Lite stökigt och oklart

Min lägenhet är helt halvdann. Ingenting är färdigt, inte köket, inte badrummet, inte vardagsrummet, inte sovrummet...inte hallen heller faktiskt. Tavlor och speglar är inte upphängda, hyllan är inte organiserad, gardiner är ofållade, klockor och lampor är oköpta, jag saknar sladdar...mysfaktorn är ganska låg.

Jag vet liksom inte, ingenting känns färdigt och det känns knappt som om jag kan få det gjort just nu heller. Vilket är helt dumt! Nu ska jag göra klart hyllan i vardagsrummet! Så det så!

Återkommer efter det!

/Elin

Klockan var ju nyss 14...

...vet inte vad som hände med de där två tentorna jag hade tänkt räkna idag och varför känns det som om dagen är slut? Det är bara halv 4...Just nu vill jag bara till Norrköping.

/Elin

Återupptäckandet av TV.nu

Det var ju där en gång jag kunde alla kanalers (3, 5 och 6) tablå från ungefär kl 21 till 2-3 på natten. Då behövde jag bara tv-guide på helgen eller om jag ville kolla vilka filmer som gick. Det gånger jag har varit hemma har jag inte behövt använda TV-guide heller eftersom de har box och sån där trevlig "nästa-program-funktion". I Japan såg jag ju inte TV alls, mest för att jag inte hade någon men också för att japansk TV kan vara det sämsta någonsin.

Nu i morse insåg jag åter så praktiskt det är med en TV-guide även om det nästan går lika fort att flippa igenom mina kanaler för att konstatera att det är TV-shop på 3:an, ring-in-och-gissa-på-superlätta-ord-frågeprogram på 5:an, David Hasselhoff på 6:an osv osv...Nyhetsmorgon på 4:an tycker jag låter hemskt bra och eftersom jag hade TV.nu uppe så slapp jag ju störa mig på de andra programmen! Hurra för mig och TV.nu!

/Elin

Besvikelsen börjar

Titta på mig! Jag sitter i A-huset mellan två Y:are och försöker plugga matematisk statistik. Det går inte så bra, av många förklarliga skäl. Allt från att jag inte vill till att boken är kvar i Boden. Inte för att jag egentligen behöver boken, men mina föreläsningsanteckningar hade ju varit bra att ha. På måndag är det mekanik, det hade jag ju inte tänkt att ta alls, men jag är anmäld till den tentan i alla fall och i morgon går Ous ekonomi någongång (och framförallt någonstans).

Det sägs ju så fint att man inte ska jämföra sig med andra och ja, alla vet väl om det någonstans långt bak i huvudet, men förbannat svårt är det. Jag tror att jag räknar andras tentor och betyg med än jag räknar mina egna. Jag tittar på vilka kurser jag har klarat som de har kvar och hur många kurser de har tagit totalt, det får mig att må både bättre och sämre, allt beroende på vilka jag jämför mig med. I slutändan kommer ändå rösten i mitt huvud som pratar högt och försöker övertala mig till det jag vill höra att allt löser sig och att jag inte är sämre än alla andra medan den lilla tysta rösten som vet hur mycket jag kan störa den höga rösten säger att jag vet ju hur det egentligen är och att den höga rösten bara försöker ge mig bättre samvete.

Jag vet inte, jag kan inte, jag orkar inte...Det tar på självförtroendet att inte orka fokusera, att vänta och titta i facit varenda gång och ändå inte lära sig. Det tar på krafterna att gå hem efter en dags pluggande med bara känslan av misslyckande i bröstet. Jag började dagen med att köpa en ny tentasamling och en ny formelsamling. Sen har jag lyckas förstå en uppgift och göra en halv till utan att förstå den. På den tredje insåg jag att det var mycket att allt lära sig och nu skriver jag blogg...klart man misslyckas, klart man har omtentor.

Jag vill inte ha tre år till av det här. Att ta ett sabbatsår känns fruktansvärt lockande, men jag vet att när jag kommer tillbaka från det kommer känskan att vara ännu starkare, den egna pressen så mycket större och även om jag varit borta i ett år så kommer jag att jämföra mig med alla som inte tagit ett sabbatsår. Min egen idé om prestation och misslyckanade är helt beroende av vad alla runt omkring mig presterar. Jag struntar i om lärare inte har relativa betyg längre, jag lägger upp hela mitt liv relativt.

