Nu var det gjort.

Nu har jag skickat in min tillgodoräkning för utlandsåret och jag har inte ens tänkt låtsas att jag inte är bitter över det! Jag är arg på alla som har klarat sitt utlandsår, jag är arg på alla som fortfarande har chansen att göra det, jag är ännu argare på att livet är orättvist och att vissa får sitt utlandsår utan att ha tagit nog med kurser. Jag är arg för att det ljugs och hittas på och för att jag inte förstod informationen som gavs. Jag är arg på Chiba University för att de knäckte mig och inte hjälpte mig. Jag är arg, arg, arg...för att inte tala om hur ledsen jag är för att jag inte klarade av det här.

/Elin

Samlade minnen

Det blev inte bara städande idag, även om pysslandet egentligen var ett sätt att röja undan. För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle göra en tavla med massa saker från mitt liv i Japan. Problemet var bara att jag hade ägnat mycket tid innan åt att kasta bort allt som ens nästan hade med Japan att göra. Mest upprörd är jag över att jag bara dagar innan jag kom på att jag skulle göra en tavla kastade bort flygbiljetterna till Sapporo som legat i min wordtank i flera månader (från dess att jag använt dem med andra ord).

Efter lite skramlande blev det här i alla fall resultatet, och jag är rätt nöjd ändå:

och här är favorithörnet:

/Elin

LiU säger: Välkommen tillbaka

Ikväll har jag suttit i många timmar och lyssnat på människor som INTE gjort utlandsår om hur det är att vara på utlandsår och hur det sedan är att komma hem. Personligen ägnade jag tiden åt att träna upp min sarkasm igen tillsammans med Jessica. Eller tja, jag tränade och Jessica fick äran att lyssna.

När man inte är helt nöjd med något man gjort vill man inte höra människor som inte testat prata om hur saker ska vara och hur man verkligen, verkligen ska ta tillvara på alla upplevelser och kontakter man har skaffat sig. Hade känts lite mer meningsfullt om det varit människor som faktiskt VARIT på utlandsår som pratade.

I ärlighetens namn var det en kvinna som varit utomlands ett år, men henne gillade jag inte för att hon pratade om saker vi skulle fått höra INNAN vi gav oss iväg och inte efter att vi kommit hem. Sen stämde hennes grafer inte in på min upplevelse i Japan vilken gjorde att hon förlorade lite cred.

Nån gång måste jag lära mig att bli nöjd med det jag gjort och inte bara fortsätta att försvara saker jag inte gillar...eller ännu värre, måla ut saker till värre än vad det faktiskt var för att jag ska "hålla med" folk som inte riktigt tycker att det jag gjort är så hemskt bra.

Anyway...sluta prata om hur bra ert utlandsår varit, jag vill inte höra det! Jag vill inte höra om människor ni träffat och jag vill inte hålla kontakten med de jag träffat. Så lägg ner, snälla, det gör mig bara deprimerad.

/Elin

Don't know when I'll be back again

Det dröjde tills jag kom till flygplatsen och hade checkat in mitt bagage (20,5 kg) innan det slog mig att jag faktiskt skulle fara hem, eller snarare, att jag skulle lämna Japan och inte hade någon planerad tillbakaresa. Jag satt på ett Tully's coffee och såg ner på alla andra som checkade in, det var lugnt och tyst trots att hallen var stor och full med folk. Inte alls lika mycket action som det är på Terminal 4, Arlanda. Utsikten är mycket roligare från MAX.

Fast jag har å andra sidan var det rätt kul att sitta och titta på folk och gissa om de var britter som skulle flyga med British Airways eller om de var fransmän som skulle flyga Airfrance...extra kul eftersom Andrea säger att hon inte förstår hur vi européer kan se skillnad på nationaliteter så där. Påstår att det är vår europeiska version av gayrad...med andra ord totalt inkorrekt. Gissade ändå rätt på ganska många, prickade till och med in en tysk mitt bland alla andra. Ganska bra faktiskt.

