Sparat bloggen

Jag har äntligen tagit mig i kragen och sparat ner den här bloggen. Det är en ful .xml fil som jag inte lyckas konvertera till något egentligt läsbart, men nu är den sparad i alla fall. Nån dag kommer jag hitta en bra läsare som kan smidigt och lätt omvandla 5 MB htmlkodad dagbok till något mer läsbart.

Försöken jag gjorde för några år sedan att börja använda den här bloggen igen gick inte så bra. Det kändes som att all jag ville skriva om var jobbet och med tanke på situationen just då och hur okomplicerat det är att lista ut att jag är jag med hjälp av den här bloggen så lät jag bli att skriva om just jobbet. Just då var det ett bra beslut.

Jag saknar bloggen ibland. Framförallt när jag läser gamla inlägg. Egentligen saknar jag nog alla de inlägg jag inte har skrivit. Det här var, trots allt, min dagbok.

Mellan senaste inlägget och det här har jag fyllt 30. Det hade varit något att skriva om. Jag har varit tillbaka till Japan. Den här gången med Isabelle.

Sug på den… jag har varit tillbaka till Japan. Igen. Det trodde jag aldrig när jag startade den här bloggen. Det gör mig lite ledsen att det finns en Japanresa som inte blivit dokumenterad här.

Eventuellt får jag göra något åt det. Jag har ju bilderna. Minnena. Det känns som om den resan borde få vara här den också, även om de små detaljerna som hade blivit nedtecknade om jag gjort det direkt nog är borta för alltid. Resedagböcker är bra.

Vi får se.

Nu har jag sparat ner den här bloggen i alla fall. Det känns riktigt bra.

Elin

x

Picture time!

Så, reseskildringarna från dag 1 kom från klockslag och noteringar som jag faktiskt kort i min anteckningsbok medan vi reste. Detaljerna från dag 2 kom från fotografierna och deras tidstämplar.

Med det i åtanke så kommer här reseskildringen från dag 3 i London här:

13:09 (GMT):

Just detta Starbucks ligger på Oxford street och eftersom jag bara tog svart kaffe medan mina syskon tog saker till vilka mjölk skulle skummas hade jag druckit upp mitt kaffe när de äntligen kom. Vidare missbedömde vi storleken på muggarna som fanns till försäljning i jämförelse med den som Karl redan har hemma.

När det här fotot tas har vi redan varit på Harrods och köpt pumlor till mamma och pappa.

(Elin: "Hi, this might be a strange question i august but-"
Killen i infodisken: "Christmas decoration? Second floor.")

Harrods tar kundservice till en helt ny nivå. Jag hade nog kunnat gå omkring där en hel dag och bara fascineras av det.

17:34 (GMT) kommer jag på att jag har tillräckligt mycket pund kvar att jag ångrade att jag inte köpt några stycken av de där Sherlock-böckerna ändå. Via sms informerade mamma mig att 221B Baker street stängde kl 18. Resten av tiden i London ägnade jag mig till att debattera med mig själv huruvida jag skulle fara dit innan flyget nästkommande dag.

Efter att vi ätit våra kvällsmackor tog vi det enhälliga beslutet att vi alla var tillräckligt lika mamma för att inte göra något annat än ta oss flygplatsen nästa dag.

Ida lyckades förresten försvinna 30 minuter innan vi skulle boardat den gången också.

Nu ska jag gå vidare.

/Elin

It's all London Baby!

Så där, dag 2 i London (nej, ni kommer inte undan för jag tycker det här är för roligt). Den här gången går jag dock på klockslag (GMT) eftersom "timmar från Kallax" blir lite jobbigt.

03:14 - Karl välter ut allt som finns på sitt nattygsbord. Bara Ida vaknar.
07:57 - Elin vaknar och kommer på att hennes mobiltelefon (aka väckarklockan) går på CET och tror vi kommer försova oss.
07:58 - Elin väcker Ida i ett försök att diskret ta mobilen från nattygsbordet bredvid Ida.
08:00 - Elin inser att klockan nog är 9 i Sverige nu och att det inte var någon risk att försova sig.

08:30 - Väckarklockan ringer.
08:40 - Snoozen ringer och Elin går upp. Hennes småsyskon tror att klockan är 9.

09:02 - Trycker på knappen till hissen.
09:07 - Blir less på att vänta och tar utrymningstrapporna ner till frukosten.
09:09 - Karl hittar yoghurt, som han kommer kalla fil resten av resan, och Elin häller tillbaka mjölk i en mjölkkanna.

09:40 - Compeed appliceras på utvalda ställen.
09:42 - Elin ringar in alla stationer och platser vi ska besöka på kartan.
09:45 - Ida informeras om dagens planer som hennes syskon gjort upp medan hon var i duschen igår.

10:02 - Upptäcker att Circel line inte går från Paddington mellan 14 juli och 26 augusti.
10:05 - Möts av en vägg av människor då vi ska försöka gå ner till Bakerloo line.
10:06 - Bestämmer oss för att gå till nästa station från vilken Circel line faktiskt går från. Hur långt kan det vara?

10:08 - Går över till skuggsidan av vägen.
10:12 - Inser att anledningen till att alla går på solsidan är för att hela skuggsidan är ett enda stort vägarbete.
10:15 - Tar beslut om att skita i det och fortsätta gå i skuggan.
10:27 - Börjar bli less på att gå, men nu är vi väl framme snart?
10:32 - Alla tre kan nu höra skillnaden på de olika utryckningsfordonen i London.
10:37 - Når Baker street. Elin sträcker lite på halsen och funderar på åt vilket håll 221 b ligger.
10:39 - Elin tror att vi var överens om att kasta om planerna (Madame Tussauds först och Towern sen) eftersom vi ändå är på Baker street. Karl är inte införstådd i dessa planer, spelar väl ingen roll . Ida hänger inte med alls, glömde vi bort att prata med henne?

10:43 - Det är bara lite bättre luftkonditionering på Circle line än på Bakerloo line.
10:45 - Elin konstaterar att Circle line är lika ovettig som Yamanote.

11:03 - Ser Tower of London. Elin stannar för att ta kort, Karl och Ida informerar henne att de väntar i skuggan.
11:10 - Karl lär sig zooma på sin iPhone kamera.
11:12 - Karl kan inte sluta prata om zoomen på sin iPhone kamera.
11:13 - Vi går före alla i biljettkön och hämtar ut förköpsbiljetterna.
11:14 - Funderar över om träden är planerade här för att vara snygga eller ifall det är tänkt att man ska få köa i skugga.
11:17 - En Beefeater kommer och ber oss flytta på kön. Ergo: träden var bara där som dekoration.
11:18 - Upptäcker lejon gjorda i ståltråd bredvid kön.
11:20 - Insläppta på Towern.

11:23 - Elin refererar till The Tudors för första gången att förklara varför hon tar kort på ett av tornen.
11:25 - Elin sjunger inte London Bridge is falling down när hon ser Tower Bridge, hennes syskon har ingen aning om vilken uppoffring hon gör.
11:33 - Karl upptäcker en Out of bounds skyllt från innan de började använda vita pinnar.
11:34 - Ida snor Karls skämt.
11:36 - Karl bestämmer sig för att spara batteriet i sin kamera till Madame Tussauds.
11:48 - Upptäcker en elefant gjord i ståltråd.
11:49 - Upptäcker en torkvinda. Vi funderar på ifall de där lägenheterna faktiskt sitter ihop med Towern.
11:51 - Det ser verkligen ut som att de gör det.
11:53 - Konstaterar att solur, hur korrekta de än må vara, inte förstår sig på sommartid.
11:59 - Upptäcker apor gjorda i ståltråd. Vi börjar ana ett mönster.
12:04 - Läser oss till att anledningen till att det inte går apor lösa nu mer är att en pojke blev biten på 1800-talet (kanske...?)

12:10 - Elin kan inte låta bli och berättar om skillnaden mellan användningen av S och Z i brittisk och amerikansk engelska. Karl och Ida låtsas i alla fall lyssna.
12:14 - Ställer sig i kö för att se kronjuvelerna.
12:16 - Ångrar att vi ställt oss i kö, det är sol i kön.
12:18 - Inser att vi har det bra som i alla fall inte har en björnskinnsmössa på huvudet.
12:20 - Ida försöker skydda Elins axlar från att brännas genom att hålla en karta för.
12:23 - Kommer äntligen in.

12:24 - Karl är den enda som lyssnar på guidens uppmaning att sluta stå i kö inne i lokalen utan röra sig fritt i rummet.
12:25 - Elin hinner referera till Robin Hood, The Tudors och The King's speach innan vi lämnar första rummet.
12:26 - Elin refererar felaktigt till The King's speach, men rättar sig inte.
12:28 - Att ha fel tar kol på henne och hon berättar hur det egentligen var.
12:31 - Elin berättar om trontal.
12:34 - Elin blir så glad att de visar en del av ett trontal eftersom hon inte tycker sig ha fått det att låta fullt tillräckligt konstigt. I alla fall Karl verkar lyssna.
12:36 - Karl säger att "Shit! Det var en stor diamant!" två sekunder innan vi får höra att det är världens största.
12:37 - Ida undrar varför de får allting. Hennes syskon antar hon syftar på Hogwarts.
12:40 - Roar sig över den ceremoniella kröningsskeden som användes till "the anointing". Ingen vet vad det betyder.
12:41 - Hoppar upp på ett rullband för att på så vis åka förbi kronjuvelerna. Fascineras över hur smidigt de löst detta.
12:42 - Ida undrar igen varför de har fått allt. Elin och Karl är nu övertygade om att hon men12ar Hogwarts.
12:43 - Springer tillbaka till början igen för att se baksidan också.
12:44 - Konstaterar att framsidan var snyggare.
12:45 - Karl undrar vad "sovereign" betyder, Elin funderar på att hitta på något men låter bli.
12:46 - Elin skriver upp svåra ord, Karl och Ida hittar världens största bålskål i guld.
12:48 - Elin konstaterar att hade hon fått ta kort, hade hon tagit kort på de 2 ton tunga dörrarna och inte kronorna.

13:01 - Elin och Ida tar beslutet att inte köpa glass utan satsa på mat istället.
13:02 - Karl konstaterar "Jasså, är det så det blev bestämt nu", i sin mest pappa-lika röst.
13:12 - Konstaterar att engelsk mat mest bara är konstig.
13:15 - Tre baguetter med stekt lök och märklig korv.
13:16 - Nåja, vi fick sitta i alla fall.

13:49 - Börjar kollektivt lessna på Towern, men det är för mycket kvar att se för att kunna gå hem.
13:52 - Elin hör en spanjor referera till The King's speach och fnissar.
13:54 - Karl känner sig inte träffad av lappen som lyder "Gentlemen please remove your hats" utanför kapellet något Ida påpekar.
13:58 - Fyra våningar av brittisk historia avklarad.

14:04 - Ida tycker att Elin ska vara med på några kort från Towern.
14:05 - Karl undrar varför Elin står och blåser på honom.
14:12 - Mycket besvikna på innehållet i "Bloody Tower", inget blod någonstans och alldeles för lång kö för att komma in och titta på ingenting.
14:21 - Lämnar Towern, övernöjda.

14:32 - Konstaterar att det nog inte kommer någon Circle line för att de oss tillbaka till Baker street och Madame Tussauds.
14:35 - Elin drar med sina syskon in på District line, övertygad om att vi kan åka en station och sedan ta Hammersmith & City line till Baker street.
14:40 - Elin börjar tvivla på att det går fortare när tågen bara kommer var 15 minut till Aldgate East.
15:08 - Elin är äckligt nöjd med sig själv när vi kliver av på Baker street och tackar året i Japan för att hon vågade göra det där.

15:13 - Tar VIP-hiss upp på Madame Tussauds.
15:14 - Elin och Ida överger Karl för att gå på toaletten.
15:16 - Någon tror att Karl är en vaxdocka.
15:18 - Syskonen återförenas.
15:22 - Elin och Karl roar sig med att knuffa fram Ida till Robert Pattison dockan.
15:23 - Elin försöker ta kort på sig själv med Sean Connery för att skicka till Cedric. Ida måste hjälpa henne.
15:26 - Karl känner inte att han behöver stå i kö för att ta kort tillsammans med Jack Sparrow. Elin och Ida tycker det är det viktigaste idag.
15:34 - Kort taget.
15:35 - Elin klagar på att det är fel Sherlock Holmes.
15:49 - Karl muckar lite med en fotbollstränare (?) som Elin aldrig hört talas om.
15:50 - Batteriet i kameran tar slut.

16:02 - Elin har nya batterier i kameran och Karl skickar Ida att posera med Johannes Paulus II för att skrämma bort andra människor.
16:05 - Konstaterar att Obamas docka ser ut lite som karikatyrbilderna på honom.
16:07 - Vem bryr sig om David Cameron när Winston Churchill, Margaret Thatcher och Tony Blair också står utanför 10 Downing street.
16:08 - Vad gör Gadaffi där?

16:10 - Går in i Skräck-spök-något.
16:11 - Ida ber Karl ta hennes andra hand trots att hon redan hänger sig fast i Elin. Karl tar Elins hand och Elin är nöjd med det.
16:12 - Karl går först, Elin och Ida blundar.
16:15 - Elin och Ida öppnar ögonen igen och Karl konstaterar att det var skönt att det var några framför honom som avslöjat det läskiga på vägen.

16:37 - Går in i Marvelhjältarnas värld.
16:39 - Karl blir tagen av Hulken.
16:45 - Hamnar utan planering längst fram på en 4D-bio som just ska börja, vilket är enda anledningen till att Elin inte berättar varför 4 dimensioner är svåruppnåeligt om man inte räknar med tiden och tiden är ju alltid där, alltså är 3D egentligen 4D.
16:55 - Konstaterar enhälligt att 4D-bion var det bästa under hela dagen.
16:57 - Elin berättar om varför 4D är en konstig benämning.

17:03 - Elin skäms lite för att be om att få gå och titta på 221 b Baker street.
17:05 - Konstaterar att 221 b Baker street ligger mellan 237 och 241 Baker street...
17:11 - Elin tar det mogna beslutet att inte köpa några Sherlock Holmes-böcker eftersom hon inte ens orkar läsa klart de hon har.
17:12 - Karl undrar om Elin vill gå in i själva lägenheten.
17:13 - Elin säger att det är bra så där...för egentligen är det ju fel Sherlock.
17:15 - På Elins dumma initiativ börjar vi gå hemåt.

17:40 - Hittar en pub.
17:42 - Elin och Karl beställer en pint öl var. Ida vill ha vatten.
17:58 - Konstaterar för 5:e gången att det här nog kunde vara den perfekta dagen.
18:10 - Ida och bartendern missförstår varandra och Ida nöjer sig med att titta på när hennes syskon dricker en öl till.
18:16 - Karl säger något galet som jag svurit att inte säga till någon.
18:32 - Ingen vill gå.
19:01 - Går.

19:24 - Tillbaka till hotellet, vad då mat?
19:30 - Dricker Resorb.
20:04 - Elin tvingar iväg oss på middag. Pizza.
20:20 - Karl funderar på hur daten vid bordet bredvid oss går när killen bara sms:ar och Elin konstaterar att det är bra att fara till platser där det inte finns någon matkultur att uppleva så att man kan äta pizza utan att fundera på det.
21:07 - Ida får ingen milkshake, men en gratis kaffe.
21:25 - Karl räknar ut hur mycket alla är skyldig vem på vägen hem.

21:40 - Hittar Ocean's 13 på Channel 5 US.

/Elin

London baby!

Till alla mina läsare på Eniro ;)

Här kommer en redogörelse över vad som hände i London innan upploppen och kravallerna. Tidanvisningarna är i minuter och timmar från att flyget lämnade Kallax 06:00 (eller Luleå Airport som den officiellt heter nu för tiden...fast det säger nog bara personalen på Arlanda).

