Svårt att börja om

Var börjar man när man ska försöka ta upp en blogg igen efter mer än två års tystnad?

Det beror väl på vad den hade för funktion och vad jag hade tänkt att den skulle ha för funktion nu. 

När jag var i Japan var det mitt sätt att kommunicera med folket i Sverige och att få möjlighet att klaga på  allt som jag inte uppskattade med den vistelsen. När jag kom tillbaka till Linköping var det mer en vana, ett sätt att fundera lite över livet och att få skriva av sig. 

Till sist slutade jag eftersom det hände väldigt lite i mitt liv och för att jag började tröttna på kommentaren "Jag läste det i din blogg" så fort jag försökte föra en konversation med människorna omkring mig. Det var lite synd, för jag måste säga att så här i efterhand är det riktigt kul att läsa igenom vissa av inläggen. Tre år av mitt liv är ganska bra dokumenterade här på bloggen. 

När man är arbetslös har man ganska mycket tid att fundera på saker, för det händer inte så mycket annat i ens liv. Jag tror inte att jag lyckas lösa några större världsproblem, ibland lyckas jag inte ens komma på vad jag ska äta till middag, men om tre år kanske jag i alla fall tycker att det är lite intressant att se en sammanställning av mina första år i Stockholm.

Så. 

För framtidens skull!

/Elin

Fangirl gone wild!

Det är lite småkul att vara tillfälligt uppslukad av saker. Första gången det hände var det LotR, andra gången var det Harry Potter och nu senast är det BBC:s Sherlock. Den här gången har det blivit så illa att jag drog iväg mina småsyskon till London bara för att jag ville...känna lite på stan igen. Visst, vi var på väg till Rom från början, men mitt första förslag var London...och på grund av priset vann jag.

Noggranna redogörelser kommer inom en snar framtid.

/Elin

På dagen 6 år sedan

Idag var det 6 år sedan jag tog studenten. Sjungom studentens lyckliga dag! Det är utan överdrift en av de bästa dagarna i mitt liv! Från början till slut, från skumpan på Pillis tak, via Björknäsvallen, mösspåtagningen, kortegen och mottagningen hemma till förfesten hos Pilli (igen) och utgången på TC.

Den dagen följdes av det mest perfekta sommarlovet någonsin, det där sommarlovet som jag kommer skriva mina romantiska poplåtar till. Min version av Bryan Adams Summer of 69.

Efter 6 år har jag nu en civilingenjörsexamen inom räckhåll, jag har flyttat hemifrån (till och med bott ett år i utlandet) jag har (typ) lärt mig ett nytt språk och, om jag får säga det själv, blivit en lite vettigare människa. Jag skulle kanske inte låta bli att följa med om någon tog tag i min hand och såg till att vi trängde oss längst fram så att vi skulle få springa ut först eller för den delen låta bli att dricka om samme person "hitta" några extra flaskor vin under en utdragen middag...men från att ha varit väldigt blåögd och naiv finns nu bara en liten touch kvar.

Det har varit riktigt bra år. Även när de har varit dåliga och jobbiga, för nu när jag tittar tillbaka på dagarna som gått mellan att jag drillade NvTe 3b att lära sig Studentsången och idag så är den huvudsakliga känslan positiv. Trots att jag vet att jag haft motgångar och svårigheter. Så där klyschigt så är det ju ändå så att motgångarna leder en in på vägarna som är framgångsrika och jag har få saker jag hade velat göra annorlunda. Om ens några.

Idag, precis 6 år efter att jag hoppade upp och ner på ett flak genom Boden, tog lillasyster studenten. Jag hoppas att hennes kommande sommar blir fantastisk (även om ingen ny Harry Potterbok finns tillgänglig, hon får nöja sig med sista filmen) och att hon också om 6 år kan se tillbaka på sin första tid som låtsasvuxen och vara minst lika nöjd med sitt dåvarande liv som jag är nu.

