Världen kretsar runt mig!

Tvivlade ni någonsin?

Det är dock lätt att få den känslan när man har vänner som kör hela vägen från Norrköping för att välkomna mig på Arlanda. Sen slutar man tro att de bryr sig när de inte ens läser igenom hela mitt blogginlägg och skriver elaka kommentarer...eller svarar i telefonen...

Eftersom jag inte vågade boka sista flyget hem från Arlanda i onsdags (förseningar är ju inte något som bara drabbar tåg) hade Cedric lovat att jag skulle få sova hos honom och att han skulle komma och hämta mig på flygplatsen. Jag hade ringt honom från London och han frågade om jag fortfarande ville äta pizza, just då ville jag det men när jag landade i Stockholm var jag inte alls sugen på pizza faktiskt. Det enda jag var sugen på var att sova.

Det glömde jag dock fort bort när jag upptäckte att det inte bara var Cedric som väntade på mig utan även Pernilla och Lam. Det var verkligen överraskande och överväldigande och jag hoppas att de tyckte det var värt att komma även om jag mest bara var trött, ofokuserad och flamsig.

Sen medan vi satt och åt pizza kom Basel och hade med sig en NorrlandsGuld till mig...och lösviktsgodis. Visste ni att det inte finns lösviktsgodis utanför typ...Norden? Det var inget som jag reflekterade över förrän Jessica sa det faktiskt.

När jag sen kom till Luleå var Karl inte och mötte mig på flygplatsen eftersom mamma sa att jag och Ida hade för stora rumpor och det skulle bli för trångt i bilen om alla skulle följa med. Mm, det är min familj det. Även om jag tror att Karl inte följde med eftersom jag inte hade någon present till honom. Nä skoja bara, han fick ju Pocky.

Härligast välkomnande jag fick i Norrbotten var ändå från Ellen som hade gjort en servettnäckros och ett kort och sedan fyllt näckrosen med godis! I morgon ska jag återgällda det genom att ta med henne på Harry Potter (hon "offrar sig" och går med mig igen).

Annars ägnades gårdagen till att söka reda på alla mina tjejor som inte hunnit sprida sig över Sverige ännu. Elina sa att det inte kändes som om jag varit borta alls och faktum är, förutom ett anatal missade tillställningar så känns det inte så. Nu när jag är i Boden så känns det inte alls som om jag varit borta i ett år. Så fort gick det att lägga ett helt år bakom sig. Två dagar...ungefär lika lång tid det tog att sova ikapp.

/Elin

Don't know when I'll be back again

Det dröjde tills jag kom till flygplatsen och hade checkat in mitt bagage (20,5 kg) innan det slog mig att jag faktiskt skulle fara hem, eller snarare, att jag skulle lämna Japan och inte hade någon planerad tillbakaresa. Jag satt på ett Tully's coffee och såg ner på alla andra som checkade in, det var lugnt och tyst trots att hallen var stor och full med folk. Inte alls lika mycket action som det är på Terminal 4, Arlanda. Utsikten är mycket roligare från MAX.

Fast jag har å andra sidan var det rätt kul att sitta och titta på folk och gissa om de var britter som skulle flyga med British Airways eller om de var fransmän som skulle flyga Airfrance...extra kul eftersom Andrea säger att hon inte förstår hur vi européer kan se skillnad på nationaliteter så där. Påstår att det är vår europeiska version av gayrad...med andra ord totalt inkorrekt. Gissade ändå rätt på ganska många, prickade till och med in en tysk mitt bland alla andra. Ganska bra faktiskt.

I "imigration" pratade de japanska med mig och det var den sista japanskan jag använde i Japan. De frågade om min studietid var slut nu och jag sa att det var den och tackade när jag fick tillbaka mitt pass. Sen var det klart. Jag hade lämnat Japan och gått in på internationellt territorium, även om det inte såg så annorlunda ut från Japan.

På planet hände sedan något lustigt! När jag satte mig ner hälsade tjejen som redan satt på raden på mig och vi pratade en stund, hon hade varit i Shisouka i 10 månader med sin kyrka och skulle tillbaka om en månad igen för att göra sitt sista halvår. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men konversationen gick så här:

Hon: I'm realy going to miss Starbucks when I get home, we don't have it.
Jag: I know, we don't either...where're you from?
Hon: Sweden.
Jag: Hej, jag heter Elin och är från Boden...

Sen satte det sig en fransman mellan oss så det var lite svårt att fortsätta prata, men hon hade samma flyg mellan London och Stockholm så vi hann prata lite medan vi väntade på det flyget. Hon var från Linköping och när man väl visste det så var östergötniskan väldigt tydlig i hennes engelska. Här hade jag i alla fall väntat på att springa på en svensk hela tiden jag varit i Japan och så gör jag det sista dagen, på planet...tssk...

