The power of procrastination

Blev beordrad att uppdatera min blogg, så eftersom jag egentligen borde skriva mitt ex-jobb så gör jag nu det.

De senaste dagarna har varit ytterst icke-produktiva, förutom ett väldigt bra möte med min handledare (inspirerande och upplyftande och helt bortglömt då jag kom hem). Det är å andra sidan inget ovanligt in the life of me just nu.

Det finns över 1300 PhD-comics, jag läste alla på under en vecka. Killen som ritar den började som doktorand på Stanford 1997 och nu reser han omkring och håller föreläsningar om The power of procastination. Han är rätt fascinerad över hur många som använder hans hemsida till just att skjuta upp sitt arbete. Rätt förståeligt tycker väl jag eftersom den nästan uteslutande handlar om andra människor som bara "ska titta på en sak på internet" och kanske egentligen inte vill bli klara innerst inne eftersom världen utanför det akademiska är sjukt läskig.

Jag rekommenderar alla att läsa några PhD-comics om dagen. I alla fall om ni är fast i den akademiska labyrinten (jfr ekorrhjul). Igenkänningshumor är den bästa sorten om ni frågar mig, men jag ska aldrig i livet doktorera.

/Elin

Beyond the call of duty

Det här är en keratoprotes (tror jag att det heter på svenska, keratoprosthesis på engelska i alla fall). Om ni vill se vidriga bilder på ögon som skärs sönder så kan ni alltid googla det, eller ännu värre, titta på den här filmen. Det är vad jag gör nu för tiden, tittar på bilder av äckliga saker när det händer i ögon. Fun, fun, fun!

Så när läkaren, och vår professors samarbetspartner i utvecklingen av artificiella hornhinnor, som höll i vår demonstrationsföreläsning idag sa "You'll see that in the patients I'll show you later" var jag inte den enda ingenjörsstudenten som missförstod honom. När ingenjörsstudenter får se saker är det i form av mängder av data, diagram och signalkurvor som oftast är framslumpade med hjälp av en dator med hjälp av en simuleringsalgoritm. Eftersom vårt ämne är lite mjukare har vi dock vant oss vid äckliga bilder på infekterade sår, misslyckade cellodlingar och en och annan patientberättelse. Inse chocken när vi en kvart senare blir inslängda i ett mörkt rum med en väntande patient och en uppmaning att titta på hans bandagelins

De väldigt få gånger som jag än så länge har varit i kontakt med sjukvården på något vis brukar jag alltid låta studenter pilla och peta på mig. Hur ska de annars lära sig liksom? Nybörjare har stuckit mig i fingret när jag lämnat blod, petat i mitt underliv när jag var hos gynekologen och min mun brukar bli handplockad till tandläkarstudenter. Det är min lilla insats för den svenska sjukvården och jag har aldrig oroat mig för det eftersom jag får för mig att de inte skulle skicka ut fullständigt inkompetenta människor. Det är ju ändå frågan om blivande läkare, sjuksköterskor och tandläkare. En vacker dag ska ju de vara experterna så jag låter dem som sagt öva på mig när tillfälle ges. Jag är ju dock inte säker på att jag skulle utelämna mig till elva civilingenjörsstudenter som skulle titta och undersöka mina ögon.

Totalt oförberedda (något som visserligen inte var vårt fel) och oprofessionellt fnissande stod vi där i mörkret. Kulmen var dock när jag vänder patienten ryggen och utbrister "Shit! Det är ascoolt! Man ser verkligen protesen!" varpå en annan ingenjör i rummet säger "Va? Min tur!". Fascinationen över det vi faktiskt såg på riktigt (och inte bara på bild) fick oss helt att glömma att riktiga människor lät oss studera deras ögon.

Vad säger man då? "Förlåt, vi ska bli ingenjörer...vi brukar bara göra simuleringar och titta på prov som inte kan höra oss..."? Ja, det var faktiskt precis vad vi sa och patienterna skrattade åt vår bortkommenhet och beskrev själva för oss vad det var som satts in i deras ögon i utbyte mot att vi kom med lite berättelser om hur framtiden såg ut när det kommer till artificiella hornhinnor. Efter det satt jag på en föreläsning om ingenjörens roll i operationssalen, sjukt intressant och jag kände hur det lyfte i alla fall halva min blivande yrkeskår, men ibland kanske vi är lite för kliniska i våra tankesätt?