Att jag har gymnasiekompisar som snart är klara med sina utbildningar stör mig fruktansvärt, att människor som pluggar mindre än mig klarar fler tentor än mig stör mig nästna mer. Hur ska man klara sig i arbetslivet om man istället för att se sånt som en sporre ser det som något knäckande och en anledning till att ge upp?

Hur tragiskt är det inte att jag blivit tentamonster igen efter bara två dagar på campus?

/Elin

Omstart, omstart, omstart...

Så var det dags att vända blad då för att börja med en klyscha.

Jag är tillbaka i Linköping och ifall någon har tvivlat så kommer bloggen att fortsätta leva även om jag inte är ute på "mitt livs äventyr" längre. Istället har jag börjat den långa uppförsbacken tillbaka efter det där äventyret, eller kanske står jag vid foten av den och har inte startat ännu? Jag vet inte vad det är som gör att det känns som en uppförsbacke, jag vet inte varför det känns så viktigt att bli klar så fort som möjligt när jag inte vill jobba ändå...jag vet inte, det bara gör det.

Det kändes passande att byta färg på bloggen, så att ingen missar att jag är tillbaka i Sverige nu. Tillbaka i Linköping, tillbaka i mitt riktiga liv igen. Det känns bra och riktigt, riktigt märkligt. Jag har varit borta härifrån så länge att det inte är klokt. Jag har så lätt att bli sentimental att det här nästan är för överväldigande.

Lägenheten är ny, ligger i Ryd och är fem gånger så stor som rummet jag bott i under 10 månader. Ännu är den inte inbodd, väggarna är kala och jag har ingen belysning egentligen i vardagsrummet...men jag tror på det här. Jag tror att jag kan trivas här i tre år.

Jag har lite svårt att fokusera, det känns som om jag vill hinna med allt på samma gång. TV:n som jag fått i inflyttningspresent har gått ungefär sen Oscar gått hem (eller nja, sen han kom kanske för att vara ärlig) medan jag har lekt med datorn, lagat matlådor (ja, tillbaka till verkligheten direkt) och städat undan två saker kanske...det känns som om tiden är slösad om jag bara fokuserad på en enda sak. Kanske är jag lite ensam, kanske är jag bara trött. Helt klart blir jag tröttare av allt jag håller på med.

Kanske märks mitt multitasking i mitt skrivande, det var inte tänkt...det var tänkt att det skulle bli något episkt och vackert nu när jag är tillbaka, men George Clooney har en dålig komedi på trean och snart börjar Law & Order. Kanske kaffe...

/Elin

Då ska jag iväg igen då

Det var ett snabbt besök i Norrbotten. Inte ens en vecka har jag varit i den del av världen som jag faktiskt tycker bäst om: Boden. Jag kan se hur Boden inte verkar så mycket för andra människor och ärligt talat så kan jag hålla med, för andra människor är Boden inte så mycket...men för mig är det faktiskt den bästa platsen på jorden.

När alla har flyttat härifrån, när alla vänner gett sig av, när även Ida har flyttat hemifrån och mamma och pappa inte bor kvar i det blåa huset på ön...då antar jag att Boden inte är så mycket för mig heller. När skolan är över, när jag har ett jobb och riktig lägenhet, kanske en egen familj och en hund...då hoppas jag att jag har en annan del av världen som min egen. Just nu är det dock Boden, det är min del. Det är här jag trivs, det är här jag känner hur stigarna går och jag vet vem som är släkt med vem (vilket inte alls är sant, för jag är urdålig på sånt).

Hela tiden jag varit i Japan när jag tänkt på att "fara hem" har jag dock tänkt på Linköping, på C-huset och Irrblosset...även om jag inte kommer tillbaka till Irret. Det är lite märkligt, att jag ser Boden som min del av världen samtidigt som jag tänker på Linköping som hemma. Det var en mycket omvälvande känsla när jag insåg att "hemma" inte var samma sak som "Sävastön" längre.

Hur det än är så bär det av mot Linköping i morgon, med bil och nästan hela mitt bibliotek...min overall och basårsrock är kärleksfullt nerknölade i en ICA-påse, mammas linneskåp länsat (eller ja, hon kastade väl saker över mig snarare än att jag tog dem) och jag ska faktiskt ta med mig CD-skrivor den här gången också.

Östergötland på torsdag!

