmande, men det är allt annat också. Kanske mer, kanske mindre och framförallt kanske man har mindre tid att fundera på hur läskigt det är när man inte är ensam, men allt är läskigt.

En av mina favoritsysslor är att ta med mig en bok eller ett skrivblock ner på stan och sätta mig en eftermiddag på ett café. Bara jag och några koppar kaffe. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt, andra tycker jag är modig medan ytterligare några tittar på mig som om det är synd om mig. Det är varken konstigt eller modigt och det är inte synd om mig. Hade det varit konstigt hade folk på cafét tittat snett på mig, hade jag varit modig hade jag gjort annat och hade det varit synd om mig...tja då hade jag väl skurit mig?

Jag fick för mig att skriva det här eftersom jag fick en youtube video igår som handlade om ensamhet och hur man ska hantera den. Personen som skickade den sa att han tyckte den var lite tragisk, jag tyckte den var underbar. Jag älskade den. Den visar att man inte är ensam och att det finns så mycket man kan göra, även om man inte har någon att dela varje sekund med.

Så här är den:

/Elin

Stora stendraken, är du vaken?

2011-01-12T23:06:00.011+01:00

Jag gör så mycket roligare saker än att skriva blogg just nu...jag läser boken om Anckarström, utforskar Stockholm i slutet på 1700-talet, förundras över att borgmästar Munthe funnits på riktigt (hans son hette Karl) och att sången var en nidvisa skriven av hattpartiet i slutet av frihetstiden (hattpartiets ene ledare under Gustav III:s tid hette förresten Axel von Fersen d.ä., pappa till Axel von Fersen d.y.) och söker i mina gamla tidningar efter samma saker som Brunner skriver om i sin bok.

Trots det borde jag nog skriva några rader, för igår sparade jag nämligen in en resa till Kina. Egentligen inte, muren står ju fortfarande där och väntar på att jag ska besöka den. Tar jag mig till Kina (jag och Elina har planer på att göra det innan 50...) så lär det bli ett besök till Xian ändå...även om jag kikat lite på deras huvudattraktion redan nu.

Terrakotta armén, det enade Kinas förste kejsares armé av lerjättar, har varit på besök i Stockholm sedan augusti. Utan att någon av mina stockholmare har varit medveten om det, FY SKÄMS. Vad är vitsen med att bo där om man inte bryr sig om när världsarv kommer på besök?

Nio stycken av de stora soldaterna var där. Nio kineser i lera stod där i glasmontrar i en gruva/grotta/håla under Östasiatiska museet i Stockholm. Tysta, bastanta, allvarliga. Väntande på att kejsaren ska ge dem en order. Antagligen större än de största kineserna på den tiden, lite över svensk medellängd idag. De är redo, de har varit redo i över 2000 år. Under jorden. Fram till 1970-talet. En gång i tiden (för 2000 år sedan och fram till dess de stötte på syre igen) var de målade i vackra färger, det finns fotografier på dem just som de grävts fram. Syret tar bort färgen, långsamt bryter den ner statyerna.

Officer

Körsven (alternativt "Han som skakar fienden som varit olydig")

Every body was Kung-fu fighting

Många tror att alla dessa statyer är unika, att det inte finns två som är likadana, but sorry to disappoint you det är de inte. Kinesernas massproduktion startade för över 2200 år sedan. Det fanns ett visst antal huvudet, ett visst antal överkroppar, ett visst antal underkroppar osv osv och sen sattes de ihop för att skapa en stor mångfald av olika statyer.

Kommande kejsare var inte lika extravaganta i sina begravningar eller bara inte lika paranoida när det kom till efter-döds-attacker. Sen kan det vara för att de också såg de stora terrakottasoldaterna som en anledning till den förste kejsarens fall och de inte ville göra samma misstag själva.

Lite paranoida må de ändå ha varit då de gjorde små terrakotta arméer som ser ut som leksaker i jämförelser med vad den förste kejsaren gjorde.

Samtliga kejsare nöjde sig dock inte med soldater utan hade med sig hundar, hästar, fåglar, tjänsteflickor och allt annat man kunde tänka sig för efterlivet.

Sist en bild på slottet sett från Skeppsholmen. Den är ganska vacker vår huvudstad...och att tänka på stadsdelarna i form av kanji är fruktansvärt roligt.

Nersvärtande historia

2011-01-10T11:23:00.004+01:00

Jag fick två biografier om livsöden från slutet av 1700-talet i julklapp, Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette och Anckarström och kungamordet. Eftersom jag tror mig veta det mesta om Axels och drottningens relation (och jag för stunden är rätt less på kärlekshistorier) valde jag att börja med Anckarström.

Jag har inte kommit så lång ännu, kungamördaren (som författaren kallar honom redan från födseln) är bara 10 år än så länge så jag kan inte ge något omdöme, men ser ni hur mina fingrar ser ut? De är alldeles svarta. Väldigt symboliskt.

Bokeländet färgar av sig!

Det är rätt kul till en början. Författaren, Ernst Brunner, har sagt i intervjuer att eftervärldens bild Anckarström till stor del är formad av hans styvfar Gjörwell och att ingen har försökt ge en annan blid av kungamördaren sen 1790-talet, direkt efter mordet. Brunner hävdar att Anckarström smutskastades av sin samtid (framförallt av sin styvfar), vilket väl är naturligt efter att man har mördat stadsöverhuvudet?, men att ingen sedan har försökt se förbi den beskrivningen som 1700-talets version av Aftonbladet.se spred.