För att hitta den första bilden förresten så gogglade jag "artificial cornea" och väldigt roat upptäckte de flesta bilder föreställde min examinator och/eller var direktrelaterat till den forskning hon bedriver för stunden på LiU. May Griffith blev med ens sjukt mycket coolare.


/Elin

AG23 aka...

Ett av mina favoritprogram på TV för stunden är Dragons' Den på TV8. Konceptet är visserligen baserat på en japansk idé (マネーの虎, "Pengatigrar") och finns även i svensk tappning (Draknästet), men då det är den brittiska varianten som oftast går på TV så är det den som intresserar mig mest. För er som inte sett programmet går det ut på att folk kommer och presenterar sina affärsidéer/företag för en grupp riskkapitallister som kan välja att investera i företagen eller inte. Pitcharna är bättre och sämre, idéerna lika så, och en del företag verkar vara så framgångsrika att man undrar vad de ska ha allt extra kapital till alls. Andra gånger undrar man hur det ens kommer sig att någon har kommit på idéerna.

Vi läser en kurs nu. Tydligen i entreprenörskap, men man kan lätt bli lurad eftersom den heter "Projektkurs i Bioteknik". Vi har en handledarträff varje vecka, i AG23, och varje vecka är det som att kliva in i the Den. Fast vi möter bara en drake och han sitter inte på flera miljoner pund som han kan investera i oss. Istället sitter han på våra betyg, så vecka efter vecka låter vi honom hacka sönder vår idé, vårt koncept, vår presentation eller vårt uppdiktade företag. Så vi rättar till allt han säger åt oss, bara för att höra honom göra samma sak nästa vecka.

Vi följer instruktionerna han gett oss skriftligt, men när han ser det ber han oss göra något helt annat, hänvisar tillbaka till vad han skrivit och avfärdar sedan mallen när vi visar på att vi följt den. Vem dog och gjorde en forskare på IFM till expert på hur man driver ett företag? När blev en affärsidé synonymt med en slogan? Kanske samtidigt som en f.d. FN-delegat och aktivist inom Röda Korset fick för sig att bli VD på ett företag som säljer batterier.

Men man vill ha drakarna på sin sida, annars får man inga hundratusen pund. Eller någon femma.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus!

/Elin

Ihopslängda visdomsord

Min syster ringde mig för en stund sedan och ville veta hur man söker till universitetet. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte kom ihåg. Fick för mig att jag gjorde det på blankett, men nu kom jag på att jag ju ändrade till basåret vid kl 20 den 15 april 2005...och då kan jag inte ha använt någon blankett.

Det bästa tips jag kunde ge henne var att hon skulle prata med vår bror istället eftersom han har gjort det här fler gånger än vad jag har. Nyligt. Det kändes tråkigt att inte kunna hjälpa till bättre. Att inte ha något att säga mer än att läsa innantill från utbildningskataloger och förvånas över alla civilingenjörsutbildningar på LiU som jag aldrig hört talas om.

Så förvirrat och stressat det var att välja. Overkligt och konstigt. Det gick inte att relatera till och helt plötsligt skulle man välja liv. Faktiskt. Den här gången var det på riktigt. Inte som när man valde natur eller tyska eller syslöjd. Plötsligt var det på riktigt.

Därför hade det varit skönt om jag hade kunnat säga något annat än "Oj...en, två, tre, fyr, fem, sex olika Industriell ekonomi i Linköping". Därför slutade samtalet med ett framtvingat råd om att verkligen försöka tänka igenom vad det var som valdes och att det var viktigt att tänka på att man ströks från alla undre alternativ om man kom in på något. Så det är viktigt i vilken ordning man väljer. Viktigt att tänka på det, som sagt. Så att det inte blir fel, för det är så tråkigt så här sex år senare.

Lättare sagt än gjort. Som resultatet i hela vår IFP-rapport. För hur ska man kunna välja när man inte vet vad man vill? Välja lite på slump och hoppas att man kommer ut stående. Som jag och sedan sex år senare påstå att utbildningen är tråkig även om jag har kommit att trivas? Det är ingen vidare situation och det är en märklig känsla att vara nöjd med sin utbildning men veta att man aldrig skulle välja om den om man skulle få chansen.

