Första adventen i Japan då.
/Elin
30 november 2008
Do they know it's Christmas time at all?
Så...idag är det första advent. I ett blått hus i norra Sverige tänder mamma snart det första ljuset i adventsljusstaken på frukostbordet. Jag tror att det är röda ljus i år. Det bara känns så.
I ett litet rum i mellersta (?) Japan har det hängts upp en stjärna i fönstret, en tomte på dörren och det väntas på mörkret när det faktiskt kommer synas att ljus och stjärnan är tända. Bamsekallenderns första lucka är öppnad, det är så mysigt att det är en adventskalender och inte en julkalender.
Tre kompisar for till Ikea idag men innan det kom de ner med hemmagjord sushi till mig. Så till lunch idag har jag haft sushi och grönt te. Det kändes ju juligt. Nu ångrar jag lite att jag åt upp alla pepparkakskolor, även om jag har Annas pepparkakor i en blå burk i bokhyllan.
Jag har tillbringat advent ensam under tre års tid, det är inte det som är grejen. Men här finns inget som känns juligt. Inget alls, inte ens tomtarna som jag har köpt känns riktigt juliga, vet inte varför.
Om jag varit i Linköping nu hade vi nog druckit glögg tillsammans och ätit pepparkakor, eller så hade jag åter igen tjatat mig till att vi skulle julbaka på första advent (och ingen annan dag!) eftersom det är traditionen i Boden.
Första året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor själv, men en kavel jag fick från en snäll granne. Hon ville inte ha tillbaka den när jag kom med den eftersom hon var säker på att jag behövde den fler gånger. Sån vill jag också bli när jag blir gammal. Sen tog jag kort på mig själv när jag bakade pepparkakorna och skickade till mamma så att hon kunde sätta in mig i fotoalbumet tillsammans med alla andra som bakade pepparkakor.
Andra året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor och lussekatter med Jessica, Johan, David, Oscar, Hanna och Kim. Vi lyckades fram till sista plåten innan vi brände några kakor, men det var för att vi börjat fika lussekatter och te redan. Vi bakade kanji som vi gav till Li och små pepparkakshus i olika former...Hanna gjorde en palm och en kamel att skicka till sina föräldrar i Afrika. Vi hade ingen kavel alls, så vi använde glöggflaskorna istället och det gick lysande.
Tredje året försvann advent av någon anledning. Istället hade Hybris julmiddag och jag hade en söt röd klänning på mig och tomtar i öronen. Pernilla, Lam och Emma var med från Norrköping. Det finns jättefina bilder från den tillställningen och Brian var tomte. Var tog advent vägen förra året?
I Linköping brukar jag gnälla på Oscar för att han vill sätta upp sin gran och sina ljusstake för tidigt och sen pyntar jag mitt hus så mycket jag kan på första advent. Första julen jag bodde i min nya lägenhet var det en tjej i flygeln mittemot som hade en enorm ljuskrans i sitt fönster. Den var så vacker och det hände mer än en gång att jag stod och tittade på den och blev glad av det. Så jag bestämde mig att återgälda tjänsten och köpte den största julstjärna jag kunde hitta (för jag hade faktiskt enorma fönster). Jag hoppas att någon såg den och blev glad.
/Elin
I ett litet rum i mellersta (?) Japan har det hängts upp en stjärna i fönstret, en tomte på dörren och det väntas på mörkret när det faktiskt kommer synas att ljus och stjärnan är tända. Bamsekallenderns första lucka är öppnad, det är så mysigt att det är en adventskalender och inte en julkalender.
Tre kompisar for till Ikea idag men innan det kom de ner med hemmagjord sushi till mig. Så till lunch idag har jag haft sushi och grönt te. Det kändes ju juligt. Nu ångrar jag lite att jag åt upp alla pepparkakskolor, även om jag har Annas pepparkakor i en blå burk i bokhyllan.
Jag har tillbringat advent ensam under tre års tid, det är inte det som är grejen. Men här finns inget som känns juligt. Inget alls, inte ens tomtarna som jag har köpt känns riktigt juliga, vet inte varför.
Om jag varit i Linköping nu hade vi nog druckit glögg tillsammans och ätit pepparkakor, eller så hade jag åter igen tjatat mig till att vi skulle julbaka på första advent (och ingen annan dag!) eftersom det är traditionen i Boden.
Första året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor själv, men en kavel jag fick från en snäll granne. Hon ville inte ha tillbaka den när jag kom med den eftersom hon var säker på att jag behövde den fler gånger. Sån vill jag också bli när jag blir gammal. Sen tog jag kort på mig själv när jag bakade pepparkakorna och skickade till mamma så att hon kunde sätta in mig i fotoalbumet tillsammans med alla andra som bakade pepparkakor.
Andra året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor och lussekatter med Jessica, Johan, David, Oscar, Hanna och Kim. Vi lyckades fram till sista plåten innan vi brände några kakor, men det var för att vi börjat fika lussekatter och te redan. Vi bakade kanji som vi gav till Li och små pepparkakshus i olika former...Hanna gjorde en palm och en kamel att skicka till sina föräldrar i Afrika. Vi hade ingen kavel alls, så vi använde glöggflaskorna istället och det gick lysande.