/Elin

Bal nr. 2

Visst är det skillnad på tjejer och killar. Det märktes inte minst när bror kommer ut från toaletten idag och säger "Tog fem minuter!" och pekar på sitt hår med ett litet flin. Ändå hade jag ställt väckarklockan idag för att den här gången fara till Luleå och hämta ut en frack och jag fick hjälpa till att sätta på flugan och dra lite i servetten innan det bar av till flickvännen. Men visst är det skillnad.

Förarbetet fick med beröm godkänt...eller godkänt i alla fall, vi gick inte in på gradskalor.

Även om det mest är tjejerna man tittar på eftersom det trots allt är lite roligare med färgglada klänningar i olika modeller istället för svart-vita pingvinkostymer...så nog är han rätt snygg min bror ändå.

/Elin

Dagen jag tittade på Ida

I lördags, den 4 juni, klev jag upp 06:30 för att fara med min lillasyster till frisören. Jag har inte klivit upp så tidigt på flera veckor, kanske till och med månader, det blir lätt så när man aldrig börjar kl 8 längre. Nu skulle vi dock till frisören. Långt ute i ingenstans, inte långt från en skylt som varnade för kor. Jag klev inte ens upp så tidigt när jag skulle till min egen bal, nej jag var hos Pilli nån gång efter lunch tror jag.

Det spelar ingen roll, just före klockan 8 så började jag titta på Ida. Jag sitter där bakom hårtorken, ni ser den röda pilen, och kände mig ganska nöjd med att jag kunde sova middag senare under dagen. Det kunde inte Ida, som kanske behövt det mest eftersom hon skulle dansa vals (ehm...) hela natten...men det skulle ha gjort själva friseringen ganska redundant.

Hemma vid kl. 10 och möttes av bror och svägerska som åt frukost (bror drack en kopp kaffe, svägerska åt gröt, viss skillnad i vikten som läggs på frukost i det förhållandet känner jag). När de var klara satt jag sedan i säkert en halvtimme och fascinerades över hur många sminkpenslar Linnea hade och hur mycket smink man faktiskt kan lägga på ett ansikte utan att det ser övermålat ut. En del av resultatet finns att se på den första bilen.

Så var det dags för påklädning. Den enda delen som jag faktiskt var aktiv i att hjälpa till med. Vi, jag och mamma, hade provat klä på Ida i påskas. Så vi skulle veta hur lång tid det tog och hur mycket vi kunde dra åt korsetten innan den började se konstig ut baktill.

Kunde inte låta bil att känna historiska vingslag när jag stod och drog åt korsetten för andra gången...medan Ida smsadem tja, alla för att få veta hur vädret var inne i Boden. Det hade ösregnat i säkert en halvtimme. Senare på kvällen fick vi höra att vädret klassats som en tromb, träd knäcktes, bilar förstördes, treåringar flög omkring och 50 000 människor i Norr- och Västerbotten var utan ström...grattis balen 2011. Fast vi brydde oss mest om utifall det skulle regna på Kvarnängen kl 15.

När solen kikade fram lämnade jag, vi kanske?, henne hos grannen och för första gången på 6 timmar släppte jag ögonen från henne. Min fina, vackra lillasyster. I sin korsettklänning och sina dyra smycken och sitt hårt sprayade hår och sina elegant sminkade ögon.

Molnen skingrades och jag stod med kameran redo i centrala Boden för att få se dem igen. Sen blev resten av eftermiddagen en crash course i att vara paparazzi.

Tyvärr var det fina vädret bara sporadiskt.

Ready Ace?

You jump, I jump, Jack!

...eller inte.

Och så några av de dryga 200 "vanliga" balbilderna.

Sen gick de. Iväg till Bodensia, stadshotellet, där middagen och festen var. Vi for iväg på en annan fest, men jag stannade uppe till kl. 2, bara för att kunna hjälpa henne snöra upp korsetten sen och ta ut de knappa 50 nålarna i det då lite plattare håret. En bra avslutning på en dag som bara handlade om Ida. Precis som det skulle vara.

