Skorpionerna skrämde mig visserligen mest av alla djuren

Flippade från Minnenas television till Fångarna på fortet (vilket man kan tycka är samma sak). Vi är rätt många som förvånas/oroas över att vi är äldre än TV4, för det innebär ju att det under våran livstid funnits en period med bara två TV-kanaler. Det känns som en intressant anledning att få åldersnoja men jag antar att det kommer bli vanligare och vanligare att anse att man är gammal beroende på vilka tekniska under man har upplevt. Hand upp alla som har haft en svart-vit dator eller undrat vem av de vita eller svarta myrorna som vinner...

Anyway. När jag flippade över till Fångarna på fortet så var det dags för ledtrådar. I just detta fall var det en tjej som stod inne i spindelburen. Ni vet den med massa spindlar överallt och sedan en låda i vilken det finns skorpioner? Det kommer man ju ihåg...I alla fall jag, som sett programmet varje fredag när det gick första svängen, känt sig vuxen för att vi fick äta chips och godis på kvällen även om vi var förvisade ner på golvet och tyckt att det var jättespännande! Men det är ju bara jag, som är en slö soffpotatis som aldrig kommer bli erbjuden att vara med i Fångarna på fortet.

Kvinnan som var i den där spindelburen var väl max 10 år äldre än vad jag är, hon måste ju vara nån form av (idrotts?)kändis även om jag inte kände igen henne och hon uppenbarligen hade hon blivit erbjuden att vara med. Om hon hade varit jag hade jag tagit reda på allt som jag glömt bort och inte vetat om Fortet. Som att det är skorpioner i lådan i spindelburen. Så här 12-18 år sen sist bordet det inte vara en överraskning att det är skorpioner i lådan. Jisses. Efterforskning! Eventuellt lite minne...

/Elin

En hyllning till overallen (som än en gång åkt på)

/Elin

Man vet att...

...det är party på G när killar springer omkring i regnet utanför med borat-kallingar.

Mitt fina kök

Var nere på stan idag för att sätta in min lön och såg ett stånd på Stora torget där de sålde såna där söta handdukar som man hänger på ugnen. Jag har velat ha en sån jättelänge (ungefär sen jag flyttade hemifrån) så jag tänkte att nu måste jag ju köpa en! Ville egentligen ha en grön eftersom mitt kök är grönt, men tyvärr hade de gröna handdukarna bara små söta djur eller jordgubbar. Jag vill inte ha söta djur eller jordgubbar i mitt kök. Så jag köpte en svart med prästkragar istället. Här är den, visst blev det fint:

Tyvärr är det här resten av mitt kök:

Men handduken är söt och fin i alla fall!

/Elin

Klassföreståndare

Så, jag är klassföreståndare.

En klassföreståndare på universitetet är inte som en klassföreståndare på grundskolan eller gymnasiet. Inte minst för att jag inte har någon längre utbildning än två dagar (som pajade mitt kräftfiske) men också för att jag inte ska lära ut andra saker än det som kan läsas på internet (om man väljer rätt sidor).

Jag har träffat min klass fyra gånger officiellt, men tillbringar resten av tiden att springa fram och tillbaka och "bara kika in" i klassen, ha möte med andra KLF eller visa Nollan var de ska ta vägen. Det är tröttande bortom min vildaste fantasi faktiskt. Ärligt talat förstår jag inte varför det är så tröttande för egentligen är det bara roligt...jag gillar att sitta inne på lite kunskap som andra inte har. Grattis, det här blir mitt sjätte år på universitetet...jag borde ha lite koll by now.

Dagens information handlade om fusk, CSN och sjukanmälningar. Inte så mycket att orda om. Sen kom jag in på utlandsstudier och det fanns helt plötsligt ingen hejd på frågorna. Helt överrumplad kände jag mig eftersom min klass annars har frågat på sin höjd 4 frågor. Frågor om specifika universitet och krav på att få fara utomlands. Vad vet jag? Inte mycket mer än var i Japan man kan fara...som väl var finns ju internet att hjälpa till även i detta läge.

Det var förresten en skön omväxling eftersom de helt plötsligt lyssnade på mig och inte pratade med varandra eller räknade matte under tiden jag pratade. Nästa gång ska jag smälla linjalen i bänken och säga åt dem att de är vuxna människor och att de borde veta att hålla truten när någon ska ge dem information.