Många bra filmer på planet, men fortfarande otroligt, otroligt segt att flyga i 11 timmar och se på flygkartan hur man passerar över Kemi, Vaasa, Stockholm, Linköping...jag hade lätt kunnat hoppa av i Kemi.

Att landa i London är det bästa jag gjort på 10 månader. Det var helt underbart...jag kan inte sätta fingret på varför, om det var för att jag förstod allt, om det var för att jag såg ut som alla andra, om det var för att jag snart var hemma, om det var för att även om jag missade det här planet så går det jättemånga flyg mellan London och Stockholm eller om det var för att jag kunde slå på min mobil och ringa hem...Vad det än var så var det underbart att vara i London.

De gick igenom min väska i säkerhetskontrollen, jag tror att det berodde på machan jag hade med mig. Suspekt pulver i slutna påsar...jag hade också krävt att få titta lite på det, men kvinnan var så trevlig så och vi pratade om engelska och japanska teer och både det ena och det andra medan hon gick igenom hela min packning.

Sen hann jag med att ta en sista kopp kaffe på Starbucks. Jag blev hemskt ställd när killen bakom disken sa: "Good afternoon, what can I do you for?" istället för "Irasshaimase", sen tog det ytterligare en stund innan jag fann mig så pass att jag inte bad om en "kaffe americano" utan bara en "coffee" och tillsist när jag skulle betala så insåg jag att jag inte hade några pund utan bara 16000 i yen...tur att jag hade ett visa-kort.

Det var dock det sista spännande som hände under min utlandsvistelse för den här gången. Jag kom, jag såg och jag segrade kanske...det får framtiden utvisa.

Nu ska jag i alla fall gå och sätta mig med mamma på altanen och hindra henne från att läsa tror jag. Jag berättar om hur det var att landa i Sverige i morgon.

/Elin

Nu är det slut.

Nu är det snart slut, mitt år i Japan är över om bara några timmar. Det är fortfarande helt surrealistiskt att sitta här i mörkret (Tofus rum har ingen lampa utanför så det är faktiskt mörkt här) och veta att väckarklockan står på 05:30 i morgon bitti för att jag ska kunna ta mig till flygplatsen. Att den mer sansade delen av mig säger att det går lika bra att kliva upp en timme senare...ja, jag känner inte riktigt för att lyssna på den delen just nu.

När jag kommer hem, när jag har fått några dagars distans ska jag göra ett försök att sammanfatta och summera, men just nu finns varken vilja eller möjlighet till det. Det är för mycket och allt är för nära.

Runt halv tre idag sa jag hej då till Andrea och Maru. Ett under ska ske för att jag ska få se de båda igen. USA och Taiwan är helt enkelt för långt borta...och bara för att visa på hur definitivt det var så har vi skämtat om att vi kommer ses igen när Sverige tar över hela världen. Inte för att jag vet varför det skulle vara närmare till f.d. USA eller f.d. Taiwan...men ändå. Jag fick en överraskande innerlig kram av Maru, han som knappt tyckte att bara tanken på att sitta lite för nära på tåget var läskigt till en början.

Middagen för idag har varit planerad länge, Coco ichiban curry. Det är inte längre favoriten, men eftersom det varit planerat så länge så kändes det inte som om jag kunde backa från det.

Det här året har varit...det har varit allt och jag är så tacksam att jag faktiskt tog mig iväg, för jag hade aldrig gjort det om jag inte hade gått Ii. Då hade jag aldrig tagit ett utlandsår, jag hade helt enkelt varit för lat. Nu sitter jag här i sängen och väntar på att ett avsnitt Criminal Minds ska ladda upp så att jag ska se det innan jag somnar medan minuterna sakta tickar ner för det som till en början kändes som en evighet.

Inage känns så välbekant vid det här laget, men samtidigt så vet jag att det finns mycket, mycket mer att upptäcka här. Så sent som igår cyklade jag vilse på vägen till Ward office och idag hittade jag en till bokhandel i Chiba som verkade bra. Jag har inte ens sett hälften av vad "min del av Japan" har att erbjuda...men jag är nöjd. Jag är helt nöjd...och snart är jag hemma.

När jag går omkring i Inage brukar jag tänka på den här snutten ur Winnerbäcks Fria vägar ut eftersom det passar så bra ihop med den totala vilsenhet jag kände från början och till vart jag har kommit nu. Jag har lärt mig att gå hem, på alla sätt, från alla ställen...

Jag har nog lärt mig att gå hem
På alla sätt, från alla ställen
ensam bortåt vägen

/Elin

Resfeber

Jag började morgonen med att ta bort nedräkningen som sa att det bara var 15 h kvar tills jag skulle fara hem, även om jag vet att det inte är sant utan att det fortfarande är mer än ett dygn jag ska vara kvar här i Japan (om än inte i Inage).