Fortsättning följer på fredag!

/Elin

Den ljusa framtiden?

Läste en artikel på SvD.se idag som handlar om de oresonliga kraven som företag ställer på folks meriter när de ska nyanställa. De vill tydligen ha 35-åringar med 25 års erfarenhet, vilket gör rekrytering nästintill omöjligt. Det där med att inte få jobb för att man inte har någon erfarenhet samtidigt som man behöver ett jobb för att få den där förbannade erfarenheten är ett sedan länge känt problem...men hur ska man göra om människor över 40 (alltså de med erfarenheten) lika gärna hoppa i sjön?

Uppenbarligen ska man vara Elin Essner...

Om rekryteringschefen Sara Sterner och hennes kollegor på Agentum frågar kunden vilken profil de tänkt sig till chefs- eller specialisttjänsten är det här det vanligaste spontana svaret: ”En 35-årig kvinna, helst både civilingenjör och ekonom.”

...ja, om 10 år i alla fall. Så här gås en lysande framtid till mötes!

/Elin

Dagens ros

Dagens ros går till mannen utanför Statoil Valla som hjälpte mig att stjäla min egen cykel!

När vi hade tjejdag nere på stan igår lyckades jag med det olyckliga konststycket att bryta av min nyckel i cykellåset. Igen.

Förra gången stod cykeln i cykelboden, den här gången stod den på Stora torget. Jättelångt från Ryd (enligt google maps är det nästan 4 km). Så vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lämna cykeln där. Så när vi var färdiga lyfte jag upp cykeln och började gå hem. I början gick det bra. Jag la mer eller mindre upp sadeln på höften och började gå...men Ryd är fruktansvärt långt borta. Fruktansvärt långt borta.

När vi (Isabelle var så snäll att hon gick med mig) kom fram till Statoil fick Isabelle den lysande idén att jag skulle gå in på Statoil och fråga om de hade något jag kunde klippa låset med. So I did men det enda jag fick var en liten avbitartång som nog inte var gjord för grövre saker än kablar.

En tråd i wiren gick av. Jag fick hopp! Men sen tog det stopp. Jag kämpade och jag kämpade, men inget mer hände.

Då kom det en man fram till mig och frågade om jag försökte bryta upp låset. Lidande tillstod jag att det var precis så det var och då tog han avbitaren av mig och på bara ett försök hade han klippt av låset. Underbare, underbare man!

Det var först när jag satte mig på cykeln för att ta mig hem som jag insåg att jag just fått hjälp att stjäla min egen cykel. Så underbart med hjälpsamma människor trots allt, för annars hade jag nog aldrig kommit hem. Alternativt inte kunnat ligga på sidan på flera veckor. Blåmärket är stort nog efter bara halva vägen.

/Elin

Det finns ingen stress på bussen

Jag for till Norrköping idag. Campusbussen dit kl 9, campusbussen hem kl 17. Det tar ungefär en halvtimme och jag satt på solsidan båda vägarna. Jag är så glad att jag inte behöver göra den resan varje dag, att jag inte behöver passa den typen av tider varje dag, men för en dag eller två är det helt okej.

Jag åkte buss till skolan varje dag under gymnasiet. Det tog ungefär 20 minuter enkel väg och de gick en gång i halvtimmen om man hade tur. En gång i timmen om man hade otur och då fick man fördriva tiden på Åhléns.

När jag satt på bussen hem idag tittade jag på mina medresenärer, de allra flesta verkade lyssna på musik och stirra ut genom fönstret men vissa satt och pluggade. I början av gymnasiet hade jag också tänkt plugga på bussen. För det var ju skitbra! Massa tid som man inte kunde göra annat än läsa på. Jag tror inte att jag läste ett ord på bussen till (eller från) skolan någonsin.

Det spelade ingen roll hur stressad jag var när jag klev på bussen eller hur stressad jag var när jag klev av bussen. Hur mycket jag hade att göra eller när nästa prov låg. På bussen gick det inte att stressa. Så fort jag klev på bussen, så snart jag satte mig ner, försvann allt sånt.

Det var 40 minuter av frihet varje dag, 40 minuter under vilka jag visste att jag inte kunde göra någonting. 40 minuter som jag var tvungen att använda till att resa, till att forsla mig från ön till skolan och från skolan till ön.

Ibland under universitetstiden har jag saknat de där minuterna då jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte gör något. Jag kände hur sköna de minuterna var idag när jag for hem. Visserligen är jag inte fruktansvärt stressad nu, men transportsträckan var märkligt meditativ.

Som jag sa i inledningen är jag dock glad att jag slipper passa busstider nu för tiden, men det är skönt att veta att det finns ett ställe där stress inte existerar.

/Elin

There and back again:s årskrönika

2010 var året då jag...

• på riktigt förstod varför sörlänningar inte gillar vintern.
• hittade tidningarna från 1800-talet.
• klarade MeckII och TAMS15.
• funderade på kukar i snön.
• fick ett dödsbesked via msn.
  
• avslutade, återupptog och glömde bort ett politiskt engagemang.
• var LARM-värd.
• suited up.
  
• landade i Peking.
  
• upptäckte biografier.
• cyklade i snön till HU.
• köpte en fickvibrator.
• gick på rollspelsvandring i Stockholm.
• vägrade betala jättemycket pengar för 3D-bio.
• bytte till vanliga I.
• träffade Soran Ismail.
  
• insåg att jag är för gammal för kravall.
• skaffade facebook.
• skaffade en facebook till.
  
• skrapade upp hela vänsterbenet.
• hörde Carl Bildt prata.
• tappade svensk stavningskontroll i Word.
  
• var modell för en dag.
• återvände till Japan.
• såg på fotboll på en horgata.
• insåg att jag nog kan lite japanska ändå.
• tillbringade en dag i en soffa på IKEA.
• besteg tre berg i sandaler.
• var en nödlösning på Apoteket.
• var KLF för I1f.
  
• ringde Securitas på mina grannar.
• läste Twilight.
• såg Ida full.
• nästan vann pengar på mina Disneykunskaper.
• fick en svampinfektion i munnen.
• blev ingenjör igen för en stund.
• tittade på getterna i Valla.
• hängde pumlor för teknologernas skull.
• firade nyår 28 december.
• gick på Arcusmässan igen.
• gick ut på Farmen.
• äntligen besökte Löfstad slott.

Icke jag-centrerade saker:

• Karl blev fast i Spanien pga askmolnet.
• CSN försökte ta ifrån oss jullovet
• Kåravgiften avskaffades.
• Mamma fyllde 50 år.
• Pappa köpte ett apotek.
  
• SD, Wikileak och annat trams.
• Lunarstorm stängde.
• Joel tog examen.

/Elin

Hemma igen

Nu har jag tagit mig hela vägen upp till Boden. Det är alltid lika underbart att komma hem, jag har alltid lika stora problem att sätta mig in i hur det skulle vara att inte längta hem, att inte trivas rakt igenom. Jag tycker synd om människor som inte älskar att fara hem, var "hem" än är.

Med tiden har jag fått lite förståelse för varför folk kanske inte delar min förälskelse med norra Sverige. Det kan mycket väl vara så att man mer eller mindre måste vara uppväxt här för att riktigt förstå tjusningen med det, eller bara stå ut med avståndet till världen. Är man uppvuxen i Stockholm är det svårt att flytta någon annanstans eftersom alla andra ställen saknar saker i jämförelse med Stockholm. (Nästan) vart än jag skulle bosätta mig så skulle allt bli bonus. I alla fall eftersom jag inte är så brydd i travbanan.

I morse, när jag fick veta att Jessica och Johan var i Norrköping då de borde ha varit i Gävle, insåg jag hur tacksam jag var att jag inte tagit tåget. Jag insåg också att det fortfarande grydde 09:30 och jag undrade återigen varför folk säger att de inte skulle kunna bo i norra Sverige för att det aldrig blir ljust på natten på sommaren. Dessa människor har aldrig provat gå en dag utan solljus...visserligen inte jag heller, men 13:20 hade gatlamporna tänts igen. Det är dock ytterligare en sak som skulle kunna göra det svårt att flytta hit utan att veta vad det är man ger sig in på. Lite som att försöka sig på storstadstrafik utan att veta vad det är frågan om...

I morgon är det vintersolstånd, då ska vi vara i Luleå från mörker till mörker för att köpa de sista julklapparna!

/Elin

Skamlös reklam!

Ta er tid att gå in på Apoteket Lejonet Luleå på Facebook. Jag vet att större delen av mina läsare inte befinner sig i Norrbotten vilket kan göra det lite onödigt, men jag försöker få Lejonet att gå om Gripen ;)

Det är f.ö. rea på sexleksaker på alla apotek ifall ni har problem att komma på några julklappar, som man säger: "Sex är också hälsa!"

/Elin

Vågar jag ropa hej nu?

Det känns lite läskigt att skriva att jag skulle vara frisk nu, för gör jag det så blir det säkert bara fel. I morgon har jag ätit min medicin i en vecka, visserligen tog jag bara tre doser igår och idag har det bara blivit två, men jag hoppas att det ska vara okej ändå. Jag har tänkt ta en gång till innan jag går och lägger mig även om det blir få timmar emellan. Det är svårt och opraktiskt att behöva ta något fyra gånger per dag (var sjätte timme) om man måste vara i skolan medan medicinen måste stå i kylskåpet.

Jag har ätit mat i två dagar nu, riktig mat och inte soppor, och min tunga är färgen den ska vara. Jag har flyttat från bäddsoffan och sover i sängen igen. För att inte tala om att jag kan dricka kaffe igen!

Trots alla dessa bra nyheter så har jag fortfarande två sår på insidan av läppen. Svårt att säga om de faktiskt bara är sår eller om det är något annat, något som kommer att ta över min mun igen så snart jag slutar med medicinen. Visserligen har jag väldigt många milliliter kvar av medicinen, men jag skulle helst se att svampen var borta för alltid nu.

/Elin

CoverGirl!

Visst har jag världens snyggaste lillasyster?

Fast jag undrar om Extra Boden är lika intressant som Extra Östergötland...

/Elin

P.S. Visst skulle hon vara snygg i vilken balklänning som helst?

Ångest

Jag vill inte gå till skolan. Det finns ingen ork någonstans i mig. Sen i lördags har jag knappt ätit något och jag orkar inte ens hålla koncentrationen uppe under tiden mellan reklampauserna. Hur ska jag lyckas hålla koncentrationen uppe länge nog för att göra laborationer, hålla presentationer eller skriva en hemtenta?

Jag har lagt ner en av mina kurser. Jag orkar inte bekymra mig i mekaniken, orkar inte bry mig. Det finns ingen energi till det. Jag har inte ens dåligt samvete över det. Jag får lösa allt det där någon annan dag.

Var på vårdcentralen i två timmar igår och fick ett recept på en medicin som helst ska tas efter att man ätit mat. Problemet är ju bara att jag inte äter någon mat så det går ganska dåligt. Jag hoppas att medicinen funkar...mina läppar kommer inte klara mycket mer av det här. De blir värre och värre för varje natt (då jag inte kan smörja dem hela tiden).

Ibland undrar jag om jag borde ha sjukskrivit mig och farit hem istället. I dagsläget har jag inget hopp om att vare sig bli frisk i år eller att klara någon av mina kurser.

/Elin

"Favorit" i repris

Förra året när det snöade funderade jag över varför några killar tyckt att det varit roligt att trampa upp en stor kuk utanför mitt fönster. Nu har snön legat till och från en stund och nu på förmiddagen upptäckte jag att någon roat sig med att skriva KUK på motorhuven av vrålåket som står parkerad på parkeringen (det är inget vrålåk egentligen, men vid sidan av de små japanska tvådörrarna så ser den väldigt stor och majestätisk ut). Så idag funderar jag vidare kring karlars uppenbara kukfixering.

