Jag har en känsla i mitt bröst; har svårt att avgöra vad den egentligen består av. Något av avslutat, det blir aldrig samma sak igen. Det här kommer bli meningslöst dravel, men det behöver komma ner någonstans. Här är det bästa någonstans jag har.
Ikväll avslutades Harry Potter-äventyret för mig i och med att jag såg den åttonde och sista filmen. Väntan och längtan och spekulationerna och förväntningarna har varit en del av mitt liv i ett decennium, men nu är det slut.
Jag plockade upp första boken 2001, samma år som tredje boken kom ut. Min favoritbok. Den då Remus Lupin och Sirius Black kom in i berättelsen, två av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. De blev det så fort de äntrade scenen; kapitlet i Spökande stugan är enligt mig helt oslagbart. Möjligen att tittarna i minnessållet i sista boken kan jämföras med det, men annars är det utan like i serien.
Andra karaktärer som har vuxit i takt med serien och som jag uppskattat mer och mer ju fler bitar man fick lägga till pusslet är Severus Snape och Albus Dumbledore. De blev bara bättre ju fler böcker som kom, mer invecklade, fick fler dimensioner. Mer liv. De blev, trots sina omänskliga superhjältedrag, mänskliga och relaterbara.
Sen Minerva McGonagall som Dame Maggie Smith ger en bättre bild av än JK Rowling någonsin klarade av. Jag älskar henne i filmerna, samtliga framträdanden är fantastiska, framförallt i den sista.
Så Neville Longbottom, en karaktär som jag inte brytt mig i så mycket under årens gång. Antagligen var det tänkt precis så. Han fanns alltid där, i närheten, ibland involverad men oftast utanför. Kämpandes med studierna, med privatlivet. En lycklig slump från att vara Harry Potter.
Neville, karaktären vars historia jag skulle vilja läsa. Hans sista år på Hogwarts, hur han mobiliserade eleverna på skolan. Hur han stod på sig, hur han ledde alla i väntan på att Harry skulle komma tillbaka. Den historien vill jag läsa.
Och så vill jag läsa om Marodörernas tid på skolan; om hur det var att gå på Hogwarts i skuggan av ett krig. Hur de såg på sig själva som trollkarlar och häxor, hur all gick så fel för vissa. Hur det gick så rätt för andra. Alla marodörer och Snape får gärna skriva sin egen historia. Sin sida. Sin version.
Framförallt får det inte vara slut.
Sommaren efter 1:an kom Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi sträckläste den på Alder. Liggandes i solen, ignorerandes alla andra. Vi och boken. Tisslandes om hur långt vi kommit, vad vi trodde om det ena och det andra...När jag tänker tillbaka på det känns det som om OotP tog upp hela sommaren, men jag vet att det bara var tre dagar. Tre underbara dagar i solen. På Alder.
Sen var det bara att vänta. Till sommaren efter studenten.
Harry Potter and the Half-blood Prince och Alder och min Summer of -sixtynine. Det var ännu färre dagar med HBP, men oj vilken underbar känsla den har lämnat i bröstet. Slutet...när de springer från slottet. Alla pusselbitar!
Sista boken, Harry Potter and the Deathly Hallows, juli 2007. Samtidigt som OotP gick på bio. Såg filmen dagen innan boksläppet och tänkt nästan köa utanför Bokia, men de öppnade först sju så då kom vi tillbaka då. Fem, sju stycken tokiga bodensare som ville ha boken nu! Sen smet vi runt hörnet och läste sista ordet. I flera år hade det sagts att det skulle vara "scar", det var "well".
Sen var det slut.
Nu är det slut. Flera filmer senare. Slut. Inga fler böcker, inga fler filmer. Bara minnet kvar.
Mer än en bokserie med tillhörande filmer. Så mycket mer än ett lekland i Florida (?). Så stor del av den lyckligaste tiden i mitt liv; de senaste tio åren. Så stor del.
Inte samma sak att läsa om dem, för jag vet vem som dödar Dumbledore, jag vet var den sisa horrokruxen finns. Jag vet om Snape är ond eller god. Jag vet vem som öppnade Hemligheternas kammare och hur det kommer sig att Dumbledore har osynlighetsmanteln.