- 1h 45 min: Fyra femtedelar av familjen Essner sätter sig i bilen.
- 1h 02 min: Elin glömmer sina solglasögon vid själv-inchecken.
- 1h 01 min: Karl ger Elin glasögonen.
- 0h 58 min: Ida ger Elin glasögonen igen efter att säkerhetskontrollen passerats (men hon glömde dem inte!
- 0h 50 min: Karl köper 2 Twix till frukost eftersom han inte åt någon hemma.
- 0h 20 min: Elin upptäcker att hennes linne är smutsigt.
-0h 15 min: Boardar.

0h 25 min: Ida kan inte äta frukosten eftersom hon är orolig för att hennes syskon ska kittla henne.
0h 27 min: Idas teori bekräftas.
0h 45 min: Elin törs inte sova efter att Ida fått ett av Karls fingrar i näsan.
0h 50 min: Elin inser att hennes solglasögon är kvar på Kallax.
1h 10 min: Landar på Alranda.

1h 30 min: Passerar säkerhetskontrollen utan att pipa.
1h 31 min: Två nunnor i säkerhetskontrollen bredvid piper.
1h 32 min: Ida tar paparatzi-bilder på nunnorna och mms:ar en kompis.
1h 38 min: Karl hittar Starbucks mha en terminalkarta.
1h 40 min: Elin och Ida trycker näsan mot fönstret vid Gate 39 medan Karl är försvunnen.
1h 47 min: Karl och Ida checkar in på Starbucks.
1h 48 min: Mamma gillar på Facebook.

3h 05 min: Syskonen Essner lämnar Starbucks.
3h 07 min: Taxfree-shopping.
3h 25 min: Elin provar solglasögon.
3h 26 min: Hennes syskon förbjuder henne att köpa några.
3h 30 min: Karl köper en bok.
3h 31 min: Ida sms:ar mamma och berättar.
3h 35 min: Ida måste matas och hennes syskon släpar henne till ett ställe där hon kan köpa korv.
3h 37 min: Elin köper också en.
3h 42 min: Elin missar Karl när hon kastar korvpappret. Han sitter 7 km bort.
4h 00 min: Elin köper glasögon...fast menar örhängen.
4h 10 min: Karl och Ida gör upp vilka regler som gäller i Vänd10a och samtliga syskon Essner konstaterar att regeln att lägga kort på varandra (vare sig sina egna eller andras) är fjantig.
4h 11 min: Elin funderar på om det är värt att läsa Sherlock Holmes. Konstaterar att det är det.
4h 43 min: Ida försvinner.
4h 49 min: Boarding börjar.
4h 53 min: Ida kommer tillbaka. Blir lagom slagen.

5h 05 min: Karl klagar på att vi inte åker första klass.
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Alla i kabinen dör.
5h 09 min: Ida grips som terrorist.

Alternativt slut:
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Ida försöker få Karl att lukta på hennes fötter, men är för stel för att få upp foten över knät. Karl är inte tillmötesgående och böjer sig ner.
5h 20 min: Elin upptäcker att hon spillt på kjolen också och försöker få bort det med en våtservett.
6h 05 min: Karl köper en öl eftersom vi insett att SAS inte bjuder på mat och Karl bara ätit två Twix idag.
6h 10 min: Karl tycker att ölen är liten.
7h 26 min: Karl väljer att gå på toaletten längst fram i planet (trots att vi sitter längst bak) för att kunna vicka på rumpan och visa upp sig.
7h 56 min: Vi landar på Heathrow och ställer om klockan.

8h 13 min: Elin förstår inte att kvinnan som ropar "Excuse me madam" pratar med henne.
8h 16 min: Insläppta i landet manuellt eftersom svenska pass inte klarade av tekniken.
8h 32 min: Sätter oss på Heathrow express och stirrar hjärndött ut genom fönstret.
8h 47 min: Når Paddington, Karl påstår att han känner igen sig, Elin säger att han blandar ihop det med Kings Cross.
8h 48 min: Elin känner också igen sig, men säger inget.
8h 50 min: Ingen lyckas höra vad killen på Burgerking säger, men vi betalar och ser trötta ut.
8h 52 min: Jag är övertygad om att Timmy från Rules of Engagement sitter bakom Karl.
9h 17 min: Elin funderar på vilken karta hon ska köpa för att hitta till hotellet och svär över att hotell inte har lika bra vägbeskrivningar som hostels.
9h 18 min: Ida föreslår att Elin ska köpa AZ London-kartan och Elin tar den utan att tveka.
9h 19 min: Elin inser att hotellet ligger utanför kartan.
9h 20 min: Beslut tas om att gå på pure chance åt det håll dit hotellet ska ligga i alla fall.
9h 25 min: Hittar en cykelkarta och inser att hotellet bara är en gata bort. Elin är äckligt nöjd med sig själv och försöker att inte visa det.
9h 27 min: Syskonen Essner utbyter blickar (i det som skulle visa sig vara) världens sämsta hiss och konstaterar att personalen i lobbyn verkligen inte var service inriktade och antagligen hade arbetat där för länge.
9h 30 min: Däckar framför CSI: NY som visas på Channel 5 US.

11h 14 min: Tvingar sig ur sängarna för att inte missa hela den första dagen i London.
11h 18 min: Hittar restaurangen Kalle på Spången på vägen till Paddington station.
11h 22 min: Hittar Paddington station.
11h 25 min: Inser att de gått ner i fel station och kan inte ta Circle line till Westminister utan får tar Bakerloo line till Embankment istället.
11h 28 min: Elins hjärta hoppar lite när vi passerar Baker street.
11h 52 min: Karl tror vi ska gå åt vänster.
11h 53 min: Elin ser London Eye till höger.
11h 56 min: Elin tror att vi är på bron som förstörs i filmversionen (men inte bokversionen eftersom den inte var byggd 1997) av Harry Potter och Dödsrelikerna.
11h 57 min: Ida bekräftar detta.
12h 07 min: Hittar biljettluckan för "Priority tickets" för att hämta ut de förbeställda biljetterna.
12h 08 min: Sommarvikarien bakom disken ropar på hjälp eftersom han glömt bort hur man gör. Syskonen Essner känner igen sig från jobbet på Apoteket Lejonet.
12h 09 min: Mannen som kom för att hjälpa fördriver tiden med att fråga varifrån vi är, Elin berättar och pratar på. Sommarvikarien ser upp och säger "Jag pratar lite svenska."
12h 10 min: Det konstateras att han inte alls gör det, men han hade lärt sig lite av några svenska killar han rest med förra sommaren. "Tack" var inte ett av orden han lärt sig.
12h 28 min: Kliver på London Eye, kontrollerar tiden med hjälp av klocktornet på Palace of Westminister. Elin är för snobbig för att kalla klocktornet Big Ben.
12h 42 min: Konstaterar att det inte märktes när kapseln förfyttat sig högst upp.
12h 57 min: Kliver av London Eye.

13h 10 min: Elin dumler och konstaterar att hon "bara är så glad att vara här" medan vi går över Westminister bridge.
13h 13 min: Syskonen Essner utför industrispionage i en källare som innehåller en Boots. Diskuterar skavsårsplåster och avregleringen av det svenska apoteksmonopolet med den uttråkade personalen som inte ansåg att deras butik var representativ för kedjan.
13h 23 min: Karl tar den enda bild Elin känner för att lägga upp på Facebook, tyvärr är den fortfarande på hans iPhone.
13h 32 min: Den desperata jakten efter någonstans att sitta för oss till Buckingham palace.
13h 35 min: Konstaterar att det rent logiskt inte finns några billiga caféer i närheten.
13h 42 min: Når Piccadilly Circus och Elin kommer ihåg att Tjowaltjowski påstått att det är världens mest Starbucks-tätaste område.
13h 43 min: Tjowaltjowski måste ha fel.
13h 45 min: Hittar ett Starbucks ändå.

15h 53 min: Däckar igen i sängarna på hotellrummet med öl, chips och trekantsmackor som får alla att tänka på Japan.
16h 00 min: CSI: Miami börjar.
17h 00 min: CSI: Crime Scene Investigation börjar.
17h 12 min: Elin somnar.