Tror nog Karl hade en bra idé. Vänta en stund. Komma på vad som kändes bra. Fast samtidigt, varför inte hoppa på en utbildning som man inte vet vart den kommer leda? Kanske kommer det vara precis vad man drömt om även om man inte vetat om det? Få drömmer ju om att bli civilingenjör.

Jag tänkte inte två sekunder på min utbildning när jag valde den. Det var slump och chans som förde mig dit jag är och det har varit ett äventyr. Idag är jag stolt över allt jag gjort. Kanske mer idag än andra dagar eftersom 113 sidor IFP är inlämnad. Hade jag valt något annat, om jag någonsin kommit på vad jag vill bli när jag blir stor...då kanske jag inte gjort ens hälften av allt det underbara jag gjort. Min familj hade definitivt inte varit i Japan.

Så varför säga att man ska tänka efter ordentligt? Det kan ju vara början på världens bästa äventyr.

/Elin

Att känna sig dum trots att man är rätt smart

Jag vet att jag är rätt smart. Egentligen. Även om jag hävdar motsatsen ibland (som när man blandar in sannolikhetslära) så tror jag inte att det finns något jag inte skulle kunna lära mig om jag bara ansträngde mig och fokuserade på det. De där sakerna finns säkert, jag vet ju vad jag har svårt för och vad jag skulle behöva väldigt mycket mer ansträngning och fokusering för att klara. Överlag tror jag dock att jag är rätt smart.

Därför är det så ödmjukande att känna sig dum ibland. Ibland möter man människor som är smartare än en själv, vilket i mitt fall sällan leder till att jag känner mig dum så mycket som hotad och irriterad. Jag har inte riktigt förstått ännu att även om jag är smart så var det länge sedan min identitet var "smartaste personen i rummet".

Idag kände jag mig rätt dum. Jag klev in i en grupp av andra människor som hade en gemensam kunskapsbas som inte var den samma som min. Sakerna de kunde var inte avancerade, de hade bara vana som jag inte hade. De hade kunskap som jag inte hade kommit i närheten av. Jag kände mig, med rätta, dum och felplacerad.

När jag kommer från såna situationer känner jag mig alltid utpumpad, för att inte tala om hur mycket gladare jag blir att kliva in i min bubbla igen där det är min kunskap som är allas kunskapsbas. För även om jag inte är mer än någon annan där så är jag i alla fall inte sämre än någon annan.

/Elin

Vi, Sveriges framtid!

En av mina första kontakter med studentlivet i Linköping var det nattliga köandet till de fester som arrangerades av festerier och kårer. Mer sällan än ofta var det väl köandet som var det roliga snarare än festerna i sig. Delvis för att vi sällan köpte biljetter. Ja. Vi var inte jättesmarta det där året vi gick basåret. Det var kanske svårt att förstå konceptet att köpa biljett för en fest i förväg som förvirrade oss stackars nybörjarstudenter, jag vet inte.

Det jag vet är dock att det inte blev mycket mer köande efter det. Det var basåret, sen lät jag andra människor köa åt mig de gånger det behövdes. För hur roligt är det egentligen att sitta uppe hela nätterna bara för att sedan gå på en fest man i dagsläget inte vet om man vill gå på? Studenterna i Linköping har dock lite svårt att förstå det där. Här köar vi. Det bara är så verkar det som.

Just nu sitter jag i en löjligt varm korridor och köar inför det jag hade tänkt skulle bli mitt sista stora, studentikosa jippo. SOF 2011. I ärlighetens namn vet jag inte varför, för jag är inte jättetaggad inför varken köandet eller för själva festen. Jag tror att det är sällskapet och medvetenheten att jag kommer ångra mig i maj om jag inte gör det här nu. Det, och att jag tycker mitt studentliv förtjänar en riktigt stor jävla fest till innan det är slut. Det har blivit så lite av den saken på sista tiden. Ganska få fester, ganska många fredagar framför TV:n.

Köandet. Det svenska samhällets grundsten känns det som emellanåt (även om jag hävdar att japanerna slår oss med hästlängder). Det ska köas till allt och få saker irriterar svenskar så mycket som någon som tränger sig före. Så gör man inte! Något annat man inte gör är att klaga på den som tränger sig. Vi blir istället, som reklamen säger, lagom arga och håller sedan mun. Medvetna om att vi får det vi ska ändå. Då är det lättare att inte bråka och ta de extra minuterna i kön.

