Vitt vin i solen

När Weston var på besök i mars visade han mig en julsång som jag inte riktigt kunde relatera till. Som de flesta julsånger så handlade visserligen om hur härlig julen var, hur kommersiell den blivit och hur mysigt det är att få träffa hela släkten igen, men till skillnad från den där midvintermörka känslan som verkar omsluta alla julsånger jag någonsin lyssnat på så är den här omgiven av ett gult, ljust sken. Som om man klivit rakt in i CSI: Miami.

Den heter White wine in the sun och sjungs av en australiensare som heter Tim Minchin och jag har nynnat på den hela dagen, för trots att det kanske är Minchins jul så är det precis min sommar. Jag far hem, träffar hela min familj och dricker vitt vin i solen. Även om jag för stunden dricker rose vin ensam i skuggan. Och blir myggbiten, har fått sju sedan jag satt mig här för dryga tio minuter sedan.

Jag sa till mamma att jag skulle sitta här tills det blir mörkt och hon skrattade. Det känns rätt lockande att inte behöva ta mig härifrån förrän i augusti, men med myggorna så hoppar jag nog över det. I alla fall nu. Kanske startar det lite senare.

Nu ska jag fylla på mitt glas, för vi har köpt en box ikväll.

/Elin

Bal nr. 2

Visst är det skillnad på tjejer och killar. Det märktes inte minst när bror kommer ut från toaletten idag och säger "Tog fem minuter!" och pekar på sitt hår med ett litet flin. Ändå hade jag ställt väckarklockan idag för att den här gången fara till Luleå och hämta ut en frack och jag fick hjälpa till att sätta på flugan och dra lite i servetten innan det bar av till flickvännen. Men visst är det skillnad.

Förarbetet fick med beröm godkänt...eller godkänt i alla fall, vi gick inte in på gradskalor.

Även om det mest är tjejerna man tittar på eftersom det trots allt är lite roligare med färgglada klänningar i olika modeller istället för svart-vita pingvinkostymer...så nog är han rätt snygg min bror ändå.

/Elin

Dagen jag tittade på Ida

I lördags, den 4 juni, klev jag upp 06:30 för att fara med min lillasyster till frisören. Jag har inte klivit upp så tidigt på flera veckor, kanske till och med månader, det blir lätt så när man aldrig börjar kl 8 längre. Nu skulle vi dock till frisören. Långt ute i ingenstans, inte långt från en skylt som varnade för kor. Jag klev inte ens upp så tidigt när jag skulle till min egen bal, nej jag var hos Pilli nån gång efter lunch tror jag.

Det spelar ingen roll, just före klockan 8 så började jag titta på Ida. Jag sitter där bakom hårtorken, ni ser den röda pilen, och kände mig ganska nöjd med att jag kunde sova middag senare under dagen. Det kunde inte Ida, som kanske behövt det mest eftersom hon skulle dansa vals (ehm...) hela natten...men det skulle ha gjort själva friseringen ganska redundant.

Hemma vid kl. 10 och möttes av bror och svägerska som åt frukost (bror drack en kopp kaffe, svägerska åt gröt, viss skillnad i vikten som läggs på frukost i det förhållandet känner jag). När de var klara satt jag sedan i säkert en halvtimme och fascinerades över hur många sminkpenslar Linnea hade och hur mycket smink man faktiskt kan lägga på ett ansikte utan att det ser övermålat ut. En del av resultatet finns att se på den första bilen.

Så var det dags för påklädning. Den enda delen som jag faktiskt var aktiv i att hjälpa till med. Vi, jag och mamma, hade provat klä på Ida i påskas. Så vi skulle veta hur lång tid det tog och hur mycket vi kunde dra åt korsetten innan den började se konstig ut baktill.

Kunde inte låta bil att känna historiska vingslag när jag stod och drog åt korsetten för andra gången...medan Ida smsadem tja, alla för att få veta hur vädret var inne i Boden. Det hade ösregnat i säkert en halvtimme. Senare på kvällen fick vi höra att vädret klassats som en tromb, träd knäcktes, bilar förstördes, treåringar flög omkring och 50 000 människor i Norr- och Västerbotten var utan ström...grattis balen 2011. Fast vi brydde oss mest om utifall det skulle regna på Kvarnängen kl 15.

När solen kikade fram lämnade jag, vi kanske?, henne hos grannen och för första gången på 6 timmar släppte jag ögonen från henne. Min fina, vackra lillasyster. I sin korsettklänning och sina dyra smycken och sitt hårt sprayade hår och sina elegant sminkade ögon.

Molnen skingrades och jag stod med kameran redo i centrala Boden för att få se dem igen. Sen blev resten av eftermiddagen en crash course i att vara paparazzi.

Tyvärr var det fina vädret bara sporadiskt.

Ready Ace?

You jump, I jump, Jack!

...eller inte.

Och så några av de dryga 200 "vanliga" balbilderna.

Sen gick de. Iväg till Bodensia, stadshotellet, där middagen och festen var. Vi for iväg på en annan fest, men jag stannade uppe till kl. 2, bara för att kunna hjälpa henne snöra upp korsetten sen och ta ut de knappa 50 nålarna i det då lite plattare håret. En bra avslutning på en dag som bara handlade om Ida. Precis som det skulle vara.

Fortsättning följer på fredag!