Dag två och kanske lite bilder kommer en annan dag...eller bara ett annat inlägg.

/Elin

Den här vinröda gatan

Kan vi få betala?

Så jag var i Amsterdam i helgen. Ber om ursäkt för att det här inlägget kommer så sent, men jag har varit i skolan 8-19 måndag och tisdag så tiden och orken har inte riktigt funnits förrän nu. Det var inte fullt så fint väder som på bilden över, men Isabelle har alla våra kort på den här underbara skylten så jag lånar den här så länge.


När man berättar att man ska till Amsterdam frågar folk alltid vad man ska göra där och innan man hunnit svara så undrar de om man ska knarka/röka på/köpa horor. Fast vi hade inte planerat att göra något av det...och det sa vi. Fast frågan var ju då vad vi faktiskt skulle göra i Amsterdam.

När man reser till, säg Paris, finns det massor med saker som man "ska" göra: Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, Notre-Dame etc...När man ska till Amsterdam finns det...hasch och horor. Vi sökte på internätet i jakt på saker att göra och se, men listan kändes ändå ganska torr. Museer och...museer. Förutom att vara en drogliberal stad (eller kanske just därför) verkar konstnärer och målare stortrivas i Nederländerna. Så det hängde många tavlor på väggarna även på Rijksmuseet. Jag har fått viss förståelse för varför folk tycker det är tråkigt att gå på museer när man inte kan något om det som visas upp. För er som inte visste det så är (eller var?) van Gogh, Rembrandt och Vermeer nederländare...den förste hade ett eget museum i Amsterdam, den andre ett hus (huset där han bott) och den tredje lite väggutrymme på riksmuseet.

Något jag var okunnig om var det i Amsterdam som Anne Frank, flickan med dagboken nu vet, gömde sig under andra världskriget. Huset där de gömde sig har blivit museum, så det hade man ju kunnat titta på, men vi gick förbi och tog kort på skylten istället. Det var dock lång, lång kö för att komma in...och nu var det lågsäsong, så jag är inte säker på att jag vill tillbaka när det är högsäsong.

Så ja vad gör man i Amsterdam? Vi gick mycket, trots det dåliga vädret, och konstaterade att Amsterdam är en otroligt vacker stad och jag tror inte att mina bilder gör den rättvisa. Det kändes gemytligt med kanalerna, de smala, sneda husen, julbelysningen som satt kvar på vissa ställen och smala gator. Det visade sig också att det var en väldigt liten stad...eller en liten stadskärna i alla fall. Kartan var inte alltid jättepraktiskt eftersom gatorna i staden går runt i en halvcirkel och de glömde bort att sätta ut gatnamnen emellanåt...men då staden var liten blev det bra ändå.

Maten vi åt var jättegod! Snabbt beskrivet var det kött, hemgjorda pomes och majonnäs. Hur gott som helst och överallt verkade det finnas steakhouses eller tapasbarer. Coffeeshops, caféer och gaybarer fanns det också väldigt gott om. Det var länge sedan jag ätit så bra mat faktiskt och det var inte speciellt dyrt heller. Sen, den som inte vetat att Heiniken var ett nederländskt öl vid ankomsten till Amsterdam så har jag svårt att se hur man skulle lyckas missa det väl där. Utanför (nästan) alla restauranger fanns skyltar som sa att de sålde Heiniken och på diverse större byggnader fanns ännu större skyltar.


Jag märker att jag börjar få slut på saker att skriva och berätta. Vi var ju trots allt bara där i två dagar. En sista sak jag måste printa ner, eller egentligen två, och det är nederländarnas språkkunskaper.
Först, efter att mina senaste utlandsvistelser båda har varit i Japan så var det fantastiskt skönt att dels kunna läsa allt som stod överallt (även om jag inte kunde förstå det), dels att nederländarna är otroligt duktiga på engelska och dels att personen jag var där kunde kommunicera lika flytande med alla omkring oss som jag. Visserligen kunde väl jag och Jessica lika mycket japanska när vi var där, men det var ju inte som om vi var flytande för det.


Det var jätteskönt att kunna prata med alla, alltid. Utan att ens behöva fundera på det eller förplanera meningarna jag skulle säga. Istället var det bara att säga det. Så där bara. Som om jag varit i Sverige...och alla i Nederländerna kan verkligen engelska. Svenskar brukar påstå att nederländare är de icke-native-speakers som är bäst i världen på engelska, men samtidigt så brukar nederländarna säga att det är svenskarna som är det. Min analys (efter två dagar i landet) är att de ligger (minst) en generation före oss, alltså att även de äldsta är flytande i engelska. Så ge oss en generation till så kan vi kriga på riktigt! Jag ger cred till skolsystem och de vettiga TV-nissarna som inser att det är dumt att dubba program (något de inte gjorde i Nederländerna heller).

Sen var det nederländskan i sig då. Jag har, ända sedan jag hörde språket för första gången, påstått att nederländska är de flesta europeiska språk samtidigt! När man hör det så tror man hela tiden att man ska förstå vad de säger, men nej det är totalt omöjligt! Det är stört hur man kan känna igen allt och sedan inte förstå något! Att kunna svenska och engelska och förutom det känna till lite tyska borde man verkligen, verkligen klara av språket. Det finns inte så mycket mer. Kanske lite franska ibland? Att läsa det är fantastiskt lustigt, där kan man verkligen se hur blandat språkeländet är. Vi såg (men tog dumt nog inga bilder på) affischer där det stod saker som "Open dag" eller "Snel, safe & spectaculair".

Jag har lärt mig säga två saker på nederländska. Det ena är "Va?" och det andra är meningen som står högst upp i inlägget "Kan vi få betala?". Ja, det är mer svenska än något annat. Det första är jag inte ens säker på är likt det man säger på nederländska, men då vi (spontant och relativt dumt) svarade detta när de tilltalade oss på nederländska så upprepade de vad de sagt som om vi inte hade hört dem. Så jag drog slutsatsen att det var något som var likt det nederländare säger när de inte hör/förstår. Den andra meningen sas överraskande nog av den nederländske mannen som satt bredvid oss på ett fik när han ville betala, så jag var tvungen att fråga servitrisen om vi hört det vi trott att vi hört...och det hade vi. Fascinerande språk det där!

En till sak jag inte visste om Nederländerna var att Waterloo låg där 1815. Nu ligger det i Belgien. Ja, fysiskt låg det där även 1815, men då tillhörde det Nederländerna och vi vet ju alla vad som hände där (annars tipsar jag om Eurovisionvinnaren 1974).

Sen avslutningsvis lite bilder på hus i Amsterdam som inte ser ut att vara direktimporterade från 1700-talet och som inte lutar åt alla vädersträck samtidigt.

Sen finns det ju ytterligare några saker som man förknippar med Nederländerna: väderkvarnar, träskor och tulpaner. Tyvärr inte jättemycket tulpaner under februari, men blomstermarknaden var ändå i full fart. Det var mysigt, och riktigt, riktigt turistiskt. Jag undrar om man någonsin skulle tro att ett annat land skulle bli den största exportören av tulpaner...eller om man bara skulle ignorera detta och bestämt fortsätta hävda att det är Nederländerna.

/Elin

Stora stendraken, är du vaken?

Jag gör så mycket roligare saker än att skriva blogg just nu...jag läser boken om Anckarström, utforskar Stockholm i slutet på 1700-talet, förundras över att borgmästar Munthe funnits på riktigt (hans son hette Karl) och att sången var en nidvisa skriven av hattpartiet i slutet av frihetstiden (hattpartiets ene ledare under Gustav III:s tid hette förresten Axel von Fersen d.ä., pappa till Axel von Fersen d.y.) och söker i mina gamla tidningar efter samma saker som Brunner skriver om i sin bok.

Trots det borde jag nog skriva några rader, för igår sparade jag nämligen in en resa till Kina. Egentligen inte, muren står ju fortfarande där och väntar på att jag ska besöka den. Tar jag mig till Kina (jag och Elina har planer på att göra det innan 50...) så lär det bli ett besök till Xian ändå...även om jag kikat lite på deras huvudattraktion redan nu.

