Förresten!

Jag har aldrig städat mitt kök så noga som jag har gjort idag! Men å andra sidan är det ingen som har sprutat insektsgift där jag ska laga mat tidigare heller...

/Elin

Rubba inte mina cirklar!

Varje morgon när jag kliver upp slår jag på datorn, sätter på vatten på spisen och går in i duschen. Ungefär fem-sju minuter senare kliver jag ut, blöter ner hela golvet (för det är jättesvårt att torka sig inne på min minimala toalett) och snappar åt mig morgonrocken just som jag virat runt handduken kring håret.

Jag plockar upp min klocka från golvet och konstaterar att jag inte varit i duschen längre än vanligt medan jag drar undan gardinerna och ser vad det är för väder. Ungefär då brukar vattnet ha kokat upp och jag gör te eller kaffe, beroende på humör och lägger sedan en brödskiva i stekpannan för att rosta den (aka "göra den ätbar").

Medan brödet sedan värms på så slår jag mig ner framför datorn (som för hoppningsvis har lyckats starta upp ordentligt) och kollar mailen, bloggarna, tjuvlyssnat.se osv osv. Sätter på iTunes, ett avsnitt kriminalserie eller svt:s nyhetssändning från igårkväll beroende på vad jag känner för medan jag äter, klär på mig och upptäcker att jag har läxa som skulle ha varit gjord till idag.

Så har mina morgonar sett ut i en månads tid nu, enda variationen är att ibland äter jag mjölk och flingor och ibland (på helgen) både ock (JA! Det heter så! Fråga min morfar!).

I morse när jag klev upp (redan klockan 6!) satte jag på vatten på spisen och gick in i duschen. Blötte ner golvet, tog morgonrocken, tittade på klockan, drog undan gardinen, fixade te, började göra bröd...sen stod jag och tittade en stund på var min dator hade stått igårkväll. Vid nio-tiden stängde jag ner den och packade ner den tillsamman med alla mina kläder och värdesaker i den stora röda väskan och drog över den till C-huset (haha). För idag skulle det sprayas kackerlacksgift i hela D-huset.

Detta var något de kommit på att de behövde göra eftersom många av rummen (inte mitt) har haft kackerlacksproblem. Vi är eniga om att detta borde ha gjorts INNAN vi flyttade in, eller inte alls eftersom det från ett antal säkra källor påståtts att det ändå inte hjälper. Carl (LiU-studenten som var här förra året) sa till och med att dessa opperationer brukar resultera i att folk som inte har kackerlackor FÅR kackerlackor...vilket jag inte såg fram emot.

Hur som helst var det inte mycket mer att göra än att skövla bort allt. Så vad skulle jag göra nu?

Jag satte mig ner vid skrivbordet, tittade på läxan, åt min smörgås, drack mitt te...försökte skriva några rader i min röda bok, men det blev inte så mycket av det. Det var länge sedan jag skrev till frukosten och jag har liksom tappat den rytmen (ett tag i Linköping ingick det nämrligen i min morgonrutin att skriva en halv A4 på datorn varje morgon).

Avslutade frukosten, packade ihop även mina sovgrejer och tog med dem till C-huset, gick tillbaka hem, drack kaffe i det ödsliga rummet och for till skolan långt tidigare än jag brukar. Märklig morgon...tur att allt är tillbaka till det normala nu och jag har min älskade lilla datorn igen!

/Elin

Lunchmöte på japanska!

Just smile and wave boys....smile and wave...

Jag har gjort något mindre intelligent. Mycket i Japan klarar man sig undan genom att bara nicka, le, bocka och be om ursäkt för att man existerar. Nodd and wave är något jag har blivit mycket bra på under de senaste veckorna, tyvärr är det inte alltid positivt att gå med på saker man inte riktigt förstår vad det är...

För en vecka sedan (?) så gick jag med på att jag skulle presentera Linköpings universitet på någon form av...gala? Jag fattade inte, fattar fortfarande inte faktiskt. Idag skulle det dock vara informationsmöte, vilket jag såg som något bra eftersom jag då faktiskt kunde få klarhet i vad i hela friden jag nu lovat.