Vad har man för motiv att skriva KUK på någons motorhuv? Det kan ju knappast vara beskrivande, även om bilar brukar kallas för penisförlängare. Hade det varit en förklarande text så hade ju BIL varit mer logiskt och nästan lika lättstavat om vederbörande är dålig på att stava. Ärligt talat hade det varit mer humoristiskt också enligt mig.

Om det är avundsjuka (över att det inte är en liten tvådörrare från Japan) så förstår jag inte vad ordet KUK på motorhuven skulle leda till. Stor bil, liten kuk och förövaren vill tala om att han är bilens ägare på spåren? Om det fanns ett samband mellan storleken på kuken och storleken på bilen skulle det finnas väldigt många välhängda killar här i Ryd. För att inte tala om hur många välhängda tjejer det skulle finnas...

Ibland får jag känslan av att heterosexuella killar är mer besatta av kukar (sin egen och andras) än vad heterosexuella tjejer och homosexuella killar är. Kuken styr inte världen även om killar i min ålder (och alla åldrar jag hunnit med att vara hittills) verkar tro så och alla tjejers högsta dröm är inte att bli påsatt av en (eller att ha en Freud) så sluta fyll världen med alla dessa kukar, snälla! Det är tröttsamt och för mig oförståeligt var det roliga med kukar i snön (och på bänkar och toalettdörrar och...) finns. Jag vet inte hur det är med alla andra, men jag behöver inte ständigt påminnas om att hälften av världens befolkning har kukar.

/Elin

För trött för en bra rubrik

Jag ska sluta dricka alkohol!

Det brukar väl folk säga på lördagsförmiddagar och sen glömmer de bort det till nästa fredag? Oftast brukar uttalandet bero på huvudvärk och bakfylla. Jag brukar inte bli bakfull och så inte idag heller. Det är inte därför jag ska sluta dricka alkohol. Biologin, antar jag, har dock äntligen hittat ett sätt att få mig att vilja sluta dricka alkohol.

De senaste gångerna, faktiskt varje gång jag druckit alkohol den här terminen, har jag vaknat mitt i natten (eller efter någon timme) och inte kunnat somna om. Istället ligger jag och grubblar utan att veta om det. Något stångar mig i huvudet och försöker få mig att ta beslut. Välja. Det är alltid bara två alternativ, så det borde ju inte vara så svårt, men jag lyckas aldrig välja, jag kan inte resonera mig fram till svaret. I början var det inköps-kursen som bråkade med mig men i natt var det tjänsteutvecklingen....

Jag får alltid för mig att så snart jag har löst det så kan jag somna sen, men jag kan inte lösa det och jag kan inte somna. Jag förstår ingenting.

/Elin

Det tog mig mer än fem år

Första gången jag handlade i Linköping så köpte jag hårdbröd som jag skulle mata getterna i Valla med. När jag flyttade från Irrblosset 2008 så kastade jag bort det. Sen flyttade jag till Japan och så till Ryd och de där getterna glömdes bort. Tills i fredags när solen sken och vi hade lång-lunch. Då gick vi för att titta på kaninerna och hönorna...och sen på getterna.

När vi var små och bodde här for vi ibland till Valla och tittade på djuren. Vi matade getterna och kaninerna och fåglarna i fågeldammen. Sen antar jag att vi fikade, för det gjorde vi ju alltid, överallt, hela tiden och kanske lekte lite i lekparken. I stort sett varje gång har jag en känsla av att jag var besviken för att det inte var Kolmården som vi besökte eftersom jag inte kunde hålla isär vilken som var vilken.

Trots bristen på tigrar (även denna gång) så var det mysigt att gå där i solen och känna sig ganska dum att man glömt bort getterna.

Gaaaah....influensa!