Så haha, boken om den smutskastade kungamördaren svärtar ner mina fingrar. Så poetiskt, så symboliskt. Så omöjligt att tvätta bort! Precis som ett dåligt rykte. Förbannade bok!

Nå, jag kan alltid säga att jag blivit tagen av polisen och de tvingat mig lämna fingeravtryck. Antingen det eller förklara min förkärlek till saker som hände för länge sedan, beroende på situation väljer jag nog olika förklaringar.

/Elin

Nytt utseende igen?

2011-01-09T00:21:00.002+01:00

Det här kan man också göra när man är ledig i Linköping.

Jag blev trött på det bruna, jag behövde byta, men jag vet inte om det blev så mycket bättre egentligen. Nytt år, nya drömmar? Insåg när jag tittade igenom bildgalleriet att jag inte har så många drömmar. Ingenstans jag verkligen vill resa, ingenting jag verkligen vill göra (utom att ta examen, men det är mest för att jag är pluggless), ingenting jag egentligen vill jobba med i framtiden...

Det är inte så tragiskt som det låter, det bara slår mig ibland att jag inte har så mycket till ambitioner. Inte längre, inte sen jag fick MVG i allt och insåg att det inte var så viktigt. För vad skulle jag med de betygen till?

Nu kör jag med korta mål och små drömmar istället. Fast vad då "istället" att ha MVG i allt är egentligen inte ett så långsiktigt mål. Den planen sträckte bara tre år, fem som mest om man räknar med högstadiet...under högstadiet hade jag dock andra funderingar. Som varför ingen ville vara med mig. Delvis kom alla mina bra betyg från att jag inte hade mycket annat att göra under högstadiet än att plugga...så antagligen kan man inte se det som ett mål heller.

Korta mål som sagt, små drömmar.

...och så den där boken jag skulle vilja ge ut.

/Elin

Ledig i Linkan

2011-01-08T13:28:00.002+01:00

Jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag stannade i Linköping över något lov, för vad finns det egentligen att göra i Linköping? Det närmsta jag brukar komma är när jag har en eller två dagar mellan sista tentan och ny start på läsperiod. De dagarna ägnas åt lägenheten, allt det där som jag struntar i under tentaperioden (aka tvätta, städa, diska etc).

Igår skrev jag min enda tenta för den här perioden. Sen börjar jag skolan igen 17 januari. Det är över en vecka dit så helt plötsligt har jag helt ledigt i Linköping. Jag sov till nästan 12 idag och nu har jag redan hunnit tvätta och diska. Vad ska jag göra resten av alla dagar? "Turligt nog" har jag två laborationer jag ska göra, men min labb-partner har en tenta 12:e, så innan dess har vi valt att inte göra något.

Så vad gör man när man är ledig i sin studentstad och alla man brukar umgås med antingen är i andra delar av Sverige/världen eller pluggar? Personligen så planerar jag att fara härifrån, inte till Boden även om det hade varit skönt (det är ärligt talat för långt). Jag ska ta två dagar i Stockholm...för där finns kineser gjorda av lera.

Vilket inte riktigt är lösningen på problemet "what to do i Linkan when school is out", för jag tror att "fara till Stockholm" är fusk. Ta ner julsakerna låter ju som en bra idé faktiskt och kanske fara ner till stan på måndag? Visserligen är det ju öppet på söndagar också, men jag vill ju inte stressa...ts.

Börja läsa de där böckerna som jag har velat läsa hela jullovet men som jag inte börjat på eftersom jag skulle plugga och som nu inte verkar så intressanta längre? Det låter faktiskt som en lika bra idé som att ta ner julsakerna. Det vore trevligt att läsa böcker.

Vad är skillnaden mellan att vara ledig i Linköping mot att vara ledigt i Boden, egentligen? Varför är det svårare/jobbigare att vara ledig här nere? Kanske för att någon lagar mat åt mig när jag är hemma (även om matlagning gör att jag får något att göra), eller så är det för att man alltid har någon att prata med/dricka kaffe med/störa...Det är en av de stora fördelarna med att ha en mamma som har jul- och sommarlov! Det och det där med multiplikationstabellerna och klockan på mikrovågsugnen.

Ska nog ta en kaffe med mitt signerade exemplar av kaktjejen!

/Elin

Tjejkompisar och killkompisar

2011-01-07T23:01:00.002+01:00

För ett tag sedan skrev jag om att första kriteriet när man söker sig till nya människor är deras kön. Tjejer söker sig till tjejer, killar till killar för att det är väldigt lätt att man ser att man har det gemensamt. Jag konstaterade då att jag umgås med mest killar nu för tiden för att urvalet är större. Sannolikheten att hitta killar vars personlighet jag tyckte om var större än den var bland tjejerna, men sett till antalet har jag nog procentuellt lika många tjejkompisar som killkompisar.

Mesta tiden tycker jag inte att det är någon skillnad mellan att umgås med killar eller tjejer, trots allt har jag ju valt mina vänner för att de är relativt lika, oavsett kön. Det finns dock skillnader som, märkligt nog har känts tydligare på sista tiden. Kanske är det för att jag har umgåtts mycket med tjejerna hemma, jag vet inte.

Jag brukar resonera att killar är så mycket enklare att umgås med än tjejer. De dömer mig inte för mina kläder, de pratar i stort sett aldrig om kärleksrelationer (vare sig befintliga eller bristen på dem), de snackar inte skit på det sätt som tjejer gör (även om de snackar annan skit) och oftast räcker det med att bara existera. Fast om man behöver så kan killkompisarna vara mode råd, de kan prata om relationer och kräva reaktioner.