Tredje året försvann advent av någon anledning. Istället hade Hybris julmiddag och jag hade en söt röd klänning på mig och tomtar i öronen. Pernilla, Lam och Emma var med från Norrköping. Det finns jättefina bilder från den tillställningen och Brian var tomte. Var tog advent vägen förra året?
I Linköping brukar jag gnälla på Oscar för att han vill sätta upp sin gran och sina ljusstake för tidigt och sen pyntar jag mitt hus så mycket jag kan på första advent. Första julen jag bodde i min nya lägenhet var det en tjej i flygeln mittemot som hade en enorm ljuskrans i sitt fönster. Den var så vacker och det hände mer än en gång att jag stod och tittade på den och blev glad av det. Så jag bestämde mig att återgälda tjänsten och köpte den största julstjärna jag kunde hitta (för jag hade faktiskt enorma fönster). Jag hoppas att någon såg den och blev glad.
/Elin
Det regnar hela tiden
Snart har året runnit bort,
det känns som höstarna blir värre
när vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt,
den gråa snön blir vit.
Det som gör ont kan inte nå mig nu,
det hittar aldrig hit
Jag kommer hem igen till jul,
jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket,
det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.
Och innan dagen börjat,
är kvällen redan här
men jag vet att jag är framme snart
och jag vet att du är där.
Peter Jöback - Jag kommer igen till jul
Min favoritjulsång sen jag flyttade hemifrån
Snart har året runnit bort,
det känns som höstarna blir värre
när vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt,
den gråa snön blir vit.
Det som gör ont kan inte nå mig nu,
det hittar aldrig hit
Jag kommer hem igen till jul,
jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket,
det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.
Och innan dagen börjat,
är kvällen redan här
men jag vet att jag är framme snart
och jag vet att du är där.
Peter Jöback - Jag kommer igen till jul
Min favoritjulsång sen jag flyttade hemifrån
28 november 2008
Pepparkakskola i tänderna!
Jag har lite tråkigt, så jag försöker se hur många pepparkakskolor jag kan få in i munnen samtidigt.
Var i hela friden hittar man pepparkakskola i Japan undrar du då, men det ska jag tala om för dig att det gör man inte! Man hittar pepparkakskola på Lagerhaus och eftersom de är bäst före 2009-12-31 måste jag ju skynda mig!
Dock kan jag meddela att det går jättebra att gå in på Lagerhaus och köpa pepparkakskola och sedan posta det till Japan. De fastnar inte i tullen, bara i tänderna!
Eftersom det är första advent på söndag så hade jag ju kunnat spara några, men se, det är inte lika gott då och jag har faktiskt 500 pepparkakor som Anna sägs ha bakat. IKEA är bra skit faktiskt. Ska ta dit en japan på fredag för att försöka göra kulturkrocken mindre för henne när hon kommer till LiU nästa år.
Jag ska bli avritad också, av den japanska australiensaren. Tsk, så många blandade nationaliteter att jag blir alldeles yr. Aja, min släkt har varit svensk längre än både Amerika och Australien var befolkade av vita människor. AHA!
För den som nu är jättenyfiken, pepparkakskolorna kom i ett paket från Pernilla och Lam (om jag inte redan skrivit det, vilket jag kan ha gjort för jag börjar bli helt omikring när det kommer till vad jag skrivit och inte skrivit utan bara tänkt skriva (fast det är klart, paketet var från Pernilla och Lam även om jag skrivit det tidigare).
Anyway...i det paketet fanns också en trevlig bok som handlar om hur man ska förändra sitt singelliv (till att inte vara singel alltså). Jag har tänkt ta väldigt seriöst på denna bok, för många av uppdragen är riktigt kul...tyvärr måste man kunna prata med folk för att genomföra de flesta uppdragen, men jag kan ta alla "tråkiga" uppdrag i Japan och fortsätta på bred front när jag kommer hem igen.
Jag skrattade när jag hittade ett uppdrag som gick ut på att dra TVn till sängen och sedan ligga där hela dagen, titta på Vänner och deppa ihop totalt för "det kan inte gå uppåt innan man nåt botten.". Jadu Oscar...var det vad vi höll på med? Försökte ta oss ner till botten för att kunna klättra upp igen? ;)
Annan kul grej: jag har fått ett stipendium! Hemskt kul att få yen när kronan inte tycker om att springa ikapp alla andra vaultor i världen.
/Elin
Var i hela friden hittar man pepparkakskola i Japan undrar du då, men det ska jag tala om för dig att det gör man inte! Man hittar pepparkakskola på Lagerhaus och eftersom de är bäst före 2009-12-31 måste jag ju skynda mig!
Dock kan jag meddela att det går jättebra att gå in på Lagerhaus och köpa pepparkakskola och sedan posta det till Japan. De fastnar inte i tullen, bara i tänderna!
Eftersom det är första advent på söndag så hade jag ju kunnat spara några, men se, det är inte lika gott då och jag har faktiskt 500 pepparkakor som Anna sägs ha bakat. IKEA är bra skit faktiskt. Ska ta dit en japan på fredag för att försöka göra kulturkrocken mindre för henne när hon kommer till LiU nästa år.
Jag ska bli avritad också, av den japanska australiensaren. Tsk, så många blandade nationaliteter att jag blir alldeles yr. Aja, min släkt har varit svensk längre än både Amerika och Australien var befolkade av vita människor. AHA!