Idag skulle jag ta med dem och skaffa LiU-kort också. Igår fick jag ett mail där det stod: LiU-korten är slut! Jag var otroligt upprörd! Hur kan LiU-korten ta slut? De vet ju precis hur många som ska komma (+-1000 st kanske) och ursäkten "Det skulle ha kommit kort igår" fungerar inte. Man ska inte ha en beställning som kommer in när korten nästan har tagit slut, inte i det här skedet av läsåret. Korten kunde väl ha beställts redan innan sommaren och sedan stått och väntat? Det binder inte så mycket kapital och tar inte så stor plats (1 000 000 LiU-kort kan omöjligt ta upp så mycket plats att de inte ryms i de övergivna kulvertarna). Som student är man ganska låst utan LiU-kort och det student-ID som man får i samband med det.

Jag var som sagt upprörd. Men jag hade svårt att fortsätta vara fullt lika upprörd efter att en annan klassföreståndare som kommer från Piteå gav ord till alla mina tankar på mötet som vi hade med studievägledaren på lunchen. Tänk dig själv att ha någon som uttalar dina upprörda tankar och åsikter på pitmål...svårt att vara jättearg efter det.

/Elin

Någon form av verklighet

Semestern är slut. Tillbaka till Linköping igen och någon form av verklighet. Skolan börjar först på måndag, så jag är inte riktigt där ännu, men visst är det verkligheten alltid. Måste laga maten själv, tvätta själv (har aldrig haft brist på underkläder under hela sommaren, det är helt fantastiskt), diska för hand och sen det där eviga cyklandet fram och tillbaka till universitetet.

Nu är tentorna avslutade och i några dagar kommer jag gå omkring i den där märkliga känslan av att vara helt ledig i Linköping. Det är alltid lika konstigt. Man är liksom inte van. Helt ledig är man i Boden, där någon annan (läs: mamma) fixar allt jobbigt åt en.

Fram till på måndag har jag planerat att laga massor med matlådor, städa lägenheten och...ja, vad mer kan man göra? Vad gör man när man är ensam i verkligheten och inte kan terrorisera mamma eller pappa att dricka kaffe/vin/öl med en? Kanske läsa ut En vampyrs bekännelse?

Är det här en verklighet jag vill ha? Den känns skrämmande lik pappas tycker jag. En verklighet där jag inte kan slappna av och hela tiden vill ha något att göra. Men min lägenhet känns instängd, mina dumma grannar spelar hög musik och det bara regnar. Klart att man blir lite orolig. Hur ska jag egentligen klara av alla mina framtida kvällar så här?

/Elin

Fel målgrupp

Faktum är att jag tyckte rätt bra om den här reklamen till en början. Kan verkligen se mig själv på ett kontor i framtiden med hjärnan inlindad i grå bomull, i desperat behov av stimulans. Nu vill jag bara peka fingret åt Folkuniversitetet så fort reklamen kommer på TV.

Anledning: de skickade mig en broschyr för någon dag sedan. På första sidan stod med stora bokstäver "Hur underhåller du din hjärna?". Jag svarade högt utan att tänka efter (och är glad att ingen granne var i närheten): "Jag pluggar till civilingenjör!" och lämnade broschyren på golvet utan att ha läst den.

Varför, varför, varför slösar man broschyrer på folk som redan är studenter? Vem har ork och lust att plugga andra saker? Jag sitter och har tre förbannade tentor efter mig, min hjärna behöver visserligen underhållas...men knappast stimuleras mer. Leave me alone Folkuniversitetet!

/Elin

Honey you're fabulous!

That's why I miss you so much...

jag får nog hålla allt tillbaks
det finns ingenting som räcker
hjärtat kom aldrig till tals
i ett block som bara läcker

men ändå
du, min vän i livet
se hur kvällen brinner opp
en enda sak är givet
vi är två hjärtan
i samma kropp

om jag tappar allt igen
det är möjligt att det händer
det kan vara svårt att hitta hem
från alla hav och alla länder

men ändå
du, min vän i livet
se hur sommaren blir höst
en enda sak är givet
du bär min luft
i ditt bröst

/Elin