I förrgår insåg jag dock killkompisars begränsningar. Man måste ha tjejkompisar för att kunna gnälla över hur obekvämt det kan vara att cykla när man har en binda eller för att få sympati för mensvärk. Jag är rätt säker på att de flesta killar skulle bli i vägskrämda av sånt. Det kan låta totalt obetydligt, men ibland är de där obetydliga sakerna de mest viktiga.

Nu ska jag döda fler zombies.

/Elin

Jag tror inte tentan kommer gå så bra

2011-01-05T23:33:00.000+01:00

There and back again:s årskrönika

2011-01-02T16:24:00.003+01:00

2010 var året då jag...

på riktigt förstod varför sörlänningar inte gillar vintern.
hittade tidningarna från 1800-talet.
klarade MeckII och TAMS15.
funderade på kukar i snön.
fick ett dödsbesked via msn.
avslutade, återupptog och glömde bort ett politiskt engagemang.
var LARM-värd.
suited up.
landade i Peking.
upptäckte biografier.
cyklade i snön till HU.
köpte en fickvibrator.
gick på rollspelsvandring i Stockholm.
vägrade betala jättemycket pengar för 3D-bio.
bytte till vanliga I.
träffade Soran Ismail.
insåg att jag är för gammal för kravall.
skaffade facebook.
skaffade en facebook till.
skrapade upp hela vänsterbenet.
hörde Carl Bildt prata.
tappade svensk stavningskontroll i Word.
var modell för en dag.
återvände till Japan.
såg på fotboll på en horgata.
insåg att jag nog kan lite japanska ändå.
tillbringade en dag i en soffa på IKEA.
besteg tre berg i sandaler.
var en nödlösning på Apoteket.
var KLF för I1f.
ringde Securitas på mina grannar.
läste Twilight.
såg Ida full.
nästan vann pengar på mina Disneykunskaper.
fick en svampinfektion i munnen.
blev ingenjör igen för en stund.
tittade på getterna i Valla.
hängde pumlor för teknologernas skull.
firade nyår 28 december.
gick på Arcusmässan igen.
gick ut på Farmen.
äntligen besökte Löfstad slott.

Icke jag-centrerade saker:

Karl blev fast i Spanien pga askmolnet.
CSN försökte ta ifrån oss jullovet
Kåravgiften avskaffades.
Mamma fyllde 50 år.
Pappa köpte ett apotek.
SD, Wikileak och annat trams.
Lunarstorm stängde.
Joel tog examen.

/Elin

Fan Essner, det var länge sen

2010-12-26T12:53:00.003+01:00

Tillsist, äntligen kanske?, har jag tagit mig till Farmen på en utekväll. Det var nära en annan gång, men av någon anledning (jag tror det hade att göra med pengar) slog det snett och jag gick tillbaka till Boden istället. Det är långt och jag är rätt säker på att jag hade högklackat.

Tillsist, äntligen här med kanske?, har jag också tagit mig ut på juldagen och hemvändarkvällen. En tillställning som jag har undvikt av många anledningar tidigare. Jag har dels aldrig förstått varför man ska gå ut på jul när man egentligen bara vill slöa runt i mjukiskläder och leka med sina julklappar (hann dock nästan se igenom en hel säsong av The big bang theory innan jag for igår...) dels för att jag aldrig har velat träffa så mycket människor i Boden. Jag brukar säga att människorna jag vill träffa träffar jag ändå (tidigt nyår den 28 ftw!) och alla andra undviker jag helst.

Största anledningen till att jag gick ut alls igår, i natt, var egentligen att jag inte varit ute i Boden sen innan jag for till Japan och jag ville gå ut med mina tjejor från gymnasiet...vilket inte lyckades alls. Näst största anledningen var för att få gå ut med lillebror och lillasyster. Det brukar bli livat när Elin och Karl är ute samtidigt, så att kasta in Ida också kändes spännande.

Det var det. Spännande alltså, och dyrt. För lillebror tyckte att det var jag som skulle betala i baren most of the time. Varför nu mina studiemedel skulle vara mer än hans vet jag inte, framförallt inte när det är han som är skyldig mig pengar men jag är väl givmild på fyllan.

Kvällen var annars fylld med "Nejmenhej!"-upplevelser. Det blir så om man slänger in större delen av Bodens kommuns befolkning mellan 18 och 27 antar jag. Alla människor man inte sett på så länge, alla människor man kramade och undrade vad de gjorde nu för tiden, alla svar man fick som jag inte hörde ordentligt nog för att komma ihåg...så bortkastat. Idag vet jag inte mer om alla dessa människor än jag gjorde igår. Kanske inte mer än att jag har en uppdaterad bild av hur de ser ut.

Men visst var det länge sen. Länge sen folk ropade Essner efter mig, länge sen jag var så berusad, länge sen jag var ut i Boden, länge sen...bara länge sen...allt...

/Elin

Mörker och elände

2010-12-23T17:43:00.003+01:00

Runt lucia 1996 trodde jag att jag skulle dö. Uppenbarligen hade jag fel, jag dog inte 1996, men det kändes så i kroppen. Jag hade ont på märkliga ställen och allt var bara fel, men det gick över och jag glömde bort att jag skulle dö. Till lucia 1997.

Det dröjde till högstadiet, 2000 ungefär, innan jag kopplade ihop den fysiska känslan att vara döende med att det var mörkt ute. Kring lucia varje år gjorde det ont i kroppen, ibland när jag andades och sen i januari var allt borta. Livet kom tillbaka tillsammans med ljuset.