För den som nu är jättenyfiken, pepparkakskolorna kom i ett paket från Pernilla och Lam (om jag inte redan skrivit det, vilket jag kan ha gjort för jag börjar bli helt omikring när det kommer till vad jag skrivit och inte skrivit utan bara tänkt skriva (fast det är klart, paketet var från Pernilla och Lam även om jag skrivit det tidigare).
Anyway...i det paketet fanns också en trevlig bok som handlar om hur man ska förändra sitt singelliv (till att inte vara singel alltså). Jag har tänkt ta väldigt seriöst på denna bok, för många av uppdragen är riktigt kul...tyvärr måste man kunna prata med folk för att genomföra de flesta uppdragen, men jag kan ta alla "tråkiga" uppdrag i Japan och fortsätta på bred front när jag kommer hem igen.
Jag skrattade när jag hittade ett uppdrag som gick ut på att dra TVn till sängen och sedan ligga där hela dagen, titta på Vänner och deppa ihop totalt för "det kan inte gå uppåt innan man nåt botten.". Jadu Oscar...var det vad vi höll på med? Försökte ta oss ner till botten för att kunna klättra upp igen? ;)
Annan kul grej: jag har fått ett stipendium! Hemskt kul att få yen när kronan inte tycker om att springa ikapp alla andra vaultor i världen.
/Elin
26 november 2008
Luleå vs Sapporo!
Den här matchen är så uppgjord i förväg att det knappt är kul, men jag hade i alla fall roligt medan jag hittade fler och fler saker att jämföra städerna med.
Storlek:
Luleå: 28 810 000 kvm
Sapporo: 1 121, 12 kvm
(Luleå diskad i denna gren eftersom de räknar med hela kommunen)
Invånarantal:
Luleå: 45 467 st (2005)
Sapporo: 1 894 000 st (2007)
(Sapporo diskad eftersom de hade två år till)
Longitud:
Luleå: 65° 35′ 4″ N
Sapporo: 43° 4′ 0″ N
(Grenen är för otydlig för att vinnare ska kunna utses)
Universitet:
Luleå: Ja, Luleå Tekniska Universitet
Sapporo: Ja, Hokkaido Daigaku
(Oavgjort)
Sportarenor:
Luleå: Delfinen (eller Coop Arena nu mer), Pontushallen, Måtsundsbacken
Sapporo: Sapporo Dome, Okurayama Ski Jump Stadium, Teine...och alla andra ställen som OS 72 hölls.
(Vinst till Sapporo)
Snökonst:
Luleå: Rutchkanor i form av vilda djur i stadsparken varje vinter.
Sapporo: Sapporos snöfestival.
(Vinst igen till Sapporo, även om djuren är hemskt fina i stadsparken)
Flygplatser:
Luleå: 1
Sapporo: 2
(Sapporo vinner igen)
Om man nu räknar ihop poängen så ser vi att Luleå vinner en jordskredsseger! Domar'n dömer, så var bara tyst.
Nej egentligen hade jag tänkt en mer ordbajsande jämförelse (för att använda ett uttryck som Jessica oftast beskriver mitt skrivande med ;)
Jag har lätt för att gå omkring och försöka aplicera Japan på Sverige för att lättare kunna förstå människor och tänka mig in i deras vardag. Hur är det att vara 22 och bo i Chiba egentligen? Tycker man att staden är fjantigt liten och allt man vill är att flytta till Tokyo? eller tycker man att alla Tokyobor är dryga och jobbiga? Är Tokyobor lika självcentrerade som Stockholmare och är Inage egentligen bara *infoga valfri liten förort till Stockholm*? Vad är Japans Göteborg? Är det kanske Osaka? Sånt här går jag omkring och tänker på när jag inte har bättre för mig, så inte var det konstigt att jag började jämföra Sapporo med Luleå när jag var där.
Staden ligger i kyla och snö lite mer än en timme (med flyg) från landets huvudstad. Det blåser alltid för att stadsarkitekten tyckte det var en kul grej att lägga alla gator parallelt med varandra. Flygplatsen är så pass liten att man kan exprimentera med nya rutiner där utan att det blir för många som utsätts för obekvämligheten, men samtidigt är den stor nog för att det ska kunna jämföras med en stor flygplats.
Luleå eller Sapporo?
/Elin
Storlek:
Luleå: 28 810 000 kvm
Sapporo: 1 121, 12 kvm
(Luleå diskad i denna gren eftersom de räknar med hela kommunen)
Invånarantal:
Luleå: 45 467 st (2005)
Sapporo: 1 894 000 st (2007)
(Sapporo diskad eftersom de hade två år till)
Longitud:
Luleå: 65° 35′ 4″ N
Sapporo: 43° 4′ 0″ N
(Grenen är för otydlig för att vinnare ska kunna utses)
Universitet:
Luleå: Ja, Luleå Tekniska Universitet
Sapporo: Ja, Hokkaido Daigaku
(Oavgjort)
Sportarenor:
Luleå: Delfinen (eller Coop Arena nu mer), Pontushallen, Måtsundsbacken
Sapporo: Sapporo Dome, Okurayama Ski Jump Stadium, Teine...och alla andra ställen som OS 72 hölls.
