Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street

Kanske ska göra om det här till en filmblogg helt och hållet?

Tog mig äntligen för att se Sweeney Todd idag. Har velat se den länge, men ni vet ju hur jag är med filmer...kommer mig aldrig för. Tycker att det tar för mycket tid, men ändå kan jag sitta i timmar och se avsnitt efter avsnitt med serier.

Filmen i sig hade jag hört både ros och ris om, men jag gillade den. Storyn var väl som för alla musikaler lite tunn, men det är ju sällan storyn som är grejen i musikaler och om storyn skulle vara för komplicerad skulle den antagligen försvinna i allt sjungandes. Jag är ett fan av musikaler så...

Enda problemet var egentligen att den hade lite för svår engelska på vissa ställen även om jag hade textning. Det var en välgjord film och jag älskade kostymerna...och att se Snape och Slingersvans inte minst. Sen gör sig ju Johnny Depp bra med svart kring ögonen och han sjöng inte så tokigt heller.

/Elin

Kodak moment

Ser det inte underbart gott ut? Det var det...

/Elin

リング

リング, eller Ringu (uttalas Rin-gu, inte Ring-u), från 1998 ska vara skräckfilmernas skräckfilm och flera gånger värre än den amerikanska versionen som kom 2002 och fick mig att sova hos mamma och pappa efter att jag sett den.

Så man kan ju diskutera hur smart det är att kläcka ur sig: "Since I started to study Japanese I've wanted to see the Japanese version of The Ring!" Det var för övrigt inte ens sant, jag har funderat på att se den sen jag hittade den i Jessicas filmsamling i Skäggetorp...men det var nästan samtidigt som jag började läsa japanska.

Förslaget föll i god jord och idag morse (efter att jag klivit upp en timme tidigare osv osv) föreslog tjejen från Alabama att om jag inte hade annat för mig ikväll så borde vi se japanska The Ring. Visst, sa jag. Vi gick för att hyra (ja hör och häpna) filmen men då vi inte i vår vildaste fantasi kunde tro att en av världens läskigaste skräckfilmer hette Ringu...så vi hade svårt att hitta den.

Redan där hade filmen tappat lite...Ringu...töntigt (låter som Sid i Ice Age).

Ljuset släktes, vi kröp ner under täcket i min säng...vi slog på filmen och hade taggat varandra en stund innan att nu, nu skulle det bli skräck...

Antiklimax: Ingen engelsk text. Ingen text alls faktiskt...jag gjorde försök att ladda hem engelsk text som fungerade till DVD:er...men nej, jag är inte nörd nog för att få dem att fungera. Bästa försöket blev att alla textningar lades över varandra vilket betydde att vi kunde läsa kanske två menignar.

Resultat: Vi fick promt se den på japanska.

Så jag vet inte om det var bristen på förståelse av samtalen, mina dåliga högtalare eller det faktum att vi visste vad som hände...men den var inte läskig. För att vara en 10 år gammal film var effekterna riktigt bra...framförallt eftersom det inte var effekter. Det var bara stämning, ljus och lite trickfilmning och smink, men läskig var den inte. Inte "sova-med-ljuset-tänt-hos-mamma-och-pappa-läskig" i alla fall. På sin höjd "gömma-ena-ögon-när-hon-kommer-ut-ur-TVn-läskig".

När vi stängt av filmen (eftertexter är nämligen ännu tråkigare på japanska än i vanliga fall) försökte vi analysera varför vi inte tyckt den varit läskig och vi konstaterade att språket nog inte var huvuddetaljen. Nej, tjejen var helt enkelt läskigare i den amerikanska...och den amerikanska var längre. Sen var filmen mer central i den amerikanska. Dock...öppet slut på den japanska medan den amerikanska har ett ordentligt avslut, precis som vad Mats sa om japansk film.

Nästa gångska vi testa The Juon 呪怨, eller The Grudge som vi känner den som...och eftersom det är en amerikansk/japansk produktion borde den ha text...