Att inse det här gjorde inte att det slutade göra ont i kroppen i december, men jag slutade vara rädd att jag skulle dö och det hjälpte. Jag lärde mig känna igen det. Som när man har ont i magen och sen kommer på att "Ja just det, jag ska ha mens nu". Inget kan bota mensvärken i förtid, men det gör att man slipper fundera på om man är på väg att bli sjuk.

Det var flera år sedan jag kände så, 6 år faktiskt. Sen jag flyttade hemifrån och bort från mörkret. Vilken välsignelse ljuset ändå är, det är svårt att tro att det skulle göra sådan skillnad, men den är enorm. Det är skönt att slippa ha ont i kroppen i december. Tiden jag är hemma är inte lång nog för att jag ska få ljusbrist. Nu kan jag bara krypa upp i soffan med en kopp kaffe och en filt och förundras över hur lång kvällen blir när det är mörkt från 14. Man glömmer liksom bort att det blir sent när man inte har ljuset att gå efter.

/Elin

Hemma igen

2010-12-21T16:47:00.003+01:00

Nu har jag tagit mig hela vägen upp till Boden. Det är alltid lika underbart att komma hem, jag har alltid lika stora problem att sätta mig in i hur det skulle vara att inte längta hem, att inte trivas rakt igenom. Jag tycker synd om människor som inte älskar att fara hem, var "hem" än är.

Med tiden har jag fått lite förståelse för varför folk kanske inte delar min förälskelse med norra Sverige. Det kan mycket väl vara så att man mer eller mindre måste vara uppväxt här för att riktigt förstå tjusningen med det, eller bara stå ut med avståndet till världen. Är man uppvuxen i Stockholm är det svårt att flytta någon annanstans eftersom alla andra ställen saknar saker i jämförelse med Stockholm. (Nästan) vart än jag skulle bosätta mig så skulle allt bli bonus. I alla fall eftersom jag inte är så brydd i travbanan.

I morse, när jag fick veta att Jessica och Johan var i Norrköping då de borde ha varit i Gävle, insåg jag hur tacksam jag var att jag inte tagit tåget. Jag insåg också att det fortfarande grydde 09:30 och jag undrade återigen varför folk säger att de inte skulle kunna bo i norra Sverige för att det aldrig blir ljust på natten på sommaren. Dessa människor har aldrig provat gå en dag utan solljus...visserligen inte jag heller, men 13:20 hade gatlamporna tänts igen. Det är dock ytterligare en sak som skulle kunna göra det svårt att flytta hit utan att veta vad det är man ger sig in på. Lite som att försöka sig på storstadstrafik utan att veta vad det är frågan om...

I morgon är det vintersolstånd, då ska vi vara i Luleå från mörker till mörker för att köpa de sista julklapparna!

/Elin

Statistik

2010-12-19T18:25:00.002+01:00

För några månader upptäckte jag att min blogg hade fått två ny funktion. Bredvid flikarna "Kommentarer", "Inställningar" och "Design" fanns nu "Tjäna pengar" och "Statistik". Även om det är väldigt roligt att tjäna pengar så är det statistik-fliken som har fått mest uppmärksamhet från min sida.

Under den kan jag se hur många som kikar i min blogg på en dag (snittar 15-20 unika träffar vilket är överraskande mycket), var i världen mina läsare finns (föga överraskande befinner sig de flesta i Sverige), vilka webbläsare de använder (Safari har fått ett rejält uppsving sen hela min familj skaffade Mac), vilka inlägg som är mest läsa (märkligt nog är Mögel och CSI ett välläst inlägg, inte lika märkligt är det att det jag skrivit om CSN ligger i topp eftersom jag länkat till tidningar).

Roligast tycker jag dock att det är att ta reda på hur människor hittar min blogg. Väldigt många tar vägen förbi Elinas blogg eller från Facebook. Sen är det många som går vägen förbi Google också, vilket leder till en annan mycket intressant lista: Vilka sökord människor använt för att hitta min blogg. Den senaste månaden har dessa sökord lett till min blogg, i popularitetsordning:

japan regnigt
lith csn
tams15 tentor
elin essner
oskuld hos manlig gynekolog
snökaos linköping
stena olssons kompani
tams15 gamla tentor
vulkanutbrott island 1700-talet
sa mork ar natten i midvinters tid lucia

Jag har prövat alla dessa sökord/fraser och enda gången jag inte har hittat till min blogg är då jag försökt med sista. Det var konstigt tyckte jag, framförallt när "oskuld hos manlig gynekolog" ledde fram hit. Att jag skulle ha gamla tentor till TAMS15 är också intressant, men å andra sidan så har den kursen gett mig mycket huvudbryll.

Nu ska jag julstäda klart...för i morgon far jag hem till Boden!

/Elin

Skamlös reklam!

2010-12-17T17:45:00.005+01:00

Ta er tid att gå in på Apoteket Lejonet Luleå på Facebook. Jag vet att större delen av mina läsare inte befinner sig i Norrbotten vilket kan göra det lite onödigt, men jag försöker få Lejonet att gå om Gripen ;)

Det är f.ö. rea på sexleksaker på alla apotek ifall ni har problem att komma på några julklappar, som man säger: "Sex är också hälsa!"

/Elin

Prioriteringslista

2010-12-16T18:03:00.002+01:00

Den 18 december ska Anonymous demonstrera mot världens reaktioner till Wikileaks, i Sverige är signalspaning på agendan igen, SD är glada att en självmordsbombare exploderat i Stockholm och TV-reklamerna försöker få mig att köpa vaccin till barnen i Afrika till jul.