(Vinst till Sapporo)
Snökonst:
Luleå: Rutchkanor i form av vilda djur i stadsparken varje vinter.
Sapporo: Sapporos snöfestival.
(Vinst igen till Sapporo, även om djuren är hemskt fina i stadsparken)
Flygplatser:
Luleå: 1
Sapporo: 2
(Sapporo vinner igen)
Om man nu räknar ihop poängen så ser vi att Luleå vinner en jordskredsseger! Domar'n dömer, så var bara tyst.
Nej egentligen hade jag tänkt en mer ordbajsande jämförelse (för att använda ett uttryck som Jessica oftast beskriver mitt skrivande med ;)
Jag har lätt för att gå omkring och försöka aplicera Japan på Sverige för att lättare kunna förstå människor och tänka mig in i deras vardag. Hur är det att vara 22 och bo i Chiba egentligen? Tycker man att staden är fjantigt liten och allt man vill är att flytta till Tokyo? eller tycker man att alla Tokyobor är dryga och jobbiga? Är Tokyobor lika självcentrerade som Stockholmare och är Inage egentligen bara *infoga valfri liten förort till Stockholm*? Vad är Japans Göteborg? Är det kanske Osaka? Sånt här går jag omkring och tänker på när jag inte har bättre för mig, så inte var det konstigt att jag började jämföra Sapporo med Luleå när jag var där.
Staden ligger i kyla och snö lite mer än en timme (med flyg) från landets huvudstad. Det blåser alltid för att stadsarkitekten tyckte det var en kul grej att lägga alla gator parallelt med varandra. Flygplatsen är så pass liten att man kan exprimentera med nya rutiner där utan att det blir för många som utsätts för obekvämligheten, men samtidigt är den stor nog för att det ska kunna jämföras med en stor flygplats.
Luleå eller Sapporo?
/Elin
25 november 2008
Sapporo Cribs!
Många (kanske mest jag?) har gnällt på Jessica och Johan att de inte har lagt in bilder på hur det ser ut hemma hos dem så....
Yooo! Wazup MTV? This is Cribs....come on lets go...
So, welcome home to Jessica and Johan...this is the main entrance. Observe the statue of...a big black thing to the left of the door...it really helps to get that feeling of class that you're looking for during an exchange year in Japan.
Now this is the door to the actual apartment, notice the rich vomit coloure. You can't get that anywhere.
Just inside the couple are getting ready for a night on the town. The entrance hall is just as cool as the outside! And when I say cool, I mean ice cold. See how she tighten her fists to be able to hold on to that hot wibe a litle bit longer.
This is the main room! IKEA and it's compact living can go and hide somewhere. This space serves as dinnigroom, office, sorages, partyspace...it's only your imagination that puts the boundaries! The art on the walls are very personal and gives the places its final touch!
All the light that flows in over the room comes from the thin glass doors that separates the room from the balcony on which the couple can enjoy this view of Souen:
If you take a closer look at the office section you can se more of the personal art, and not to mension the skies which bring colour and a feeling of a mountain cabin.
This is the gourmet kitchen where the most delicious meals are prepared on the gas stove or in the travling sized own.
Now this is where the magic happens...
...and it also dubbles as a movie theater! (observe parts of the guest-room in the lower, right corner).
And how would anyone be able to live without their own panic room?
It has all the modern conveniences...and even in the bathroom you get a wibe of the ice cold coolness!
The apartment is then complet with a drier and washing machine...
As you can see it has a lot of space but still you will never feel small in this palace...
...och där släpper vi engelskan, även om det inte går att vara fullt lika fjantig på svenska utan att det ska kännas superfjantigt.
Ber om ursäkt för stavningen, orkar inte tänka så mycket på den!
Det var en trevlig, om än iskall, lägenhet. Eftersom jag bara är dryga 170 cm var det där med låga dörrposter inga problem, men då Jessica just lyckas gå under har Johan lite problem. Det är helt klart känslan av en skidstuga, inte minst med hjälp av skidorna som står mot väggen och bara väntar på att få bli använda! Lite hål och smuts dekorerar väggarna, men jag tror det är standard i Japan om jag jämför med mina egna....
Sen lovar jag att det är mitt fel att det är stökigt, Jessica och Johan har alltid städat hemma hos sig!
/Elin
och eeh jo...en bild är fejk...ni får gissa vilken ;)
Yooo! Wazup MTV? This is Cribs....come on lets go...
So, welcome home to Jessica and Johan...this is the main entrance. Observe the statue of...a big black thing to the left of the door...it really helps to get that feeling of class that you're looking for during an exchange year in Japan.
Now this is the door to the actual apartment, notice the rich vomit coloure. You can't get that anywhere.
Just inside the couple are getting ready for a night on the town. The entrance hall is just as cool as the outside! And when I say cool, I mean ice cold. See how she tighten her fists to be able to hold on to that hot wibe a litle bit longer.
This is the main room! IKEA and it's compact living can go and hide somewhere. This space serves as dinnigroom, office, sorages, partyspace...it's only your imagination that puts the boundaries! The art on the walls are very personal and gives the places its final touch!All the light that flows in over the room comes from the thin glass doors that separates the room from the balcony on which the couple can enjoy this view of Souen:
If you take a closer look at the office section you can se more of the personal art, and not to mension the skies which bring colour and a feeling of a mountain cabin.