Vi, Sveriges framtid. Studenterna på vilkens axlar samhället ska byggas. Vi lär bygga nya organ genom att utnyttja ytspänningen hos vätska, programmera datorer som översätter hemsidor till blindskrift, bygga vägar flera meter uppe i luften som står emot jordbävningar, och överföra enorma mängder data genom luften. Som de säger i O gamla klang:

Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
en plåstrar själen som är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral

alternativt

En tämjer börsens vilda fall
och köper våra papper,
en idkar maskinistens kall,
en mästrar volt så tapper,
en lagrar data i en fil,
en håller oss vid liv på RiL

Ikväll tränar vi oss i annat. Ikväll tränar vi oss i tålamod och att stå i kö. Nya svenska medborgare ska drillas och vi ska lära oss vårt plats i ledet och att inte bli upprörd när folk inte gör och står var de ska.

Nedräkningen säger att det är mindre än 14 h kvar nu.

/Elin

Anledningen till att jag inte kan japanska

Ganska många i min närhet har, ofta väldigt roat, uppmärksammat hur jag helt tappar talförmågan så snart Mats Andersson (aka Japanska-Mats) skymtas i korridorerna på skolan. Jag kan för allt i världen inte komma på varför det blir så, men det är som om jag är oförmögen att prata när han är i närheten.

För några dagar sedan upptäckte jag att detta fenomen inte var exklusivt för Mats (och det kändes märkligt lugnande) eftersom jag helt tappade tråden och alla mina ord när Li mötte mig och Pernilla i A-huset. Pernilla var road och jag lätt generad.

Efter detta måste jag dock säga att inte är det konstigt att jag inte utnyttjade mitt år i Japan för att lära mig japanska om jag inte ens kan prata svenska i närheten av människor som kan lära mig japanska. Misstänker att jag har samma åkomma när det kommer till att prata tyska i närheten av Cedric.

Så...jag måste alltså prata japanska med människor som inte alls kan japanska för att ha chans att lära mig det? Det låter ju sjukt vettigt.

/Elin

Dumsmarta saker

Jag hade ett bra inlägg på lager, men sen suddade jag ut det eftersom jag vet att vissa tycker att det är "känsligt". Dessa personer upplever jag nog som lite fåniga ärligt talat. Fast det är klart, bara för att alla gör det betyder det inte att alla vill prata om det. Sen bara hur det är med sex...

...eller mens. Det är inte ens något vi aktivit gör, det är något kvinnor är påtvingade, men det får man ändå inte prata om eftersom det är "känsligt".

Så jag ändrar mitt inlägg till det här:

Dropbox är en underbar liten uppfinning. Sjukt smidig sak, men jag är rädd att det i längden komemr hämma studenter i deras interaktiva arbete och informationsutbyte över årskursgränserna.

Nu på morgonen har jag dock gjort mitt för att sprida kunskapen från Dropbox vidare till nästkommande generationer för att tacka och hedra minnet av alla som inte använde sin privata mapp på Island.

/Elin

För alla er där ute som undrar

Jag har fått en lösning!

Jag har haft ett problem, men nu äntligen har jag fått en lösning!

Äntligen! Jag har hittat mitt borttappade poäng! Det låg tydligen på IMT borta på HU! Medicinsktekniska utblickar, 2 hp! Det var länge sedan jag kände mig så här lättad.

/Elin

Utrymningslarm

Det har varit relativt lugnt i 5-6 års tid nu, ända sedan dess jag skickade in den där ansökan till universitetet. Visst har det varit lite tjafs på vägen (profiler, kurser, universitet i Japan...) men jag har faktiskt haft min väg ganska utstakad för mig under väldigt lång tid.

Idag, med LARM 2011 i full gång, slog det mig för första gången att jag faktiskt på riktigt måste göra ett nytt stort val snart. Det var väldigt jobbigt att vara på LARM, för efter att ha gått omkring och tagit pennor och godis i flera år så var det väl egentligen tänkt att jag skulle göra något den här gången. Verkligen göra något. Trots att jag verkligen vill ta examen och gå vidare i livet så önskar jag nu helst att få lägga mig under täcket.