Inget av detta tar så mycket plats i mitt huvud där frihetsgrader, F-test, simultana konfidensintervall och punktskattningar försöker få ordentligt fäste. Det går inte helt lysande, men jag har en helt tenta kvar jag kan räkna imorgon.

Det som är viktigast för mig just nu är dock: ska jag köpa pizza eller inte?

Tentap sätter verkligen världen upp-och-ner.

/Elin

Ring så spelar vi!

2010-12-14T20:13:00.004+01:00

...eller maila så skriver jag? Aldrig råkat ut för att någon önskat ett ämne till bloggen tidigare och ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska göra med denna efterfrågan heller. Även om jag är rätt säker på att förslaget inte var seriöst så tänker jag försöka. Inte helt säker på att ens jag kan ordbajsa ihop ett inlägg om att vi fått tillbaka vår rapport i tjänsteutvecklingen dock. Tilläggas bör också att jag var tvungen att slå upp det sista i mailet för att ens förstå betydelsen av det.

Märker ni när jag börjar tentap? Det är svårt att få inspiration att skriva något när man sitter i skolan mellan 8 och 18, inte sagt att jag pluggar hela tiden mellan 8 och 18, men miljön inspirerar sällan. Därför jag har en kategori som heter "TentaP" för att ursäkta bristen på innehåll.

En av sakerna som får mig på bättre humör är dock att mina lärare inte verkar ha jättemycket till liv heller under den här tiden på året. Igår kl 20:17 skickade jag in min hemtenta (woho!), jag bifogade också en fråga ifall jag hade gjort rätt när jag skickat den till Urkund...20:37 hade jag fått svar från föreläsaren som sa att allt var okej. 20 minuter. Måste ju finnas roligare saker än att kolla sin jobbmail 20:37 på en måndag.

/Elin

...och jag säger ju att det är dålig kvalité på tentapinläggen.

Det viktiga med att nätverka

2010-12-13T15:03:00.003+01:00

På min överenergiska, CV-dopande sektion så pratas det ofta om vikten av att nätverka. Inte i DH-betydelsen, nej det ska knytas kontakter med människor som kan hjälpa en att nå stjärnorna, topparna, hissknappen, vart man nu vill. Det är viktigt vem man känner, vem man gnuggar armbågar med och vilka man hälsar på i korridoren. För att inte tala om hur viktigt det är med alla kontakter man får när man sitter i alla styrelser i alla larviga utskott och dylikt som finns över hela sektionen.

Som ni kanske anar av min ton så har jag aldrig brytt mig om att närverka inom sektionen. Kanske för att jag inte tror på den typen av svågerpolitik, kanske för att jag skiter i sektionen, kanske för att jag inte orkar, kanske för att jag inte tycker om I:are, kanske för att jag inte tycker om människor...anledningarna kan vara många. Att jag inte har något intresse/förmåga för att lära mig några namn gör det varken lättare eller roligare.

Jag kan inte förneka att det är viktigt att knyta kontakter med människor, det är ju trots allt så vårt samhälle fungerar; ju fler du känner desto mer får du. Jag är dock övertygad om att det inte är människorna jag som hastigast sett på I som kommer vara de som ändrar mitt liv. Ytliga kontakter och jag går inte ihop även om jag lyckats samla på mig några stycken med åren. Idag fick jag dock bevisat för mig att de absolut viktigaste kontakterna i mitt liv inte knutits på I utan under Basåret.

Idag är det Lucia och då bjuder Baljan på lussebullar om man köper något för minst fyra kronor (en kaffe kostar fem kronor). I kassan stod Chiisai-Sara, utklädd till pepparkaka och lika strålande glad som alltid och säger att jag får ta hur många lullekatter jag ville, bara för att det var jag! Det är den typen av kontakter som är värda att ha. Ingen kommer bli mäkta upprörd för att jag fick en extra lussekatt, jag kliver inte över någon som har förtjänat det mer än jag.

Basåret ftw!

/Elin

Vågar jag ropa hej nu?

2010-12-12T19:57:00.002+01:00

Det känns lite läskigt att skriva att jag skulle vara frisk nu, för gör jag det så blir det säkert bara fel. I morgon har jag ätit min medicin i en vecka, visserligen tog jag bara tre doser igår och idag har det bara blivit två, men jag hoppas att det ska vara okej ändå. Jag har tänkt ta en gång till innan jag går och lägger mig även om det blir få timmar emellan. Det är svårt och opraktiskt att behöva ta något fyra gånger per dag (var sjätte timme) om man måste vara i skolan medan medicinen måste stå i kylskåpet.

Jag har ätit mat i två dagar nu, riktig mat och inte soppor, och min tunga är färgen den ska vara. Jag har flyttat från bäddsoffan och sover i sängen igen. För att inte tala om att jag kan dricka kaffe igen!

Trots alla dessa bra nyheter så har jag fortfarande två sår på insidan av läppen. Svårt att säga om de faktiskt bara är sår eller om det är något annat, något som kommer att ta över min mun igen så snart jag slutar med medicinen. Visserligen har jag väldigt många milliliter kvar av medicinen, men jag skulle helst se att svampen var borta för alltid nu.

/Elin

Ytterligare en lördag i skolan

2010-12-11T13:39:00.003+01:00

/Elin

Jag åt just en macka!