/Elin

För sjuåringen i mig

I början av 90-talet (1993 om man ska vara exakt) kom Jurassic Park och kommersialiserade dinosaurierna på samma sätt som Twilight har gjort med vampyrer. År 1993 var jag 7 år (större delen av året var jag faktiskt bara 6 år till och med) så jag kan inte svara för om grafen stämmer på alla generationer, även de som inte vuxit upp i början på 90-talet.

Jag och min bror var dock sjukt duktiga på dinosaurier på den tiden. Vi prenumererade på en tidning som berättade om nya arter i varje nummer, mamma läste det i stället för godnattsagor. Det var färgglatt och lättförståeligt, även de extremt komplicerade namnen fastnade i våra små huvuden. I varje nummer kom också en skelettbit som byggdes ihop till en Tyrannosaurus Rex som lyste i mörkret...det var bara nyligen vi blev övertalade att kasta bort det.

Så för deras skull, de där två stackars barnen som inte fick se Jurassic Park på bio trots att alla andra fick det, gick jag på dinosaurieutställning i Norrköping idag. Även om både mitt intresse och min kunskap har dalat i enlighet med kurvan över.

I Norrköping har de i sommar en dinosaurieutställning på besök, mitt i industrilandskapet, och har ni vägarna förbi Norrköping innan den 21 augusti så rekommenderar jag att ni tittar förbi. Om inte annat så för den där lilla 7-åringen som kanske bor i dig också.

Jag och Pernilla gick omkring och funderade på hur världen måste ha sett ut egentligen när den krävde att varelserna som bebodde den såg ut på det här viset samtidigt som vi försökte komma på namnet på alla de där dinosaurierna som vi kunnat en gång. Det blev väl tre, fyra namn i slutänden trots att jag är säker på att det fanns fler arter än så. På frågan "Men vad var egentligen meningen med det där?" blev alltid svaret "Fast sen dog de ju ut också..."

Sen gick vi in i "Grottan", där jag ödmjukades till att aldrig mer tänka elaka tankar om människorna som skriker i Total Black out ...mer än att de är med i programmet överhuvudtaget.

Sist, fundera på det här: Det var 18 år sedan filmen kom ut...det är antagligen någon som försöker återskapa en Tyrannosaurus Rex as we speak...

/Elin

Det bara är så...

Professor Wikipedia

Det är så här jag pluggar för stunden. Hur kom dåliga föreläsare undan med det innan Wikipedia?

/Elin

Man la klossar över ängen

Min söta lillasyster blev rätt stolt över mig när jag i mitt trötta yrande efter milen i torsdags sa att jag fått en medalj och sa att hon skulle hälsa mamma det (när det jag tyckte var viktigast var att jag hade sprungit överhuvudtaget och till och med gjort det under timmen). Tror inte att jag riktigt förstod vad det var hon fått för sig, eftersom jag redan bestämt att den här medaljen inte kommer följa med mig från Linköping, förrän igår när hon (efter att ha sett min placering antar jag) frågade:

"Elin, fick alla i det där loppet medalj?"

Jag har ännu inte kommit på vad hon egentligen ville säga med det ;) Fast det är klart hon förstår nog inte tävlingar man inte kan vinna, hon har nog inga minnen av en genomsvettig mamma som åt banan och drack energidryck i fula Flickflänget tröjor med en medalj runt halsen. Jag tror inte att jag minns så mycket av det heller, faktiskt, men medan jag sprang runt i Vidingsjö och tyckte världen var rätt mysig så insåg jag att jag, Karl, Fredrika och Oskar med tillhörande pappor nog stod bredvid löparbanan och hejade en gång i tiden. Precis som alla småbarn med sina pappor (mest pappor faktiskt) som sprang omkring och plockade blommor och samlade stenar vid sidan av vägen. En stund tänkte jag att om det var någon gång jag skulle springa på någon ur familjen Vångell-Gustavsson så skulle det vara där. Det hände inte, men det var nog då eller aldrig.

Jag sprang där och lät Söndermarken rulla i huvudet (eftersom mina hörlurar tvärdog dagen innan när jag pluggade i skolan), för är det något man kan anklaga mig för så är det ju att vara sentimental och överdrivet nostalgisk. Mer än en gång tänkte jag på vad som skulle hända om jag bara svängde av vägen lite och sprang in bland radhusen istället. Fast vad jag skulle göra där egentligen har jag ju ingen aning om. Så det var bra att jag lät bli och fick en bra tid istället. Ibland är jag bra fjantig.

Återigen förvånas jag över bristen på träningsvärk som jag trodde jag skulle lida av. Visserligen är det mer nu än det var förra gången. Fast då tog jag mig ju inte tiden att springa 5 km dagen efter heller. Kommer jag idas fortsätta springa nu? För roligt är det ju inte. Inte egentligen. Och nu har jag ingenting att träna till längre eftersom Karl har fegat ut.

/Elin

Motsatsen till efterklok antar jag?

Alltid lika kul att titta igenom gamla föreläsningar och se att jag under föreläsningens gång har strukit över flera sidor och med stora bokstäver skrivit:

Gör dig själv en tjänst och läs lite i Brock!!

Jag får väl ta och göra det helt enkelt då.

/Elin

Just det...jag sprang en mil igår igen! Den här gången på 55:59, go me! Brutto tid 56:26, så inte ens starten var seg. Plats 60 av 121 blodgivare och 357 av totalt 684, ganska medel helt enkelt.