Jag vet inte vad jag hade tänkt tidigare eftersom jag bara velat "ut på ex-jobb" utan att fundera på vad som krävs av mig för att komma dit, men det var först idag som jag insåg att det var dags att fatta i alla fall några beslut. Efter allt för många ogrundade slumpbeslut (som på gott och ont gjort att jag hamnat här) vore det trevligt om i alla fall det här kunde vara lite genomtänkt.

Vilken bransch vill jag prova? Går det bra att ta sig in där via ett examensarbete? Måste man kanske gå den vägen? Finns det andra vägar in så att jag kanske skulle passa på att göra något annat innan? Var, rent geografiskt, finns arbetena inom den branschen (inte jättestor chans att jag söker mig till kärnkraft i Skåne exempelvis)?

Det är nästan 150 företag på LARM i år och merparten av dem tycker att det är intressant att anställa I:are. Jätteroligt. Egentligen. För mig känns det dock mest jobbigt. I fall det bara funnits 10 företag som var intresserade av min utbildning så hade det varit mycket lättare att gå och prata med dessa och sedan vara nöjd. I dagsläget är det överväldigande. Ur arbetssynpunkt i framtiden så uppskattar jag visserligen bredden av företag som kan tänkas anställa mig, lättare att få jobb om det finns 150 företag som kan tänkas anställa en än 10. Fast hade det bara varit 10 hade jag mäktat med.

Jag har suttit här i nästan två timmar nu och jag har inte ens brytt mig om att tända lamporna. Det är som om jag plötsligt blivit handlingsförlamad, totalt utmattad av blotta tanken på att behöva ta ett till stort beslut som kommer påverka var jag hamnar senare i livet. För att citera Winnerbäck (det var länge sen nu, kände att det var på tiden):

"Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit. Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

Det känns lite så. Jag har inga mål, men det finns hur många sätt som helst att ta sig någonstans. Problemet är att jag vill inte komma någon annanstans än bort från här och nu.

Ett steg i taget, jag ska inte få panik just nu. Det har jag inte tid med. Så jag ska tända några lampor och plocka fram kyckling. Lägga kudden över larmet och hoppas att jag kan sova ändå.

/Elin

Fuck yea!

Det har varit många förbannade motgångar. Det var bytet till I, det är det saknade poänget i bioinriktningen, hotet om att inte få göra examensarbetet efter de nya reglerna...för att inte tala om hur arg jag varit på alla som har lyckat ta sig fram utan några av de här problemen. De som for till universitet som lärde dem något, de som fick hjälp på plats, (de som kunde sitt språk), de som gjorde tillgodoräkningar innan de minskade värdet på poängen, de som fick gratispoäng för att de hade kontakter i Origo...ja på alla som haft förutsättningar som inte jag haft eller som helt enkelt lyckats lura systemet bättre än jag har.

Idag har jag dock tagit lite revansch! Jag klarade min sista omtenta! Även om jag hade börjat mitt ex-jobb nu hade jag inte behövt söka dispens. Jag har klarat alla kurser jag bestämt mig för att klara under mina år i Linköping (biomekaniken valde jag faktiskt bort för att jag var sjuk, så det så!). ALLA. Det ni. Inget kan stoppa mig från att göra ex-jobbet, med eller utan dispens, för jag behöver den inte! Ett bekymmer mindre och väldigt mycket stoltare.

Sen att LiU är elaka och tvingar mig ta speciella kurser för att få examen (trots att det är delvis de som ställt till det för mig) spelar idag inte så stor roll, för jag har inga omtentor, så de kan inte stoppa mig!

/Elin

Ledig i Linkan

Jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag stannade i Linköping över något lov, för vad finns det egentligen att göra i Linköping? Det närmsta jag brukar komma är när jag har en eller två dagar mellan sista tentan och ny start på läsperiod. De dagarna ägnas åt lägenheten, allt det där som jag struntar i under tentaperioden (aka tvätta, städa, diska etc).

Igår skrev jag min enda tenta för den här perioden. Sen börjar jag skolan igen 17 januari. Det är över en vecka dit så helt plötsligt har jag helt ledigt i Linköping. Jag sov till nästan 12 idag och nu har jag redan hunnit tvätta och diska. Vad ska jag göra resten av alla dagar? "Turligt nog" har jag två laborationer jag ska göra, men min labb-partner har en tenta 12:e, så innan dess har vi valt att inte göra något.

