London baby!

Till alla mina läsare på Eniro ;)

Här kommer en redogörelse över vad som hände i London innan upploppen och kravallerna. Tidanvisningarna är i minuter och timmar från att flyget lämnade Kallax 06:00 (eller Luleå Airport som den officiellt heter nu för tiden...fast det säger nog bara personalen på Arlanda).

- 1h 45 min: Fyra femtedelar av familjen Essner sätter sig i bilen.
- 1h 02 min: Elin glömmer sina solglasögon vid själv-inchecken.
- 1h 01 min: Karl ger Elin glasögonen.
- 0h 58 min: Ida ger Elin glasögonen igen efter att säkerhetskontrollen passerats (men hon glömde dem inte!
- 0h 50 min: Karl köper 2 Twix till frukost eftersom han inte åt någon hemma.
- 0h 20 min: Elin upptäcker att hennes linne är smutsigt.
-0h 15 min: Boardar.

0h 25 min: Ida kan inte äta frukosten eftersom hon är orolig för att hennes syskon ska kittla henne.
0h 27 min: Idas teori bekräftas.
0h 45 min: Elin törs inte sova efter att Ida fått ett av Karls fingrar i näsan.
0h 50 min: Elin inser att hennes solglasögon är kvar på Kallax.
1h 10 min: Landar på Alranda.

1h 30 min: Passerar säkerhetskontrollen utan att pipa.
1h 31 min: Två nunnor i säkerhetskontrollen bredvid piper.
1h 32 min: Ida tar paparatzi-bilder på nunnorna och mms:ar en kompis.
1h 38 min: Karl hittar Starbucks mha en terminalkarta.
1h 40 min: Elin och Ida trycker näsan mot fönstret vid Gate 39 medan Karl är försvunnen.
1h 47 min: Karl och Ida checkar in på Starbucks.
1h 48 min: Mamma gillar på Facebook.

3h 05 min: Syskonen Essner lämnar Starbucks.
3h 07 min: Taxfree-shopping.
3h 25 min: Elin provar solglasögon.
3h 26 min: Hennes syskon förbjuder henne att köpa några.
3h 30 min: Karl köper en bok.
3h 31 min: Ida sms:ar mamma och berättar.
3h 35 min: Ida måste matas och hennes syskon släpar henne till ett ställe där hon kan köpa korv.
3h 37 min: Elin köper också en.
3h 42 min: Elin missar Karl när hon kastar korvpappret. Han sitter 7 km bort.
4h 00 min: Elin köper glasögon...fast menar örhängen.
4h 10 min: Karl och Ida gör upp vilka regler som gäller i Vänd10a och samtliga syskon Essner konstaterar att regeln att lägga kort på varandra (vare sig sina egna eller andras) är fjantig.
4h 11 min: Elin funderar på om det är värt att läsa Sherlock Holmes. Konstaterar att det är det.
4h 43 min: Ida försvinner.
4h 49 min: Boarding börjar.
4h 53 min: Ida kommer tillbaka. Blir lagom slagen.

5h 05 min: Karl klagar på att vi inte åker första klass.
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Alla i kabinen dör.
5h 09 min: Ida grips som terrorist.

Alternativt slut:
5h 06 min: Ida tar av sig skorna.
5h 07 min: Ida försöker få Karl att lukta på hennes fötter, men är för stel för att få upp foten över knät. Karl är inte tillmötesgående och böjer sig ner.
5h 20 min: Elin upptäcker att hon spillt på kjolen också och försöker få bort det med en våtservett.
6h 05 min: Karl köper en öl eftersom vi insett att SAS inte bjuder på mat och Karl bara ätit två Twix idag.
6h 10 min: Karl tycker att ölen är liten.
7h 26 min: Karl väljer att gå på toaletten längst fram i planet (trots att vi sitter längst bak) för att kunna vicka på rumpan och visa upp sig.
7h 56 min: Vi landar på Heathrow och ställer om klockan.

8h 13 min: Elin förstår inte att kvinnan som ropar "Excuse me madam" pratar med henne.
8h 16 min: Insläppta i landet manuellt eftersom svenska pass inte klarade av tekniken.
8h 32 min: Sätter oss på Heathrow express och stirrar hjärndött ut genom fönstret.
8h 47 min: Når Paddington, Karl påstår att han känner igen sig, Elin säger att han blandar ihop det med Kings Cross.
8h 48 min: Elin känner också igen sig, men säger inget.
8h 50 min: Ingen lyckas höra vad killen på Burgerking säger, men vi betalar och ser trötta ut.
8h 52 min: Jag är övertygad om att Timmy från Rules of Engagement sitter bakom Karl.
9h 17 min: Elin funderar på vilken karta hon ska köpa för att hitta till hotellet och svär över att hotell inte har lika bra vägbeskrivningar som hostels.
9h 18 min: Ida föreslår att Elin ska köpa AZ London-kartan och Elin tar den utan att tveka.
9h 19 min: Elin inser att hotellet ligger utanför kartan.
9h 20 min: Beslut tas om att gå på pure chance åt det håll dit hotellet ska ligga i alla fall.
9h 25 min: Hittar en cykelkarta och inser att hotellet bara är en gata bort. Elin är äckligt nöjd med sig själv och försöker att inte visa det.
9h 27 min: Syskonen Essner utbyter blickar (i det som skulle visa sig vara) världens sämsta hiss och konstaterar att personalen i lobbyn verkligen inte var service inriktade och antagligen hade arbetat där för länge.
9h 30 min: Däckar framför CSI: NY som visas på Channel 5 US.

11h 14 min: Tvingar sig ur sängarna för att inte missa hela den första dagen i London.
11h 18 min: Hittar restaurangen Kalle på Spången på vägen till Paddington station.
11h 22 min: Hittar Paddington station.
11h 25 min: Inser att de gått ner i fel station och kan inte ta Circle line till Westminister utan får tar Bakerloo line till Embankment istället.
11h 28 min: Elins hjärta hoppar lite när vi passerar Baker street.
11h 52 min: Karl tror vi ska gå åt vänster.
11h 53 min: Elin ser London Eye till höger.
11h 56 min: Elin tror att vi är på bron som förstörs i filmversionen (men inte bokversionen eftersom den inte var byggd 1997) av Harry Potter och Dödsrelikerna.
11h 57 min: Ida bekräftar detta.
12h 07 min: Hittar biljettluckan för "Priority tickets" för att hämta ut de förbeställda biljetterna.
12h 08 min: Sommarvikarien bakom disken ropar på hjälp eftersom han glömt bort hur man gör. Syskonen Essner känner igen sig från jobbet på Apoteket Lejonet.
12h 09 min: Mannen som kom för att hjälpa fördriver tiden med att fråga varifrån vi är, Elin berättar och pratar på. Sommarvikarien ser upp och säger "Jag pratar lite svenska."
12h 10 min: Det konstateras att han inte alls gör det, men han hade lärt sig lite av några svenska killar han rest med förra sommaren. "Tack" var inte ett av orden han lärt sig.
12h 28 min: Kliver på London Eye, kontrollerar tiden med hjälp av klocktornet på Palace of Westminister. Elin är för snobbig för att kalla klocktornet Big Ben.
12h 42 min: Konstaterar att det inte märktes när kapseln förfyttat sig högst upp.
12h 57 min: Kliver av London Eye.