2010-12-09T18:56:00.001+01:00

Det var allt jag ville säga. Nu ska jag nog fira med att göra en av de där uppgifterna jag somnade ifrån.

/Elin

Fan...

2010-12-09T17:08:00.002+01:00

Jag vaknade just. I en obekväm ställning och med dregel och blod över hela handen. Jag har gjort precis det jag sa att jag inte skulle göra idag nämligen sova bort hela dagen.

Idag skulle jag tvätta och göra två frågor på min hemtenta. Det jag har gjort är tvättat och skrivit fem rader på min hemtenta. Sen somnade jag.

Det jag har ätit idag är två Varma koppen och en drickyoghurt. Jag hatar det här och blir mer och mer panikslagen över att jag aldrig kommer fixa det som förväntas att jag ska klara av just nu. I och med att klockan är efter 17 har jag redan kuggat en kurs den här perioden. När jag kuggar mina andra två, vad kommer CSN att säga? Visserligen rätt säker på att jag har mina 75 % i alla fall...

Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i just nu och ingenting du kan säga kan göra det bättre, så var bara tyst! Jag skiter i om du tycker synd om mig för det hjälper inte ett förbannat djävla dugg! Jag vill att du slutar påstå att jag måste bli frisk nu, för om det bara hade berott på motivation (som att börja plugga, ta körkort eller gå ut med soporna) så hade jag för fan gjort det! Håll bara käften och låt mig misslyckas med mitt liv ifred!

/Elin

Jag sväljer!

2010-12-08T18:03:00.002+01:00

Enligt Wikipedia producerar vi mellan 0,75 - 1,5 liter saliv varje dag. Det tänker man nog aldrig på, inte egentligen. Idag har jag inte tänkt på så mycket annat.

En mycket smickrande sideffekt av mitt nuvarande tillstånd är att jag dreglar så fort jag slappnar av lite. Jag antar att det är för att tungan och läpparna är lite uppsvällda och därför inte fungerar riktigt som de ska. Hur som helst, väldigt osexigt och väldigt kladdigt när man sover.

Ni vet att ni inte behöver läsa min blogg om det blir för läskigt...

Idag har jag varit på skolan nästan hela dagen, mellan 8 och 17 med ett litet break 10-12 så att jag skulle kunna ta medicin och ge mig själv möjlighet att äta lunch i över en timme utan att någon tittade på mig. Pernilla kan intyga att det inte är snyggt när jag äter.

Att vara på skolan så länge innebär att jag konstant har varit tvungen att påminna mig själv att jag måste svälja för att inte börja dregla mitt i ett fullt klassrum. Det är väldigt tröttsamt att tänka på varje gång man sväljer. Ni kan ju testa nån gång när ni har tråkigt, jag gissar att det är som att tänka på varje gång man blinkar.

Nu är jag hemma, så nu funderar jag inte lika mycket på att svälja längre. Det märks...

/Elin

CoverGirl!

2010-12-08T17:20:00.002+01:00

Visst har jag världens snyggaste lillasyster?

Fast jag undrar om Extra Boden är lika intressant som Extra Östergötland...

/Elin

P.S. Visst skulle hon vara snygg i vilken balklänning som helst?

Ångest

2010-12-07T10:11:00.002+01:00

Jag vill inte gå till skolan. Det finns ingen ork någonstans i mig. Sen i lördags har jag knappt ätit något och jag orkar inte ens hålla koncentrationen uppe under tiden mellan reklampauserna. Hur ska jag lyckas hålla koncentrationen uppe länge nog för att göra laborationer, hålla presentationer eller skriva en hemtenta?

Jag har lagt ner en av mina kurser. Jag orkar inte bekymra mig i mekaniken, orkar inte bry mig. Det finns ingen energi till det. Jag har inte ens dåligt samvete över det. Jag får lösa allt det där någon annan dag.

Var på vårdcentralen i två timmar igår och fick ett recept på en medicin som helst ska tas efter att man ätit mat. Problemet är ju bara att jag inte äter någon mat så det går ganska dåligt. Jag hoppas att medicinen funkar...mina läppar kommer inte klara mycket mer av det här. De blir värre och värre för varje natt (då jag inte kan smörja dem hela tiden).

Ibland undrar jag om jag borde ha sjukskrivit mig och farit hem istället. I dagsläget har jag inget hopp om att vare sig bli frisk i år eller att klara någon av mina kurser.

/Elin

Bäddsoffa och flytande mat

2010-12-05T17:06:00.003+01:00

Jag tog ett underbart beslut idag! Efter att jag kom ur duschen kring halv 7 så drog jag ut bäddsoffan och la mig tillrätta under en filt och några lakan. Det har helt klart varit att föredra över bara soffan. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det är helt underbart.

Nu sitter jag egentligen och gör en pptx till tjänsteutvecklingskursen som jag lovade att jag skulle göra, men det går långsamt och jag lessnade när jag kom fram till det viktiga och mindre uppenbara. Fast det är klart, jag behöver inte sova förrän om fem, sex timmar så det är lugnt. Borde hinna.

Vet inte hur väl jag har uppdaterat om mitt sjukdomstillstånd här i bloggen mer än att konstatera att jag är sjuk. Därför hade jag nu tänkt ge er en målande (och äcklig) bild av läget. Jag försökte ta kort, men det blev inte så bra.