Så vad gör man när man är ledig i sin studentstad och alla man brukar umgås med antingen är i andra delar av Sverige/världen eller pluggar? Personligen så planerar jag att fara härifrån, inte till Boden även om det hade varit skönt (det är ärligt talat för långt). Jag ska ta två dagar i Stockholm...för där finns kineser gjorda av lera.

Vilket inte riktigt är lösningen på problemet "what to do i Linkan when school is out", för jag tror att "fara till Stockholm" är fusk. Ta ner julsakerna låter ju som en bra idé faktiskt och kanske fara ner till stan på måndag? Visserligen är det ju öppet på söndagar också, men jag vill ju inte stressa...ts.

Börja läsa de där böckerna som jag har velat läsa hela jullovet men som jag inte börjat på eftersom jag skulle plugga och som nu inte verkar så intressanta längre? Det låter faktiskt som en lika bra idé som att ta ner julsakerna. Det vore trevligt att läsa böcker.

Vad är skillnaden mellan att vara ledig i Linköping mot att vara ledigt i Boden, egentligen? Varför är det svårare/jobbigare att vara ledig här nere? Kanske för att någon lagar mat åt mig när jag är hemma (även om matlagning gör att jag får något att göra), eller så är det för att man alltid har någon att prata med/dricka kaffe med/störa...Det är en av de stora fördelarna med att ha en mamma som har jul- och sommarlov! Det och det där med multiplikationstabellerna och klockan på mikrovågsugnen.

Ska nog ta en kaffe med mitt signerade exemplar av kaktjejen!

/Elin

Det viktiga med att nätverka

På min överenergiska, CV-dopande sektion så pratas det ofta om vikten av att nätverka. Inte i DH-betydelsen, nej det ska knytas kontakter med människor som kan hjälpa en att nå stjärnorna, topparna, hissknappen, vart man nu vill. Det är viktigt vem man känner, vem man gnuggar armbågar med och vilka man hälsar på i korridoren. För att inte tala om hur viktigt det är med alla kontakter man får när man sitter i alla styrelser i alla larviga utskott och dylikt som finns över hela sektionen.

Som ni kanske anar av min ton så har jag aldrig brytt mig om att närverka inom sektionen. Kanske för att jag inte tror på den typen av svågerpolitik, kanske för att jag skiter i sektionen, kanske för att jag inte orkar, kanske för att jag inte tycker om I:are, kanske för att jag inte tycker om människor...anledningarna kan vara många. Att jag inte har något intresse/förmåga för att lära mig några namn gör det varken lättare eller roligare.

Jag kan inte förneka att det är viktigt att knyta kontakter med människor, det är ju trots allt så vårt samhälle fungerar; ju fler du känner desto mer får du. Jag är dock övertygad om att det inte är människorna jag som hastigast sett på I som kommer vara de som ändrar mitt liv. Ytliga kontakter och jag går inte ihop även om jag lyckats samla på mig några stycken med åren. Idag fick jag dock bevisat för mig att de absolut viktigaste kontakterna i mitt liv inte knutits på I utan under Basåret.

Idag är det Lucia och då bjuder Baljan på lussebullar om man köper något för minst fyra kronor (en kaffe kostar fem kronor). I kassan stod Chiisai-Sara, utklädd till pepparkaka och lika strålande glad som alltid och säger att jag får ta hur många lullekatter jag ville, bara för att det var jag! Det är den typen av kontakter som är värda att ha. Ingen kommer bli mäkta upprörd för att jag fick en extra lussekatt, jag kliver inte över någon som har förtjänat det mer än jag.

Basåret ftw!

/Elin

Ytterligare en lördag i skolan

/Elin

Testat tekniken

Jag var på en sjukt rolig föreläsning idag. Tyvärr var den 1,5 h istället för 4 som den skulle vara eftersom tekniken inte var med oss (men det gjorde inget sa föreläsaren eftersom det här var sista gången som utrustningen skulle användas...hur nu det skulle vara bra för oss...). Under en timme satt vi dock och i ett mörkt rum (i vilket de ska trycka in en 3 T MRI-maskin snart) med 3D-glasögon och dissekerade människor vars hjärtan fortfarande slog... Visserligen har jag inte sett 3D på bio eftersom jag inte vill betala så mycket pengar för det och då skulle jag ändå inte kunna skala bort skinn och muskler för att titta på en artificiell hjärtklaff som läcker.

