It's all London Baby!

Så där, dag 2 i London (nej, ni kommer inte undan för jag tycker det här är för roligt). Den här gången går jag dock på klockslag (GMT) eftersom "timmar från Kallax" blir lite jobbigt.

03:14 - Karl välter ut allt som finns på sitt nattygsbord. Bara Ida vaknar.
07:57 - Elin vaknar och kommer på att hennes mobiltelefon (aka väckarklockan) går på CET och tror vi kommer försova oss.
07:58 - Elin väcker Ida i ett försök att diskret ta mobilen från nattygsbordet bredvid Ida.
08:00 - Elin inser att klockan nog är 9 i Sverige nu och att det inte var någon risk att försova sig.

08:30 - Väckarklockan ringer.
08:40 - Snoozen ringer och Elin går upp. Hennes småsyskon tror att klockan är 9.

09:02 - Trycker på knappen till hissen.
09:07 - Blir less på att vänta och tar utrymningstrapporna ner till frukosten.
09:09 - Karl hittar yoghurt, som han kommer kalla fil resten av resan, och Elin häller tillbaka mjölk i en mjölkkanna.

09:40 - Compeed appliceras på utvalda ställen.
09:42 - Elin ringar in alla stationer och platser vi ska besöka på kartan.
09:45 - Ida informeras om dagens planer som hennes syskon gjort upp medan hon var i duschen igår.

10:02 - Upptäcker att Circel line inte går från Paddington mellan 14 juli och 26 augusti.
10:05 - Möts av en vägg av människor då vi ska försöka gå ner till Bakerloo line.
10:06 - Bestämmer oss för att gå till nästa station från vilken Circel line faktiskt går från. Hur långt kan det vara?

10:08 - Går över till skuggsidan av vägen.
10:12 - Inser att anledningen till att alla går på solsidan är för att hela skuggsidan är ett enda stort vägarbete.
10:15 - Tar beslut om att skita i det och fortsätta gå i skuggan.
10:27 - Börjar bli less på att gå, men nu är vi väl framme snart?
10:32 - Alla tre kan nu höra skillnaden på de olika utryckningsfordonen i London.
10:37 - Når Baker street. Elin sträcker lite på halsen och funderar på åt vilket håll 221 b ligger.
10:39 - Elin tror att vi var överens om att kasta om planerna (Madame Tussauds först och Towern sen) eftersom vi ändå är på Baker street. Karl är inte införstådd i dessa planer, spelar väl ingen roll . Ida hänger inte med alls, glömde vi bort att prata med henne?

10:43 - Det är bara lite bättre luftkonditionering på Circle line än på Bakerloo line.
10:45 - Elin konstaterar att Circle line är lika ovettig som Yamanote.

11:03 - Ser Tower of London. Elin stannar för att ta kort, Karl och Ida informerar henne att de väntar i skuggan.
11:10 - Karl lär sig zooma på sin iPhone kamera.
11:12 - Karl kan inte sluta prata om zoomen på sin iPhone kamera.
11:13 - Vi går före alla i biljettkön och hämtar ut förköpsbiljetterna.
11:14 - Funderar över om träden är planerade här för att vara snygga eller ifall det är tänkt att man ska få köa i skugga.
11:17 - En Beefeater kommer och ber oss flytta på kön. Ergo: träden var bara där som dekoration.
11:18 - Upptäcker lejon gjorda i ståltråd bredvid kön.
11:20 - Insläppta på Towern.

11:23 - Elin refererar till The Tudors för första gången att förklara varför hon tar kort på ett av tornen.
11:25 - Elin sjunger inte London Bridge is falling down när hon ser Tower Bridge, hennes syskon har ingen aning om vilken uppoffring hon gör.
11:33 - Karl upptäcker en Out of bounds skyllt från innan de började använda vita pinnar.
11:34 - Ida snor Karls skämt.
11:36 - Karl bestämmer sig för att spara batteriet i sin kamera till Madame Tussauds.
11:48 - Upptäcker en elefant gjord i ståltråd.
11:49 - Upptäcker en torkvinda. Vi funderar på ifall de där lägenheterna faktiskt sitter ihop med Towern.
11:51 - Det ser verkligen ut som att de gör det.
11:53 - Konstaterar att solur, hur korrekta de än må vara, inte förstår sig på sommartid.
11:59 - Upptäcker apor gjorda i ståltråd. Vi börjar ana ett mönster.
12:04 - Läser oss till att anledningen till att det inte går apor lösa nu mer är att en pojke blev biten på 1800-talet (kanske...?)

12:10 - Elin kan inte låta bli och berättar om skillnaden mellan användningen av S och Z i brittisk och amerikansk engelska. Karl och Ida låtsas i alla fall lyssna.
12:14 - Ställer sig i kö för att se kronjuvelerna.
12:16 - Ångrar att vi ställt oss i kö, det är sol i kön.
12:18 - Inser att vi har det bra som i alla fall inte har en björnskinnsmössa på huvudet.
12:20 - Ida försöker skydda Elins axlar från att brännas genom att hålla en karta för.
12:23 - Kommer äntligen in.

12:24 - Karl är den enda som lyssnar på guidens uppmaning att sluta stå i kö inne i lokalen utan röra sig fritt i rummet.
12:25 - Elin hinner referera till Robin Hood, The Tudors och The King's speach innan vi lämnar första rummet.
12:26 - Elin refererar felaktigt till The King's speach, men rättar sig inte.
12:28 - Att ha fel tar kol på henne och hon berättar hur det egentligen var.
12:31 - Elin berättar om trontal.
12:34 - Elin blir så glad att de visar en del av ett trontal eftersom hon inte tycker sig ha fått det att låta fullt tillräckligt konstigt. I alla fall Karl verkar lyssna.
12:36 - Karl säger att "Shit! Det var en stor diamant!" två sekunder innan vi får höra att det är världens största.
12:37 - Ida undrar varför de får allting. Hennes syskon antar hon syftar på Hogwarts.
12:40 - Roar sig över den ceremoniella kröningsskeden som användes till "the anointing". Ingen vet vad det betyder.
12:41 - Hoppar upp på ett rullband för att på så vis åka förbi kronjuvelerna. Fascineras över hur smidigt de löst detta.
12:42 - Ida undrar igen varför de har fått allt. Elin och Karl är nu övertygade om att hon men12ar Hogwarts.
12:43 - Springer tillbaka till början igen för att se baksidan också.
12:44 - Konstaterar att framsidan var snyggare.
12:45 - Karl undrar vad "sovereign" betyder, Elin funderar på att hitta på något men låter bli.
12:46 - Elin skriver upp svåra ord, Karl och Ida hittar världens största bålskål i guld.
12:48 - Elin konstaterar att hade hon fått ta kort, hade hon tagit kort på de 2 ton tunga dörrarna och inte kronorna.