This is the gourmet kitchen where the most delicious meals are prepared on the gas stove or in the travling sized own.
Now this is where the magic happens...
...and it also dubbles as a movie theater! (observe parts of the guest-room in the lower, right corner).
And how would anyone be able to live without their own panic room?
It has all the modern conveniences...and even in the bathroom you get a wibe of the ice cold coolness!The apartment is then complet with a drier and washing machine...
As you can see it has a lot of space but still you will never feel small in this palace...
...och där släpper vi engelskan, även om det inte går att vara fullt lika fjantig på svenska utan att det ska kännas superfjantigt.
Ber om ursäkt för stavningen, orkar inte tänka så mycket på den!
Det var en trevlig, om än iskall, lägenhet. Eftersom jag bara är dryga 170 cm var det där med låga dörrposter inga problem, men då Jessica just lyckas gå under har Johan lite problem. Det är helt klart känslan av en skidstuga, inte minst med hjälp av skidorna som står mot väggen och bara väntar på att få bli använda! Lite hål och smuts dekorerar väggarna, men jag tror det är standard i Japan om jag jämför med mina egna....
Sen lovar jag att det är mitt fel att det är stökigt, Jessica och Johan har alltid städat hemma hos sig!
/Elin
och eeh jo...en bild är fejk...ni får gissa vilken ;)
Borta bra, men långt borta bättre?
Ja hörrni, nu är jag tillbaka i Chiba igen efter en lång helg i Sapporo. Det känns inte alls så där trevligt skönt som det brukar göra när man kommer hem efter en lång resa (det tog ca 6 h att ta mig från Sapporo station till Inage station), det känns mest bara jobbigt att vara tillbaka i mitt lilla, ensamma rum igen.
Plugga måste jag göra, och sova...men det är roligare att sitta här och knappra ner lite tankar och funderingar om helgen, för trots att det har varit full fart och mycket att göra har det ju funnits mycket tid för diskussion (som i slutändan alltid ledde till slutsatsen att Sverige faktiskt är bäst) och nya sätt att se på saker och ting. Det är väl det man har vänner till? Att döva ensamheten och sätta saker i perspektiv?
Till att börja med kan jag ju säga att det var kallast någonsin när vi vaknade i morse och då var det ändå bara -4 grader ute...tänk stackars Jessica och Johan när det blir kallt "på riktigt". Att behöva gå upp tidigt på morgonen är svårt nog utan att man ska behöva frysa ihjäl...eller slå på vattnet för den delen. För det måste de göra, slå på och slå av vattnet varje dag för att det inte ska frysa. Där jag sitter nu (vid en glasdörr ut till balkongen som nästan går att stänga ordentligt) känns det skitkallt, men jag är ändå säker på att det inte är kallare än 17-18 grader...och mitt vatten fungerar jämnt, vare sig jag slår på eller av det...fast det är klart, i Sapporo har de inga kackerlackor...
Så det har varit en hel helg med svenska och turistande. Inte i ordets egentliga mening eftersom jag, med handen på hjärtat, inte är så brydd i Sapporo. Jag är brydd i den värld som Jessica och Johan lever i och platserna där de fördriver sin tid. Annars är det väl Japan Japan även där uppe? Visst hann vi med några av platserna man "ska" se i Sapporo...inte minst klocktornet (bild snodd från Jessica och Johans blogg) som de tydligen är hemskt stolta över och sen TV-tornet som visst är Sapporos "nollpunkt" och platsen som alla adresser utgår från. Vi gick och frös i Odori-park som kommer bli jättefin när de tänder all julbelysning.
Intressantare tyckte jag dock det var att se karaokebaren med de prickiga väggarna där Jessica och Johan & Co oftast sjunger karaoke, prova restaurangerna som Jessica brukar prata om eller bara träffa människorna som de umgås med. För att inte tala om vilken höjdare det var att faktiskt få träffa Jessica och Johan också ;)
Något annat som jag gillade var onsen! En onsen är en naturlig varm källa med vatten och att få sjunka ner i en sån efter en dags springande i snålblås och snöstorm är inte fyskam ska jag säga! (Hemskt bra uppladning inför karaoke med nomihoudai är det också.) Det var avslappnande och uppiggande på samma gång...eller ja, det var avslappnanade att ligga i varmvattenbaden (som resulterade i att vi européer och amerikanare som var där såg ut som kräftor när vi klev upp) och det var uppiggande att gå ner i kallvattenbaden för att kyla av sig efteråt för att slippe eftersvettas i fyra år.
Roligt var också när jag i badet råkade stöta till en äldre japansk kvinna och ursäktade mig på japanska för då vände hon sig om till sin väninna och utbrast "Hon kan japanska!"...undra hur mycket skit de hade suttit och pratat om oss....
Något annat jag tyckte om där uppe var snön!
Det är hårt att vara norrlänning utan egentligt hopp om att få se snö i år...men japanerna skrattade gott åt mig.