I "imigration" pratade de japanska med mig och det var den sista japanskan jag använde i Japan. De frågade om min studietid var slut nu och jag sa att det var den och tackade när jag fick tillbaka mitt pass. Sen var det klart. Jag hade lämnat Japan och gått in på internationellt territorium, även om det inte såg så annorlunda ut från Japan.

På planet hände sedan något lustigt! När jag satte mig ner hälsade tjejen som redan satt på raden på mig och vi pratade en stund, hon hade varit i Shisouka i 10 månader med sin kyrka och skulle tillbaka om en månad igen för att göra sitt sista halvår. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men konversationen gick så här:

Hon: I'm realy going to miss Starbucks when I get home, we don't have it.
Jag: I know, we don't either...where're you from?
Hon: Sweden.
Jag: Hej, jag heter Elin och är från Boden...

Sen satte det sig en fransman mellan oss så det var lite svårt att fortsätta prata, men hon hade samma flyg mellan London och Stockholm så vi hann prata lite medan vi väntade på det flyget. Hon var från Linköping och när man väl visste det så var östergötniskan väldigt tydlig i hennes engelska. Här hade jag i alla fall väntat på att springa på en svensk hela tiden jag varit i Japan och så gör jag det sista dagen, på planet...tssk...

Många bra filmer på planet, men fortfarande otroligt, otroligt segt att flyga i 11 timmar och se på flygkartan hur man passerar över Kemi, Vaasa, Stockholm, Linköping...jag hade lätt kunnat hoppa av i Kemi.

Att landa i London är det bästa jag gjort på 10 månader. Det var helt underbart...jag kan inte sätta fingret på varför, om det var för att jag förstod allt, om det var för att jag såg ut som alla andra, om det var för att jag snart var hemma, om det var för att även om jag missade det här planet så går det jättemånga flyg mellan London och Stockholm eller om det var för att jag kunde slå på min mobil och ringa hem...Vad det än var så var det underbart att vara i London.

De gick igenom min väska i säkerhetskontrollen, jag tror att det berodde på machan jag hade med mig. Suspekt pulver i slutna påsar...jag hade också krävt att få titta lite på det, men kvinnan var så trevlig så och vi pratade om engelska och japanska teer och både det ena och det andra medan hon gick igenom hela min packning.

Sen hann jag med att ta en sista kopp kaffe på Starbucks. Jag blev hemskt ställd när killen bakom disken sa: "Good afternoon, what can I do you for?" istället för "Irasshaimase", sen tog det ytterligare en stund innan jag fann mig så pass att jag inte bad om en "kaffe americano" utan bara en "coffee" och tillsist när jag skulle betala så insåg jag att jag inte hade några pund utan bara 16000 i yen...tur att jag hade ett visa-kort.

Det var dock det sista spännande som hände under min utlandsvistelse för den här gången. Jag kom, jag såg och jag segrade kanske...det får framtiden utvisa.

Nu ska jag i alla fall gå och sätta mig med mamma på altanen och hindra henne från att läsa tror jag. Jag berättar om hur det var att landa i Sverige i morgon.

/Elin

Nu är det slut.

Nu är det snart slut, mitt år i Japan är över om bara några timmar. Det är fortfarande helt surrealistiskt att sitta här i mörkret (Tofus rum har ingen lampa utanför så det är faktiskt mörkt här) och veta att väckarklockan står på 05:30 i morgon bitti för att jag ska kunna ta mig till flygplatsen. Att den mer sansade delen av mig säger att det går lika bra att kliva upp en timme senare...ja, jag känner inte riktigt för att lyssna på den delen just nu.

När jag kommer hem, när jag har fått några dagars distans ska jag göra ett försök att sammanfatta och summera, men just nu finns varken vilja eller möjlighet till det. Det är för mycket och allt är för nära.