13h 10 min: Elin dumler och konstaterar att hon "bara är så glad att vara här" medan vi går över Westminister bridge.
13h 13 min: Syskonen Essner utför industrispionage i en källare som innehåller en Boots. Diskuterar skavsårsplåster och avregleringen av det svenska apoteksmonopolet med den uttråkade personalen som inte ansåg att deras butik var representativ för kedjan.
13h 23 min: Karl tar den enda bild Elin känner för att lägga upp på Facebook, tyvärr är den fortfarande på hans iPhone.
13h 32 min: Den desperata jakten efter någonstans att sitta för oss till Buckingham palace.
13h 35 min: Konstaterar att det rent logiskt inte finns några billiga caféer i närheten.
13h 42 min: Når Piccadilly Circus och Elin kommer ihåg att Tjowaltjowski påstått att det är världens mest Starbucks-tätaste område.
13h 43 min: Tjowaltjowski måste ha fel.
13h 45 min: Hittar ett Starbucks ändå.

15h 53 min: Däckar igen i sängarna på hotellrummet med öl, chips och trekantsmackor som får alla att tänka på Japan.
16h 00 min: CSI: Miami börjar.
17h 00 min: CSI: Crime Scene Investigation börjar.
17h 12 min: Elin somnar.

Dag två och kanske lite bilder kommer en annan dag...eller bara ett annat inlägg.

/Elin

Fangirl gone wild!

Det är lite småkul att vara tillfälligt uppslukad av saker. Första gången det hände var det LotR, andra gången var det Harry Potter och nu senast är det BBC:s Sherlock. Den här gången har det blivit så illa att jag drog iväg mina småsyskon till London bara för att jag ville...känna lite på stan igen. Visst, vi var på väg till Rom från början, men mitt första förslag var London...och på grund av priset vann jag.

Noggranna redogörelser kommer inom en snar framtid.

/Elin

En röd ros för oss alla

Vad säger man? Allt värt att säga har redan sagts, men samtidigt är allt som har sagts värt att säga igen. Kanske därför jag inte tänkt skriva något om det, för vad och hur skulle jag kunna göra det utan att det blir för predikande? För kyschigt? För...intetsägande?

Norden stod stilla en stund idag. Stod enade.

Mot vad då? Våldet. Terrorn.

För vad då? Norge. Demokratin. Tryggheten.

Jag har blivit inbjuden till sju separata events på Facebook för att hedra de döda, för att stödja Norge, för att...visa avsky mot terrorn. Jag har tackat ja till alla.

Ofta funderar jag på vad vits det har. Vad skillnad det gör. Det hjälper inte de som fallit offer, det hjälper inte de som förlorat någon. Inga tryck på Facebook, inga blogginlägg, kan göra det som hänt mindre overkligt eller hemskt. Så ofta tidigare har jag sett det som ett spel för galleriet, som ett sätt att visa upp för andra människor hur sympatisk man är och hur mycket empati man har.

Fast det är ett sätt att sörja. Det är en möjlighet att bearbeta det som inte är personligt berörda. Det är ett sätt att visa att vi är skakade, chockade. Ett sätt att visa att det inte är okej. Vi som inte förlorat någon personligen har ändå förlorat något. Må det vara tryggheten i vår skandinaviska bubbla eller den idiotiska idén att det bara är muslimer som gör dumheter. Jag tror att få utav oss är oberörda. Det är inte en självmordsbombare någonstans i Mellanöstern, det är inga bomber i Bombay eller jordbävningar i Japan; det är ett välplanerat massmord i Norge.

Finns det något som helst positivt i det här, så måste det vara att idioten som erkänt inte har några som helst anknytningar till islam. Jag hoppas, och håller desperat fast vid det hoppet, att folk inser att extremister och idioter finns i alla led och att islamofobin minskar i och med detta.

(Sen önskar jag att det var nyval i både Sverige och Finland i morgon, för både Sverige demokraterna och Sannfinländarna skulle nog få svårt att behålla sina riksdagsplatser då.)

Det var ett tag sedan jag orkade titta på nyheterna, så om några motiv har framkommit är jag än så länge ovetande om det. Om det var att förstöra den norska (eller nordiska om man ser till vad som står i manifestet) socialdemokratin så gjordes det helt klart fel. Vill man förstöra en organisation är det sista man ska göra att skapa martyrer, för aldrig sluts leden som när man står inför ett yttre hot.