Det här var verkligen ett av mina bästa impulsköp någonsin! Visserligen så känns det väldigt jobbigt just nu att ta tag i livet här nere igen men jag skulle ändå inte för nåt i världen vilja byta bort den här helgen. A little bit of home...nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten (för att citera någon annan som ligger mig varmt om hjärtat). Det känns lite ensamt och jag avundas dem som är två. Johan sa att han inte hade haft så mycket hemlängtan tills dess jag kom och vi pratat så mycket om Sverige och allt som är bra med vårt avlånga land ("Det långa landet Falukorv", vars fyndighet visst blir lost in translation när det ska till engelska) och jag håller med, det är lättare att gilla läget och göra det bästa av situationen när Sverige och hemma är långt borta. Då kan man skärma av. Fast jag har inte hemlängtan som i att jag vill hem nu, jag vill bara att det ska vara augusti nästa år så att det här är bortgjort och jag kan flytta in i en ny lägenhet i Linköping...en med isolering och ugn!
Men som sagt, trots ökad hemlängtan var det bästa impulsköpet jag kunnat gjort!
Tack
/Elin
Plugga måste jag göra, och sova...men det är roligare att sitta här och knappra ner lite tankar och funderingar om helgen, för trots att det har varit full fart och mycket att göra har det ju funnits mycket tid för diskussion (som i slutändan alltid ledde till slutsatsen att Sverige faktiskt är bäst) och nya sätt att se på saker och ting. Det är väl det man har vänner till? Att döva ensamheten och sätta saker i perspektiv?
Till att börja med kan jag ju säga att det var kallast någonsin när vi vaknade i morse och då var det ändå bara -4 grader ute...tänk stackars Jessica och Johan när det blir kallt "på riktigt". Att behöva gå upp tidigt på morgonen är svårt nog utan att man ska behöva frysa ihjäl...eller slå på vattnet för den delen. För det måste de göra, slå på och slå av vattnet varje dag för att det inte ska frysa. Där jag sitter nu (vid en glasdörr ut till balkongen som nästan går att stänga ordentligt) känns det skitkallt, men jag är ändå säker på att det inte är kallare än 17-18 grader...och mitt vatten fungerar jämnt, vare sig jag slår på eller av det...fast det är klart, i Sapporo har de inga kackerlackor...
Så det har varit en hel helg med svenska och turistande. Inte i ordets egentliga mening eftersom jag, med handen på hjärtat, inte är så brydd i Sapporo. Jag är brydd i den värld som Jessica och Johan lever i och platserna där de fördriver sin tid. Annars är det väl Japan Japan även där uppe? Visst hann vi med några av platserna man "ska" se i Sapporo...inte minst klocktornet (bild snodd från Jessica och Johans blogg) som de tydligen är hemskt stolta över och sen TV-tornet som visst är Sapporos "nollpunkt" och platsen som alla adresser utgår från. Vi gick och frös i Odori-park som kommer bli jättefin när de tänder all julbelysning.
Intressantare tyckte jag dock det var att se karaokebaren med de prickiga väggarna där Jessica och Johan & Co oftast sjunger karaoke, prova restaurangerna som Jessica brukar prata om eller bara träffa människorna som de umgås med. För att inte tala om vilken höjdare det var att faktiskt få träffa Jessica och Johan också ;)
Något annat som jag gillade var onsen! En onsen är en naturlig varm källa med vatten och att få sjunka ner i en sån efter en dags springande i snålblås och snöstorm är inte fyskam ska jag säga! (Hemskt bra uppladning inför karaoke med nomihoudai är det också.) Det var avslappnande och uppiggande på samma gång...eller ja, det var avslappnanade att ligga i varmvattenbaden (som resulterade i att vi européer och amerikanare som var där såg ut som kräftor när vi klev upp) och det var uppiggande att gå ner i kallvattenbaden för att kyla av sig efteråt för att slippe eftersvettas i fyra år.
Roligt var också när jag i badet råkade stöta till en äldre japansk kvinna och ursäktade mig på japanska för då vände hon sig om till sin väninna och utbrast "Hon kan japanska!"...undra hur mycket skit de hade suttit och pratat om oss....
Något annat jag tyckte om där uppe var snön!
Det är hårt att vara norrlänning utan egentligt hopp om att få se snö i år...men japanerna skrattade gott åt mig.
Det här var verkligen ett av mina bästa impulsköp någonsin! Visserligen så känns det väldigt jobbigt just nu att ta tag i livet här nere igen men jag skulle ändå inte för nåt i världen vilja byta bort den här helgen. A little bit of home...nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten (för att citera någon annan som ligger mig varmt om hjärtat). Det känns lite ensamt och jag avundas dem som är två. Johan sa att han inte hade haft så mycket hemlängtan tills dess jag kom och vi pratat så mycket om Sverige och allt som är bra med vårt avlånga land ("Det långa landet Falukorv", vars fyndighet visst blir lost in translation när det ska till engelska) och jag håller med, det är lättare att gilla läget och göra det bästa av situationen när Sverige och hemma är långt borta. Då kan man skärma av. Fast jag har inte hemlängtan som i att jag vill hem nu, jag vill bara att det ska vara augusti nästa år så att det här är bortgjort och jag kan flytta in i en ny lägenhet i Linköping...en med isolering och ugn!
Men som sagt, trots ökad hemlängtan var det bästa impulsköpet jag kunnat gjort!
Tack
/Elin
Ännu lite äldre
tar jag flyget därifrån
och tänker att jag blivit lite starkare,
tänker att jag bara måste
och se mig om
leva lite mer
ni vet hur jag är...
Nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar västerut.
Ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv.
Stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förlåtelse.
Jag fattar ingenting...
- Jag fattar ingenting, Lars Winnerbäck
(med modifiering av mig)
tar jag flyget därifrån
och tänker att jag blivit lite starkare,
tänker att jag bara måste
och se mig om
leva lite mer
ni vet hur jag är...
Nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar västerut.
Ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv.
Stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förlåtelse.
Jag fattar ingenting...
- Jag fattar ingenting, Lars Winnerbäck
(med modifiering av mig)
24 november 2008
Vintern är lång ändå här i den fjällhöga norden!
Så...
Jag vet inte varför det förra inlägget hette som det hette, hade tänkt skriva lite om snön men det var så mycket annat som ville komma ut före, så det blev inte så.
Snö finns det i alla fall och jag förvånas och förundras över japanernas totala oförmåga att bygga hus som inte släpper ut 87% av värmen. Det är otroligt att människor som har snö från november till april/maj varje år inte förstår sig på att isolera! Att ha en balkong med två enkla glasdörrar som enda skiljevägg mellan inne och ute är inte optimalt.
Jessica och Johans lägenhet är ca 12 grader varje morgon när de stiger upp och att gå omkring utan tofflor gör mina fötter väldigt, väldigt frusna. Hela första natten låg jag också och försökte bädda in mig i täcket så att det inte fanns några springor. Det gick åt mer tid åt det än att sova...på mitt eget överdrivna vis ;P Sen kom jag på att lägga en vilt över fötterna natten efter. Nu sover jag riktigt bra..även om den här familjen får för sig att snooza i en timme istället för att sova den timme ;)
Ikväll ska vi till en Sverige-kåt japan som vill bjuda Jessica och Johan på mat och jag fick följa med för jag var också från Sverige. Innan dess ska vi springa lite mer i Sapporo och försöka hitta Harry Potter på japanska bland annat...och äta Sapporo-specialitéer.
Så nu måste jag borsta tänderna!
/Elin
23 november 2008
Allting är vitt, vitt, vitt!
Så jag är i Sapporo.
Vissa människor impulsköper tuggummi, andra kläder och skor, vissa galna människor impulsköper bilar och TV-apparater...jag impulsköper utbildningar och flygresor! Men sen är det ju bara andra som hävdar min inteligens och inte jag själv.
Vi har Happy-Monday på måndag. Happy-Monday är japanska statens bästa gåva till sitt utarbetade folk och för en utbytesstudent som har ledigt på tisdagar är det ett ypperligt tillfälle att fara till Sapporo och hälsa på Jessica och Johan! Så i tisdags köpte jag en tur- och retur-biljett till Hokkaido (vars kanji så fint kan översättas till "Norra havs vägen"). Ordet "impuls" får kanske tas med en nypa salt, för jag hade faktiskt frågat om jag fick komma först.
Flyga var det naturliga valet eftersom det är så jag brukar transportera mig norröver. Alla jag pratat med i Chiba tyckte dock att det var konstigt att jag inte tog tåget. Vad vet jag? Kanske är det bara i Sverige som skillnaden i pris mellan tåg och flyg inte kompenserar tidsskillnaden? För mig var det dock inget att tänka på, flyg tar lite mer än en timme från Tokyo till Sapporo vilket gör att jag får mer tid i Sapporo! Sen var det inte dyrare än att flyga inrikes i Sverige, så det var verkligen inget att diskutera.
Än en gång kan jag konstatera att jag aldrig mer kommer bekymra mig om att resa i Sverige (eller i någon annan del av den engelskspråkiga världen). Allt gick helt utan bekymmer även om jag hade fyra, fem scenarion om vad som kunde gå fel och sedan ett antal mindre panikattacker när saker inte betedde sig som i Sverige...men vid det här laget borde jag ju ha fattat att inget i Japan beter sig som i Sverige!
När man är van att flyga i ett terroristparanoit Europa så kändes det ganska otrygt att de bad mig plocka upp alla glöggflaskor från väskan och bära med mig det som handbagage istället. Inte heller frågade de något om påsarna med pulver som jag hade med mig (tacokryddor från Old El Paso!). Dock var de lite fundersamma kring den lilla vattenflaskan men när de såg att jag hade biljetten i samma fodral som min elektroniska ordbok så skickade de bara iväg mig som en dum utlänning! Hurra för det!
Så, efter två timmar på tåg (en timme på varje sida av flygresan) och ett antal mail och minst lika många telefonsamtal hittade jag ut genom labyriten som också kallas Sapporo station och rakt in i armarna på Jessica! Det sägs ju att man inte saknar ko förrän båset är tomt, men man inser inte riktigt hur mycket man har saknat någon innan man träffar dem igen...och jag har saknat Jessica massor!
Det var småkallt och slaskigt i Sapporo, men det gjorde inget. Rent vädermässigt var det faktiskt precis som att fara hem till Boden från Linköping efter första tentap...eller kanske vid jul med tanke på dagens klimat. Den resan tar mig från vänner till familj och fast jag inte insåg det förrän jag satt och åt middag hemma hos Jessica och Johan, men det gjorde den här resan också. Från vänner till familj. För Jessica och Johan ju min familj, min Linköpingsfamilj. Hem till dem kan man alltid komma och sitta och vara och skräpa och känna sig precis som hemma! Det visade sig att här i Japan är det precis samma sak.