Runt halv tre idag sa jag hej då till Andrea och Maru. Ett under ska ske för att jag ska få se de båda igen. USA och Taiwan är helt enkelt för långt borta...och bara för att visa på hur definitivt det var så har vi skämtat om att vi kommer ses igen när Sverige tar över hela världen. Inte för att jag vet varför det skulle vara närmare till f.d. USA eller f.d. Taiwan...men ändå. Jag fick en överraskande innerlig kram av Maru, han som knappt tyckte att bara tanken på att sitta lite för nära på tåget var läskigt till en början.

Middagen för idag har varit planerad länge, Coco ichiban curry. Det är inte längre favoriten, men eftersom det varit planerat så länge så kändes det inte som om jag kunde backa från det.

Det här året har varit...det har varit allt och jag är så tacksam att jag faktiskt tog mig iväg, för jag hade aldrig gjort det om jag inte hade gått Ii. Då hade jag aldrig tagit ett utlandsår, jag hade helt enkelt varit för lat. Nu sitter jag här i sängen och väntar på att ett avsnitt Criminal Minds ska ladda upp så att jag ska se det innan jag somnar medan minuterna sakta tickar ner för det som till en början kändes som en evighet.

Inage känns så välbekant vid det här laget, men samtidigt så vet jag att det finns mycket, mycket mer att upptäcka här. Så sent som igår cyklade jag vilse på vägen till Ward office och idag hittade jag en till bokhandel i Chiba som verkade bra. Jag har inte ens sett hälften av vad "min del av Japan" har att erbjuda...men jag är nöjd. Jag är helt nöjd...och snart är jag hemma.

När jag går omkring i Inage brukar jag tänka på den här snutten ur Winnerbäcks Fria vägar ut eftersom det passar så bra ihop med den totala vilsenhet jag kände från början och till vart jag har kommit nu. Jag har lärt mig att gå hem, på alla sätt, från alla ställen...

Jag har nog lärt mig att gå hem
På alla sätt, från alla ställen
ensam bortåt vägen

/Elin

Resfeber

Jag började morgonen med att ta bort nedräkningen som sa att det bara var 15 h kvar tills jag skulle fara hem, även om jag vet att det inte är sant utan att det fortfarande är mer än ett dygn jag ska vara kvar här i Japan (om än inte i Inage).

Vaknade kring sju som jag brukar för att det var för varmt, slog på luftkonditioneringen i några minuter och sov sedan kanske en kvart, tjugo minuter innan jag vaknade och kom på att jag måste gå ut med sopor innan jag far i morgon. Även om den rationella och vettiga delen i mitt huvud säger att det tar ungefär 5 minuter att kasta sopor (mitt täcke och kuddar) så verkar min kropp inte alls förstå det här.

Jag hoppas att jag slipper gå omkring så här hela dagen, för det vore direkt vidrigt faktiskt...

/Elin

Känslor är en färskvara

Det finns ett halvskrivet blogginlägg som handlar om att packa ihop sitt liv. Det var hemskt jobbigt att göra det faktiskt, att för tredje gången på fyra år packa ihop allt jag har för att inte lämna något efter mig och flytta. Det är en helt annan känsla än den att flytta hemifrån eller den jag hade när jag flyttade till Japan, för vid både de tillfällena lämnade jag tillräckligt mycket bakom mig för att jag inte skulle känna det som om jag utrotade mig själv från omgivningen.

Tidigare idag satt jag på mitt rum, mitt tomma och utstädade rum, och filosoferade över hur hemtrevligt rummet varit även om det var hemskt provisoriskt, mögligt och dåligt inrett och hur trevligt det ska bli med något mer permanent i Linköping igen (även om det också är ganska provisoriskt).

Sen har jag gått till Plumeria och sagt hejdå till människorna som jobbar där. Det var jobbigt, ett helt annat jobbigt än att säga hejdå alla jag nämde i förra inlägget. De här människorna, och framförallt Satoko, lämnar jag ju kvar är. Jag lämnar de bakom mig medan alla andra bara försvinner med mig. Det är olika saker som jag förstått först nu.