13:01 - Elin och Ida tar beslutet att inte köpa glass utan satsa på mat istället.
13:02 - Karl konstaterar "Jasså, är det så det blev bestämt nu", i sin mest pappa-lika röst.
13:12 - Konstaterar att engelsk mat mest bara är konstig.
13:15 - Tre baguetter med stekt lök och märklig korv.
13:16 - Nåja, vi fick sitta i alla fall.

13:49 - Börjar kollektivt lessna på Towern, men det är för mycket kvar att se för att kunna gå hem.
13:52 - Elin hör en spanjor referera till The King's speach och fnissar.
13:54 - Karl känner sig inte träffad av lappen som lyder "Gentlemen please remove your hats" utanför kapellet något Ida påpekar.
13:58 - Fyra våningar av brittisk historia avklarad.

14:04 - Ida tycker att Elin ska vara med på några kort från Towern.
14:05 - Karl undrar varför Elin står och blåser på honom.
14:12 - Mycket besvikna på innehållet i "Bloody Tower", inget blod någonstans och alldeles för lång kö för att komma in och titta på ingenting.
14:21 - Lämnar Towern, övernöjda.

14:32 - Konstaterar att det nog inte kommer någon Circle line för att de oss tillbaka till Baker street och Madame Tussauds.
14:35 - Elin drar med sina syskon in på District line, övertygad om att vi kan åka en station och sedan ta Hammersmith & City line till Baker street.
14:40 - Elin börjar tvivla på att det går fortare när tågen bara kommer var 15 minut till Aldgate East.
15:08 - Elin är äckligt nöjd med sig själv när vi kliver av på Baker street och tackar året i Japan för att hon vågade göra det där.

15:13 - Tar VIP-hiss upp på Madame Tussauds.
15:14 - Elin och Ida överger Karl för att gå på toaletten.
15:16 - Någon tror att Karl är en vaxdocka.
15:18 - Syskonen återförenas.
15:22 - Elin och Karl roar sig med att knuffa fram Ida till Robert Pattison dockan.
15:23 - Elin försöker ta kort på sig själv med Sean Connery för att skicka till Cedric. Ida måste hjälpa henne.
15:26 - Karl känner inte att han behöver stå i kö för att ta kort tillsammans med Jack Sparrow. Elin och Ida tycker det är det viktigaste idag.
15:34 - Kort taget.
15:35 - Elin klagar på att det är fel Sherlock Holmes.
15:49 - Karl muckar lite med en fotbollstränare (?) som Elin aldrig hört talas om.
15:50 - Batteriet i kameran tar slut.

16:02 - Elin har nya batterier i kameran och Karl skickar Ida att posera med Johannes Paulus II för att skrämma bort andra människor.
16:05 - Konstaterar att Obamas docka ser ut lite som karikatyrbilderna på honom.
16:07 - Vem bryr sig om David Cameron när Winston Churchill, Margaret Thatcher och Tony Blair också står utanför 10 Downing street.
16:08 - Vad gör Gadaffi där?

16:10 - Går in i Skräck-spök-något.
16:11 - Ida ber Karl ta hennes andra hand trots att hon redan hänger sig fast i Elin. Karl tar Elins hand och Elin är nöjd med det.
16:12 - Karl går först, Elin och Ida blundar.
16:15 - Elin och Ida öppnar ögonen igen och Karl konstaterar att det var skönt att det var några framför honom som avslöjat det läskiga på vägen.

16:37 - Går in i Marvelhjältarnas värld.
16:39 - Karl blir tagen av Hulken.
16:45 - Hamnar utan planering längst fram på en 4D-bio som just ska börja, vilket är enda anledningen till att Elin inte berättar varför 4 dimensioner är svåruppnåeligt om man inte räknar med tiden och tiden är ju alltid där, alltså är 3D egentligen 4D.
16:55 - Konstaterar enhälligt att 4D-bion var det bästa under hela dagen.
16:57 - Elin berättar om varför 4D är en konstig benämning.

17:03 - Elin skäms lite för att be om att få gå och titta på 221 b Baker street.
17:05 - Konstaterar att 221 b Baker street ligger mellan 237 och 241 Baker street...
17:11 - Elin tar det mogna beslutet att inte köpa några Sherlock Holmes-böcker eftersom hon inte ens orkar läsa klart de hon har.
17:12 - Karl undrar om Elin vill gå in i själva lägenheten.
17:13 - Elin säger att det är bra så där...för egentligen är det ju fel Sherlock.
17:15 - På Elins dumma initiativ börjar vi gå hemåt.

17:40 - Hittar en pub.
17:42 - Elin och Karl beställer en pint öl var. Ida vill ha vatten.
17:58 - Konstaterar för 5:e gången att det här nog kunde vara den perfekta dagen.
18:10 - Ida och bartendern missförstår varandra och Ida nöjer sig med att titta på när hennes syskon dricker en öl till.
18:16 - Karl säger något galet som jag svurit att inte säga till någon.
18:32 - Ingen vill gå.
19:01 - Går.

19:24 - Tillbaka till hotellet, vad då mat?
19:30 - Dricker Resorb.
20:04 - Elin tvingar iväg oss på middag. Pizza.
20:20 - Karl funderar på hur daten vid bordet bredvid oss går när killen bara sms:ar och Elin konstaterar att det är bra att fara till platser där det inte finns någon matkultur att uppleva så att man kan äta pizza utan att fundera på det.
21:07 - Ida får ingen milkshake, men en gratis kaffe.
21:25 - Karl räknar ut hur mycket alla är skyldig vem på vägen hem.

21:40 - Hittar Ocean's 13 på Channel 5 US.

/Elin

För sjuåringen i mig

I början av 90-talet (1993 om man ska vara exakt) kom Jurassic Park och kommersialiserade dinosaurierna på samma sätt som Twilight har gjort med vampyrer. År 1993 var jag 7 år (större delen av året var jag faktiskt bara 6 år till och med) så jag kan inte svara för om grafen stämmer på alla generationer, även de som inte vuxit upp i början på 90-talet.

Jag och min bror var dock sjukt duktiga på dinosaurier på den tiden. Vi prenumererade på en tidning som berättade om nya arter i varje nummer, mamma läste det i stället för godnattsagor. Det var färgglatt och lättförståeligt, även de extremt komplicerade namnen fastnade i våra små huvuden. I varje nummer kom också en skelettbit som byggdes ihop till en Tyrannosaurus Rex som lyste i mörkret...det var bara nyligen vi blev övertalade att kasta bort det.