/Elin

En timme tidigare

Idag, i hällregnet, for jag till skolan en timme tidigare än vanligt för att plugga till quizet som vi skulle ha på lektionen. Eftersom det hällregnade så tog jag tåget istället för att cykla också.

Det är märkligt hur så små brott från rutinerna kan ge så olika upplevelser. Jag trodde att jag hade Inage ganska figured out, men se det hade jag inte. Långt innan jag har klivit upp ur sängen på morgonen är det en mängd människor som redan har börjat sina liv för dagen.

Bilköerna ut på huvudleden var absurda och passerade tre rödljus. Inte en enda parkerade dock över övergångsställena och det måste man lyfta på hatten för. Det måste ha varit rusningen för de som ska in till Chiba och jobba...de som ska till Tokyo borde nog ta tåget.

Trottoaren var överfylld av små skolbarn som knappt räckte mig till knäna. De gick två och två eller tre och tre i bredd, alla med lika färgglada paraplyer...kändes lite som dvärgarnas version av Pride paraden. Därför fick jag böja mig fram och lite förynt börja fråga ifall de inte kunde maka lite på sig så att jag också kunnde få komma fram. Dock hann jag aldrig så långt, det räckte med ett ursäkta, innan barnen befann sig så långt ut på trottoaren som möjligt.

Från stationen kom våg efter våg med gymnasieungdomar i sina skoluniformer. Uppenbarligen helt obekymrade över regnet gick de under sina paraplyer och skrattade, lyssnade på musik och ignorerade biltrafiken medan de korsade gatorna i horder.

Tillsammans med mig, i rikting mot stationen, gick andra löjligt stora grupper av gymnasieelever i skoluniformer blandat med viktiga män med viktiga portföljer. För att inte tala om alla oviktiga äldre pojkar med ryggsäckar.

Inne på Inage station stod folk i långa, raka köer för att vänta på bussen. Mellan var tredje ungefär fanns utrymme att ta sig igenom om man nu promt skulle gå från ena sidan av kön till den andra.

Ett fullsmockade tåg mot Tokyo hann passera innan mitt till tåg mot Nishi-Chiba kom. Det tåget var lika fullt det av gymnasieelever, viktiga män, oviktiga män och en och annan universitetsstudent.

På stationen välde vi ut ur tåget (ungefär 1/14 av alla som var på) och pressade oss igenom biljettspärren...Ingen panik, ingen panik, alla på en gång...hälften kom inte längre än till busshållplatsen där ytterligare en lång kö bildades.

Campus var ovanligt tomt, men det var ju en timme innan första lektionen började....och nu, 5 timmar senare regnar det ännu mer än i morse, men nu är jag i alla fall hemma igen för att sova och tvätt. Men dagens tips är att kliva upp en timme tidigare och gå ut och titta på hur världen ser ut vid den tiden.

/Elin

Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Blev utfrågad av min granne idag om fördomar till ett arbete hon skulle göra. Hon ville höra vad jag hade för fördomar om andra länder och vad jag trodde folk hade för fördomar om svenskar. Eftersom hon var amerikan var detta det första som kom upp i mitt huvud:

Helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska.

Detta sa David Frost, en brittisk TV-gubbe. Så det var nog därför han missade att det inte är turkarna utan britterna som lagar maten i helvetet...i alla fall om du frågar alla andra européer...men det här har vridits fram och tillbaka av många och på många sätt. Hur det än ligger till så gillar jag Europa och alla idiotiska européer som finns. Inse vad tufft att vi har hela världen så nära oss! Får höra det ganska ofta här att vi har sån tur som bor i Europa när det kommer till att resa. För att citera Eddie Izzard: "I grew up in Europe, where the history came from!"

Så avslutningsvis, mina kära européer (för ja, ingen annan lär väl läsa det här) detta är var ni skall eftersträva:

av: J.N. Hughes-Wilson

/Elin

...och sen så var det ju det här:

Fick ett mail av Pernilla nyss där hon uppmärksammade mig på detta. Småtufft tycker jag, även om det jag tyckte var tuffast var att babyselen var svensk...var det inte en sån vi köpte till Rasmus och Alexandra?