Så kanske är det därför det skapas så många events på Facebook? För att sluta leden. För att visa att vi visst lever i ett vi-och-de samhälle. Vi som inte accepterar terrorn och de som utför dem.

/Elin

Världens hörn

Det går inte att komma ifrån, Boden har ett romantiskt sken omkring sig för mig. Jag tror inte att det går att komma ifrån, hemma är trots allt alltid hemma. Den del av hemma som jag fortfarande håller fast vid är de bra delarna: familjen, släkten, tjejerna från gymnasiet och några småsaker till (Härskarringen...).

I detta romantiska skimmer tror jag inte att något kommer ändras. Allt ska alltid vara som förr, oavsett om det öppnas en galleria eller mamma och pappa renoverar hela köket (öppnar fortfarande fel skåp när jag ska duka). Det är problematiskt, för det gör att besvikelserna byggs ovanpå varandra.

Ingen nyårsafton blir lika toppen som den hos Sandra, ingen sommar kommer bli som sommaren då HBP kom ut, jag kommer aldrig behöva tvinga i mig en kaffe på Norrigården bara för att den ingick i priset, skummet på Hanssons kommer aldrig vara lika bra igen (it just isn't).... Hur mycket vi än försöker kommer det aldrig bli så!

Igår var det utekväll på Western farm, Pilli jobbade inte (kors i taket!), och på något vis var det (nästan) lika underbart roligt som på gymnasiet. Förfesten, dansandet, pratandet, drickandet, fnissandet på toaletten (läppglansattacken, jag blev så söt så!).

Jag kan omöjligt säga vad det var som gjorde det så bra. Alternativ bidragande anledning: Pilli var tvungen visa leg för att komma in.

/Elin

Look at me.

Jag har en känsla i mitt bröst; har svårt att avgöra vad den egentligen består av. Något av avslutat, det blir aldrig samma sak igen. Det här kommer bli meningslöst dravel, men det behöver komma ner någonstans. Här är det bästa någonstans jag har.

Ikväll avslutades Harry Potter-äventyret för mig i och med att jag såg den åttonde och sista filmen. Väntan och längtan och spekulationerna och förväntningarna har varit en del av mitt liv i ett decennium, men nu är det slut.

Jag plockade upp första boken 2001, samma år som tredje boken kom ut. Min favoritbok. Den då Remus Lupin och Sirius Black kom in i berättelsen, två av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. De blev det så fort de äntrade scenen; kapitlet i Spökande stugan är enligt mig helt oslagbart. Möjligen att tittarna i minnessållet i sista boken kan jämföras med det, men annars är det utan like i serien.

Andra karaktärer som har vuxit i takt med serien och som jag uppskattat mer och mer ju fler bitar man fick lägga till pusslet är Severus Snape och Albus Dumbledore. De blev bara bättre ju fler böcker som kom, mer invecklade, fick fler dimensioner. Mer liv. De blev, trots sina omänskliga superhjältedrag, mänskliga och relaterbara.

Sen Minerva McGonagall som Dame Maggie Smith ger en bättre bild av än JK Rowling någonsin klarade av. Jag älskar henne i filmerna, samtliga framträdanden är fantastiska, framförallt i den sista.

Så Neville Longbottom, en karaktär som jag inte brytt mig i så mycket under årens gång. Antagligen var det tänkt precis så. Han fanns alltid där, i närheten, ibland involverad men oftast utanför. Kämpandes med studierna, med privatlivet. En lycklig slump från att vara Harry Potter.

Neville, karaktären vars historia jag skulle vilja läsa. Hans sista år på Hogwarts, hur han mobiliserade eleverna på skolan. Hur han stod på sig, hur han ledde alla i väntan på att Harry skulle komma tillbaka. Den historien vill jag läsa.