/Elin

Perfekt timat, hela tiden

Igår gick jag och Cedric på stand up på Flamman, strör verkligen pengar omkring mig för stunden. Skyller helt på Cedric eftersom jag själv aldrig tar mig för saker. Trevligare att ta sig för saker än att sitta på soffan framför TV:n faktiskt.

Först var det tänkt att vi skulle gå till Flamman vid 17 (insläpp 18:30) för att vara säkra på att komma in, men i förrgår upptäckte Cedric att biljetterna hade funnits på förköp sen i måndags. Då tänkte vi: skit, då var biljetterna säkert slut redan men jag gick (med lite övertalning från Cedric) dit på lunchen igår och lyckades köpa biljetter. Lysande!

Så vi for till Flamman vid 17:30 istället för 17 för att istället för att vara säker på att komma in ville vara säkra på att få ett bra bord att äta flurgare vid. Då var det redan lång kö...attans. Kallt var det också. Kallt och lång kö. Småpratat blev mer och mer framtvingat och idiotiska ettor trängde sig före i kön och vägrade flytta sig trots att de blev tillsagda. Ungjävlar.

Just innan 18:30 kom en vakt och kikade på kön. Då frågade jag om vi som hade biljett skulle fortsätta stå i kön eller hur vi skulle göra...Det undrade vakten också, för människor som hade biljetter och inte hade biljetter stod blandade om vartannat och då visste han inte hur många som skulle kunna komma in. Så funderade han i två sekunder, frågade vilka som hade biljetter (i stort sett alla bakom mig och Cedric räckte upp handen och tre-fyra stycken framför oss) och sen bad han alla som räckt upp handen att kliva ur kön och gå in. Hehehe...Jag och Cedric kom först in eftersom de som stod före oss i kön med biljetter hade svårare att ta sig ut. Tur var det att vi köpt biljetterna, för det vara bara fyra stycken biljetter som såldes i dörren. Vilket betyder att ungjävlarna inte kom in. HA!

Vi fick ett bra bord (vi kunde ju välja vilket vi ville, så konstigt vore det väl annars) och till skillnad från [hg] fick vi bara vänta ~10 min att få maten. Det gick så fort att Cedric inte hann tillbaka med våra drickor. Hurra, hurra! Vi bjöd in två andra att slå sig ner vid bordet med oss, trevliga, nygifta prickar, en läkare och en blivande psykolog. Märkligt nog var de väldigt intresserade av hur det var att plugga i Japan och hur svårt japanska var. Snart ska jag sluta säga att jag varit där...

Några minuter över halv 9 hade borden flyttats (vi satt nästan längst bak på dansgolvet) och det var dags. Showen var otroligt bra. Har ju inte så många live-stand up att jämföra med eftersom det var min första. Det var jag inte ensam om, på frågan hur många som aldrig varit på stand up tidigare så räckte större delen av lokal upp handen som de lydiga studenterna vi är...vilket vi blev hånade och sågade för. Kanske höjde nyhetens behag stämningen över de shower jag sett på youtube, jag vet inte. Tänker inte fundera på det för jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. Som mest skrattade jag i slutet, det var nästan hysteriskt. En stor del kan ha berott på syrebristen, en annan del kan bero på att SD lämnades därhän. Jag tror dock mest på syrebristen.

När det var slut efter 1½ h så undrade Cedric om vi skulle ta en öl till, men jag ville hellre ha syre. Det var totalt omöjligt att ta sig ut, men jag kände syre bort mot drinkbaren så jag tog en avstickare dit och Cedric följde lydigt med. Sen stod vi där, pratade om vad showen, skrattade i efterhand och var förbannat nöjda med att vi köpt biljetterna och kvällen i stort.

Just det, det var Soran Ismail som uppträdde (insåg att jag kanske borde nämna det innan jag fortsätter) och medan vi stod där och njöt av syret kom han förbi. Det är lite bortom vårt förstånd hur han hade kunnat komma hela vägen dit utan att ha blivit stoppad eller uppehållen längre.