Nå, är det bra nog åt Tuva är det bra nog åt de där små kändisbarnen också.

/Elin

Kulturchock

Igårkväll när jag satt med datorn i knät och sökte efter kinesiska sidor som ville visa mig Law & Order SVU så konstaterade jag med en suck att det var alldeles för länge sedan jag gjorde ett försök att uppleva japansk kultur...eller bara pratade med en japan. Det är ju inte som om man behöver prata med någon när man går och handlar och posten var det ett tag sen jag besökte.

Så där lagomt deprimerad som jag blir vid insikter som dessa tryckte jag in Lars Winnerbäck i öronen och glömde bort världen utanför. För vad fanns kvar om jag varken fixade Ii, J-Pac certifikatet eller "upplevelsen"?

Trots denna härsmälta gick idag i kulturens tecken och min inställning till "upplevelsen" blev lite bättre. Vid lunchen fick jag höra att det var idag vi skulle prova på kaligrafi, så för tredje gången den här terminen tog jag mig upp till det japanska rummet på övervåningen till cafeterian och satte mig på knä framför de låga, låga borden.

Precis som när det var frågan om yukata-provning och origami så var rummet fullt av äldre japaner (denna gång bara kvinnor) som tassade runt med en ödmjuk min och lena röster och pysslade med allt och alla.

Jag gillade att skriva med penslar, det var ungefär samma högtidliga känsla som när jag satt i Cedric och Victors kök och provade en reservoarpenna för första gången...och att ha Cedric hängandes över mig medan jag försöker läsa tyska är också ungefär lika roande som att ha en japansk kvinna i 50-års åldern som skrattar åt min streckordning när jag skriver kanji.

Det "svåraste" med att skriva med en pensel var att man skulle ha den helt lodrät, man fick alltså inte luta den mot handen. Det kändes ganska lustigt till en början, men tillsist så fick jag godkänt även på denna bit. Det suger dock att jag inte kommer ifrån min handstil även om jag skriver kanji med en pensel och flytande bläck. Suck.


Efter detta gick jag iväg för att skriva tenta i japansk kultur. Ytterst ointressanta ämnen har tagits upp i det ämnet under året och nu hade vi en ganska intressant tenta. Dock hade jag inte så mycket kött på benen eftersom frågorna i mångt och mycket krävde att vi skulle ha förstått vad läraren sagt på lektionerna...vilket jag har haft svårt att göra...ännu svårare när jag inte har brytt mig om att lyssna eftersom ämnena har varit, som sagt, ytterst ointressanta.

Det kan ha gått bra och om det har gått bra så är jag hemskt nöjd och glad.

/Elin

Återbetalningar

Vi har kommit så långt i våra relationer nu att vi sprider pengar omkring oss utan att tänka på vem det är som lånar eller om det är något som kommer att komma tillbaka. Jag vet inte hur det är med annat folk, men personligen så får jag inställningen: "Det jämnar ut sig i slutet" när man är med samma människor hela tiden.

Jag blir nästan galen på folk som trilskas med att lämna igen 100 yen fyra dagar efter att de lånat det av mig. Istället föredrar jag att man låter det jämna ut sig eller att nästa gång man köper kaffe eller liknande så bjuder den som är skyldig. Mycket smidigare och trevligare, i alla fall i ett land vars minsta sedel ligger på 1000.

Jag och Rasmus var rätt bra på det där, även om jag tror att jag kom ut segrande. Varje gång han lånat för mycket av mig träffades vi på McD och han köpte maten. Anders har betalat igen en relativt stor skuld i Baljan-kaffe...just nu har jag två innestående kaffe och en efterrätt på Plumeria.

Det är så här är det närmsta ekonomiska lösningar jag kommer komma ;)

/Elin