Tomt.
/Elin
Ikväll avslutades Harry Potter-äventyret för mig i och med att jag såg den åttonde och sista filmen. Väntan och längtan och spekulationerna och förväntningarna har varit en del av mitt liv i ett decennium, men nu är det slut.
Jag plockade upp första boken 2001, samma år som tredje boken kom ut. Min favoritbok. Den då Remus Lupin och Sirius Black kom in i berättelsen, två av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. De blev det så fort de äntrade scenen; kapitlet i Spökande stugan är enligt mig helt oslagbart. Möjligen att tittarna i minnessållet i sista boken kan jämföras med det, men annars är det utan like i serien.
Andra karaktärer som har vuxit i takt med serien och som jag uppskattat mer och mer ju fler bitar man fick lägga till pusslet är Severus Snape och Albus Dumbledore. De blev bara bättre ju fler böcker som kom, mer invecklade, fick fler dimensioner. Mer liv. De blev, trots sina omänskliga superhjältedrag, mänskliga och relaterbara.
Sen Minerva McGonagall som Dame Maggie Smith ger en bättre bild av än JK Rowling någonsin klarade av. Jag älskar henne i filmerna, samtliga framträdanden är fantastiska, framförallt i den sista.
Så Neville Longbottom, en karaktär som jag inte brytt mig i så mycket under årens gång. Antagligen var det tänkt precis så. Han fanns alltid där, i närheten, ibland involverad men oftast utanför. Kämpandes med studierna, med privatlivet. En lycklig slump från att vara Harry Potter.
Neville, karaktären vars historia jag skulle vilja läsa. Hans sista år på Hogwarts, hur han mobiliserade eleverna på skolan. Hur han stod på sig, hur han ledde alla i väntan på att Harry skulle komma tillbaka. Den historien vill jag läsa.
Och så vill jag läsa om Marodörernas tid på skolan; om hur det var att gå på Hogwarts i skuggan av ett krig. Hur de såg på sig själva som trollkarlar och häxor, hur all gick så fel för vissa. Hur det gick så rätt för andra. Alla marodörer och Snape får gärna skriva sin egen historia. Sin sida. Sin version.
Framförallt får det inte vara slut.
Sommaren efter 1:an kom Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi sträckläste den på Alder. Liggandes i solen, ignorerandes alla andra. Vi och boken. Tisslandes om hur långt vi kommit, vad vi trodde om det ena och det andra...När jag tänker tillbaka på det känns det som om OotP tog upp hela sommaren, men jag vet att det bara var tre dagar. Tre underbara dagar i solen. På Alder.
Sen var det bara att vänta. Till sommaren efter studenten.
Harry Potter and the Half-blood Prince och Alder och min Summer of -sixtynine. Det var ännu färre dagar med HBP, men oj vilken underbar känsla den har lämnat i bröstet. Slutet...när de springer från slottet. Alla pusselbitar!
Sista boken, Harry Potter and the Deathly Hallows, juli 2007. Samtidigt som OotP gick på bio. Såg filmen dagen innan boksläppet och tänkt nästan köa utanför Bokia, men de öppnade först sju så då kom vi tillbaka då. Fem, sju stycken tokiga bodensare som ville ha boken nu! Sen smet vi runt hörnet och läste sista ordet. I flera år hade det sagts att det skulle vara "scar", det var "well".
Sen var det slut.
Nu är det slut. Flera filmer senare. Slut. Inga fler böcker, inga fler filmer. Bara minnet kvar.
Mer än en bokserie med tillhörande filmer. Så mycket mer än ett lekland i Florida (?). Så stor del av den lyckligaste tiden i mitt liv; de senaste tio åren. Så stor del.
Inte samma sak att läsa om dem, för jag vet vem som dödar Dumbledore, jag vet var den sisa horrokruxen finns. Jag vet om Snape är ond eller god. Jag vet vem som öppnade Hemligheternas kammare och hur det kommer sig att Dumbledore har osynlighetsmanteln.
Tomt.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar