LiU säger: Välkommen tillbaka

Ikväll har jag suttit i många timmar och lyssnat på människor som INTE gjort utlandsår om hur det är att vara på utlandsår och hur det sedan är att komma hem. Personligen ägnade jag tiden åt att träna upp min sarkasm igen tillsammans med Jessica. Eller tja, jag tränade och Jessica fick äran att lyssna.

När man inte är helt nöjd med något man gjort vill man inte höra människor som inte testat prata om hur saker ska vara och hur man verkligen, verkligen ska ta tillvara på alla upplevelser och kontakter man har skaffat sig. Hade känts lite mer meningsfullt om det varit människor som faktiskt VARIT på utlandsår som pratade.

I ärlighetens namn var det en kvinna som varit utomlands ett år, men henne gillade jag inte för att hon pratade om saker vi skulle fått höra INNAN vi gav oss iväg och inte efter att vi kommit hem. Sen stämde hennes grafer inte in på min upplevelse i Japan vilken gjorde att hon förlorade lite cred.

Nån gång måste jag lära mig att bli nöjd med det jag gjort och inte bara fortsätta att försvara saker jag inte gillar...eller ännu värre, måla ut saker till värre än vad det faktiskt var för att jag ska "hålla med" folk som inte riktigt tycker att det jag gjort är så hemskt bra.

Anyway...sluta prata om hur bra ert utlandsår varit, jag vill inte höra det! Jag vill inte höra om människor ni träffat och jag vill inte hålla kontakten med de jag träffat. Så lägg ner, snälla, det gör mig bara deprimerad.

/Elin

Tvättmedel

Jag vet att det är tidigt att uttala sig i den frågan efter bara två föreläsningar, men det kan vara så att jag faktiskt läser en rolig kurs den här läsperioden. Bara kanske dock, projektarbeten är alltid jobbiga och det kan ju döda allt intresse för hela kursen. Kursen är i alla fall grundläggande marknadsföring och föreläsaren är en bra retoriker. Alla föreläsare borde faktiskt få gå en kurs i retorik innan de tillåts börja ha föreläsningar.

Idag pratade vi bland annat om positionering som väl innebär att man ska få kunden att tänka på ens varumärke när man går och handlar. Helst utan att man vet om det själv så att när man skriver "makaroner" på listan så menar man egentligen "Kungsörnens fullkornsmakaroner" eller att "tandborstar" egentligen betyder "TePe:s mjuka tandborstar". Han tog upp exemplet tvättmedel för man byter tydligen sällan tvättmedelmärke, har man börjat med Via så fortsätter man med Via osv eftersom man vet att det fungerar och man vill egentligen inte chansa med ett nytt märke även om man vet att Ariel också fungerar för det har andra sagt till dig.

Då undrar jag, är det på grund av detta som det var så fruktansvärt svårt att köpa den här typen av produkter i Japan? Tvättmedel, schampo, deo, tvål osv hade jag ofta stora funderingar kring när jag skulle köpa eftersom jag inte kände till något av märkena. Det fanns inget märke som talade till mig och som jag kände mig säker att köpa. Jag visste ju inte vad skillnaden mellan det ena eller andra var (jag vet inte vad skillnaden är på tvättmedelsföretagen i Sverige heller) och jag hade ingen känsla för något av det.

Av samma anledning var det aldrig problem att köpa tandkräm i Japan, för där bland allt konstigt så fanns det Aquafresh och efter en stund hittade jag Dove i refil som jag också började köpa för att märket var bekant. Bekant = tryggt = bäst? Det blev en intressant tanke i alla fall tyckte jag.

En annan intressant sak är de där förbannade TePe tandborstarna som jag var så irriterad på under hela min uppväxt eftersom det var de enda tandborstarna jag fick (när ALLA mina kompisar fick tuffa och fina och snygga barntandborstar med coola features på) och som nu är de enda tandborstar jag köper när jag flyttat hemifrån och får bestämma precis som jag vill över hur roliga mina tandborstar ska vara. Undra vad mer jag köper samma som mamma och pappa? Det finns inget annat jag kommer på just nu som står ut lika tydligt eftersom saker som livsmedelsmärken har varierat mer hemma och som jag inte har haft någon negativ relation till som med just tandborstarna.

/Elin

Svacka

Spännande att ha en svacka efter två dagars skola och en dag att göra läxa, men jag vill faktiskt inte plugga längre. Allt som har med skolan att göra känns så oinspirerande att det inte är sant. Jag förstår inte hur någon någonsin kan finna det här underhållande.

Är det ett nödvändigt ont för ett jobb vi kanske vill ha i slutändan, att vi får ha tråkigt nu för att få drömjobbet sen? Problemet är väl att jag inte har något drömjobb. Det är väldigt, väldigt svårt att hitta rätt sak att plugga om man inte vet vad man vill göra. Att vara 23 och inte veta vad man vill göra med sitt liv är inte helt okej längre i dagens samhälle (eller ja, snarare är det väl mer okej nu än det någonsin varit tidigare, men ändå). 

