Figure me out!

Ida har försökt hela dagen men inte lyckats...Fast hon är närmare än vad jag någonsin varit.

/Elin

P.s. jag har inte gröna fötter d.s.

Jag vann (igen!)

Jag har värre fötter än Ida! Ha!

...eller vänta? Var någonstans var det bra?

/Elin

In fashion

One day you're in...

...and the next day you're out!

/Elin

Monica 2.0

Började nyläsperiod idag. Spännande, spännande. Eller inte...Två av tre nya kurser startade idag varav Biokemisk bioteknik var det mest spännande. Mest för att vi har tre kurser under samma föreläsning. En för oss, en för högskoleingenjörerna som läser kemi och en för lärarna som jag antar ska bli biologi/kemilärare.

Det kändes som om man var tillbaka på gymnasiet igen. Kanske berodde det på att vår lärare började med att säga att det här fick dra oss till minnes biologin från gymnasiet, kanske var det för att läraren skrev allting på tavlan som Monica gjorde (fast Monicas handstil är så mycket bättre) eller så var det för att hon tog närvaro det första hon gjorde. Det kändes väldigt, väldigt märkligt faktiskt.

/Elin

つまり

Now it's almost three month since I got back to Sweden, but it wasn't until a few days ago I started to miss Japan. Mostly, I think, because of Pernilla and Lam’s blog. I write in English so that those that didn’t manage to learn Swedish during our time in Japan still can read it. I do know that my English spelling is poor, so Elina, mamma and Weston can just be quiet…

This is my summary of those 303 posts I wrote while in Japan.

Best memories: Drink-bar nights at CoCo’s

Worst memories: Lonely nights of home sickness

Best day: The day we were at the park the whole day and just lay under the trees.

Worst day: I actually don’t have one specific, just a lot of the once concerning “worst memories”.

Biggest disappointment: Chiba University and their way of administrating the exchange students.

Most proud moment: First time me and Maru manage to have a whole conversation (yes we can!).

Most ashamed of: David’s birthday…

Scariest moment: Going to get morning-after-pills.

Money well spent: First trip to Hokkaido.

Money less well spent: The clothes I bought are not suited for Sweden.

Money wasted: The ryoukan-trip I could have lived without. No fun when the one you go with just complains.

Favorite place: The park at Inage kaigan (you didn’t think that right? You all just thought “Plumeria”).

Biggest surprise: Coffee in a can!

First “I don’t want to go home”-moment: When Weston came down from their room with his computer because he had something that he just HAD to show me since he knew that I would love it.

Best story to tell my children: When me and Andrea went to Shinagawa.

It’s a small world after all-moment: Sitting next to a girl from Linköping on the plane home.

Wanted more of: Karaoke-nights

Wanted less of: Rain.

Misses the most: The food

First thing I ate in Sweden: Kebab pizza

The things I missed in Japan that turned out to be not so good when I came back: Nothing, everything I missed was better than I remembered.

Things that Swedes need to learn from the Japanese: Be service-minded!

Well...this didn't turn out the way I thought it would, but...it'll do for now. I miss you guys, even if I'm bad at keeping in touch (but so are you hehe :P).

/Elin

Ska bara...

...köpa en tavelram på IKEA. Plus en outfit till sittningen i morgon (tema: Kriminell), 100 kr öl, två kassar med mat och omslagspapper...sen skulle ju Jessica ha omslagspapper, och skor och minst lika mycket rotfrukter som Elina köpte här för något tag sedan och öl hon med.

...och vi tog oss hem på cyklar, i dimma så tung att den fällde små droppar...men det var det värt, för tentap är slut!

/Elin

Hemma än?

Visst har jag sagt att första gången jag insåg att jag bodde i lägenheten på Vallavägen var när jag gick in på toaletten och såg mina jeans ligga på golvet? Rummet i Japan blev aldrig hemma, och tur var väl det, men jag känner mig redan hemma här i Ryd även om jag inte är ordentligt inflyttad än...suck...

Men den här delen ser ju ganska färdig ut eller hur?



/Elin

Jag vill se löven byta färg igen

Kom att tänka på en sak när jag såg Elinas kommentar och det var hur jag sett på hösten genom åren. När jag har tänkt på höst har jag alltid föreställt mig träd med klargula eller klarröda löv. Sen skulle allt falla ner och man kunde gå och sparka i dem som på film...

Fast jag har rationaliserat bort den bilden på samma sätt som de enorma snöhögarna och plogkarmarna som bara verkar ha blivit mindre och mindre ju äldre jag blev. Soliga, färgglada höstdagar var helt enkelt en barndomsromantisering.

Det var vad jag trodde tills jag flyttade ner till Linköping igen och hittade hösten igen! Höstlöven var inte en barndomsfantasi...det var helt enkelt bara en fråga om geografi...och som Elina sa, oktober och november i Norrbotten är så hemskt kul. Här är den däremot toppen!

Sen kom jag och tänka på en till grej när Maru såg bilderna och sa att han aldrig sett träd på det sättet. I Taiwan har man inte höst som man har i Sverige (man har knappt årstider alls) och i Japan var det alltid gröna träd och växter. För att inte tala om vinderblommorna de hade. Det där med Japans fyra årstider är bara bullshit om man jämför med våra!

/Elin