Så för deras skull, de där två stackars barnen som inte fick se Jurassic Park på bio trots att alla andra fick det, gick jag på dinosaurieutställning i Norrköping idag. Även om både mitt intresse och min kunskap har dalat i enlighet med kurvan över.

I Norrköping har de i sommar en dinosaurieutställning på besök, mitt i industrilandskapet, och har ni vägarna förbi Norrköping innan den 21 augusti så rekommenderar jag att ni tittar förbi. Om inte annat så för den där lilla 7-åringen som kanske bor i dig också.

Jag och Pernilla gick omkring och funderade på hur världen måste ha sett ut egentligen när den krävde att varelserna som bebodde den såg ut på det här viset samtidigt som vi försökte komma på namnet på alla de där dinosaurierna som vi kunnat en gång. Det blev väl tre, fyra namn i slutänden trots att jag är säker på att det fanns fler arter än så. På frågan "Men vad var egentligen meningen med det där?" blev alltid svaret "Fast sen dog de ju ut också..."

Sen gick vi in i "Grottan", där jag ödmjukades till att aldrig mer tänka elaka tankar om människorna som skriker i Total Black out ...mer än att de är med i programmet överhuvudtaget.

Sist, fundera på det här: Det var 18 år sedan filmen kom ut...det är antagligen någon som försöker återskapa en Tyrannosaurus Rex as we speak...

/Elin

Nostalgisk inflation

Hur mycket kostar ett bugg?

Jag och Magdalena och Johanna brukade cykla hela vägen bort till OK och köpa bugg för 50 öre. Det var så vi lärde oss värdet av 50 öringen, den var inte värd någonting. Den var värd ett bugg. Ett tuggummi som hade tömts på smak innan vi ens kommit hem.

Jag brukade köpa Jenka. Det luktade liniment, men det visste jag inte då. Fanns ett som hette något med Coca Cola som också var gott och ett som hade skrattande klackskor på pappret. Det var riktigt papper, ihopsnurrat som en smällkaramell. Riktigt fina saker faktiskt och resan ner till macken fick oss att känna oss lite stora. Lite vuxna. Hur nu det gick till.

Ibland gick vi dit med barnvagnar och köpte glass. Twister var helt ny när vi började gå dit ner och blev genast en favorit. Den kostade 8 kronor. En Magnum kostade 12 kr när jag blev medveten om vad glassar kostade. Det var rätt mycket. Det köpte man aldrig. För det var ju lite dyrt.

Det var vad jag la mina pengar på när jag var lite. Så liten att jag kände mig stor när jag cyklade själv till macken. Glass och bugg. Förstå hur många bugg man kunde få om man hade 100 kr...man kunde få 200 stycken. Häftigt värre.

För någon dag sedan såg jag på Hemköp att ett bugg kostade 1:50. Tre gånger så mycket som när jag var 7-8 år gammal. Jag vet inte riktigt vad inflationen har legat på de senaste åren när det kommer till något mer än Baljankaffet (66 % ökning på 5 år).

Jag funderade en stund, för det är vad jag gör, och tyckte synd om de små barnen som skulle cykla ner till macken för att köpa bugg och var tvungen att ta med sig så mycket småpengar. Det hade ju varit så lätt för oss, bara ett enda mynt. Sen slog dig mig att ett bugg inte ens kostar 1:50 längre. Det kostar faktiskt 2 kr från och med i september då alla ören försvann från den svenska ekonomin. Konstigt att den historiska händelsen inte fick någon uppmärksamhet i den här bloggen. Känns som om det skulle ha varit något jag reflekterat över. Örena har ju ändå funnits i vårt ekonomiska system sedan Gustav Vasas tid.

Fast det bryr jag mig inte så mycket i. Jag är mer bekymrad över att man måste ha mer än ett mynt för att få köpa bugg. För att inte tala om hur mycket man måste lägga ut för att få en Daimstrut. En Twister kostar 10 kr idag förresten. Det är rätt ofarligt i jämförelse med hur mycket andra saker har ökat (igen, Baljankaffet...).

Första steget mot att bli gammal måste nog vara att tillsammans med folk i samma ålder dra sig till minnes hur mycket en Pigelin kostade när man var liten.

/Elin

Triss

Jag vet inte hur vanligt det här är för mer normala människor, men när jag föreställer mig platser som jag gärna vill se/besöka så får jag alltid för mig att jag kommer vara ensam där. Jag kan se det framför mig:

Jag, ensam i Spegelsalen.

Jag, ensam vid Eiffeltornet.

Jag, ensam på Knossos.

Jag, ensam på Löfstad.

Jag, ensam på Liseberg
(eller i alla fall tillräckligt för att inte behöva stå i kö).

Jag vet inte om ni har varit på något mer eller mindre turistigt ställe, men om ni har det så vet ni att det händer aldrig. Det är alltid fullt av turister överallt. Överallt. Fullt av människor som också vill se alla saker som jag vill se. Ofta tar det bort otroligt mycket av den på förväg föreställda känslan att det är fullt av folk.

I veckan, när jag var i Stockholm med Weston, hände något märkligt. Weston kom inte på en endaste sak som var värd att göra i Stockholm. Så jag bestämde att om vi ändå bara skulle sitta någonstans så skulle jag sitta i solen, vid slottet, och titta på Slottssprinten.

Tydligen blev det kallt och tråkigt att titta på skidor i tre-fyra timmar för en kille från Alabama så när prologen var slut gick vi. Han, mindre sugen än någonsin på att göra något, tänkte inte gå ut mer och jag klarade inte av att vara instängd i rummet med honom så på ett plötsligt infall gick jag tillbaka till slottet. Och in i slottet.

Det är egentligen konstigt att jag inte varit in i slottet tidigare, men jag är ju ofta för distraherad av Livrustkammaren för att kunna se andra ställen av Stockholm.

Då plötsligt hände det!

Jag var ensam på slottet.

Det var kusligt spöklikt. Det var mina steg som hördes, det var bara mitt ansikte som syntes i speglarna. Det var bara jag som trängdes framför porträtten. Det var bara jag. Bara jag och de fem guiderna/vakterna som jobbade. Bara jag och Axel von Fersen. Bara jag och Gustav III. Bara jag och alla mina hjärnspöken som hängde på väggarna och beskrevs på informationsskyltarna.

Jag, ensam med mina fantasifoster.

Det bör jämföras med mitt tredje försök att komma in i Livrustkammaren. Där jag misstogs för att vara lärare till de båda skolklasserna som sprang omkring och förstörde stämningen. Jag fick utvärderingspapper. Och jättemånga ursäkter när de förstod att jag inte var där med alla härjande mellanstadiebarn som skulle lära sig om stormaktstiden. De verkade dock ha misslyckats med att lära sig något eftersom jag hörde en pojke berätta för sina kompisar att Karl II Gustav hade haft en av barnklänningarna.