Terrakotta armén, det enade Kinas förste kejsares armé av lerjättar, har varit på besök i Stockholm sedan augusti. Utan att någon av mina stockholmare har varit medveten om det, FY SKÄMS. Vad är vitsen med att bo där om man inte bryr sig om när världsarv kommer på besök?

Nio stycken av de stora soldaterna var där. Nio kineser i lera stod där i glasmontrar i en gruva/grotta/håla under Östasiatiska museet i Stockholm. Tysta, bastanta, allvarliga. Väntande på att kejsaren ska ge dem en order. Antagligen större än de största kineserna på den tiden, lite över svensk medellängd idag. De är redo, de har varit redo i över 2000 år. Under jorden. Fram till 1970-talet. En gång i tiden (för 2000 år sedan och fram till dess de stötte på syre igen) var de målade i vackra färger, det finns fotografier på dem just som de grävts fram. Syret tar bort färgen, långsamt bryter den ner statyerna.

Officer

Körsven (alternativt "Han som skakar fienden som varit olydig")

Every body was Kung-fu fighting

Många tror att alla dessa statyer är unika, att det inte finns två som är likadana, but sorry to disappoint you det är de inte. Kinesernas massproduktion startade för över 2200 år sedan. Det fanns ett visst antal huvudet, ett visst antal överkroppar, ett visst antal underkroppar osv osv och sen sattes de ihop för att skapa en stor mångfald av olika statyer.

Kommande kejsare var inte lika extravaganta i sina begravningar eller bara inte lika paranoida när det kom till efter-döds-attacker. Sen kan det vara för att de också såg de stora terrakottasoldaterna som en anledning till den förste kejsarens fall och de inte ville göra samma misstag själva.

Lite paranoida må de ändå ha varit då de gjorde små terrakotta arméer som ser ut som leksaker i jämförelser med vad den förste kejsaren gjorde.

Samtliga kejsare nöjde sig dock inte med soldater utan hade med sig hundar, hästar, fåglar, tjänsteflickor och allt annat man kunde tänka sig för efterlivet.

Sist en bild på slottet sett från Skeppsholmen. Den är ganska vacker vår huvudstad...och att tänka på stadsdelarna i form av kanji är fruktansvärt roligt.

Jag kan fejka fotboll

Det sägs att psykopater kan fejka känslor, att de lär sig känna igen ansiktsuttryck och kan härma dem i situationer som de känner igen. Jag är lite samma sak när det kommer till fotboll, jag kan fejka fotboll tillräckligt väl för att folk i alla fall kan tro att jag bryr mig. Detta efter att ha tittat på pappa när han hejat på fotboll under många år. Jag vet ungefär var och när man ska klappa, vilka gånger jag ska säga "Neeeeeej" och andra intressanta ljud. Jag kan nog få folk att tro att jag är riktigt känslomässigt engagerad i fotboll om jag vill.

Igår ville jag! Det blir mycket roligare att titta på fotboll om man låtsas att man bryr sig. Välja ett lag och sedan heja arslet av sig. Igår var valet lätt, det blev såklart Japan och inte bara för att jag var rädd att de skulle döda oss ifall Japan förlorade. Som det dock stod klart i förra inlägget så var det inget jag hade behövt oroa mig för även om jag varit det största Paraguayfanset.

Matchen i sig var ingen höjdare tyckte jag (aldrig kul när det är mållöst) och jag vet inte om Japan var duktiga på att bryta passningar eller om det bara kändes så för att alla skrek hela tiden. Man lärde sig snabbt namnen på alla de japanska spelarna dock: Honda (såklart), Kawashima (målvakten), Abe, Komano (stackarn som missade straffen), Nagatomo (vars kanji jag satt och funderade på hemskt mycket), Endo, Matsui, Tanaka (självklart är det en Tanaka med), Okubo, Nakazawa och Hasebe...sen bytte de in Nakamura, andra byten har jag inte koll på eftersom jag inte kunde deras kanji.

Kommentatorerna pratade nog den snabbaste japanskan jag någonsin hört, vilket gjorde att jag inte hörde så mycket av det (i kombination med att ljudnivån var som den var) men de saker som jag faktiskt hörde var samma dumheter som svenska kommentatorer: "Vem kommer de byta in? Vem? Vem? Vem? Japan har bara gjort ett byte än, undra hur de tänker? Blablabla".

Jag hade med mig mina hörselproppar! De gröna, bra, med ett snöre som jag fick i julklapp av pappa för många år sedan. Var inte jätteimponerad av dem just då, men nu har jag de faktiskt alltid i min handväska för man vet faktiskt aldrig när det kan vara bra att ha dem. Igår var det hemskt bra att ha dem, när jag satt på ett betonggolv och tittade på när Japan förlorade åttondelen i VM i herrfotboll.

/Elin

Talet som verkar ha ändrat meningen på ett koncept

År 1945, då Japan kapitulerade, höll kejsare Shouwa ett tal till sin nation för att berätta detta. Problemet var bara att han glömde bort att säga att de faktiskt förlorat, kapitulerat, gett upp. Jag tror att detta har påverkat japanerna i deras sätt att se på förluster nu när självmord är olagligt. Men mer om det om en stund.

Japan spelade sin första åttondelsfinal i herrfotboll utanför Japan igår. Jag hade aldrig fått för mig att fotboll var en så stor grej i Japan, att det var lite som i USA att det bara är hardcore fans som följer och sen inte mycket mer än det. Fast då hade jag ju glömt att alla är hardcore fans i Japan, eller i alla fall att det finns nog av dem för att fler människor ska följa fotboll i Japan än i Sverige.

På grund av tidsskillnaderna så missade vi ju förra matchen som Japan spelade då de brutalt slog ut Norden ur VM för den här gången (tycker f.ö. att Norge och Finland kan börja ta lite ansvar när det kommer till fotboll också) och det var så tråkigt att se på nyheterna sen om hur extatiska alla blivit och hur de hade firat på gatorna. Det ville vi också vara med om! Japansk segeryra!

Därför bestämde vi (jag, Jessica, Pernilla och Lam) att vi skulle se åttondelen i Osaka, där de galnaste människorna verkade se matchen ändå. Jag frågade på hostelet om hon i receptionen visste något bra ställe att se det på, då tittade hon på mig och frågade: "Are you going to support us?" och efter att jag gått med på det (varför jag nu skulle ha velat heja på Paraguay?) sa hon glatt "This is really big for us!" och berättade sedan vart vi kunde gå. Jaha, tänkte jag, det kanske är större med fotboll i Japan än jag trott.

Vi hade hoppats på en storbildsskärm, men då Japaner inte verkar förstå varför de skulle ta bort sin reklam för en kväll och titta på fotboll på de enorma, blinkade skärmarna så blev det att vi följde efter en host (typ en sån här) till en sportbar som hette OJ! och där satt vi på golvet på en blå pressening (samma som de använder när de tittar på sakura och super) och hävdade bestämt att vi hejade på Japan och INTE på Paraguay.

Jag tycker att Sven Jerring kan få inleda själva matchreferatet:



Det Jerring inte visste, för jag antar att Jerring inte suttit på en blå pressening i en sportbar belägen i en källare i Osaka, är att han pratade lika mycket (om inte mer ifall man ser utifrån gårdagens match) om de japanska supportrarna.

Nationalsångerna har sjungits och matchen ska snart börja, alla är spända på hur det ska gå! Kommer Japan att gå vidare i ett slutspel i VM i herrfotboll för första gången någonsin?

För er vars japanska är lite knackig så skriker de bara namnen på spelarna som är närmst i bild.

Inkast för Japan, första halvleken:

Japan har bollen

Nippon...Nippon...Nippon, Nippon, Nippon...
Är det bara jag som tycker att de lånat lite takter från Wild dancer?