Fel.

Ett lunchmöte som hålls av en 20-ishårig japan i en för stor, stickad hyllning till svartvitfilm och som med hjälp av några stödord, två människor som skriver på tavlan och en tjej i publiken som rättar honom...det ger inte så mycket. Sen reste sig alla för att gå, jag tänkte: bra! Då ska jag fråga den andra J-Pac studenten vad han hade förstått av det hela. Tyvärr försvann han och jag fick iställt fyra japaner som satte sig runt mig. Jahapp...

Det första de fick fram på engelska var: Har du några idéer?

Vad svarar man på det när man inte ens förstår vad man ska ha en åsikt om?

Efter lite ritningar, några staplande japanska meningar och några lika staplande engelska kom vi fram till att dne 17 december ska jag presentera Sverige, Linköping och Linköpings universitet för ca 200 pers. Presentationen ska vara 15 minuter och på japanska. Jag kan använda powerpoint om jag vill.

Yokatta!

Nytt möte på måndag efter skolan...det här kommer bli så intressant...får jag låna filmen från VSR-sitsen förra året? Snälla....

Efter detta gick jag och den enda av japanerna (en 18-årig tjej som hette något på A och som pluggade...något) som inte hade lektion till matsalen och åt. Det var faktiskt den mest givande stunden jag haft med en japan än så länge! :D Hon pratade engelska och jag pratade japanska. Vi höll oss på självpresentationsnivå och till bådas glädje blev det inte så många långa tystnader.

Sidenote är att pga mina bristande språkkunskaper är familjen Essner mycket coolare i Japan än i Sverige. Inte minst för att jag skriver böcker och min lillebror är fotbollsproffs...fast det är han ju i Annonsbladet också...eller vad den tidnignen heter nu för tiden med :P

/Elin

I'm a legal alien

Visst, det där börjar kanske bli lite uttjatat, men idag hämtade jag ut mitt "Certificate of Alien Registration Card". Det är skönt för då slipper jag släpa runt på mitt pass dag ut och dag in som bevis på att jag har rätt att vara i Japan och inte är någon form av illegal immigrant. Jag undrar om valet av namn beror på dålig engelska eller om "alien" faktiskt har en betydelse som jag inte känner till?

I min plånbok finns nu tolv kort med mitt namn på, fyra av dessa har mitt fullständiga namn utskrivet. Nio har mitt födelsenummer, varav sex har mitt personnummer (ett har faktiskt både ock). Tre av korten har en adress skriven på sig, samtliga är olika och två är från Linköping. Fem har med skola att göra, fyra med vård och försäkringar. Fem stycken har mitt foto på sig och tre av dessa foton är identiska. Sju är totalt onödiga att släpa runt på eftersom jag inte kan använda dem till något i Japan...kan vara ännu fler faktiskt.

Undra sa flundra om jag måste ha mitt körkort på mig? Det är nog lika bra...

/Elin

Du säger att jag har en liten värld, men den är större än begärd

Idag är det kulturensdag i Japan, vilket innebär Happy Monday och att det är allmän helgdag. För mig innebär det dag fem av sex lediga och jag börjar bli måttligt road av att bara existera i Japan. Vad brukar jag göra under liknande dagar i Linköping?

För något år sedan pratade jag med Jonas om att alla omkring oss verkade ha gjort så mycket roligt och upplevt så mycket mer än lilla jag som bara gick från gymnasiet till japanskt basår och sedan vidare till min civilingenjörsutbildning. "Alla andra" hade bott både här och där, gått i skola på massa platser och provat så mycket mer.

Hans svar var att det mesta lät häftigt när man fick det berättat för sig, men när det kom till kritan så var det ju fortfarande bara skola, fast i ett annat land. Människor är likadana överallt.

Så sant, så sant...du är klok du Jonas. Här sitter jag i ett minimalt rum i Japan och vad har jag gjort hela dagen? Jo, jg har firat kulturensdag med att hjälpa Jessica titta på Criminal Minds via diverse kinesiska sidor eftersom sidan jag fått av min bror inte kände för att funka i Japan förrän 16.XX lokal tid. Det finns ett tillfälle när man vet att man gått för långt och jag tror att jag nått den punkten i mitt tittande av kriminalserier.