Alla dessa halv-episka och inspirerande känslorna har försvunnit för att ersättas med samma tristess som jag brukar ha den här tiden på kvällen. Sitter och funderar på ifall jag ska gå och äta något, i fall Maru och Andrea vill vara ensamma under deras sista kväll här eller om jag ska följa med dem och äta sushi, även om jag inte riktigt anser att sushi är värt mina pengar. Hur som helst borde jag äta snart och hur som helst så har jag Marus väska här i Tofus rum, så de kommer inte kunna ge sig av till Narita utan att säga hejdå till mig.

En känsla som stannar kvar är dock att jag fortfarande har svårt att tro att de här 10 månaderna är slut nu. I övermorgon ska jag fara hem igen. Just i skrivandets stund känns det som om det har gått fort, men jag vet att det har varit tillfällen som har gått väldigt långsamt också. Det känns som om jag alltid skulle vara kvar här, människorna, gatorna, träden, husen, insekterna, tågen...det är svårt att föreställa sig att det snart inte är en del av vardagslivet längre.

Fast ge det två timmar hemma så ska ni se att den känslan är borta den också.

/Elin

Dumma nedräkning!

Har ni någon aning om hur stressande det är att ha en timnedräkning när man har mycket att göra och så många av de få timmarna går åt till att vänta och sova?

/Elin

Time to say good bye

Jag sa ju att jag inte var här för att skaffa vänner och det var väl visserligen sant, men jag hittade några stycken i alla fall. Det tog lite tid, det tog en hel del kraft men tillslut passade kuggarna ändå ganska bra ihop och vi snurrade på. Inte för att vi alltid hade så kul och ibland var det uppenbart att det drivande kugghjulet inte var närvarande (varierade lite beroende på situation dock). Det har varit många luncher när vi inte har sagt ett ljud till varandra för att det var bättre än att sitta själv. I slutändan hade vi ändå tillräckligt mycket gemensamt för att vi skulle fortsätta söka oss till varandras sällskap.

Maru, Andrea, Jag, Tofu

Det är vi som satt på Coco's och spelade taiwanesiska kortspel, det är vi som kan Sukiyas meny utantill, det är vi som försöker hålla konversationer på fyra språk även om det bara är Tofu som kan prata alla...det är de här tre som jag kommer att sakna när vi nu en efter en lämnar landet.

Jag och Tofu ägnar mycket tid åt att vara stuck-up-eurpeans, skämta om nazism, förintelsen och bögporr och hur vi ska ta över världen och göra tyska till världsspråk. Vi saknar båda tillfällen och anledningar att drick som man gör i det europeiska studentlivet men jag tror att han, precis som jag, insåg fördelarna med att umgås med människor som är underhållande även i nyktert sällskap.

Andrea är min kaffepolare. Den enda som föreslår att vi ska gå på café och som kan sitta med mig lika länge som man hänger på Hanssons. Detta leder också till att det är hon och jag som har mest långa tystnader där vi inte säger något alls utan bara sitter och tittar åt olika håll. Emellanåt tror jag att hon är lite less på min bristande beslutsförmåga, men det är för att fel beslut kan leda till en halvgrinig Andrea. Vi är girlpower, vi har samma musik- och filmsmak och vi har samma inställning till relationer och kärlek.

Som jag och Maru kämpar för att kommunicera. Aldrig i mitt liv tror jag att jag har träffat en människa som jag har velat prata med så mycket som Maru. Han har lärt mig mer japanska än någon annan medan han har berättat om kinesiska krig och kejsare, Taiwans historia och falun gong. I utbyte berättar jag om svenska skattetrycket, värnplikten och piratpartiet...sen går vi hem och läser på wikipedia om hur det egentligen är. Jag vet inte om det är så och det kanske är lite svårt att säga med tanke på vår bristande kommunikationsförmåga (i våra andraspråk måste jag ju tillägga), men jag tror att Maru är den som är mest lik mig av de tre. Ikväll när jag såg/hörde honom prata kinesiska med en jämnårig tjej så upptäckte jag också att det inte är att han kan dumma sig precis lika mycket som vi andra...bara han får rätt språk att göra det på.