Honda (Japans svar på Zlatan om man ser till hype) ska lägga andra straffen efter att stackars Komano missat den tredje straffen. Spänningen var olidlig, om han missade nu så skulle Kawashima inte få chansen att bli matchhjälte genom att rädda nästa straff...om Honda missade den här straffen skulle Japan vara ute ur VM för den här gången.

Volvo! Volvo! Volvo!

Cardozo (den enda spelaren från Paraguay förutom Santa Cruz och Da Silva som de japanska kommentatorerna kunde uttala så att vi fortfarande förstod att det var den spelaren de pratade om) satte den femte straffen och Japan förlorade. Utslagna ur VM och ingen chans på ytterligare fyra år. Det skar lite i hjärtat (eller det hade gjort det om man inte hade ont i rumpan och var trött och egentligen bara var nöjd med att matchen slutat) och jag tänkte på hur det är i Sverige när landslaget förlorar: folk blir tysta, muttrar lite, gråter...luften går ur en helt underbar fest. Stackars japanerna, självmord på gatorna nästan med tanke på hur exalterade de varit hela tiden, hur viktigt det ändå verkade vara för dem...

Paraguay har lagt sin sista straff...

WTF? De fortsatte heja som om det skulle vara fler straffar och tre sekunder efter att filmen är slut så tänder de lamporna och drar igång en nattklubb, inte för att de slutar skrika Nippon för det. På TV kan man se de japanska spelarna gråta och visa sin besvikelse, runt omkring jublar de japanska supportrarna som om de vunnit finalen...

Vi gick därifrån, som svensk är man ganska dålig på att sitta i rökiga lokaler en längre tid nu mer och följde horgatan tillbaka till centrala Namba (glömde säga att OJ! låg på en gata där unga flickor och pojkar stod i utmanande kläder efter husen och liksom bara väntade på att bli köpta). Vi skakade på huvudet åt att japanerna inte verkar ha förstått att de förlorat och att vi kanske skulle säga till dem att det inte blir någon mer fotboll och vi beklagade oss över att vi inte sett Japan - Danmark...för tänk vilken fest det hade varit! På nyheterna hade vi sett folk som klädde av sig och hoppade ner i ån vi var på väg till med flaggor om halsen. Det hade varit något att se! Japansk segeryra. Vi svängde runt hörnet...

Det finns inte ord att beskriva vår förvirring i det här läget, för vad höll de på med? Skulle de inte gråta och begå rituellt självmord? Vilken svensk med självrespekt och en gnutta patriotism skulle bada i fontänen vid Sergels torg om Sverige åkte ur VM? De hoppade och de hoppade och de skrek och de skrek och vi bara stod där och förstod inte. Till sist var jag tvungen att fråga en kille som hoppat (självklart iklädd en Honda-tröja) varför de hoppade, han log (!) och sa: "Sakka- wo maketta yo!" (Vi förlorade fotbollen). Jag fortsatte med att de gjorde ju samma sak när de vann och då skrattade han bara. Japaner...Vi tror inte de förstår konceptet med att förlora.

Jag har teorin de bara vill ha en anledning att bli nationalistiska och igår firade de bara att de slapp titta på fotboll mer! Det brukar ju jag fira mer eller mindre och med tanke på hur japanerna reagerade på att Japan var ute ur VM så kan de ju inte vara ledsna för att de är ute. Killen som hoppade visste ju uppenbarligen att de hade förlorat, men att det var något som de skulle se som ett nederlag verkade oklart för dem. Undra vad Shouwa hade haft att säga om det...

/Elin

Tillbaka på hostel i Osaka

Nu har vi inlett sista etappen på resan och oj vad skönt det är. Jag hade gärna hoppat över det här och redan varit på ett plan tillbaka till Sverige, men vi ska väl se vad vi lyckas komma på att göra. Idag är planen att gå på Spa World igen och sedan titta på fotboll och sitta uppe till första tåget börjar gå i morgon eftersom Pernilla och Lam inte kommer hem med sista.

/Elin

Det blir en dag på stranden

Inte många dagar man kan säga det i Japan, men det blev faktiskt en dag på stranden idag. Pernilla och Lam hade (mha facebook!) fått nys om en jättemysig strand bara några stationer utanför Kobe. När jag säger "jättemysig" så menar jag inte Aldersjön (alla som varit på Alder borde förresten läsa den där artikeln, askul) och jag menar inte stränder som de som min kära familj ligger vid på Kreta...utan jag menar en jättemysig japansk strand med massor av betong och vågbrytare! Fast det var rent, inget skräp någonstans och de höll på att bygga upp små caféer för säsongen. Jag och Jessica hade tänkt klaga på den och jämföra den med Thailand och massa annat, men vi kunde inte...den var för fin. För att inte tala om hur tomt det var! Fast det är klart, det är måndag idag.

Först trodde jag att detta skulle vara det mest fascinerande med dagen. Sen trodde jag att det var insikten att solen nästan stod mitt på himlen, då insåg man igen hur långt söderut Japan faktiskt är. Efter det trodde jag att det skulle vara mängden av tatuerade japaner som obekymrat gick omkring överallt, vi undrade om det var en gansterstrand eller om det bara var så att de med tatueringar kom hit för att de inte kunde bada någon annanstans.

Jag hade fel. Det mest uppseendeväckande på stranden var en japansk man, vi kan i alla fall kalla honom det för enkelhetens skull. Han stod jättelänge och tittade på oss, iklädd en rosa cowboy-hatt och små shorts. Vi tyckte inte riktigt om att han tittade så mycket eftersom vi överlag inte gillar när folk stirrar, men vad kan man göra? Japaner är knäppa. Sen satte han sig ner nära oss och började klä av sig...och wow, han hade bikini på sig och en tatuerad ros på låret. Det var en han, vi är helt säkra på att det var en han...det syntes i bikinitrosan om man så säger. Han slutade aldrig stirra och det gjorde oss hemskt obekväma. För att inte tala om att han vinkade till oss trots att han satt så himla nära. Sen ville han att vi skulle ta kort på honom med hans mobilkamera...Lam fick göra det.

Överlag en trevlig dag på stranden som resulterade i att Jessica blev helt rödbränd eftersom hon väntade lite för länge med att smörja in sig. Jag badade i solskydd från stunden jag tog av mig kläderna, tror ändå jag lyckats skramla ihop lite färg...vill ni se hur blek jag är kan ni dock gå in på Pernilla och Lams blogg, för där ligger en snygg bild på det ;)

Lam ansågs förresten vara världens pimp eftersom han hade tre västerländska tjejer! You go Lam! Pimpin' is easy!

/Elin

Ingenjörer, kineser, fotbollsplaner och självmord

När man turistar i Japan så far man vanligtvis inte om Kobe. Det finns inte så mycket att titta på i den här staden och jag tror att jag skulle rekommendera folk att komma hit lika mycket som jag rekommenderar folk att fara till Chiba...Inte alls med andra ord. Försöker till och med övertala tjejen vi träffade i Hiroshima att stanna i Nishi-Chiba istället för Chiba (som hon av någon outgrundlig anledning ska till). Nishi-Chiba kan ha ännu mindre att erbjuda än Chiba, men där finns Plumeria...och the Indian place vars namn ingen vet.

Det finns dock två, tre saker som man kan uppmärksamma som turist i Kobe (vilket då kan vara två, tre saker mer än i Chiba) och det är China Town (varför nu de ska ha städer överallt?), ett berg man kan gå upp på, Harbourland (som nog mest är kul om man är lite mindre än Ida), IKEA och ett monument över jordbävningen 1995. Efter fem dagar i Kobe hade vi bara bockat av IKEA och en lunch på Harbourland. Så idag, eftersom det var kasst väder, tänkte vi göra resten!

Bit av en väg som förstördes av jordbävningen som mätte 7,2 på richterskalan (7 på Japans egna skala) bevarades som ett minne av hur hjälplösa vi är inför naturkrafterna. För att vara en så enorm jordbävning verkar det dock ha varit få som dog (om man tror på wikipedia och inte den engelska översättningen vid monumentet som verkar ha klumpat ihop skadade med döda), men de materiella skadorna verkar ha varit enorma.