Om jag bara hade en liten aning om vad jag ville göra, då kanske det hade känts värt att översätta japanska texter om atombomber eller cykla till HU för att komma försent till både den lektionen och lektionen efter.

Till på köpet har Firefox bestämt sig för att inte fungera på min dator, den enda webläsaren som är helt kompatibel med blogger. Hurra vad mitt liv är underbart (jag HAR tredubbla mellanrum mellan styckena, men det väljer Opera och Explorer att inte bry sig om).

/Elin

En morgon när jag vakna'

Blev väckt av ett sms just innan 10 idag som undrade om vi skulle gå på bio 18:30 eller 21:45. Jag tror att den senare tiden blev bestämd, bra, för det tar ju så lång tid att gå ner till stan.

Sen gjorde jag vad alla 22-åringar gör en lördagsmorgon efter att de blivit väckta av ett sms och druckit en kopp kaffe: jag tog fram slagborren och väckte resten utav grannskapet genom att ta hål i väggen ute i hallen. Hoppas främst att de som hade fest igår när jag skulle sova vaknade hehe...

Med pappas coaching över telefon hänger nu nyckelskåpet på plats igen...inte ens hälften så bra som tidigare, men det sitter i alla fall fast i väggen till skillnad från igår. Så här i efterhand tror jag faktiskt att jag bara ringde pappa för att ha någon att skälla på och anklaga när det inte fungerade som det skulle.

Nu måste jag dock klä på mig för vi ska snart fara och lämna in min TV som hade en livslängd på cirkus två veckor (hade jag inte haft lite drivna kompisar hade jag nog nöjt mig med att ha den lite halvfungerande hela tiden, tur att jag har lite drivna kompisar).

/Elin

En annan typ av plugg

Jag har ett nyckelskåp. Jag ville ha det dels för att hålla koll på mina nycklar och dels för att det kändes "hemma" och "vuxet" eller nåt sånt. Så jag har ett nyckelskåp. Det ser inte så mycket ut för världen och jag tänkte att jag skulle måla något fint på det någon dag...kanske gör så där som man gjorde i träslöjden när man var liten, bränna med något som påminner om en lödpenna. Men jag har ett nyckelskåp som fungerar jättebra, som jag fick pappa att hänga upp bredvid hatthyllan här i min nya lägenhet. Betongvägg, slagborr och shit ni vet...

Pernilla och Lam kommer i morgon så jag tänkte att jag skulle städa lite även om det får bli lite halvdant eftersom jag inte har platser att ställa allt än, men plocka upp kläder från golvet, diska kaffekoppen och kanske lägga undan alla pantflaskor ni vet...

Bland detta ingick att plocka bort skolgrejerna från hallen så jag böjer mig ner, tar skolväskan/påsen och döm av min förvåning när jag dänger huvudet i nyckelskåpet på vägen upp igen! Alltid ska jag då straffas för att jag städar! Och skulle inte en bula vara nog, men på golvet bredvid skolgrejerna ligger nyckelskåpet och i väggen är det ett stort hål!

Den förbannade pluggen hade lossnat! Och gått av! OCH satt kvar i nyckelskåpet!

Så jag gjorde vad alla självständiga, händiga, drivna kvinnor gör, jag ringde pappa för att fråga vad jag skulle göra. Tydligen är det inte normalt att plugg går av och sitter fast i nyckelskåp, men fruktansvärt roande verkade det vara...när allt äntligen var utrett. I morgon ska jag ta fram slagborren och visa att jag verkligen är teknologtjej.


/Elin

From Island with love

Det är tyst på Island. Det brukar ju alltid vara i alla fall något projektarbete som pågår i någon årskurs eller i någon kurs, men inget sånt har börjat än och därför är det som sagt tyst på Island. Om någon vecka kommer 1:orna att invardera lokalen med sina första företagsanalyser och sedan med Persson. Då är det nästan omöjligt att få någon dator här. Sen på vårterminen läser 2:orna industriell organisation och då är det också ont om datorer. Vad som tar upp datorerna i 3:an och 4:an vet jag inte, men de måste väl också använda datorerna antar jag.

Jag har sprungit runt och jagat lite underskrifter nu på förmiddagen. Det tog någon vända upp och ner för B-huset innan jag insåg att IMT nog ligger på HU. När jag kommer hem ska jag se över om det är så smart att läsa en kurs på HU mitt bland alla mina andra kruser. Det vore nog rätt kul, men är tiderna dåliga blir jag väl antagligen för lat.

När vi skulle välja tekniska profiler kände jag mig så nöjd med mig själv att jag valde bioteknik även om "alla" andra valde maskinteknik. Det kändes som om jag för första gången faktiskt valde vad jag själv ville och inte vad mina kompisar valde, nu sitter jag dock här och våndas över att jag är ensam på mina kurser och att alla andra ska få läsa kurser tillsammans. Jag vill också läsa kurser tillsammans. Visserligen har jag...tre? kurser den här terminen då jag läser med folk jag känner och efter ett utlandsår så är kanske 3 av 7 kurser en bra grej. Ändå sitter jag här och funderar över om jag inte skulle ta och välja några andra kurser så att jag får gå med "klassen" mer.