Och så vill jag läsa om Marodörernas tid på skolan; om hur det var att gå på Hogwarts i skuggan av ett krig. Hur de såg på sig själva som trollkarlar och häxor, hur all gick så fel för vissa. Hur det gick så rätt för andra. Alla marodörer och Snape får gärna skriva sin egen historia. Sin sida. Sin version.

Framförallt får det inte vara slut.

Sommaren efter 1:an kom Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi sträckläste den på Alder. Liggandes i solen, ignorerandes alla andra. Vi och boken. Tisslandes om hur långt vi kommit, vad vi trodde om det ena och det andra...När jag tänker tillbaka på det känns det som om OotP tog upp hela sommaren, men jag vet att det bara var tre dagar. Tre underbara dagar i solen. På Alder.

Sen var det bara att vänta. Till sommaren efter studenten.

Harry Potter and the Half-blood Prince och Alder och min Summer of -sixtynine. Det var ännu färre dagar med HBP, men oj vilken underbar känsla den har lämnat i bröstet. Slutet...när de springer från slottet. Alla pusselbitar!

Sista boken, Harry Potter and the Deathly Hallows, juli 2007. Samtidigt som OotP gick på bio. Såg filmen dagen innan boksläppet och tänkt nästan köa utanför Bokia, men de öppnade först sju så då kom vi tillbaka då. Fem, sju stycken tokiga bodensare som ville ha boken nu! Sen smet vi runt hörnet och läste sista ordet. I flera år hade det sagts att det skulle vara "scar", det var "well".

Sen var det slut.

Nu är det slut. Flera filmer senare. Slut. Inga fler böcker, inga fler filmer. Bara minnet kvar.

Mer än en bokserie med tillhörande filmer. Så mycket mer än ett lekland i Florida (?). Så stor del av den lyckligaste tiden i mitt liv; de senaste tio åren. Så stor del.

Inte samma sak att läsa om dem, för jag vet vem som dödar Dumbledore, jag vet var den sisa horrokruxen finns. Jag vet om Snape är ond eller god. Jag vet vem som öppnade Hemligheternas kammare och hur det kommer sig att Dumbledore har osynlighetsmanteln.

Tomt.

/Elin

It's all about the he said she said bull shit

Så, utlovat av mig, eftersökt av Pernilla.

That's what they say:

• Var är hålet?
• Alla vill då ha det olika!
  
• Kan jag köra in den nu?
• Ska jag sätta in den där?
• Var jag för snabb?
• Gick det för fort?
• Jamenjustja, jag ska ju stoppa i den själv.
• Men gud vad känslig den ska vara då...
• Måste jag in andra vägen?
• Vilken väg vill du ha mig?

That's what I say:

• Hoppsan, nu gled den ut.
• Kör in den lite längre.
• Försök om du håller i den.
• Nu ska du se att det går.
• Det gick!
• Tryck in den lite till.
• Vänta ska jag visa var du ska sätta den.
• Var det allt?
• Vi försöker igen.
• Sätt in den nu.
• Nu så.
  

Fast vad jag säger oftast är ändå:

• Vill du ha en påse?
• ...och receptspecifikation och kvitto.
• Tack ska du ha!
  
• Vi har chip (varpå en variation av de två tidigare listorna används som manus)...

/Elin

Don't hate me because I'm ugly!

Jag har köpt världens sötaste lilla dator. Största "felet" är att den är vit. Min bror säger att vita datorer inte blir smutsiga. Ibland vet jag inte om han någonsin upplevt något här i världen. Tur att han har en tjej som fick honom att städa ur sin garderob för någon dag sedan i alla fall.

Det inspirerade min syster att göra samma sak och hipsvips hade jag två högar med avlagda kläder att välja och vraka av. Resultatet: två nya t-shirts, ett nytt linne, två nya tröjor.

Ordet "ny" är väldigt subjektivt använt här.