Vaknade kring sju som jag brukar för att det var för varmt, slog på luftkonditioneringen i några minuter och sov sedan kanske en kvart, tjugo minuter innan jag vaknade och kom på att jag måste gå ut med sopor innan jag far i morgon. Även om den rationella och vettiga delen i mitt huvud säger att det tar ungefär 5 minuter att kasta sopor (mitt täcke och kuddar) så verkar min kropp inte alls förstå det här.

Jag hoppas att jag slipper gå omkring så här hela dagen, för det vore direkt vidrigt faktiskt...

/Elin

Känslor är en färskvara

Det finns ett halvskrivet blogginlägg som handlar om att packa ihop sitt liv. Det var hemskt jobbigt att göra det faktiskt, att för tredje gången på fyra år packa ihop allt jag har för att inte lämna något efter mig och flytta. Det är en helt annan känsla än den att flytta hemifrån eller den jag hade när jag flyttade till Japan, för vid både de tillfällena lämnade jag tillräckligt mycket bakom mig för att jag inte skulle känna det som om jag utrotade mig själv från omgivningen.

Tidigare idag satt jag på mitt rum, mitt tomma och utstädade rum, och filosoferade över hur hemtrevligt rummet varit även om det var hemskt provisoriskt, mögligt och dåligt inrett och hur trevligt det ska bli med något mer permanent i Linköping igen (även om det också är ganska provisoriskt).

Sen har jag gått till Plumeria och sagt hejdå till människorna som jobbar där. Det var jobbigt, ett helt annat jobbigt än att säga hejdå alla jag nämde i förra inlägget. De här människorna, och framförallt Satoko, lämnar jag ju kvar är. Jag lämnar de bakom mig medan alla andra bara försvinner med mig. Det är olika saker som jag förstått först nu.

Alla dessa halv-episka och inspirerande känslorna har försvunnit för att ersättas med samma tristess som jag brukar ha den här tiden på kvällen. Sitter och funderar på ifall jag ska gå och äta något, i fall Maru och Andrea vill vara ensamma under deras sista kväll här eller om jag ska följa med dem och äta sushi, även om jag inte riktigt anser att sushi är värt mina pengar. Hur som helst borde jag äta snart och hur som helst så har jag Marus väska här i Tofus rum, så de kommer inte kunna ge sig av till Narita utan att säga hejdå till mig.

En känsla som stannar kvar är dock att jag fortfarande har svårt att tro att de här 10 månaderna är slut nu. I övermorgon ska jag fara hem igen. Just i skrivandets stund känns det som om det har gått fort, men jag vet att det har varit tillfällen som har gått väldigt långsamt också. Det känns som om jag alltid skulle vara kvar här, människorna, gatorna, träden, husen, insekterna, tågen...det är svårt att föreställa sig att det snart inte är en del av vardagslivet längre.

Fast ge det två timmar hemma så ska ni se att den känslan är borta den också.

/Elin

Dumma nedräkning!

Har ni någon aning om hur stressande det är att ha en timnedräkning när man har mycket att göra och så många av de få timmarna går åt till att vänta och sova?

/Elin

Time to say good bye

Jag sa ju att jag inte var här för att skaffa vänner och det var väl visserligen sant, men jag hittade några stycken i alla fall. Det tog lite tid, det tog en hel del kraft men tillslut passade kuggarna ändå ganska bra ihop och vi snurrade på. Inte för att vi alltid hade så kul och ibland var det uppenbart att det drivande kugghjulet inte var närvarande (varierade lite beroende på situation dock). Det har varit många luncher när vi inte har sagt ett ljud till varandra för att det var bättre än att sitta själv. I slutändan hade vi ändå tillräckligt mycket gemensamt för att vi skulle fortsätta söka oss till varandras sällskap.

Maru, Andrea, Jag, Tofu

Det är vi som satt på Coco's och spelade taiwanesiska kortspel, det är vi som kan Sukiyas meny utantill, det är vi som försöker hålla konversationer på fyra språk även om det bara är Tofu som kan prata alla...det är de här tre som jag kommer att sakna när vi nu en efter en lämnar landet.

Jag och Tofu ägnar mycket tid åt att vara stuck-up-eurpeans, skämta om nazism, förintelsen och bögporr och hur vi ska ta över världen och göra tyska till världsspråk. Vi saknar båda tillfällen och anledningar att drick som man gör i det europeiska studentlivet men jag tror att han, precis som jag, insåg fördelarna med att umgås med människor som är underhållande även i nyktert sällskap.