Hur skiljer sig det från mina dödagar i Linköping?

Alla säger att det här är mitt livs äventyr, att det är så himla tufft och en sån otrolig upplevelse som jag måste ta vara på! Ni kan ju komma hit och prova...jag påstår inte att det INTE är tufft och en otrolig upplevelse...men det är som Jonas sa: det är bara skola, människorna är ändå det samma. Det är inte så häftigt som det låter, jag tittar på Criminal Minds och min största livsinsikt hittills är att jag tittar för mycket på kriminalserier och äter lite för mycket choklad.

I Linköping far jag aldrig till Tokyo (av förståeliga skäl) och jag sjunger aldrig karaoke med människor från världens alla hörn...men i Chiba cyklar jag inte till Jessica och dricker te eller tar campusbussen till Norrköping en eftermiddag. Bara för att det är närmare gör det inte sakerna mindre häftiga (okej, kanske lite) eller mindre trevliga. I Inage går jag ut och äter middag med folk jag knappt känner, i Boden fikar jag upp alla mina pengar tillsammans med vänner...Det är ett lätt val egentligen...

Varför jag inte vill plugga i Tokyo? Herre Gud, människor! Jag är från Boden!

Allt är olika, men ändå så slående lika...så varför fara hemifrån alls?

Du säger att jag har en liten värld, men den är snygg och full av flärd!

/Elin

Och till höger har ni...

...Meiji Jingū, 明治神宮!

Igår var jag, som sagt, vid mitt första shintotempel. Ordet "tempel" i det här sammanhanget är ganska dåligt använt eftersom ordet redan har en väldigt strikt betydelse i det svenska språket medan det finns (minst) åtta olika typer av shintotempel som egentligen inte alls är en byggnad som är avsedd för böner och offergåvor och annat.

Meiji Jingū är ett enormt tempelområde. En gigantisk park mitt i Tokyo vars fågelkvitter och höga träd faktiskt stänger ute ljudet från tågen som passerar just utanför. Man kliver in under den stora porten, torii 鳥居, och in i skuggan från de enorma träden. Bort från stadens pulserande stress och in i en rofylld värld...full av turiter.

Det är ofta många torii som leder upp till själva huvudbyggnaden (det som väl egentligen skulle kallas tempel) och jag räknade att jag gick genom tre stycken från den väg som jag kom. All ways leads to Rome, heter det ju, men många leder också upp till tempelbyggnaden i ett shintotempel. Jag kommer inte ihåg vad meningen med dessa torii var (det var så länge sedan jag hade Mats) men har för mig att det på något vis skulle symbolisera en pilgrimsresa. Kan dock inte lita mer på denna information än på wikipedia, så fäst inte så stor vikt vid det.

På engelska kallar man shintotempel för shinto shrine, detta för att i detta område har man "enshrined" en gud, själen hos en avliden eller liknande. I Meiji Jingū är det kejsar Meijis och hans hustru kejsarinnan Shōkens själar som helgedomen och de ska, enligt shitoismen, finnas i denna park. Att detta tempels namn översätts till Jingū visar på kopplingen till kejsarhuset. Själarna blev (i brist på översättning av ett ord som jag bara förstår andemeningen av) enshirned här 1 november 1920, vilket gjorde gårdagen till platsens födelsedag! Vilket var ett trevligt sammanträffande eftersom det gjorde platsen full av liv och rörelse.

Redan utanför var det fullt upp med ett enormt antal papperslampor som vi antog skulle tändas på kvällen (tyvärr hade vi redan lämnat den delen av Tokyo när mörkret kom) och en scen där de sjöng och dansade och spelade massa gamla japanska musikinstrument.