En lång, lång stund satt jag framför Karl XII:s uniform. Den förtrollade mig verkligen en gång i tiden. Gjorde mig knäsvag och gav mig problem att andas. Så fruktansvärt fånigt det låter. Fast vad gör man? Vissa saker rår man inte för.

/Elin

Var var du natten till den 1 mars 1986?

Det sägs att alla svenskar vet var de var när de fick veta att Olof Palme skjutits, trots att det i morgon var 25 år sedan. Jag var inte mer än en klump celler då, så jag kan ju inte säga att jag minns var jag befann mig när jag fick veta att Sveriges stadsminister mördats. Sen var jag väl i 9-års ålder när jag verkligen förstod vem han var och att han blivit mördad, men vad brydde jag mig om det då?

Vad bryr jag mig nu? Inte så mycket. Snarare tycker jag det är pinsamt att ingen lösning finns, att ingen faktisk dom fallit. Ärligt talat tror jag inte att sanningen kommer att komma fram, vare sig man håller fallet uppe eller inte. De flesta av de som minns var de var när de fick veta att Olof Palme blivit skjuten har gått vidare med sitt liv, de flesta var nog inte ens så påverkade. Vi har andra saker som hotar det svenska folkhemmet idag. Sverigedemokrater och självmordsbombare. Galningar med kniv på NK. Pirater. Människor som tittar på svtplay men inte betalar TV-avgiften.

Framtiden får utvisa om mordet på Palme kommer falla under under kategorin "Erik XIV" eller kategorin "Karl XII" när det kommer till ouppklarade mord på kända, mäktiga svenskar.

Kategorin Erik XIV innebär att man egentligen inte vet vem som mördade eller beställde mordet, men misstankarna är så stora att historien har tagit det som en sanning (i Erik XIV:s fall är den skyldigt Johan III och i Palmes fall skulle det väl bli Christer Pettersson).

Kategorin Karl XII är roligare (i alla avseenden, Erik XIV var rätt trist). Den utmärker sig genom konspirationsteorier om antingen inside job inom hovet lett av bland annat hans svåger eller generaler som blev trötta på det utdragna kriget och tog saken i egna händer. Även om de flesta historiker börjar bli mer och mer övertygade om att skottet kom från norska sidan. Konspirationsteorierna om Palme handlar i dagsläget om antingen polisen eller någon utländsk organisation...vilket är mycket intressantare än Pettersson.

Tyvärr kommer vi inte få veta hur historien kommer behandla detta rättsfjasko i svensk historia. Till utredarnas försvar så har Sverige ett överlag dåligt tack record när det kommer till att reda ut mord och bakomliggande konspirationer när det kommer till mäktiga personer. Gustav III är väl undantaget.

/Elin

Den här vinröda gatan

Kan vi få betala?

Så jag var i Amsterdam i helgen. Ber om ursäkt för att det här inlägget kommer så sent, men jag har varit i skolan 8-19 måndag och tisdag så tiden och orken har inte riktigt funnits förrän nu. Det var inte fullt så fint väder som på bilden över, men Isabelle har alla våra kort på den här underbara skylten så jag lånar den här så länge.


När man berättar att man ska till Amsterdam frågar folk alltid vad man ska göra där och innan man hunnit svara så undrar de om man ska knarka/röka på/köpa horor. Fast vi hade inte planerat att göra något av det...och det sa vi. Fast frågan var ju då vad vi faktiskt skulle göra i Amsterdam.

När man reser till, säg Paris, finns det massor med saker som man "ska" göra: Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, Notre-Dame etc...När man ska till Amsterdam finns det...hasch och horor. Vi sökte på internätet i jakt på saker att göra och se, men listan kändes ändå ganska torr. Museer och...museer. Förutom att vara en drogliberal stad (eller kanske just därför) verkar konstnärer och målare stortrivas i Nederländerna. Så det hängde många tavlor på väggarna även på Rijksmuseet. Jag har fått viss förståelse för varför folk tycker det är tråkigt att gå på museer när man inte kan något om det som visas upp. För er som inte visste det så är (eller var?) van Gogh, Rembrandt och Vermeer nederländare...den förste hade ett eget museum i Amsterdam, den andre ett hus (huset där han bott) och den tredje lite väggutrymme på riksmuseet.

Något jag var okunnig om var det i Amsterdam som Anne Frank, flickan med dagboken nu vet, gömde sig under andra världskriget. Huset där de gömde sig har blivit museum, så det hade man ju kunnat titta på, men vi gick förbi och tog kort på skylten istället. Det var dock lång, lång kö för att komma in...och nu var det lågsäsong, så jag är inte säker på att jag vill tillbaka när det är högsäsong.

Så ja vad gör man i Amsterdam? Vi gick mycket, trots det dåliga vädret, och konstaterade att Amsterdam är en otroligt vacker stad och jag tror inte att mina bilder gör den rättvisa. Det kändes gemytligt med kanalerna, de smala, sneda husen, julbelysningen som satt kvar på vissa ställen och smala gator. Det visade sig också att det var en väldigt liten stad...eller en liten stadskärna i alla fall. Kartan var inte alltid jättepraktiskt eftersom gatorna i staden går runt i en halvcirkel och de glömde bort att sätta ut gatnamnen emellanåt...men då staden var liten blev det bra ändå.

Maten vi åt var jättegod! Snabbt beskrivet var det kött, hemgjorda pomes och majonnäs. Hur gott som helst och överallt verkade det finnas steakhouses eller tapasbarer. Coffeeshops, caféer och gaybarer fanns det också väldigt gott om. Det var länge sedan jag ätit så bra mat faktiskt och det var inte speciellt dyrt heller. Sen, den som inte vetat att Heiniken var ett nederländskt öl vid ankomsten till Amsterdam så har jag svårt att se hur man skulle lyckas missa det väl där. Utanför (nästan) alla restauranger fanns skyltar som sa att de sålde Heiniken och på diverse större byggnader fanns ännu större skyltar.


Jag märker att jag börjar få slut på saker att skriva och berätta. Vi var ju trots allt bara där i två dagar. En sista sak jag måste printa ner, eller egentligen två, och det är nederländarnas språkkunskaper.
Först, efter att mina senaste utlandsvistelser båda har varit i Japan så var det fantastiskt skönt att dels kunna läsa allt som stod överallt (även om jag inte kunde förstå det), dels att nederländarna är otroligt duktiga på engelska och dels att personen jag var där kunde kommunicera lika flytande med alla omkring oss som jag. Visserligen kunde väl jag och Jessica lika mycket japanska när vi var där, men det var ju inte som om vi var flytande för det.