Mer uppseendeväckande än allt som förstördes är enligt mig allt som inte förstördes; höghus stod kvar, motorvägar som befann sig flera meter över marken stod kvar (även om det inte skulle rekommenderas att köra på dem) och de konstgjorda öarna sjönk bara några meter. I ett års tid gick vi nog alla omkring och funderade på hur duktiga japanerna egentligen var på att bygga jordbävningssäkra hus och ja, hatten av till japanska byggingenjörer. Om allt hade sett ut som vägen de sparat, då hade det varit långt många fler döda. Inte minst då de flesta dog i bränder, antagligen orsakade av gasledningar...vår japanska svek oss när vi tittade på informationsfilmen.

Sen tog mina kort på det vi skulle se slut och Jessica har varit smart nog att lägga sig och sova, men jag tog internet och bloggade istället. Vi tog oss till China Town och funderade mest på om de asiater vi mötte var kineser eller japaner. Svårt att avgöra. Sen tog vi också det mogna beslutet att inte gå upp för berget eftersom det var så molnigt att vi ändå inte skulle ha sett något.

Det senaste tillskottet i min jidouhanbaki-serie. Gillar den här bilden, kanske mest för att den ser så öde ut även om det var fullt med folk omkring oss.


Här tränar nästa uppsättning av japanska landslaget i herrfotboll...kanske. Planen är fjantigt liten och ja, jag tror faktiskt att det är hall som i en träningshall. Det är höga nät omkring i alla fall så att bollen inte kommer ut på motorvägarna som går på två sidor om planen. Tar av en till hatt för de japanska fotbollspelarna i herr-VM för att de har tagit sig så långt från den här planen.

Sist måste jag visa detta! Vårt tåg var 7 minuter försenat igår. Det händer väldigt sällan i den japanska kollektivtrafiken. Alla tåg, åt alla håll, var försenade. Det hällregnade visserligen, men till skillnad från SJ är JR förberedda på alla väderleksförhållanden som finns i landet där de kör. Vi försökte läsa oss till vad det var som hänt (även om första gissningen var "självmord" för det är enda anledningen vi råkat ut för det här innan), men våra kanjikunskaper tog oss bara så pass långt att något hade hänt just efter 10 mellan två stationer (som jag tror ligger en bit västerut) och att tågtrafiken skulle vara normal igen efter 12:20 (så i var ju hemskt nära att missa att tågen överhuvudtaget var sena).

Jag la kanjina i rubriken på minnet och slog upp dem när jag kom hem. Översättningen lydde: "traffic accident resulting in personal injury or death"...suicide by train med andra ord.

Nu ska jag också lägga mig så att jag orkar bära min väska ut till Pernilla och Lam för vägning i morgon!

/Elin

Men det var gratis!

När min familj var i Japan hade jag ingenting planerat utom vad vi skulle göra på julafton (även om jag inte delat med mig av planerna) och vilka restauranger jag ville ta dem till och eftersom det regnade blev planen för dagen att gå till en restaurang som Pernilla och Lam gillar.

För 4000 yen fick vi en sallad, en soppa, en pizza, två pastarätter och fyra desserter. Visserligen en japansk pizza, men när kyparen skulle gå så sa han att vi kunde få extra stor pasta helt gratis. Så vi tittade på varandra en stund, ryckte på axlarna och sa: visst!

Pernilla och Lam hade ju lite mer rutin så de beställde in fyra efterrätter av samma sort medan jag och Jessica provade lite hejvilt, men jag måste säga att det fixade sig bra.

Det var jättemycket pasta, jättemycket. Inte bara med japanska mått mätt utan även med västerländska mått mätt. Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi tagit extra pasta när Pernilla och Lam till och med visste att det var svårt att få i sig den normala, men vi tänkte att vi kunde sitta där länge. Sen helt plötsligt var all min mat slut och Lams mat var slut ungefär samtidigt. Jag vet inte hur det gick till, det tog bara slut. Pernillas mat också…borta. Jessica var den enda som inte orkade äta upp/hade vett nog att sluta.

Nu är det lite matkoma på den här sidan tangenterna och det var inte ens nästan nödvändigt att ha så mycket mat, men det var ju gratis så det hade ju varit dumt att inte ta chansen, för ärligt talat hur ofta har man chans att bli mätt i Japan?

Tråkigt nog verkar regnperioden verkligen ha slagit nu. Det vräker verkligen ner. Japan är rätt tråkigt när det regnar och vi är rätt klara faktiskt. Så då är det bra att man har saker som enorma pastamiddagar att se fram emot för att sätta lite guldkant på dagarna. Stort tack till Pernilla och Lam som visar oss de där guldkornen.

/Elin

(Poängteras bör att jag och Jessica delade på en 4000 yen-meny och Pernilla och Lam delade på en så vid ett tillfälle hade vi fyra pastatallrikar och två pizzor på bordet).

Fotbollskväll inställd pga fel tidszon

Jag, Jessica, Pernilla och Lam hade en toppenbra plan för dagen tyckte vi. Jag och Jessica skulle gå på stan, Pernilla och Lam i skolan och sen skulle vi träffas utanför där Portlinen går för att fara hem till Pernilla och Lam och laga soup curry. Efter maten tänkte vi dra oss tillbaka till Sannomiya för att gå på en sportbar och titta på Japan - Danmark.

Felet i planen var bara att Japan och Danmark spelade inte 20:30 japansk tid, nej de spelade visst 20:30 CET. Det betyder 03:30 japansk tid...attans. Needless to say så är jag inte tillräckligt hardcore för att sitta uppe hela natten för att titta på en fotbollsmatch. Den dagen Karl eller Ida spelar en VM-match 03:30 så lovar jag att titta, men inte en sekund innan det.

Det hade varit en askul match att se på en sportbar i Japan dock. 3-1 till Japan och vidare till åttondelen, japanerna hade blivit galna! För de bryr sig faktiskt lite, trots att det inte märks i stort att det är fotbolls-VM just nu. På vägen ut till Pernilla och Lam finns det dock fortfarande en fana som säger Korea and Japan 2002 FIFA World Cup.

Som parentes ska sägas att jag fick två gratiskramar när vi var på väg att möta Pernilla och Lam. När jag såg att de hade såna skyltar så öppnade jag armarna och sprang tjejen med snickarbyxorna till mötes och hon fick en lång kram. När jag släppte kom en kille med en likadan skylt och sa "Mig också! Mig också! Please!" Så han fick också en kram och efteråt sa han om och om igen att jag var jättestark...undra om han menade att jag höll på att krama ihjäl honom? Störtkul i alla fall.

/Elin

Annan betydelse av "heldag på IKEA"

För några jular sedan gav jag mamma och pappa en bok som hette ”Du vet att du är svensk när…” och en av dessa punkter var att man visste att man var svensk om man under en utlandsvistelse på längre än tre veckor besöker ett IKEA bara för maten. Vi är i Japan i fyra månader och vi är fullt medvetna om att vi är svenskar. Så ja…

Det var så lugnt och skönt där. Vi, jag, Jessica, Pernilla och Lam, strosade och sa egentligen ingenting medan vi promenerade genom visningsavdelningen. Mest kommentarer om att böckerna var på svenska och att en del möbler tydligen inte fanns i Sverige, jättekonstigt. Det är något märkligt med att komma in på IKEA faktiskt, vet inte vad det är och varför det känns lite extra som hemma.

Nu hade de å andra sidan Swedish week, vi antar att det är för att det är midsommar på fredag (för det är det väl?) och det hängde extra många svenska flaggor i taket och personalen hade midsommarkransar (och upphypade versioner av folkdräkter sydda i Marimekko-liknande tyg). Till på köpet pratade vi lite med svensk personal där som undrade om vi var där för det svenska seminariet de höll…vi sa att nej tack, vi visste nog om Sverige faktiskt.

...och om det inte var midsommar så var det kanske Viktorias bröllop

Jag åt femton köttbullar till lunch. När åt jag femton köttbullar senast? Å andra sidan fick jag bara två potatisar och nästan ingen lingonsylt. Snåla djävlar.

Men titta så goda de ser ut!