Vi gick genom portarna en efter en och kände oss hela tiden iaktagna av TV-kamrorna som vi antog var där för att visa upp födelsedagsfestligheterna. Förutom alla oss turister så var nästan alla japaner fint uppklädda när de gick omkring här inne. Det är väl inte så konstigt egentligen eftersom det är deras helgedom och den fyllde år idag! I morgon är det förresten kejsar Meijis födelsedag och då är det årlig festival i templet om ni som bor i Tokyo kände för att titta dit.

Finast uppklädda var barnen. För tydligen, om barn kommer till templet så får de presenter. Undra om svenska kyrkan skulle lyckas bra med den typen av mutor? Kom till gudtjänsten på söndag så får ni godis? Aja, barnen var söta och glad i alla fall i sina utsökta små kimonos. Många verkade smått besvärade över allt tingeltangel de hade tvingats på, men samtidigt så var alla så där allvarliga och högtidliga som bara barn kan vara när de vet att de inte får springa omkring och leka som vanligt eftersom de har för fina klädet på sig.



När vi kom upp till själva tempelbyggnaden kändes den väldigt "Jaha..." i jämförelse med en underbara parken. Det kändes inte som om den passade in, men det är klart, bara för att det är huvudbyggnaden så kanske det inte är det viktigaste med platsen? Vi kom just när någon form av ceremoni slutat och vi fick se prästerskapet tåga up. Många var de och både lustiga skor och hattar hade de.

Här kunde man också köpa böner och amuletter utav mikos, unga flickor som bär röda och vita klädnader och jobbar i templet. För alla er Sailor Moon-fans där ute så är Rei en miko när hon inte springer omkring i sina röda stiletklackar och skjuter eld i Mars namn.

I Bibeln kan vi läsa om hur Jesus går bärsärk i templet i Jerusalem och driver ut alla köpmän eftersom det är Guds hus och där ska man inte bedriva handel. Kejsar Meijis själ vekrar dock inte ha några större poblem med detta, inte heller någon annan av shintogudarna eftersom detta är vanligt förekommande i dessa tempel och helgedomar. Man köper något och sedan offrar man det till guden eller tar med sig det hem för att det ska bringa lycka. Pengarna går sedan till att driva verksamheten så att fler människor kan komma dit och be. Ett ganska praktiskt system tycker jag. Japaner skriver upp sina böner på papperslappar eller träbitar och hänger sedan upp dem för att guden ska komma och läsa (antar jag) och sedan hjälpa dem på vägen. Jag läste också, så gott jag kunde och de flesta verkade handla om kärlek och karriär.

Vi tog en annan väg ut från tempelbyggnaden (som egentligen var flera byggnader som satt ihop runt om en innergård snarare än en stor byggnad) och gick vidare till presentaffären (som också låg inne på själva området)! Vi gick därifrån fattigare och inte mycket mer spirituella än när vi kommit in...men å andra sidan är det bara japaner som kan vara shintoister.

/Elin

Stockholms central skrämmer mig inte längre.

Vissa människor försätter sig verkligen i jobbiga situationer. Om det är med flit eller inte är nog olika från person till person och de bakomliggande motiven varierar nog också friskt, men hur kan man fara till Tokyo, Asiens metropol, med mig som guide?

Idag var jag i Tokyo igen, den här gången tillsammans med tre andra utbytesstudenttjejer från Chiba. Det var (från vänster) Tracy; den kinesiska kanadensiskan, Kelly; den koreanska amerikanskan och Jamsine; den mexikanska amerikanskan (väldigt tråkigt att bara vara svensk ibland...).


Diskussionerna om resan hade varit ganska lösa och jag hade bidragit med att veta hur Harajuku skrevs med kanji (med andra ord kunde jag hitta det på kartan), men vi hade inte sagt att vi skulle dit. På vägen till stationen fick jag dock veta att det bara var jag som varit i Tokyo tidigare och att ingen annan hade koll på någonting. Heh...