Det var jätteskönt att kunna prata med alla, alltid. Utan att ens behöva fundera på det eller förplanera meningarna jag skulle säga. Istället var det bara att säga det. Så där bara. Som om jag varit i Sverige...och alla i Nederländerna kan verkligen engelska. Svenskar brukar påstå att nederländare är de icke-native-speakers som är bäst i världen på engelska, men samtidigt så brukar nederländarna säga att det är svenskarna som är det. Min analys (efter två dagar i landet) är att de ligger (minst) en generation före oss, alltså att även de äldsta är flytande i engelska. Så ge oss en generation till så kan vi kriga på riktigt! Jag ger cred till skolsystem och de vettiga TV-nissarna som inser att det är dumt att dubba program (något de inte gjorde i Nederländerna heller).

Sen var det nederländskan i sig då. Jag har, ända sedan jag hörde språket för första gången, påstått att nederländska är de flesta europeiska språk samtidigt! När man hör det så tror man hela tiden att man ska förstå vad de säger, men nej det är totalt omöjligt! Det är stört hur man kan känna igen allt och sedan inte förstå något! Att kunna svenska och engelska och förutom det känna till lite tyska borde man verkligen, verkligen klara av språket. Det finns inte så mycket mer. Kanske lite franska ibland? Att läsa det är fantastiskt lustigt, där kan man verkligen se hur blandat språkeländet är. Vi såg (men tog dumt nog inga bilder på) affischer där det stod saker som "Open dag" eller "Snel, safe & spectaculair".

Jag har lärt mig säga två saker på nederländska. Det ena är "Va?" och det andra är meningen som står högst upp i inlägget "Kan vi få betala?". Ja, det är mer svenska än något annat. Det första är jag inte ens säker på är likt det man säger på nederländska, men då vi (spontant och relativt dumt) svarade detta när de tilltalade oss på nederländska så upprepade de vad de sagt som om vi inte hade hört dem. Så jag drog slutsatsen att det var något som var likt det nederländare säger när de inte hör/förstår. Den andra meningen sas överraskande nog av den nederländske mannen som satt bredvid oss på ett fik när han ville betala, så jag var tvungen att fråga servitrisen om vi hört det vi trott att vi hört...och det hade vi. Fascinerande språk det där!

En till sak jag inte visste om Nederländerna var att Waterloo låg där 1815. Nu ligger det i Belgien. Ja, fysiskt låg det där även 1815, men då tillhörde det Nederländerna och vi vet ju alla vad som hände där (annars tipsar jag om Eurovisionvinnaren 1974).

Sen avslutningsvis lite bilder på hus i Amsterdam som inte ser ut att vara direktimporterade från 1700-talet och som inte lutar åt alla vädersträck samtidigt.

Sen finns det ju ytterligare några saker som man förknippar med Nederländerna: väderkvarnar, träskor och tulpaner. Tyvärr inte jättemycket tulpaner under februari, men blomstermarknaden var ändå i full fart. Det var mysigt, och riktigt, riktigt turistiskt. Jag undrar om man någonsin skulle tro att ett annat land skulle bli den största exportören av tulpaner...eller om man bara skulle ignorera detta och bestämt fortsätta hävda att det är Nederländerna.

/Elin

His nickname at school was Floppy

Kommer ni ihåg de här? Ja det är klart att ni gör, för ni, liksom jag har varit med i början av datoriseringen av världen. Historiskt och fantastiskt inte sant? När det behövdes 17 disketter för att installera ett program, när digitalkameror var sämre än kameror med filmrullar eftersom det bara rymdes 15 bilder innan man var tvungen att byta diskett (jämfört med filmrullens 24 eller 36).

Vi fick varsin diskett från skolan på mellanstadiet för att vi skulle kunna spara våra word-dokument och sakerna vi lyckades hitta på internet. Sen fick vi en till när vi fick när jag gick högstadiet, inte för jag behövde den egentligen, hela familjen Essners hus svämmade över av disketter vid det här laget. 3½", A-enheten. Brukade det inte stå så? Diskett A 3.5? Jag brukar fundera på var B-enheten tog vägen, där mellan disketten jag sparade clip-art bilder på och hårddisken jag laddade ner musik med KaZaA till.

Det var länge sedan jag ens såg en dator med diskettenhet nu, så jag hoppas att jag inte har något viktigt sparat på någon någonstans. Disketterna spelade ut sin roll mycket fortare än vad VHS-banden gjorde. Eventuellt överallt förutom i kursen för industriell marknadsanalys där både laborationshandledningar och kursboken hänvisar till att saker kan sparas och skickas med hjälp av disketter (inte ett ord nämns om skivor eller usb-minnen).

Boken är ny, skriven på 2000-talet och redan uppdaterad någon gång. Detaljen med disketter verkar inte viktig nog att ändra och boken verkar ha så pass högt anseende (och så är den på svenska) att det lär dröja innan den byts ut. Så jag undrar, när kommer de första studenterna komma till universitetet som aldrig använt en diskett? Hur lång tid dröjer det innan de inte ens vet vad en diskett är?

Vet barn idag varför man ska trycka på en liten blåaktig ruta med något vitt på när man vill spara sina dokument? Det känns som om pedagogiken har försvunnit. Å andra sidan kanske pedagogiken inte behövs längre, bildvisulationen kanske bara behövdes för de stackare som behövde lära sig datorer när de började ta över världen.


/Elin

Julafton 1914

Jag tror i alla fall att det är julafton 1914, jag vet dock att det var under första världskriget och att jag inte hittar den när jag googlar. Så jag lägger upp den här för att den borde finnas på Internet.

Lång historia kort: brittisk och tysk soldat (eller tysk och brittisk) en julafton under första världskriget. De la ner vapnen under jul, spontant. Jag blir jätterörd av tanken. Synd bara att de inte kunde fortsätta och lägga ner vapnen för gott. Jag brukar alltid fundera på om de här männen överlevde eller om de sköt varandra någon dag senare.

/Elin

P.s. hittade den här när jag expanderade sökningen till engelska, gör man det hittar man ännu fler bilder från den här dagen D.s.

Stora stendraken, är du vaken?

Jag gör så mycket roligare saker än att skriva blogg just nu...jag läser boken om Anckarström, utforskar Stockholm i slutet på 1700-talet, förundras över att borgmästar Munthe funnits på riktigt (hans son hette Karl) och att sången var en nidvisa skriven av hattpartiet i slutet av frihetstiden (hattpartiets ene ledare under Gustav III:s tid hette förresten Axel von Fersen d.ä., pappa till Axel von Fersen d.y.) och söker i mina gamla tidningar efter samma saker som Brunner skriver om i sin bok.