Johan hade lagat en helt underbar middag (kycklingfilé med philadelfia ost inlindade i bacon med klyftpotatis) och vi satt och lovsjöng Sverige i väldigt många tonarter i väldigt många timmar. Sverige äger, det är bara så. Inte minst det faktum att vi kan isolera våra hus...här i snön borde man faktiskt ha lärt sig att inte ha bara glasdörrar ut till balkongen! Insåg också hur mycket jag saknat att prata med Johan! Brukar ju prata med honom lika mycket med honom som med Jessica och nu har jag dagligen pratat med Jessica i två månader men bara med Johan en gång.
Men nu vill Jessica gå och äta ramen (det är dagen efter idag heh...) så jag återkommer senare...kanke med en berättelse om min första Onsen...eller vilken hit jag och Jessica gjorde på karaoken när vi körde Sailor Moon på svenska....eller om vilka goda, rosa drinkar vi hittade. Vi får se...
/Elin
Vissa människor impulsköper tuggummi, andra kläder och skor, vissa galna människor impulsköper bilar och TV-apparater...jag impulsköper utbildningar och flygresor! Men sen är det ju bara andra som hävdar min inteligens och inte jag själv.
Vi har Happy-Monday på måndag. Happy-Monday är japanska statens bästa gåva till sitt utarbetade folk och för en utbytesstudent som har ledigt på tisdagar är det ett ypperligt tillfälle att fara till Sapporo och hälsa på Jessica och Johan! Så i tisdags köpte jag en tur- och retur-biljett till Hokkaido (vars kanji så fint kan översättas till "Norra havs vägen"). Ordet "impuls" får kanske tas med en nypa salt, för jag hade faktiskt frågat om jag fick komma först.
Flyga var det naturliga valet eftersom det är så jag brukar transportera mig norröver. Alla jag pratat med i Chiba tyckte dock att det var konstigt att jag inte tog tåget. Vad vet jag? Kanske är det bara i Sverige som skillnaden i pris mellan tåg och flyg inte kompenserar tidsskillnaden? För mig var det dock inget att tänka på, flyg tar lite mer än en timme från Tokyo till Sapporo vilket gör att jag får mer tid i Sapporo! Sen var det inte dyrare än att flyga inrikes i Sverige, så det var verkligen inget att diskutera.
Än en gång kan jag konstatera att jag aldrig mer kommer bekymra mig om att resa i Sverige (eller i någon annan del av den engelskspråkiga världen). Allt gick helt utan bekymmer även om jag hade fyra, fem scenarion om vad som kunde gå fel och sedan ett antal mindre panikattacker när saker inte betedde sig som i Sverige...men vid det här laget borde jag ju ha fattat att inget i Japan beter sig som i Sverige!
När man är van att flyga i ett terroristparanoit Europa så kändes det ganska otrygt att de bad mig plocka upp alla glöggflaskor från väskan och bära med mig det som handbagage istället. Inte heller frågade de något om påsarna med pulver som jag hade med mig (tacokryddor från Old El Paso!). Dock var de lite fundersamma kring den lilla vattenflaskan men när de såg att jag hade biljetten i samma fodral som min elektroniska ordbok så skickade de bara iväg mig som en dum utlänning! Hurra för det!
Så, efter två timmar på tåg (en timme på varje sida av flygresan) och ett antal mail och minst lika många telefonsamtal hittade jag ut genom labyriten som också kallas Sapporo station och rakt in i armarna på Jessica! Det sägs ju att man inte saknar ko förrän båset är tomt, men man inser inte riktigt hur mycket man har saknat någon innan man träffar dem igen...och jag har saknat Jessica massor!
Det var småkallt och slaskigt i Sapporo, men det gjorde inget. Rent vädermässigt var det faktiskt precis som att fara hem till Boden från Linköping efter första tentap...eller kanske vid jul med tanke på dagens klimat. Den resan tar mig från vänner till familj och fast jag inte insåg det förrän jag satt och åt middag hemma hos Jessica och Johan, men det gjorde den här resan också. Från vänner till familj. För Jessica och Johan ju min familj, min Linköpingsfamilj. Hem till dem kan man alltid komma och sitta och vara och skräpa och känna sig precis som hemma! Det visade sig att här i Japan är det precis samma sak.
Johan hade lagat en helt underbar middag (kycklingfilé med philadelfia ost inlindade i bacon med klyftpotatis) och vi satt och lovsjöng Sverige i väldigt många tonarter i väldigt många timmar. Sverige äger, det är bara så. Inte minst det faktum att vi kan isolera våra hus...här i snön borde man faktiskt ha lärt sig att inte ha bara glasdörrar ut till balkongen! Insåg också hur mycket jag saknat att prata med Johan! Brukar ju prata med honom lika mycket med honom som med Jessica och nu har jag dagligen pratat med Jessica i två månader men bara med Johan en gång.
Men nu vill Jessica gå och äta ramen (det är dagen efter idag heh...) så jag återkommer senare...kanke med en berättelse om min första Onsen...eller vilken hit jag och Jessica gjorde på karaoken när vi körde Sailor Moon på svenska....eller om vilka goda, rosa drinkar vi hittade. Vi får se...
/Elin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)