Sittandes (med min söta lilla vita dator) i pensionärskuvösen bakom huset, upplevandes den första kalla dagen (bara 19 grader, burr, burr) på hela sommarlovet, har jag tagit på mig strumpor. Fula, urtvättade strumpor som går upp till halva vaden, där de möts av en minst lika urtvättad (och på sina ställen även maskad) kjol. Den är rätt fin dock, trots att den är från mitt förra liv. För att avsluta den här fina visualiseringen så har jag bara min lillasysters BH på mig på överkroppen. Spillde otaktiskt nog kaffe på den lila picketröjan från Uniqlo (som inte matchade varken strumporna eller kjolen) och slängde den i smutsen utan att orka ta på mig en ny.

Det är okej, jag är ledig. Jag är hemma och helt tillfreds med lulla runt i den kombination av kläder som råkade ligga högst upp i klädhögen. Plus strumporna. Använder annars bara strumpor på jobbet, har varit för varmt att ha dem hemma förrän idag.

Det skulle inte förvåna mig om jag vid något otänkt tillfälle for till affären så här. Möjligen minus strumporna, men det är ingen garanti. Med argumentet "Civilingenjörer FÅR ha strumpor i sina sandaler" har jag bekymmersfritt gått till Hemköp i Ryd och inhandlat frukost mer än en gång iklädd just strumpor och sandaler (visserligen oftast med långbyxor visserligen, och inte kjol).

Få saker är så underbart som att kunna vara ful ibland. Att ha ett ställe där man verkligen kan vara ful. Ett ställe där ingen alls bryr sig. För att inte tala om att fler människor borde ha möjligheten att expandera den bubblan ibland. Alla borde ha möjligheten att inte bry sig om vad folk tänker om de går och handlar i skitit hår och en fläck på tröjan en dag.

Sen är det klart, med en så här assöt liten dator i knät...är jag verkligen ful då?

/Elin

Kla...OOOOOM!

Bloggen har, som ni märkt, uppenbarligen tagit sommarlov tillsammans med mig. Hade jag fortsatt skriva i samma takt som tidigare hade ni dock märkt en lång rad av inlägg rörande mitt arbete på Apoteket Lejonet, och tro mig, ingen hade sett fascination i pillerburkarnas nya design, eller frustrationen över planogrammen. Någon dag ska jag dock skriva en lista på alla "That's what (s)he said"-situationer då jag måste bita mig i läppen när jag sitter i kassan.

Något av det svåraste under sommarens jobb är att jag är kollega med mina småsyskon. Att ha pappa som chef är något jag vant mig vid under ett decenniums arbete, så det är inga problem, men att helt plötsligt befinna sig i en professionell miljö med människor som jag annars slår på, pussar på, petar i, retas med, super med, är fylletaxi åt....

Idag för exakt 23 år sedan fick jag en lillebror. Det kommer jag inte ihåg, jag har inget minne av någon dag i mitt liv utan honom faktiskt. När jag så liten, när Karl var alldeles ny, kunde jag inte säga "Karl". Av någon anledning låg det ordet inte bra i min lilla mun. Istället sa jag "Kla" (likt nog, men problem när jag skulle säga något i genitiv).

Jag har inte sagt Kla på säkert...22 år...men av någon anledning tycker jag att det är ett utmärkt sätt att tilltala honom på jobbet när jag vill att han ska göra något.

Från sommaren när Ida just hade lärt sig gå och bara är en tvärhand över marken har vi en videoinspelning. En sån där hemmavideo som bara är rolig för oss och ingen annan i hela världen. I en snutt av dessa dödar Ida en myra ute på bron genom att trycka hela handflatan på den. Sen ropar hon "Pappa OOOOOOOM!" flera gånger och tycker att han ska komma och titta vad hon har gjort.

Detta är visserligen ett väldigt frekvent använt uttryck hos familjen Essner, men att svara Ida med detta när hon vinkar på mig att komma till kassan för att hon vill ha hjälp känns i efterhand inte helt på sin plats.

Jag hoppas att detta småtramsande inte märks allt för mycket bland kunderna. Eller hos chefen.

/Elin