Det var en blandning mellan löje och fascination att sitta där med glasögonen på, men nu har jag testat tekniken ordentligt.

/Elin

Men ärta! Varför går vi i skolan egentligen?

Det här är den äldsta bilden jag har på Joel. Med tanke på att det är under jord-labbarna i MivTek så borde det vara från höstterminen i trean och det skulle ju också göra att den första meningen är en lögn eftersom jag har skolkataloger från tidigare. För att inte tala om att jag har fotografierna från när "Joel skulle hålla tal" i min fina årsbok som jag fick av Johanna...och det måste väl ha varit från tvåan i alla fall?

De flesta har väl hört historien om hur Joel lurade mig att börja på en utbildning som jag inte har trivts med förrän någon gång förra året? Nå det var han som lurade mig att göra det, eller ja, jag behövde någon som berättade vad jag skulle göra och Joel var den enda som kom med konkreta förslag. "Det här ska du läsa Elin!"

Idag la han fram sitt ex-jobb. Stort grattis till Joel! Först av alla oss i NvTe att trilla ut som civilingenjör (om jag har fel får ni gärna rätta mig, men att ta en 5-årig utbildning på 10½ terminer tycker jag är väldigt bra i vilket fall). Tack till Isabelle som informerade mig om att framläggningen var så jag kunde gå.

Alla mina aktiva vänskaper från innan Linköping startar samtidigt (save one): dagen jag började gymnasiet. Dagen jag och Johanna stod inne på en toalett på Björknäs och pratade om vad vi tyckte om tjejerna i klassen utan att ens ha pratat om dem. Mina gymnasiekompisar är mina barndomsvänner.

Vi var vårt lilla gäng och det var ett riktigt bra gäng, men ju äldre vi blivit desto mer har vi sett vikten av gruppen och hur vi, på samma sätt som alla andra, växt ifrån varandra eftersom vi kanske inte haft så mycket gemensamt överhuvudtaget. Vi hade nog inte så mycket gemensamt, jag och killen som somnade tillsammans på en soffa när sista sången gick på studentbalen. Inte mer än några minnen och tryggheten i att inte vara den enda som flyttade från Boden.

Idag när jag satt och lyssnade på när han pratade om ståldörrar och tänkte på jobbet som han landat kändes det märkligt (och samtidigt inte märkligt, för jag har svårt att se Joel på något annat arbete). Han var visserligen ingen igelkott längre (ärligt talat vet jag inte vad hans hår gör nu för tiden) och han pratade som sagt om ståldörrar men annars lät det precis som när han höll redovisningar för Monica, eller kanske i historia för Maggan. Vi har kommit så långt men ändå är vi fortfarande ganska lika de där dryga sakerna som var mest högljudda på studentvagnen.

Sen vet jag nu med säkerhet att jag kommer klara av det här, för ärligt talat, kan Joel...då kan jag ;)

Grattis igen Joel!

/Elin

P.s. Bilden är tagen med en sån där underbar digitalkamera som man laddade med en diskett och som alla skolor hade. D.s.

Att fara hem ibland

Jag ska hem på fredag! Kan inte riktigt förklara hur glad det gör mig, jag behöver bara tänka på det så blir jag lugn en stund. Det är ett meck att ta sig hem: buss och buss och tåg och flyg och bil och sen det omvända när jag ska tillbaka till Linköping. Under fantastiska omständigheter tar detta lite under 6 timmar vilket är ungefär den aktiva restiden dörr till dörr. Nu vågar jag aldrig leva på såna marginaler och oftast tar det 8 timmar att ta sig hem.

Sen jag flyttade hit har jag alltid använt detta som ursäkt för att jag inte kan ta mig hem så ofta som jag kanske vill/behöver och jag har, framförallt den här terminen då jag inte trott mig ha tid att fara hem alls, varit avundsjuk på alla (läs: Karl och Elina) som har det så mycket lättare att ta sig till Boden och därför kan göra det mycket oftare. Jag har funderat på hur mycket bättre det varit om Boden legat närmare eller om jag helt enkelt kommit från Stockholm eller Eskilstuna eller liknande.