Sen finns det några fler, Weston tillexempel, som har förgyllt min tid här genom att vara så där totalt supernördig och genom att bli helt fängslad och upphetsad som ett litet barn över saker som ingen annan förstår det underbara i. ((total sidenote: det har varit jättefint väder idag, men nu började det ösregna)) Han är underbar att diskutera med och det finns nog inget som han inte är intresserad av, vilket gör att jag kan diskutera allt jag är intresserad av med honom.

Men nu har det blivit dags att säga hejdå, det har blivit tid att ge sig av och skiljas åt. Det låter episkt när man säger det så här, men med handen på hjärtat så tror jag inte att jag kommer träffa någon av dem igen. På sin höjd Tofu, men troligen inte det heller. Alabama? Kanske eftersom både Andrea och Weston finns där...men det är långt och vad ska man egentligen till Alabama att göra? ...och Maru, han som jag kanske mest vill fortsätta prata med och lära känna eftersom det är den största utmaningen, ja honom kommer jag då aldrig se igen efter imorgon...för Taiwan är långt borta.

Fast man ska aldrig säga aldrig?

..........life ey?

/Elin

I do it MY WAY!

Vilket, när det kommer till att packa och städa, betyder att jag behöver ungefär 2 dagar att städa ut en yta som rymmer ungefär lika mycket som skolbänken jag hade på lågstadiet.

Idag sov jag tills jag vaknade, otroligt skönt, sen har jag tvättat de få plagg som var smutsiga (förutom Gyllene Tider-tröjan som dök upp några timmar senare bakom sängen), kastat bort fem påsar med skräp, städat badrummet (iik), plockat ihop allt jag ska ge till Helena, ordnat en låda med saker jag ska posta på måndag, slagit av kylskåpet/frostat av frysfacket och sett fyra avsnitt Akriv X.

Totalt oorganiserat, utan plan, utan att ens veta allt jag behöver göra innan jag flyttar ut, men ändå verkar det gå ganska bra och jag får uppenbarligen saker gjorde (även om jag insåg att jag kanske skulle ha väntat med att ta bort alla mina matgrejer). I dagsläget inser jag också att jag inte kommer ha minsta problem att få med mig allt hem. Jag undrar vad jag egentligen har gjort under det här året då jag verkar ha mindre saker med mig när jag far än när jag kom. Är i valet och kvalet ifall jag ska försöka transportera hem päronlampan Jessica köpte till mig i födelsedagspresent. Det känns lite trist att lämna den, men samtidigt totalt onödigt att släpa hem den.

Det råder totalt kaos i mitt rum, jag har nästan lite golvyta nu som när hela familjen Lundholms liv var inträngt här igår. Det är damm och mögel ungefär överallt (sällan på samma ställe, men i kombination ni vet), alla lådor i skrivbordet utom en är tömda och krypen utanför låter så högt att jag tror jag ska bli tokig. Något annat som också är överallt är mitt hår...det är helt galet hur jag tappar hår...jag försöker komma på om det låg lika mycket hår bredvid mitt skrivbord i Linköping som det gör här.

Eftersom jag inte har någon skola kvar, utan bara packningen och städningen, så börjar jag fundera på alla saker som jag kanske borde göra innan jag far hem igen. Är det något jag glömt att göra? Någon jag ska informera? Något jag ska skriva på? Något jag ska undersöka? Vad behöver jag göra för att de ska låta mig gå? Kommer de hålla kvar mig här så att jag missar mitt flyg om jag misslyckas att göra något?

Tre härliga nostalgitripper förresten: Dear Penis, End of the world och The ultimate showdown.

/Elin

Sommarlov!