Trots det borde jag nog skriva några rader, för igår sparade jag nämligen in en resa till Kina. Egentligen inte, muren står ju fortfarande där och väntar på att jag ska besöka den. Tar jag mig till Kina (jag och Elina har planer på att göra det innan 50...) så lär det bli ett besök till Xian ändå...även om jag kikat lite på deras huvudattraktion redan nu.

Terrakotta armén, det enade Kinas förste kejsares armé av lerjättar, har varit på besök i Stockholm sedan augusti. Utan att någon av mina stockholmare har varit medveten om det, FY SKÄMS. Vad är vitsen med att bo där om man inte bryr sig om när världsarv kommer på besök?

Nio stycken av de stora soldaterna var där. Nio kineser i lera stod där i glasmontrar i en gruva/grotta/håla under Östasiatiska museet i Stockholm. Tysta, bastanta, allvarliga. Väntande på att kejsaren ska ge dem en order. Antagligen större än de största kineserna på den tiden, lite över svensk medellängd idag. De är redo, de har varit redo i över 2000 år. Under jorden. Fram till 1970-talet. En gång i tiden (för 2000 år sedan och fram till dess de stötte på syre igen) var de målade i vackra färger, det finns fotografier på dem just som de grävts fram. Syret tar bort färgen, långsamt bryter den ner statyerna.

Officer

Körsven (alternativt "Han som skakar fienden som varit olydig")

Every body was Kung-fu fighting

Många tror att alla dessa statyer är unika, att det inte finns två som är likadana, but sorry to disappoint you det är de inte. Kinesernas massproduktion startade för över 2200 år sedan. Det fanns ett visst antal huvudet, ett visst antal överkroppar, ett visst antal underkroppar osv osv och sen sattes de ihop för att skapa en stor mångfald av olika statyer.

Kommande kejsare var inte lika extravaganta i sina begravningar eller bara inte lika paranoida när det kom till efter-döds-attacker. Sen kan det vara för att de också såg de stora terrakottasoldaterna som en anledning till den förste kejsarens fall och de inte ville göra samma misstag själva.

Lite paranoida må de ändå ha varit då de gjorde små terrakotta arméer som ser ut som leksaker i jämförelser med vad den förste kejsaren gjorde.

Samtliga kejsare nöjde sig dock inte med soldater utan hade med sig hundar, hästar, fåglar, tjänsteflickor och allt annat man kunde tänka sig för efterlivet.

Sist en bild på slottet sett från Skeppsholmen. Den är ganska vacker vår huvudstad...och att tänka på stadsdelarna i form av kanji är fruktansvärt roligt.

Nersvärtande historia

Jag fick två biografier om livsöden från slutet av 1700-talet i julklapp, Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette och Anckarström och kungamordet. Eftersom jag tror mig veta det mesta om Axels och drottningens relation (och jag för stunden är rätt less på kärlekshistorier) valde jag att börja med Anckarström.

Jag har inte kommit så lång ännu, kungamördaren (som författaren kallar honom redan från födseln) är bara 10 år än så länge så jag kan inte ge något omdöme, men ser ni hur mina fingrar ser ut? De är alldeles svarta. Väldigt symboliskt.

Bokeländet färgar av sig!

Det är rätt kul till en början. Författaren, Ernst Brunner, har sagt i intervjuer att eftervärldens bild Anckarström till stor del är formad av hans styvfar Gjörwell och att ingen har försökt ge en annan blid av kungamördaren sen 1790-talet, direkt efter mordet. Brunner hävdar att Anckarström smutskastades av sin samtid (framförallt av sin styvfar), vilket väl är naturligt efter att man har mördat stadsöverhuvudet?, men att ingen sedan har försökt se förbi den beskrivningen som 1700-talets version av Aftonbladet.se spred.

Så haha, boken om den smutskastade kungamördaren svärtar ner mina fingrar. Så poetiskt, så symboliskt. Så omöjligt att tvätta bort! Precis som ett dåligt rykte. Förbannade bok!

Nå, jag kan alltid säga att jag blivit tagen av polisen och de tvingat mig lämna fingeravtryck. Antingen det eller förklara min förkärlek till saker som hände för länge sedan, beroende på situation väljer jag nog olika förklaringar.

/Elin

Två rätt av två möjliga!

I mitt läsande på SvD om hur TPB tydligen gått under, så såg jag i marginalen en bild på Axel von Fersen. Antar att det är få som är förvånade över att jag skulle känna igen en bild på honom ur ögonvrån bara.

Tydligen så hade Herman Linqvist gjort en podcast om Axel och jag lämnade det där med pirater och politik för att kika närmare på det. Detta visade sig vara den andra i raden av historiska podcasts som herr Linqvist gjort och gissa vad den första var om? Precis, skottet vid Fredriksstens fästning!

Så två rätt av två möjliga till mannen som faktiskt hjälpte mig att upptäcka Axel von Fersen överhuvudtaget.

/Elin

The end of an Era

Vet inte om det är något man ska sörja eller om det är något som man ska vara nöjd över, men från och med 8 augusti 2010 så kommer Lunarstorm inte att finnas längre. Någonstans känns det lite vemodigt. För som jag skrivit förut: det var på Lunar som många av oss tog det första stegen ut på internet och det borde man inte förringa. Jag vet att de flesta inte delar min övernostalgiska och sentimentala sinnelag, men jag kommer ta mig en stund att sörja över att Lunarstorm inte kommer att finnas längre.

Det förra inlägget var klippt och klistrat från min dagbok på Lunarstorm och nu, när det visade sig att det skulle lägga ner, så har jag äntligen tagit och sparat ner allt. Det var en hastig och ganska trevlig tur genom de senaste åren av mitt liv, fick mig att känna att jag kommit väldigt, väldigt långt från den där tjejen som hade radion på när hon gick och la sig för att inte känna sig så ensam.

Jag kommer inte sakna Lunarstorm, på samma sätt som jag egentligen inte saknar TC, men det känns lite märkligt att platser där jag vuxit upp försvinner. Det får mig att känna mig gammal. Sen träffade jag ju Elina på Lunar också...och det gör det kanske viktigare för mig (Toliken-diskussen fanns dock inte kvar!!). Egentligen är det på tiden att sidan läggs ner, den är gammal och har nog fyllt sitt syfte för oss 80-talister.



/Elin - nu mer bosatt i bloggosfären

Tänker inte gifta mig första februari

I morse till frukost tittade jag på svt.se och deras klipp från bröllopet igår. Det går inte att komma ifrån att jag tycker det är lite bittert att vara borta när det faktiskt blir bröllop, för även om jag varit spyless på allt som har med det att göra så tycker jag om vår svenska monarki och vem vet om det ens kommer vara ett till tronföljarbröllop i Sverige?