Jag är från Boden, ett samhälle som har fyra busslinjer (plus länstrafiken). Jag tycker att Stockholms centralstation är stor och skrämmande. Mitt lokalsinne är bara snäppet bättre än norrköpingsbornas... :P En av mitt livs största bedrifter är att själv ta mig från Cedric till Victor med hjälp av Stockholms lokaltrafik (Cedric bor norr om stan, Victor söder om den). Det enda som egentligen talade för mig var väl att jag visste hur Harajuku skrevs i kanji. Hade du valt att fara till Tokyo med mig som sakkunnig? Men vi tog oss dit utan större problem (inga problem alls faktiskt och vi hade sittplats hela vägen!) och jag var så stolt över mig själv att jag lyckades ta rätt håll på Yamanote linjen för att ta oss till Harajuku. Jag visste inte om de ville fara dit, men det var dit jag hittade, så de hade inget val!

Istället för att gå till vänster för att titta på "Tokyos Champs-Élysées", som den mexikanska amerkanskan kallade det efter att jag förklarat vad som fanns där, så gick vi till höger över en bro. Där på andra sidan bron låg Meiji Jingū, ett shintotempel som är uppkallt och tillägnat (och även spirituella gravplatsen för) kejsar Meiji. Det är lustigt att Wikipedia säger att det skulle ligga i Shibuya eftersom det bara är på andra sidan järnvägsspåret från Harajukus station, men jag kan inte ge mig in på att diskutera det där. Inte heller har jag tänkt ge mig in på att beskriva Meiji Jingū ikväll, det skulle göra inlägget för långt. Det tar jag i morgon.

När vi vandrat färdigt hos den gamle kejsarens ande tog vi oss dock till presentbutiken (eftersom alla helgedomar med självrespekt har en?) och tillbringade nästan lika lång tid där inne som vi hade gjort på tempelområdet. Allt var så fint och så välgjort och så dyrt....så i slutändan köpte vi inte så mycket mer än vykort i alla fall.

På vägen därifrån såg jag för första gången det där som Harajuku skulle vara känt för: ungdomar med uttrycksfull klädsel! Visserligen var det Halloween igår, men här i Japan verkar man bara fira Halloween på låtsas (lite som i Sverige fast med fler pumpor), och de här umgdomarna sägs gå klädda så här dagligen. Tyvärr var jag för feg för att ta kort på alla, men här är några:

Personen på den sista bilden är faktiskt, trot eller ej, en kille. Dessutom är bilden tagen under universitetsfestivalen, men han hade passat lika bra in i Harajuku där det finns affär efter affär med utstyschlar som dessa. Det fanns hemskt många som gick omkring i liknande kreationer på stan, men jag vågade som sagt inte ta kort.

Efter att ha känt oss malplacerade i dessa buktiker en stund och ätit lunch på ett mysigt jazz/bluse ställe gick vår trevande resa genom Tokyo vidare till Shinjuku. Än en gång överraskade jag mig själv med att ta befället (vilket kanske inte var jättekonstigt eftersom jag redan hade det i form av "den enda som varit där förr") och lyckades utan problem lokalisera två kanji som jag trodde var rätt (det slutade ju på samma sak som Harajuku) och tog oss sedan dit. Det var rätt! Men där började dock våra problem för dagen...

Det hade varit ganska smidigt att ta sig runt i Harajuku eftersom jag varit där en gång tidigare och vi egentligen bara gick gata upp och gata ner bland affärena med tuffast kläder. I Shinjuku hade vi ingen koll på något förutom att där skulle det finnas en Agnes B-affär (antagligen finns det på fler platser, men vi hade ingen annan adress). Med hjälp av adresslappen och vår knackliga japanska hittade vi dock tillsist rätt! Dock inte före att jag lett oss åt totalt fel håll...men tar ingen annan komandot så måste jag ju...eller?

Agnes B är tydligen ett väskmärke, något jag inte visste om tidigare. Detta startade dock en chain of events som innebar att fyra utbytestudenter sedan gick i alla väskaffärer som vi hittade fram till dess två av oss (inte jag) var panka för att för många väskor köpts. Då bytte vi till prylaffärer, men utan att faktiskt köpa något utan bara gå och peka och pilla och säga: Naaaaaaaw.