Efter att ha misslyckats totalt på en tenta idag (enligt mina beräkningar utifrån svaret så fick jag 6/100) så har jag äntligen sommarlov! Ett kort sådant, utan mycket tid till någonting och nu när jag är klar med skolan så börjar jag istället bli stressad över alla saker som jag måste göra innan jag far. Visserligen har jag tre hela dagar kvar att göra det på, men i alla fall...tre dagar är lite i jämförelse med 10 månader.

Nu ligger Alexandra och Tuva och sover i min säng (eller i alla fall Tuva sover) medan all deras packning är inklämd på mitt minimala golv och Rasmus är ute på äventyr i Inage...blir förvånad om han hittar något eftersom jag inte hittat det på hela den här tiden.

I morgon ska jag sova tills jag vaknar och sedan ta itu med att verkligen städa och packa. Allt som sedan inte får plats i mina väskor kommer jag att skicka hem i stora lådor. Jag hoppas att det inte blir så mycket. Jag hade också tänkt ta mig och köpa det sista av sakerna som folk har önskat sig att jag tar med mig.

Fel förresten, eller önsketänkande kanske, men jag har fyra hela dagar kvar i Japan. Lördag, söndag, måndag och tisdag. Då är det ju kolugnt helt plötsligt!

...jag vill också sova middag...

/Elin

Gott och Blandat

Skrev en intressant tenta i spelteori idag. Intressant, inte så mycket för tentans skull utan för att jag än en gång insåg vad otroligt organiserade vi är vid svenska universitet (eller iaf LiU). Det spelar ingen roll vilken tenta man skriver, under vilken fakultet den ligger eller vilken lärare som håller i krusen, tillvägagångssättet är ändå alltid lika: Terra, tenta, tentatanter, studentlegs-check osv osv. I Japan verkar det lika godtyckligt varenda gång.

Plumerias ägare gav oss presenter idag för att vi ska fara hem. Jag kramade Satoko och är ganska säker på att hon inte såg det som den naturliga reaktionen på att ge presenter. Jag tyckte dock att det passade hemskt bra! Jag ska ge henne ett av ljusen från LjusBoden och så ska vi ta purikura för att ge dem också.

Igår sparade jag 8000 yen genom att flytta ut en dag tidigare. Ska bo i en kompis rum de sista nätterna eftersom han inte ska vara hemma (ska bestiga Fuji den token). Först var det tänkt att jag skulle bo i Neeltje och Westons rum (eller i Westons eftersom de inte använder det), men eftersom Neeltje (aka Surpuppan) effektivt förstörde ytterligare en kväll genom att vara på dåligt humör igår så har jag bestämt mig för att inte prata mer med henne i hopp om att inte få mer tid i Japan förstörd.

I morgon slutar skolan äntligen! Det betyder att jag snart, snart, snart är hemma (och att ert sommarlov snart är slut ;P) och det finns inget som ska bli mer underbart än just detta! Fick höra att Rasmus och Alexandra invarderar Inage om några timmar vilket ska bli trevligt...det är ju nästan som hemma...fast ändå inte.

/Elin

Ingenkänningshumor

Berätta inte det här för Stångåstaden, men när blev jag stor egentligen? Eller mina föräldrar för den delen, hur vågade de någonsin släppa iväg mig?

/Elin

Två dagar, fyra tentor...

...och inte har jag pluggat heller. Har varit för många restauranger att säga hejdå till...

/Elin

Kasta, kasta, slänga!

Jag har börjat kasta bort saker nu. Egentligen borde jag plugga lite, men det är så mycket mer givande att kasta bort saker. Har fyllt en sopsäck med kläder och en med skräp. Med sopsäck menar jag dock inte stora svarta, utan mindre och genomskinliga med massa japanska tecken på. När det kommer till kläder är det faktiskt ganska lite jag har tänkt ta hem, men det tar ändå emot att kasta bort dem och jag kan inte riktigt plocka undan dem än eftersom jag faktiskt har några dagar kvar.