Vi tackade för showen och tänkte att det räckte, han var ju säkert på väg någonstans och att det var därför han lyckats ta sig genom lokalen så fort, men han stannade och pratade med oss. Om fotboll (inte min idé), [hg], avstånden i Norrland, hur han inte kände alla från Syrien (sorry Basel) bara för att det också är Mellanöstern, I:are på Chalmers och massa annat skumt. Han var fruktansvärt trevlig och det kändes äkta. Till sist svalde jag min stolthet och ordnade det här:

Ja, jag tycker det är ungefär lika roligt att ha bilden som jag tycker det är pinsamt att jag frågade, men det var en lysande avslutning på en redan lysande kväll!

/Elin

Små katastrofer

För någon dag sedan sa mitt Word åt mig att den svenska stavningskontrollen gått sönder. Tyvärr hann jag klicka bort meddelandet utan att riktigt ta till mig vad mer det stod eftersom jag inte tänkte att det spelade någon roll.

Så igår upptäckte jag att jag faktiskt att jag inte hade någon stavningskontroll. Vet inte varför det inte har slagit mig tidigare, men så är det. Jag köpte mitt Office-paket när jag fick 96,3 % studentrabatt (eller något liknande absurt stort tal) och la sedan till 350 kr eller liknande för att få en liten skiva med säkerhetskopia. Emellanåt har jag undrat om det var dumt, men så igår natt (mitt under The mask of Zorro) plockade jag fram den och tänkte "Gud så bra att jag har den!"

Det står Äkta Microsoft Office-programvara på den broschyrliknande asken för de två skivorna, för att inte tala om att jag har licensnyckeln (det där sista gör mig otroligt stolt).

Äkta eller inte så hjälpte det inte. Jag har (helt med hjälp av skivan, jag är inte dataingenjör) reparerat, konfigurerat, reparerat igen, avinstallerat och installerat igen. Varje steg tog ungefär 20 minuter och varje gång och med några omstarter så har jag med andra ord lagt ganska mycket tid på att inte få igång min stavningskontroll igen.

Jag blir alltid hispig när jag rör Office-paketet. Mest för att Word är en del av det paketet. Jag lever halva mitt liv genom Word. Tragiskt men sant. Trivs ganska bra där, har just börjat lära mig Office 2007, så det är väl snart tid att byta till Office 2010?

Nu, efter att ha gjort allt detta och ingenting verkar ha fungerat så känner jag att jag måste lugna ner mig. Mina nerver klara inte mer. Vad skulle jag göra utan ett ordbehandlingsprogram? Det är faktiskt värre än att vara utan stavningskontroll.

/Elin

Att växa upp

Det pratas om hur roligt (och bitterljuvt?) det är att se sina barn växa upp. Det vet jag ingenting om. Något jag däremot har kommit att inse är att fruktansvärt roligt att se sig själv växa upp också.

Jag säger fortfarande ofta "när jag blir stor..." eller "när jag är vuxen på riktigt..." vilket ofta refererar till när jag har tagit examen och ska ut i arbetslivet, bort från skolan och studentbostäder.

Ändå är hela min vardag för stunden fylld med realisationer om att jag faktiskt är vuxen. Vet inte om jag är vuxnare i början av den här terminen än jag var i slutet av förra, men plötsligt verkar fem år på egen hand ha förtjänat mig lite vuxenhet.

Saker jag har börjat uppmärksamma i mitt beteende som jag klassar som vuxet:

• Damm har börjat störa mig
• Jag äter hellre vid bordet än i soffan
• Jag kastar flerpen från mjölkpaketen (och liknande boss) på en gång
• Disken blir högst stående en kväll
• "Tvätta speglarna" är obligatoriskt när jag städer toaletten
• Källsorteringen försvinner regelbundet
• Mina blommor lever
  
• Jag tittar faktiskt igenom "viktiga brev"
  

Jag lovar att komplettera listan om jag upptäcker fler vuxna saker...

/Elin