För någon dag sedan började insidan av min underläpp gå sönder när jag borstade tänderna. Sjukt opraktiskt tyckte jag, men bekymrade mig inte mer om det. Nu är min mun det enda jag tänker på. Igår och idag har jag nämligen inte kunnat äta fast föda. Så fort jag försöker tugga så börjar antingen mitt tandkött eller insidan av mina läppar att blöda. To top it off, som man säger på utrikiska, så har jag "äntligen" fått ont i halsen och öronen. Så även om soppor och såser och safter (min kostcirkel) inte gör mer än svider i de redan befintliga såren, så vill jag skjuta mig själv varje gång jag måste svälja.

Munnen känns allmänt ofräsch eftersom borstningen kommer lite i skymundan när tandborsten sliter upp sår i munnen och tandkrämen svider och kanske är det därför som min tunga är täckt av vitt gegg...eller så är det så att jag fått en svampinfektion på tungan. Kanterna på tungan är jätteömma, jag har försökt se vad det är för fel och tror att jag har blåsor där, men jag kan inte vara säker.

Handen på hjärtat, jag är lite rädd. Mamma vill att jag ska fara till läkaren redan idag, men jag törs inte. Istället ska jag gå i morgon när vårdcentralen öppnar. Om de inte har tid vet jag inte vad jag ska göra...då ringer jag nog till Faster.

Under tiden jag väntar ska jag värma på soppan som jag kokade till lunch. Det tar ungefär en timme att äta en tallrik soppa så ni förstår ju hur god den är i slutet. Man håller sig inte så mätt på en flytande kost tyvärr, men förhoppningsvis får jag hopp i morgon. För som de säger i Apotekets reklam "så här kan vi inte ha det". De pratar visserligen om smärta och jag pratar om att inte kunna äta due to svullna läppar och svullen tunga, men det fungerar precis lika bra ändå.

Fast med hoberna så klart

2010-12-03T16:11:00.001+01:00

...no men ever really dance like this...

Axel von Fersen, SNÖ, Karl XII

2010-12-01T17:47:00.003+01:00

Jag fick höra att jag kommer bli en otroligt bra pensionär idag! Vet inte hur jag ska tolka det, men jag tänker nog ta det som en komplimang. Allt man inte vet hur man ska ta ska man ta som komplimanger. Dessutom har jag utvecklat ett läsarfilter under case-redovisningen idag. Snacka om effektiv, jag som inte ens är duktig på datorer! Ett exempel på koden ser ni i rubriken.

Jag har varit sjuk sen i torsdags, alltså snart i en vecka. Vill passa på att tacka alla som har ägnat sin tid åt att ge mig dåligt samvete för att jag varit tvungen att välja bort nöjen för att ligga och må dåligt. Det har varit småsvårt att bli frisk när jag varit tvungen att ge mig ut i många minusgrader (18 st idag) för att ta mig till skolan så jag har försökt att vara ute som lite som möjligt...vilket bland annat har lett till att jag inte har så mycket mat kvar.

I morgon hade jag tänkt skolka från ett seminarium och bara ligga på soffan (och försöka komma ikapp med all skola jag ligger så smärtsamt efter i), under en filt, med massa goda saker att dricka (men inte äta eftersom jag fortfarande inte handlat). Nu har de dock satt upp en lapp på min ytterdörr där det står att de ska stänga av värmen mellan 8 och 15.

Det tyckte jag lät totalt idiotiskt! När det är -15 grader som varmast under en dag, då stänger man inte av värmen. Det kändes så logiskt i min värld: är det kallt ute så har man det varmt inne! Det var ju det som var problemet i Japan, man var alltid kall eftersom det var lika varmt ute som inne.

Jag ringde till min hyresvärd och fick svaren "Det vet jag inget om", "Det är beklagligt att du känner så här" och "Tror du inte att du kan tända lite ljus?". Till sist tyckte han att jag skulle ringa till Tekniskaverken. Det var också vad jag gjorde så fort jag kom hem och efter att jag skällt ut ytterligare en människa som inte bestämt att värmen ska stängas av satte jag mig på golvet och grät. Allt medan jag hostade och hatade världen.

Sen gav jag upp. Jag orkade inte ringa ett samtal till för att få skälla på den som faktiskt var ansvarig. För ingenting skulle ändras ändå. Idioterna skulle ändå stänga av värmen i morgon, även om det är för kallt och även om jag är sjuk. De kommer aldrig ändra sig för min skull och att börja gråta i örat på en av dessa idioter kände jag inte för.

/Elin

Plogbilarna har visst ledigt på söndagar

2010-11-28T13:34:00.004+01:00

Det har snöat konstant i Östergötland i säkert en vecka nu. De flesta större olyckor som orsakats på grund av snön verkar ha skett här i närheten också, mest långtradare från utlandet som har sommardäck.

Förutom den där snöhögen i Märkesbacken (som de tog bort igår) så har det varit ganska bra med snöskottningen i år jämfört med förra året. "Korsande vägar" har de inte riktigt fått till ännu (det är alltså kvar små plogkarmar som korsar vägar) men de är mycket effektivare i år. Jag var jätteglad när jag märkte att det skulle bli en snörik vinter igen (dels för att jag slipper cykla till HU och för att det ger kommunen möjlighet att träna och bli lite bättre). Cred till dem, det har blivit mycket bättre! Vägarna är inte ens märkbart smalare (ännu). Det som leder till avsmalnandet nu är snarare att vi cyklister inte använder hela vägen.

Det har blåst ganska mycket de senaste dagarna vilket har gjort det ännu svårare att cykla än det redan är. Idag julaftonssnöar det, eller det är julaftonssnöflingor som vräker ner! Men det snöar uppifrån och ner och det är väldigt mysigt att sitta på insidan och se på det. Det verkar dock som om snöröjningsarbetarna har ledigt idag för att det är söndag och första advent. Vad roligt för dem! Vad tråkigt för resten av Linköping och de människor som inte är lediga på söndagar.