Sakar jag kommer att ta med mig hem är just saker. Kläder kan jag köpa i Sverige, de har tvättmaskiner i Ryd som jag kan använda tills jag arbetat upp mitt klädförråd igen. Vem vet, kanske länsar jag Idas garderob på kläder hon inte vill ha längre?

Jag gillar inte saker som jag faktiskt måste spara till sista dagen eftersom jag faktiskt kan behöva använda dem. Jag vill redan nu kunna kasta ALLT, packa ner i väskorna och sedan bara vänta på att tiden tickar iväg till den 5 augusti då jag kan sätta mig på planet mot London.

Funderar på vad jag ska göra med alla lärobäcker. Egentligen borde jag inte ta hem dem, för det är inget som LiU kräver va? Det känns så onödigt dock. Och alla andra skolpapper, vad ska jag göra med dem? Jag är rätt säker på att jag kommer missa att göra saker som jag förväntas göra. Till helgen ska jag göra mig av med min mobil i alla fall, Maru har lovat att hjälpa mig även om han inte förstår varför jag vill göra det tre dagar innan jag lämnar Japan.

/Elin

Vampire Café

Tofu ville till Tokyo och göra något som man inte kan göra någon annanstans än i Tokyo (läs: något man inte kan göra i Leipzig), så jag och Andrea bestämde att vi skulle gå och äta middag på en restaurang med vampyrtema i Ginza. Enligt bloggen där vi hittade det så var det svårt att hitta, så jag ritade karta, tog ordentligt reda på riktmärken och vilken utgång vi skulle ta från Ginza station, B3 som för övrigt ligger i Armani-huset. När vi väl kom dit var det stora problemet att sammanstråla med Andrea som varit i Tokyo hela dagen och som har sämre lokalsinne än två norrköpingsbor jag känner. Tack vare min utmärkta karta och tidsplanering (vi var i Ginza 37 minuter innan vår reservation) så kom vi bara 4 minuter sent enligt min klocka.

Japp, det ÄR en kista i förgrunden.

Menyerna

Titta så mycket hår jag har!

Nu är det så att jag tog kort på mer mat, men tyvärr fick min kamera för sig att göra allt annat blurrigt och den enda av de andra som tog kort på maten (Tofu) vägrar vara ute på msn just nu så jag uppdaterar senare. Maten var riktigt bra faktiskt. Det var inte en "wow, omg, det här är det bästa jag ätit!", men helt klart en "det här var riktigt bra...synd att vi inte fick mer"...och självklart, japanska storlekar på det mesta. Dock var uppläggningen helt klart värd priset enligt lättroade lilla jag.

Maru och Andrea med drinkmenyn. Jag var dock den enda som tog en drink, denna vita jungfru:

Alla trevliga upplevelser kan ju dock förstöras av en surpuppa som var förvånad över att det kostade kring 1000 yen för en portion. Hur man nu kan förvänta sig något annat av en temarestaurang i Ginza...det kan man ju undra. Personligen anser jag att det var billigt i jämförelse med izakayor som jag varit på. Avskyr verkligen hur en person förstör för alla på det viset genom att bara tjura ihop.

Eftersom jag var den enda som haft vett att äta ordentligt före så var jag också den enda som var mätt när vi gick därifrån (det blir ju lätt så när man vägrar beställa in mer mat eftersom det är "för dyrt") och istället tog vi tåget till Akihabara (eftersom Maru fick för sig att han ville se otaku som dansade på gatorna...? ) där surpuppan och hennes pojkvän gick till Tenya, medan vi andra gick till ett café eftersom vi inte orkade med henne längre (eller det var min och Tofus ansledning, de andra kände bara inte för friterad mat).

Vi hamnade på en "bakgata" i Akihabara, på en uteservering där det blåste lite, och vi satt och bara lyssnade till tystnaden, det artificiella vattenfallet i närheten och killgänget som spelade kort vid bordet bredvid. Det var varmt och frifullt...inget gnäll...bara Japan, utomlands, lite avskedskänsla och kaffe.