Vi kom till restaurangen vid 11:30-12:00 så där, runt 15 flyttade vi oss från barstolarna till sofforna längre in och vid 18 kom vi fram till att det nog var dags att gå hem. Fast varför då? Det fanns ju varmkorv att köpa nere vid utgången så vi (jag och Jessica) tänkte att det var ju lika bra att äta middag innan vi for från Port Island (den konstgjorda ö som Pernilla och Lam kallat sitt hem i ett år nu) och därför satte vi oss på det tredje stället på IKEA.

Det kan ha varit den bästa heldagen på IKEA någonsin. Det är svårt att förstå tjusningen med att sitta på ett folktomt IKEA och bara prata med vänner man inte sett på jättejättelänge. Det är det som är semester, att inte göra ett enda dugg utan bara ha det trevligt och ta den tid man vill med folk man tycker om (för att inte tala om att äta glass för 50 yen). Till detta hör, och jag tror att det är den biten som är svårt förklara för folk som inte har bott i Japan, att det är otroligt skönt att inte vara hemma. Att få sitta i en skön soffa, i ett rent och vältempererat rum, utan mögel…det är värt nästan hur mycket som helst. Framförallt när det inte var så högljutt på IKEA på en onsdag.

Eftersom vi inte bor på hostel i Kobe så har vi fått tvätta hos Pernilla och Lam idag, vilket var mycket uppskattat och har transformerat vårt lilla hotellrum till ett enda stort torkskåp (tvättlina över hela rummet). Att komma in i en japansk studentlägenhet igen väckte en del inte så trevliga minnen, den där oglorifierade delen av Japan som man aldrig får se som turist och som får oss alla att avsky landet. Den där delen som gör att man vantrivdes även när man hade det ganska bra. Under tiden det tvättades satt vi egentligen bara och pekade på saker som så lätt skulle kunna göra det så mycket trevligare (handtag på köksluckorna kanske? Måla om en gång vart 20 år?). Det är så lustigt det där, varför de inte bryr sig...för att inte tala om att både jag och Jessica kunde kläcka ur oss att vi tyckte lägenheten var fin! Hoppas Pernilla och Lam inte blev irriterade på oss för det, vi vet hur svårt det är att bo så där när ingenting blir rent, ingenting blir torrt och man bara vill hem till en lägenhet man vet inte kommer göra en sjuk.

/Elin

Kobe - skakat, inte bombat

Nu är vi i Kobe, på ett litet hotelrum som inte låter oss båda ha internet. Det kommer bli intressant hur det kommer gå.

Idag är det vår sista dag med JR-passet och vi har gjort vårt bästa att åka lite onödiga turer bara så att vi ska kunna få in lite mer pengar på det för vi har konstaterat att vi inte har tjänat något på att ha det. Vi skulle egentligen ha behövt en långresa till...synd att vi inte drog iväg till Inage när vi hade möjlighet ;)

När vi kom hit var det rätt fint väder, men nu spöregnar det! Asmycket. Det är rätt trevligt, eftersom det kom efter att vi kommit in. Jag kan också ha sett mina två första blixtar i Japan, jag har i alla fall inget minne av att jag skulle ha sett det.

I det fina vädret så passade vi på att gå ner mot Harbour land eftersom vi trodde att det skulle finnas mat där. Runt Kobe station finns det faktiskt väldigt, väldigt få restauranger som inte är izakayor eller yakiniku. Efter lite irrande hittade vi lite ramen mitt bland alla kobebiffar, men det gick så fort att äta att vi fortfarande inte fick checka in (vi försökte fördriva 2 h genom att äta lunch, men bara 20 min senare var vi klara) och därför gick vi omkring och vandrade i området.

Vi konstaterade lite förvånat att Kobe såg ut att vara en otroligt ojapansk stad, det var få blinkade skyltar, breda gator och inga telefonledningar i luften. För att inte tala om att husen såg västerländska och fräscha ut. Det var knappt så det fanns japaner där...fast det kunde ju också bero på att det var mitt på en vardag. Jag slängde ur mig kommentaren att det nästan såg ut som om Kobe också hade blivit bombad och då uppbyggd igen från grunden och allt samtidigt.

Senare på kvällen träffade vi Pernilla och Lam för vi skulle äta middag ihop och ta en liten förplanering för resten av veckan. Det blev lite olika don och sen blev vi sittandes i 3 h och bara pratade om hur Japan var. Bra och dåligt och konstigt och i förbifarten kom vi in på hur ojapanskt det såg ut nere i hamnen. Pernilla sa att det nog hade varit deras mål efter att de byggde upp efter jordbävningen och då kändes min kommentar från tidigare så fördummad. Herregud, det hände ju på 90-talet, känns som om man borde ha kommit ihåg det i alla fall.

Men Kobe då, skakat, inte bombat...och just nu väldigt, väldigt blött.

/Elin

Norden tar över!

Jag och Jessica känner oss lite i underläge. Det är nämligen ett stort gäng danskar här och en finsk familj här, så vi har inte kunnat säga något till varandra på jättelänge eftersom vi är ganska övertygade om att finnarna kan svenska och det är ju vetenskapligt bevisat att danskar är bättre på att förstå svenska än vad vi svenskar är på att förstå danska.

För en liten stund sedan tog jag mod till mig och frågade (på svenska) om killen som stod och lagade pasta i köket var dansk. Han svarade ja och istället för att presentera mig med namn som presenterade jag mig med nationalitet. Sen höll vi en konversation på...hm...fyra meningar på svenska/danska och jag har fortfarande förhöjd puls för att det var så läskigt. Ärligt talat var det panikframkallande att förstå men samtidigt inte förstå vad killen sa och utan att egentligen avsluta samtalet så gick jag. Usch...varför kan vi inte få ha vårt hemliga språk ifred...

/Elin

Snart dags att bryta upp igen

Vi har bara två nätter kvar i Kyoto nu och sen bär det av till Kobe.

Varje gång vi kommer till en ny stad tycker jag det känns som att komma till Japan igen och det är ganska jobbigt...eller nej, det känns mer som om vi bryter upp just som vi lärt känna omgivningen. Packa ihop allt och sedan börja om, få ny överblick över transporterna, matställena, affärerna och sen precis som man lärt sig hitta hem ordentligt så ska man vidare igen.

Om man bara är här i några dagar så kanske det inte spelar så stor roll, då kanske man aldrig hinner "rota sig" ordentligt eller så är jag bara lite översentimental. Antagligen är jag bara lite översentimental.

Jag sa innan jag for hit att jag skulle fara till Japan och vara turist den här gången, men jag gillar inte att vara turist i Japan. Kanske mest för att jag verkligen inte tycker om den stereotypa japanska turisten från väst: animenördar som är lite för Japan-frälsta.

Jag skäms lite för att ha ett JR-pass även om det är fruktansvärt praktiskt. Varje gång jag drar upp det och går genom spärren får jag dock för mig att japanerna tycker att jag är okunnig och en typisk utlänning och att jag inte kan förstå mig på systemet för att jag inte kan japanska. Värst var nog dock att sitta på en cykel i Hiroshima som det stod "Hana hostel" på cykelkorgen. För då var det så himla tydligt att vi faktiskt var turister.

Jag saknar min japanska mobiltelefon. Den brukade jag använda som en sköld och bevis för att jag faktiskt var där som något annat än turist och att jag hade kämpat länge och väl för att få den. Problemet är att jag ändå inte tror att japanerna vet hur jobbigt det är för utlänningar som inte riktigt förstår språket att skaffa den där telefonen. Antagligen tror de att alla ha såna telefoner och att det gör dem det samma, men det kändes validerande att ha den tyckte jag och jag saknar den nu när vi går omkring med kartor och pekar åt olika håll som yra hönor.

Tror det är svårt att komma tillbaka en kort stund till ett land som man bott i faktiskt. Känns som om hade tänkt mig det annorlunda, jag vet inte och så saknar jag ju som sagt Inage och tristessen jag kände där.

/Elin

P.s. Om ni vill se i Pernillas block så kan ni göra det här D.s.