Jag tittade på ett hopklipp av ceremonin, på talen och när de skar tårtan och kände mig ganska nöjd sedan. Prins Daniels tal var lika känsloladdat som ett tal från en brudgum till sin brud ska vara, men det absolut sötaste tycker jag det var att kungen uppmärksammade sin egen bröllopsdag och gav drottningen en ros (som jag tror kommer från bordsdekorationerna visserligen, men det gör det bara gulligare i min värld). Annars var kungens tal väldigt stelt och till min fasa så står han och säger "Du skulle med vår anfader, Karl XV Johan, kunna säga: Folket kärlek, min belöning"! Till vissa av mina läsare antar jag måste berätta att Sverige aldrig haft någon kung som hetat Karl XV Johan, dock en Karl XIV Johan och en Karl XV, där den förstnämnda faktiskt är anfader till ätten Bernadotte på den svenska tronen och hade det sagda valspråket. Fy kungen!

Brudgummens fars tal var roligare att lyssna på, det var mer äkta och mindre lucktext och jag kan inte låta bli att undra vad bärplockarna i Ockelbo tänkte när kronprinsessan Viktoria gick omkring där i gummistövlar och hälsade på dem. Tror ni ens att de förstod att det verkligen var hon?

Andra observationer jag gjort är att alla eventuellt dåliga bilder på kronprinsessan aldrig nådde internet, men en stor del av lustiga poser för prins Daniel finns dokumenterade (allt medan prins Carl Philip står och går helt oklanderligt bredvid honom). Sen tycker jag det är strongt av prinsessan Madeleine att se så glad och lycklig ut för sin systers skull även om hon skulle ha all rätt att vara småbitter och grinfärdig med tanke på att hennes eget sagobröllop blev inställt med så kort varsel.

Sist tänkte jag knyta an till rubriken och göra klart redan nu att jag inte har tänkt dela bröllopsdag med mina föräldrar och ärligt talat tycker jag det kändes lite märkligt att välja 19 juni. Vad var det för fel på 26 juni om de nu ville ha ett junibröllop?

Idag, 20 juni, är det också 200 år sedan Axel von Fersen lynchades utanför Riddarhuset i Stockholm.

/Elin

Det var fint väder den dagen

Jag har läst ett brev undertecknat av Einstein idag. Det är rätt tufft faktiskt och jag tror inte ens att det var en kopia, för det stod att det kom från The Reagan library. Brevet skickades till Roosevelt och rörde forskningen och framstegen och funderingarna kring hur utvecklingen av atombomben gick. Det stod att om man skulle släppa en sån bomb i en hamn skulle nog hela hamnen försvinna och kanske lite av staden bredvid, men att bomben antagligen skulle bli för tung för att ta upp i planet.

Museet i Hiroshima beskriver väldigt objektivt stadens historia från 1868 (då Meiji blev kejsare) fram till slutet av 1945 (då 140 000 människor dött av atombomben). Hiroshima var en av de mest mobiliserade städerna i Japan under Andra världskriget och Japan hade legat i krig med olika läder sedan slutet av 1800-talet. Barn och ungdomar arbetade inom industrin och de flesta av landets resurser gick till krigen. Det enda jag inte lyckades komma fram till var varför Japan attackerade Pearl Harbour från första början.

Den 6 augusti 1945 lyfte bombplanet och hade Hiroshima som mål, om det var fint väder. Annars skulle man ta en annan stad från listan (grundlistan var på 17 eventuella städer som hade besparats från bombningar den senaste tiden för att kunna vara säker på vilka konsekvenser bomben hade). Det var fint väder över Hiroshima den dagen och alla klockor i staden stannade på 08:15. Det togs fem fotografier inne i staden den dagen, bara en fotograf var där och han kunde inte förmå sig att ta fler än så.

De sköt inte under mattan med att koreanska, kinesiska och amerikanska krigsfångar också dog i bombningen och det fanns beskrivet vad som hände med dem efter att kriget tog slut och de överlevande kunde ta sig tillbaka till sina hemländer. Överlag var det som sagt väldigt objektivt och ett mycket välgjort museum som verkligen berör och uppläxar emellanåt.

Jag gick där och funderade på alla människor som dött bara för att det varit fint väder, alla liv som aldrig blev bara för att det var molnfritt. Samtidigt tänkte jag på alla andra som faktiskt fått leva eftersom det var fint väder över Hiroshima den dagen. Jag vet inte vem någon av är, varken de som dog eller de som fick leva...men jag har svårt att inte fundera på det.

Det som var atombombens mål förresten, en T-formad bro, stod kvar efter att bomben detonerats.

Det som berörde mig mest var inte historierna om alla barn (mest 12-15 åringar som arbetade på en "building demolition site" inom en radie av 1,5 km från hypocenter) som hittades mer eller mindre igenkänliga av sina föräldrar och sedan dog några dagar senare eller bilderna av brännskadade eller den mänskliga skuggorna som var förevigad i stenbyggnader eller resterna av det svarta regnet som föll...det som berörde mig mest var telegrammen som borgmästarna av Hiroshima har skickat till presidenter och premiärministrar varje gång en provsprängning har ägt rum.

Det var inte långa telegram, bara några korta rader där man ber om att komma ihåg vad som hände i Hiroshima och med det i bakhuvudet aldrig mer experimentera med kärnvapen. Det var jättemånga telegram. Jättejättemånga. Har ni lust kan ni titta på den här videon från 2007.

/Elin

"Ni vet Hiroshima? Wiiiiiiiiiiiiiii...BOM!"

Idag lånade vi cyklar av hostelet och cyklade till andra sidan av staden för att titta på Hiroshima Peace Memorial Park (som självklart heter 広島平和記念公園 egentligen) eftersom det är "the thing to see" i Hiroshima. Det är därför man vallfärdar dit och det är viktigt att man gör det. Det finns en eld som brinner där som påstås inte ha slocknat sedan 6 augusti 1945 och det står ett sönderbombat hus i utkanten av parken som bara var 160 m från "nedslagsplatsen" (enligt skyltarna ska bomben ha exploderat 600 m upp i luften).

Fast helt ärligt är det inte så mycket att se. Alls. Något av det. Vet inte alls vad det var som fick mig så totalt ointresserad av allting, kanske var det värmen eller de 14 000 skolbarn som var där eller så är det Sveriges brist på förluster i Andra världskriget eller bara det faktum att det är japansk historia och det har aldrig intresserat mig så mycket. Å andra sidan så är Hiroshima väldigt viktig ur ett mänskligt perspektiv.

Problemet kan vara att hela Hiroshima är för vackert. Allt är för vackert. Vi tror att det är för att allt har samma generationstid. Så alla hus är antingen jättefina eller jättefula...nu är de rätt nyrenoverade.

Nog pratat, här är lite bilder på fredsparken.

