Vi kom till Hiroshima idag. Tydligen bor vi långt ut i tjotta, men det verkar trevligt än så länge. Inte minst för att vi inte har träffat någon på hostelet ännu. Trots att jag en stund i vintras trodde att jag ville öppna ett eget hostel så har jag nu konstaterat att jag inte är en hostelmänniska. Att bo tillsammans med massa andra människor är okej, samma med att dela duschar och toaletter, men jag har så svårt att ta kontakt med folk och vara fejkat trevlig och intresserad av vad folk gör och har gjort och ska göra. Inte minst när det är folk som tycker att Japan är så himla cool och allt är så roligt och tufft och fantastiskt och *kräk*.
Visst, jag ska ha överseende, det fanns en tid då den här bloggen var fylld med japanernas alla små egenheter och charm, men just nu har jag svårt att inte börja varje mening med: "Last year, when I lived here..." och med andra ord bli lika dryg som en viss kille från Haparanda.
Det finns inte så mycket att göra i Hiroshima tydligen, att vi ska stanna i nästan en vecka överraskar folk och jag kan inte låta bli att undra om det här bara är en turistort för att amerikanarna bombade dem. Å andra sidan far väldigt få människor till Nagasaki. Det är rätt märkligt att vara på en plats där mänskligheten i modern tid nådde piken av sin grymhet, inte minst för att gatorna vi har gått på lika gärna hade kunnat lega i Inage. Fast jag tar mer om det här när vi faktiskt har varit och besökt minnesmärkena.
Shinkansen var inte så Wohooo! som jag hade hoppats/trott, ärligt talat upplevde jag inte att det gick så fort. Osaka - Hiroshima tog ~1½ h, men jag har inget att jämföra det med för jag vet inte hur långt det är mellan städerna. (Tydligen 280+ km fågelvägen). Kände inget av den otroliga farten i alla fall.
Vi äter mat på hostelet idag, hittade (läs: blev visade) en jättebra supermarket och föll väldigt snabbt tillbaka i samma shoppingbeteende som vi båda hade haft när vi bodde här. Det var en knapp vecka sedan vi kunde äta ost när vi ville (inte för att jag gjorde det) och ändå gick vi omkring och sa "åååå! titta!" och pekade på osten, plockade i den, kollade hur dyr den var och suckade lite längtansfullt...tills vi kom på att vi bara varit i Japan en vecka den här gången.
Än så länge har inget känts så hemma i Japan som att gå och handla mat i en stor matbutik. Fast det är klart, det var få saker jag gjorde så ofta också.
/Elin
Visst, jag ska ha överseende, det fanns en tid då den här bloggen var fylld med japanernas alla små egenheter och charm, men just nu har jag svårt att inte börja varje mening med: "Last year, when I lived here..." och med andra ord bli lika dryg som en viss kille från Haparanda.
Det finns inte så mycket att göra i Hiroshima tydligen, att vi ska stanna i nästan en vecka överraskar folk och jag kan inte låta bli att undra om det här bara är en turistort för att amerikanarna bombade dem. Å andra sidan far väldigt få människor till Nagasaki. Det är rätt märkligt att vara på en plats där mänskligheten i modern tid nådde piken av sin grymhet, inte minst för att gatorna vi har gått på lika gärna hade kunnat lega i Inage. Fast jag tar mer om det här när vi faktiskt har varit och besökt minnesmärkena.
Shinkansen var inte så Wohooo! som jag hade hoppats/trott, ärligt talat upplevde jag inte att det gick så fort. Osaka - Hiroshima tog ~1½ h, men jag har inget att jämföra det med för jag vet inte hur långt det är mellan städerna. (Tydligen 280+ km fågelvägen). Kände inget av den otroliga farten i alla fall.
Vi äter mat på hostelet idag, hittade (läs: blev visade) en jättebra supermarket och föll väldigt snabbt tillbaka i samma shoppingbeteende som vi båda hade haft när vi bodde här. Det var en knapp vecka sedan vi kunde äta ost när vi ville (inte för att jag gjorde det) och ändå gick vi omkring och sa "åååå! titta!" och pekade på osten, plockade i den, kollade hur dyr den var och suckade lite längtansfullt...tills vi kom på att vi bara varit i Japan en vecka den här gången.
Än så länge har inget känts så hemma i Japan som att gå och handla mat i en stor matbutik. Fast det är klart, det var få saker jag gjorde så ofta också.
/Elin