Igår insåg jag att jag nog inte tagit mig hem oftare ändå. De flesta av mina kompisar är från Stockholm, det är en tågresa på mindre än 2 h om man litar på att SJ kan ta en dit med X2000, och dessa personer är nästan aldrig hemma ändå. Det tyckte jag var väldigt märkligt innan jag kom på att det inte finns tid att fara hem, även om det bara tar 2 h att ta sig hem. Det är inte geografins fel att jag inte är hemma oftare, det är teknologutbildningens fel.

Nu, när vi inte längre är schemalagda mellan 8 och 17 har vi bott hemifrån så länge utan möjlighet att fara hem över helgerna att vi glömt bort att det finns som alternativ. Helgerna som inte är upplanerade för att göra arbeten får läggas på markarbete (städa, tvätta, handla mat...). Vi har glömt bort att möjligheten finns.

Det känns rätt skönt att det inte är geografins fel att jag inte är hemma så ofta. Antagligen hade jag varit hemma två gånger/termin istället för bara en gång om jag bott närmare. Den här gången blir det två missade föreläsningar för att få vara hemma en stund.

/Elin

Elva ljus, en kopp te och två adventstjärnor

Jag undrar hur jag någonsin kunde få de betyg jag fick under gymnasiet. Idag hade jag tänkt sätta mig och plugga, lite matte och läsa lite artiklar, men plötsligt var det mörkt ute och jag tänkte "Jaha...nu är det sent." och sen la jag ner. Det var ju inte sent, det var bara 17-något på grund av den dumma vintertiden. Så hur lyckades jag plugga i Boden där mörkret kommer så mycket tidigare?

Nu har jag tänt massor med ljus (var på IKEA och köpte ytterligare 100 stycken idag) och ska snart värma lite te. Ha dåligt samvete över att jag inte gjort det jag ska får vänta till en annan dag. Kanske till i morgon?
Förra året gick min adventsstjärna sönder. Jag var otroligt ledsen väldigt länge och hade nästan accepterat att den nog är död för alltid inför den här säsongen. Därför började jag leta en ny stjärna så fort de tagit fram dem på affärerna (vilket var nyligen) och hittade en jättefin på Clas Ohlson. Eftersom min döda adventsstjärna var jättestor så köpte jag den jättestora (Ø 100 cm), dock visade det sig att den var...för stor, vilket jag seriöst inte trodde var möjligt eftersom min stjärna var enorm!

När jag var på IKEA idag så hittade jag stjärnor som jag insåg var precis i den storlek som de "skulle vara", vilket ledde till att jag var tvungen att köpa en av dessa också. Så nu har jag två stora adventsstjärnor (plus den där lilla som jag köpte på Indiska förra året till köket) som bara ligger och väntar på att det ska bli första advent.

När jag gick på ICA sist idag så hittade jag dessutom en EXAKT likadan adventsstjärna som den som gått sönder, men då insåg jag att jag inte gärna kunde köpa en till...

/Elin

För trött för en bra rubrik

Jag ska sluta dricka alkohol!

Det brukar väl folk säga på lördagsförmiddagar och sen glömmer de bort det till nästa fredag? Oftast brukar uttalandet bero på huvudvärk och bakfylla. Jag brukar inte bli bakfull och så inte idag heller. Det är inte därför jag ska sluta dricka alkohol. Biologin, antar jag, har dock äntligen hittat ett sätt att få mig att vilja sluta dricka alkohol.

De senaste gångerna, faktiskt varje gång jag druckit alkohol den här terminen, har jag vaknat mitt i natten (eller efter någon timme) och inte kunnat somna om. Istället ligger jag och grubblar utan att veta om det. Något stångar mig i huvudet och försöker få mig att ta beslut. Välja. Det är alltid bara två alternativ, så det borde ju inte vara så svårt, men jag lyckas aldrig välja, jag kan inte resonera mig fram till svaret. I början var det inköps-kursen som bråkade med mig men i natt var det tjänsteutvecklingen....

Jag får alltid för mig att så snart jag har löst det så kan jag somna sen, men jag kan inte lösa det och jag kan inte somna. Jag förstår ingenting.

/Elin