Här är alla utom surpuppan (älskar att skriva blogg på svenska förresten) i trappan på väg ner i stationen, genom Armanihuset. Vi är rätt söta eller hur?

Från vänster: Andrea, Maru, Weston, Brian, Tofu och Jag.

/Elin

P.s. Vampyrerna glittrade inte D.s.

P.p.s. För alla som känner för en gothinspirerad kväll i Ginza (eller bara undersöka stället mer) så är det här deras hemsida: 銀座レストランヴァンパイアカフェ D.s.

Favorit med ny vinkling

Japanerna röstade år 2000 fram instant ramen som deras bästa uppfinning under förra millenniet. På andra plats kom karaoke...och såna där oviktigheter som CD-skrivan kom först på femte plats. För att inte tala om att Pokemon kom på 8:e plats...Tänk vad mycket kul man kan hitta när man läser om japansk mat. Här är resten.

/Elin

Sista tvätten?

Om inget helt oväntat inträffar nu framöver så har jag tvättat för sista gången i Japan idag. Ja, jag vet att det är hela 10 dagar kvar tills jag kommer hem, men jag har trosor så det räcker :P Vem vet, kanske har jag skittrist den 4 augusti (jag är ensam kvar i Inage då) och får för mig att tvätta för att fördriva tiden och för att allt faktiskt ska vara rent när jag kommer hem, men i ärlighetens namn är inte tvättmaskinerna roliga nog för att tvinga igenom mina kläder en gång till.

Annars finns det få saker som är värre än att komma hem och vara trött och inse att man måste bädda rent. Totalt värdelöst känns det faktiskt. Så värdelöst att jag ville sätta mig och skriva ett blogginlägg istället.

Förhoppningsvis har jag också tagit ut pengar för sista gången så att alla pengar jag har kvar på kontot är pengar som jag kan ta med mig hem till Sverige.

/Elin

Detaching

Jag har börjat det någorlunda jobbiga sysselsättningen att stöta ifrån mig Japan och alla människor jag umgås med här. Det har nog pågått under lite längre tid än vad jag själv vetat om, men så är det. På samma sätt som att jag och Karl håller sams hela sommaren fram tills de sista tre-fyra dagarna när vi bråkar om allt (första veckan av sommarlovet, då jag måste sätta honom på plats och visa att det är jag som bestämmer igen, borträknat såklart) så blir jag mer och mer irriterad på allt och alla här ju närmare hemresan jag kommer. Jag stör mig faktiskt på det mesta alla gör.

Överlag tror jag att alla i min umgängeskrets fungerar likadant, även de som har pojkvänner och flickvänner här pratar bara om allt som ska bli så underbart att komma hem till och hur de längtar efter allt. Det är faktiskt allt vi pratar vid sidan av våra planer att göra allt "en sista gång". Ingen säger ett ord om att det ska bli tråkigt att fara hem, alla säger att det ska bli totalt underbart att lämna Japan.

Det är skönt att alla pratar så. Pratar om familjen på flygplatsen, första middagen, första frukosten (jag vill inte ha polarkakor förresten...hör ni det familjen Hanson?), skolstarter, kurser, planer för terminen...

Avslutade en kurs till idag, känner mig väldigt nöjd med resultatet i den faktiskt, skrev tre uppsatser och fick 18/20 på alla. Nu har jag fem kurser kvar...och fem tentor...Sen är jag på avsnitt s06e18 i Arkiv X för den som undrar.

/Elin

Nästa vecka:

Måndag: Slutprov om japansk mat
Tisdag: Ingenting
Onsdag: Lektioner som vanligt
Torsdag: Slutprov ekonomi, skriftligt prov i mån-ons-fre-japanskan
Fredag: Slutprov grammatik, muntligt prov mån-ons-fre-japanskan

Faktiskt, när jag skriver upp det så här så ser det ju inte så jobbigt ut. Kanske behöver jag inte plugga så hårt idag i alla fall...och det är ju inte som om jag kommer klara provet i ekonomi eller grammatik ändå.

/Elin