Snöröjning är ett jourarbete. Deal with it!

/Elin

Hur tänkte ni nu?

2010-11-25T21:06:00.003+01:00

Den här bilden är tagen från toppen av Märkesbacken, den långa backen mellan Ryd och Campus Valla, döpt efter alla sektionsmärken som målas där i början av varje läsår. Varje dag cyklar (eller går) några hundra (tusen?) studenter upp och ner för den här backen, de flesta mellan 08:00 och 08:15 eller mellan 10:00 och 10:15. Det är trångt (och nu är det halt) och för det mesta står det irriterande festerister i vägen för att dela ut lappar om fester.

Denna hårt trafikerade cykelväg ligger mellan de två raderna av gatlyktor på bilden ovan, så nu undrar jag: Hur tänkte personen som la en stor snöhög över halva backen? Framförallt med tanke på att det finns stora "gräs"plättar på bägge sidor om backen.

Sörlänningar och snöskottning kommer jag nog aldrig att förstå mig på...

/Elin

It was magical

2010-11-24T22:13:00.008+01:00

Stöd en teknolog, häng upp en pumla!

2010-11-24T21:04:00.007+01:00

Det här kommer bli ett annorlunda inlägg än vad jag hade tänkt att det skulle bli. Idag var det manifestation mot CSN:s nya regler som gör att teknologstudenter som följer sin utbildningsplan inte räknas som heltidsstudenter längre utan skulle behöva offra jullovet för tentor.

Michael Jacksons They don't care about us spelades över campus medan vi frusna teknologer-mitt-snökaoset hängde upp signerade pumlor med hälsningar till CSN. Om CSN ville att vi skulle plugga på jullovet då kunde vi, på initiativ av LinTek, ta och fira jul idag istället. Same, same liksom...glögg, pepparkakor och kaffe fick vi.

Några av de första pumlorna hängs upp

Högt deltagande, även om Blåhavet var frusetLite fler pumlor uppe

Jag var glad att det inte var sittstrejk, för även om jag stödjer den här kampen så skulle jag inte suttit ute så länge idag...

Fler manifestationer har skett bland teknologer runt om i Sverige (LtU, UU, KTH, LiU (såklart), Chalmers och LU sägs det) och utbildningsministern, Jan Björklund, var i Göteborg och berättade för teknologerna vid Chalmers att de självklart skulle räknas som fulltidsstudenter! Beslut var taget i Stockholm att lagändringar skulle genomföras eftersom det enligt biträdande utbildningsministern Nyamko Sabuni är orimligt att studenter ska drabbas av CSN:s jakt på fuskare. Jag är inte säker, men jag tror att det är vad teknologkårerna har sagt hela tiden...

Jag tänker dock inte vara bitter, för varför skulle jag vara det? Personligen har jag inte fått några återbetalningskrav och politikerna tog vårt parti mot en statlig myndighet. Det demokratiska systemet fungerade till vår fördel den här gången och det gör mig glad och ganska hoppfull. Allt för många gånger tycker jag det känns som om ingenting hjälper...men jag tror aldrig att det ska bli mål på hörna heller.

För teknologernas räkning tackar jag och lyfter på hatten. Det här uppskattas oerhört, även om jag personligen har tentor efter jul eftersom jag inte gått ett år utan omtentor (antar att ni inte kan titta på det Björklund och Sabuni?).

Som LiU-student vill jag sen rikta ett tack till LinTek, för att ni kämpade för vår skull och uppmärksammade oss på vad som höll på att hända. För att inte tala om glöggen...den satt fint. Sist uppmanar jag alla teknologer att betala sin kåravgift! Nu har kårerna sett till att ni får behålla julen, det minsta ni kan göra då är att bli medlemmar. För nog är julen värd mer än kåravgiften?

/Elin

Lokala nyheter

2010-11-23T09:43:00.006+01:00

Sitter egentligen och läser artiklar till Tjänsteutvecklingen, ligger lite efter, men jag har Godmorgon Sverige på TV (för att hålla koll på tiden faktiskt, man vet att det gått en halvtimme varje gång nyheterna flimrar till) och när jag slängde ett öga ditåt såg jag att det var Nordnytt!

Jag spillde nästan kaffe över hela mig när jag sökte reda på fjärrkontrollen för att slå på ljudet och höra vad de pratade om! Så Johan Jonsson berättade om att det var brist på hotellrum i Arjeplog (och en gång sa han fel och sa Arvidsjaur hihi) och sen på en rak fråga från Godmorgon Sveriges programledare sa han att jo, de har rapporterat lite om att antalet tåg till Norrbotten ska halveras...men det verkade han inte vilja prata om och sen slutade klippet.

Jag saknar Nordnytt, gillar inte alls Östnytt...bryr mig ganska lite om vilka småföretag i Norrköping som fått pris eller vilka dagis i Mjölby det är personalbrist på eller hur man vet att man är en äkta gute...

Sen, på tal om nyheter men knappast lokala, när jag såg första nyhetssändningen för morgonen 07:30 avslutades sändningen med att det just kommit in information om att Nordkorea har attackerat Sydkorea. Någon sändning senare hade de reportage och kontakt med korrespondent i Kina och sista sändningen för dagen avslutades med kommentaren att Sveriges utrikesminister Carl Bildt säger på sin blogg att det här var inte bra.

/Elin