Det är väldigt, väldigt olika att uppleva Tokyo tillsammans med tre tjejer i jämförelse med att göra det med tre killar. Jag säger inte att det är bättre, bara att det är enorm skillnad. Sen att det var jag som ledde gruppen istället för att bara följa efter var också...intressant. Det är jobbigt att leda en grupp med människor som man inte riktigt känner eller vet vad de vill. Nå jag ville ha kaffe i alla fall och struntade i om de inte drack...för de sa inte emot. Sen tog jag oss tillbaka till Tokyos station via en helt annan linje än den vi åkt först (pluspoäng till mig!) och efter en timmes vandrande i det som tydligen heter "Tokyo" så hamnade vi i Ginza (tror vi) och då bestämde jag att det var dags att fara hem!

Sagt och gjort, ett byte senare satt vi alla fyra och sov på tåget hem till Inage igen. Sov är en överdrift, men när jag tittade upp igen var vi framme vid stationen just innan Inage (eller det var vad jag gissade på eftersom jag nästan kände igen kanjina).

Idag var en bra dag och även om jag inte köpte den där väskan så har jag fått se Tokyo med helt nya ögon. Mitt perspektiv och min vilja. Jag är väldigt övertygad om att Stockholms central kommer kännas lika stor nästa gång jag är där. Kanske är jag inte längre hon som är rädd för Centralen? Kanske kan jag fara till Tokyo själv nästa gång? Det finns så många sätt att växa på och Tokyo fortsätter att förbluffa och förstumma. Dock har jag redan hittat det bästa med Japans huvudstad...


/Elin

Tillbaks på ruta 1.

Rättelse till förra inlägget: Japanska studenter är INTE lediga bara för att det är universitetsfestival. De bara jobbar på annat vis.

Idag var första dagen på den 46:e upplagan av Chiba University Festival (千葉大際). Glad i hågen och utan förväntningar kom jag till skolan denna morgon (eller sen förmiddag, beroende på hur man väljer att titta på saken).

På lång väg märkte jag dock att saker inte var "som vanligt" eftersom studenterna var klädda anorlunda mot för vad de brukar vara. Visst, universitetsstudenter har ledig klädsel precis som i Sverige, men det var lite som om alla en dag skulle få för sig att ha snäppet finare/mer personliga vardagskläder. Det är hemskt svårt att förklara skillnaden, men den fanns där.Väl inne på campus var dock förändringen total. Inte minst för att det var soligt idag! Annars har det regnat en hel del på sista tiden.

Campus igår:
Campus idag:

Efter att ha vandrat runt en stund fann jag mig återigen i situationen att jag önskade mig "ett intryck åt gången". Det var för mycket att ta in, för mycket att se, för mycket att höra. Sen nöjde de sig inte med syn- och hörselsinnet utan blandade även in dofter som kom från alla möjliga och omöjliga matkombinationer som såldes i vartenda tält.

I varje tält representerades olika studentförreningar. Studentföreningar i Japan är helt annorlunda studentföreningar i Sverige och USA. Medan det i Sverige mest handlar om att anordna saker (läs: fester) för andra och i USA mest beundrasigsjälv-föreningar så handlar det i Japan om att renodla och förfina intressen. Det finns klubbar och föreningar för allt: a cappella-sång, tennis, fotboll, konst, film, manga, karate, jonglering, blommor, broderi, cosplay...you name it...och alla dessa klubbar och föreningar visade upp sig idag över hela campus. Tillråga på allt sålde alla någon form av mat och varje stånd hade minst en människa som stod och skrek "Irasshaimase!" ("Välkommen!"). Emellanåt blir jag så rädd för det här folket och deras...mentalitet? sätt att göra saker? värld?

Hur som helst så förstår jag mer än väl varför det inte kan vara lektioner under festivaldagarna. Ingen skulle kunna gå på lektionerna eftersom nästan alla var upptagna med detta. Sen, även om jag inte förstår deras världsuppfattning eller värderingar så måste jag imponeras av deras hängivenhet och ambissionsnivå.

Som avslutning vill jag visa er Hopprepsklubben...för vem säger att hopprep bara är för flickor på mellanstadiet?

/Elin