Andrea är min kaffepolare. Den enda som föreslår att vi ska gå på café och som kan sitta med mig lika länge som man hänger på Hanssons. Detta leder också till att det är hon och jag som har mest långa tystnader där vi inte säger något alls utan bara sitter och tittar åt olika håll. Emellanåt tror jag att hon är lite less på min bristande beslutsförmåga, men det är för att fel beslut kan leda till en halvgrinig Andrea. Vi är girlpower, vi har samma musik- och filmsmak och vi har samma inställning till relationer och kärlek.

Som jag och Maru kämpar för att kommunicera. Aldrig i mitt liv tror jag att jag har träffat en människa som jag har velat prata med så mycket som Maru. Han har lärt mig mer japanska än någon annan medan han har berättat om kinesiska krig och kejsare, Taiwans historia och falun gong. I utbyte berättar jag om svenska skattetrycket, värnplikten och piratpartiet...sen går vi hem och läser på wikipedia om hur det egentligen är. Jag vet inte om det är så och det kanske är lite svårt att säga med tanke på vår bristande kommunikationsförmåga (i våra andraspråk måste jag ju tillägga), men jag tror att Maru är den som är mest lik mig av de tre. Ikväll när jag såg/hörde honom prata kinesiska med en jämnårig tjej så upptäckte jag också att det inte är att han kan dumma sig precis lika mycket som vi andra...bara han får rätt språk att göra det på.

Sen finns det några fler, Weston tillexempel, som har förgyllt min tid här genom att vara så där totalt supernördig och genom att bli helt fängslad och upphetsad som ett litet barn över saker som ingen annan förstår det underbara i. ((total sidenote: det har varit jättefint väder idag, men nu började det ösregna)) Han är underbar att diskutera med och det finns nog inget som han inte är intresserad av, vilket gör att jag kan diskutera allt jag är intresserad av med honom.

Men nu har det blivit dags att säga hejdå, det har blivit tid att ge sig av och skiljas åt. Det låter episkt när man säger det så här, men med handen på hjärtat så tror jag inte att jag kommer träffa någon av dem igen. På sin höjd Tofu, men troligen inte det heller. Alabama? Kanske eftersom både Andrea och Weston finns där...men det är långt och vad ska man egentligen till Alabama att göra? ...och Maru, han som jag kanske mest vill fortsätta prata med och lära känna eftersom det är den största utmaningen, ja honom kommer jag då aldrig se igen efter imorgon...för Taiwan är långt borta.

Fast man ska aldrig säga aldrig?

..........life ey?

/Elin

I do it MY WAY!

Vilket, när det kommer till att packa och städa, betyder att jag behöver ungefär 2 dagar att städa ut en yta som rymmer ungefär lika mycket som skolbänken jag hade på lågstadiet.

Idag sov jag tills jag vaknade, otroligt skönt, sen har jag tvättat de få plagg som var smutsiga (förutom Gyllene Tider-tröjan som dök upp några timmar senare bakom sängen), kastat bort fem påsar med skräp, städat badrummet (iik), plockat ihop allt jag ska ge till Helena, ordnat en låda med saker jag ska posta på måndag, slagit av kylskåpet/frostat av frysfacket och sett fyra avsnitt Akriv X.

Totalt oorganiserat, utan plan, utan att ens veta allt jag behöver göra innan jag flyttar ut, men ändå verkar det gå ganska bra och jag får uppenbarligen saker gjorde (även om jag insåg att jag kanske skulle ha väntat med att ta bort alla mina matgrejer). I dagsläget inser jag också att jag inte kommer ha minsta problem att få med mig allt hem. Jag undrar vad jag egentligen har gjort under det här året då jag verkar ha mindre saker med mig när jag far än när jag kom. Är i valet och kvalet ifall jag ska försöka transportera hem päronlampan Jessica köpte till mig i födelsedagspresent. Det känns lite trist att lämna den, men samtidigt totalt onödigt att släpa hem den.

Det råder totalt kaos i mitt rum, jag har nästan lite golvyta nu som när hela familjen Lundholms liv var inträngt här igår. Det är damm och mögel ungefär överallt (sällan på samma ställe, men i kombination ni vet), alla lådor i skrivbordet utom en är tömda och krypen utanför låter så högt att jag tror jag ska bli tokig. Något annat som också är överallt är mitt hår...det är helt galet hur jag tappar hår...jag försöker komma på om det låg lika mycket hår bredvid mitt skrivbord i Linköping som det gör här.

Eftersom jag inte har någon skola kvar, utan bara packningen och städningen, så börjar jag fundera på alla saker som jag kanske borde göra innan jag far hem igen. Är det något jag glömt att göra? Någon jag ska informera? Något jag ska skriva på? Något jag ska undersöka? Vad behöver jag göra för att de ska låta mig gå? Kommer de hålla kvar mig här så att jag missar mitt flyg om jag misslyckas att göra något?

Tre härliga nostalgitripper förresten: Dear Penis, End of the world och The ultimate showdown.

/Elin