Det är förresten ett förlegat begrepp inom universitetsvärlden... klassen... Det finns inga klasser på I längre. Vi har fyra inriktningar och sedan ytterligare 8, 12, 200 753 000 fler inriktningar inom det. Vi läser kurser, vi låtsas vara inne i arbetslivet, vi hoppar in och ut ur grupparbeten och helt plötsligt har vi tillbringat mer tid med människor som inte gick i "klassen" än de som gick i klassen. Jag saknar vår gymnasieklass...

Det är faktiskt ganska okej temperatur på Island just nu, undra hur i hela friden de har fixat det, eller så kanske jag bara valde ett bra bord. Ett av de bredvid trappan ni vet, mellan skrivaren och trappan. Och det är inte tyst på Island längre. Tre killar sitter och...pratar om sommaren medan en tjej pratar i mobiltelefonen. Jag känner ingen av dem.

/Elin

Tillbaka till verkligheten

Idag, kl 15, börjar jag skolan igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte börja skolan igen. Det känns som om det är så himla mycket att göra för att jag ska kunna ta ikapp det jag "tappade" förra året. Jag ska försöka få tillstånd att ta kurser som jag inte anmält mig till om inte så får jag väl försöka ta andra kurser istället.

Vet inte riktigt vad det är jag väntar mig, men att gå och sätta mig i A2 för att ha reglerteknik känns fruktansvärt. Ingen inspiration alls. Det är som Rasmus sa, vad ska driva en framåt nu när man har varit i Japan? Det var ju dit vi kämpade, därför vi pluggade, för att i trean få fara till Japan. Vad motiverar när Japan är bakom en och det enda man vill är att ha kvar det just bakom sig?

Igår var vi på München Hoben, det var inte fullt lika kul som det har varit tidigare år...men om man är inne på sitt femte år så är det ungefär lika vilset som att vara Nollan (eller i vårt fall basårare) för det fanns så få man kände. Jag tror nog att det här var mitt sista MH, man kände sig rätt gammal när ens Nollan presenterar en för sina Nollan som i sin tur ska gå och leta reda på sin Nollan. Så, inget mer MH men 42 hp/termin? Låter det bra? Inte konstigt att man vill sluta.

/Elin

Vägled mig då för fan!

Ibland undrar jag över yrkestitlar. Vissa är helt logiska: en lärare lär ut saker, en läkare läker saker, sopgubbar hanterar sopor och mattanter lagar mat. Sen finns ju de som man måste söka lite längre med: farmaceut som kommer från det grekiska ordet för droger eller nåt och professor som kommer från det latinska ordet för...tja, professor kanske? Nåja, latinska ord behöver inte vara vettiga.

Dock finns det yrkesgrupper vars titel inte alls passar till vad de faktiskt gör, som "studievägledare". Man skulle ju kunna få för sig att dessa personer ska finnas till för att vägleda studenter/elever genom studierna. Det känns ju ganska logiskt, gör det inte? Tyvärr är detta fel. Kanske är det för att jag är en obildad teknolog som gör att jag inte kan förstå varför man titulerar någon "studievägledare" när det enda svaret personen kan ge är "Jag kan inte hjälpa dig" och "Jag vet inte"?

Jag väntade i två timmar idag (halva tiden ungefär fick jag hjälp av Basel) för att få just det svaret när jag frågade vad jag skulle göra med alla mina kurser nu på onsdag eftersom jag inte vet hur/när/vilka kurser jag ska läsa i år då jag ligger ganska haltande efter året i Japan. Jag vet inte vilka kurser jag kan tillgodoräkna mig eller vilka kurser jag ens har fått godkänt. Svaret jag fick var "anmäl dig till kurser som du tror att du ska läsa". Vad då "tror"?! Vi börjar i övermorgon! Vi är way passed "tror"!

Visst, visst, jag förstår att de inte heller vet vilka kurser jag behöver läsa innan jag fått mina betyg från Japan, men herregud! Jag kan inte vara den första som inte fått mina betyg, det måste finnas ett mer anpassat standard svar än "anmäl dig till kruser du tror att du ska läsa". Vad sägs om: "Se till att du har alla obligatoriska kurser från 3:an och sedan passar du in övriga kurser från 3:an och 4:an där du har plats på blockschemat." eller "Fokusera på såna kurser du vet att du är behörig till." kanske kunde man till och med önska lite information som "Du kan ju hoppa in i kurser fram till och med DATUM" och "men kom ihåg att du inte får läsa mer än X hp/termin och inte mindre än Y hp/termin om du vill ha heltid", även om det är sånt vi ska veta redan.

Basel är mycket bättre studievägledare än alla studievägledare jag någonsin mött! och han är inte studievägledare, så det så! Ändra människans yrkestitel till "Administrativ personal för I" eller något liknande så man inte får för sig att hon faktiskt kan, eller har lust att, hjälpa mig med min utbildningsplan.

/Elin