Det här är huset som de lämnade. Då var det ehm...något, nu är det bara A-Bomb Dome! Man blir inte alls lika tagen av den som jag hade hoppats.

Monument över de studenter som tvingades från skolan
för att jobba då de vuxna gick i krig.

När jag gick på lågstadiet läste fröken Anita en historia för oss som hette Sadako och de tusen tranorna. Rent spontant så känns det som om det skulle ha kunnat vara 1995 eftersom det var 50 år sedan Hiroshima och Nagasaki bombades då, men det känns som om jag var yngre.

Det handlade om en flicka som blivit sjuk och dog av strålningen från atombomben. Hennes vän kom till henne på sjukhuset med ett papper och vek en trana varpå hon sa att den som hinner vika tusen tranor överlever (enligt vad jag har läst nu så är det så att den som viker tusen får en önskan uppfylld, men det var så här jag kommer ihåg det). Så Sadako började vika tranor så fort hon fick tag på papper, men hon hann inte vika färdigt och dog som sagt.

Legenden om hur många hon hann vika varierar, vissa säger att hon precis hann vika nog många men önskade världsfred före sitt eget liv andra säger att hon bara hann med lite mer än hälften och att hennes vänner sedan veck resten så att hon kunde begravas med alla tusen.

Hur det än var med den saken så blev hon en symbol för alla barn som dog av atombomberna som släpptes och hon står staty på ett antal platser runt om i världen. Människor viker tranor och lägger dem vid hennes statyer och japanska skolbarn samlas runt hennes staty och sjunger.

I glasmontrarna runt om är det fullt med papperstranor

Sadako och hennes trana, Sadako blev 12 år.

Det är skolresetider och skolbarn från hela Japan bussas till Hiroshima för att traska runt en dag och bli påminda om att de blev bombade med atombomber. Jag funderar på om det gör dem ödmjuka eller hämndlystna. Allting i hela parken handlar om fred och mänskligt försonande och jag hoppas att det är den inverkan det har på skolbarnen också. I vilket fall var det alldeles för stojigt där för att jag skulle orka att verkligen ta till mig det.

Ett flertal gånger blev vi stoppade av grupper med skolbarn som blev tvingade att öva sin engelska genom att fråga utlänningar vad de hette, varifrån de kom och vad de hade för fredsmeddelande. Det är rätt svårt att kläcka ur sig ett fredsmeddelande bara så där, men den Gyllene regeln är ju alltid bra att kunna klämma ur sig.

De här käcka tjejerna i sina rutiga kjolar har bussats i hettan (det ska ha varit 29 C idag) från Osaka bara för att fråga oss varifrån vi kom (och låta exalterat japanska när vi svarade Sverige)...och kanske för att sjunga för Sadako? Vem vet...Efter att skolflickorna sedan blivit helt till sig för att en utlänning ville ta kort på dem så ropade de på sin lärare för att han skulle komma och ta kort på dem tillsammans med oss.

Gänget Jessica var med i Sapporo påstod att peacetecknet som alltid dyker upp hos japaner när man tar kort betyder "två atombomber", men det känns lite för makabert med tanke på var vi var idag.

/Elin

Löfstad slott

Jag funderade länge på ett vettigare, roligare, lite klyftigare rubrik men jag kom inte på något bra nog så jag slutade bort det och döpte det till vad det var: Löfstad slott. Äntligen har jag tagit mig dit! Jag har tänkt göra det sen jag kom till Linköping för fem år sedan men det har aldrig riktigt blivit av. Nu för några veckor sedan såg jag dock att de i sommar ska ha en utställning om Axel von Fersen eftersom det i år (den 20 juni) var 200 år sedan han mördades och då insåg jag att jag inte fick skjuta mer på det om jag skulle kunna leva vidare med mig själv.

De få av er som läser den här bloggen och gick gymnasiet tillsammans med mig kommer säkert ihåg den 45 min redovisning jag hade om Axel von Fersen och Marie Antoinette. Ni andra kanske kommer ihåg blogginlägget jag hade för ett tag sedan om att jag hittat en artikel i en samtida tidning om det Fersenska mordet och sen finns det ytterligare några som har blivit terroriserad med utfrågningar om bilden på Fersenska palatset i Stockholm. Alla ni andra i mitt liv som helt lyckats undgå vem Axel von Fersen var...synd för er, jag har nämligen inte tänkt berätta om det igen. Men han är uppvuxen på Löfstad slott och bodde där tillsammans med sin syster i slutet av sitt liv.

Jag visste inte innan att Löfstad var ett kvinnoslott egentligen, att det ärvdes av döttrar från mödrar och de gånger som söner fick sina fingrar på det så gav de bort det i morgongåva till sina fruar. Det var alltså lillasyster Fersens slott, inte Axels. Annars vet jag inte om det var så mycket nytt (som var intressant).

Det var helt fantastiskt att vara där, titta på allting och nästa peta på det. Visserligen var det över 100 år senare som tiden stannade Löfstad och det var mycket som inte var Axels Löfstad, men det spelade inte så stor roll och kanske för att det var en utställning om just honom i en annan del av slottet så pratade guiden ganska mycket om honom. Kan också ha varit för att hon stod som "vakt" vid själva utställningen och hörde mig berätta om allting för Ingrid medan vi var där som hon la till lite extra eftersom jag så uppenbart verkade intresserad.

En sista grej innan jag visar upp bilderna är också att de hade en (som jag förstod) originalmålning av Karl XII där. Löfstad slott har funnits sen Gustav II Adolfs tid och hoppat runt i lite olika släkter eftersom det var kvinnorna som fick det, men alla har alltid varit nära kungahuset och det visas upp i matsalen genom att man hade målningar av kungarna.

En till sista grej är att de visade oss servisen som användes av familjen von Fersen när de bodde på slottet. Men här kommer bilderna nu:

Allén upp till slottet

Slottet

Norra flygeln (som inte satt ihop med huvudbyggnaden)

Syrener i slottsparken
Det fanns otroligt mycket syrener i parken och det doftade så otroligt gott. Tyvärr insåg vi (eller kanske jag?) lite för sent att den fanns och vi tillbringade mycket dötid på cafét istället för där nere.

Slottet sett från parken, huset till höger är huvudbyggnaden

Mer slott från parken

Monumentet som Sophie Piper (f. von Fersen) reste över Axel efter hans död

Monumentet på nära håll

Stort tack till Ingrid som följde med och räddade mig från att helt förirra mig in i min egen värld. Hade jag fått fara ensam hade jag tagit med mig en skrivbok och kanske aldrig kommit hem igen. Sen också tack till vädergudarna som gjorde det till en solig och fin toppendag. Nu ska jag äta och packa och städa...

/Elin