/Elin

Vissa saker har man inte rätt att ändra på

Medan jag var i Japan har familjen Essner köpt en ny soffa och vattenkokare, trädgården är omgjord och den stora datorn är utbytt mot en liten MacBook. Nya utemöbler och ett stort antal nya serier var köpta.

I Boden är gallerian snart färdigbyggd, ett nytt café har öppnat och tydligen har Boddan stängt ner för alltid nu. De enda affärerna som är på samma plats som när jag for är Bokia och Systemet (ja, typ i alla fall).

Sen i Luleå har Smedjan bytt logga (men Strand har fortfarande samma namn, det är överraskande) och de bygger om gågatan, fast Fritz Olsonssonshuset står fortfarande kvar.

Jag kan acceptera allt det här, saker ändras. 10 månader är en lång tid, även om jag tycker det är lite som med alla nya pingisregler som infördes i slutet på 90-talet. Inget ändrades på flera decenier och sedan ändrades allt på en gång. Hur som helst, jag är helt okej med dessa förändringar. Något jag inte är okej med är dock att Lindex har slutat sälja mina två BH-typer!

De sista åren (sen gymnasiet) har jag haft två BH-modeller, båda från Lindex, som jag brukade gå in och bara köpa utan att prova...för jag tycker det är besvärligt att prova BH:ar, det tar sån tid och ärligt talat, är det någonsin en BH passar riktigt bra i provhytten?

Det var dags att köpa nya BH:ar nu (inte minst med tanke på hur varmt det är i Japan), men hur jag än sökte kunde jag inte hitta någon av mina BH:ar. Inte i någon färg! Det är outrageous! Vissa saker är heliga, vissa saker får man inte ta bort! Framförallt inte samtidigt...Jag hade väl kunnat få ha i alla fall en av mina BH:ar kvar? Den snygga med blommorna? Dumma, dumma Lindex.

Tur att Ida lät mig köpa likadana skor som henne (måste sluta med det snart dock, börjar bli pinsamt att vi har likadana jackor och skor) och bjöd på lunch.

/Elin

Det känns som om det saknas något

Jag köpte en ny mobiltelefon igår eftersom den jag använt som väckarklocka i ett år i Japan börjar bli lite...svårmanövrerad eftersom siffrorna som jag behöver för att slå in pin-koden nu mer bara fungerar hälften av gångerna.

Vi for till Storheden på vägen till kräftskivan i Prästholm för att jag skulle få en french hot dog till lunch och också kanske hitta en mobil som jag gillade. Det var ju lördag så expert hade bara öppet till 16, men onoff hade öppet till 18 så vi började på expert vars urval av telefoner var väldigt tunt ansåg jag (de hade bara en vägg med telefoner och bara en färg av varje sort framme på display). Sen har jag nu prövat mig fram med både luck-telefon och skjut-telefoner och konstaterat att jag tycker bäst om telefoner som saknar båda dessa funktioner, vilket inte gjorde urvalet större. Så vi gick därifrån och gick till onoff där utbudet var, om möjligt, sämre.

Men jag tog en kölapp, frågade om skillnaden mellan två telefoner, nöjde mig med svaret "Den där funkar, den där funkar inte" och efter frågorna "Har den ficklampa?" (nej) och "Finns den i andra färger?" (ja men inte på lager) så gick jag till kassan, betalade och lämnade affären med min nya Nokia 5220 XpressMusic. Det gick på...10 minuter, var av 7 var att vänta på min tur.

När jag sen satt i bilen kändes allt så ostrukturerat, stressat och ogenomtänkt. Jag skrev inte på något kontrakt, jag behövde inte visa leg, jag fick ett nytt nummer även om jag inte skulle använda det, jag behövde inte knyta telefonen till ett abonnemang...jag bara betalade och gick och nu är min telefon helt fungerande (förutom att jag inte hittar ännu och har helt glömt bort hur T9 fungerar). Varje gång jag tittar på den känns det nästan som om jag stulit den eller fuskat till det eftersom allt gick så fort och jag måste påminna mig om att jag inte är i Japan längre och att det inte är lika många restriktioner för att köpa en telefon längre. Märkligt känns det i alla fall...både för att det gick så lätt och för att jag faktiskt tänker på det och funderar över det.

Sen gick det väldigt lätt att slänga i väg några tusen kronor också...undra om jag för en stund fick för mig att det var yen jag handlade med?

/Elin