Jag kan fejka fotboll

Det sägs att psykopater kan fejka känslor, att de lär sig känna igen ansiktsuttryck och kan härma dem i situationer som de känner igen. Jag är lite samma sak när det kommer till fotboll, jag kan fejka fotboll tillräckligt väl för att folk i alla fall kan tro att jag bryr mig. Detta efter att ha tittat på pappa när han hejat på fotboll under många år. Jag vet ungefär var och när man ska klappa, vilka gånger jag ska säga "Neeeeeej" och andra intressanta ljud. Jag kan nog få folk att tro att jag är riktigt känslomässigt engagerad i fotboll om jag vill.

Igår ville jag! Det blir mycket roligare att titta på fotboll om man låtsas att man bryr sig. Välja ett lag och sedan heja arslet av sig. Igår var valet lätt, det blev såklart Japan och inte bara för att jag var rädd att de skulle döda oss ifall Japan förlorade. Som det dock stod klart i förra inlägget så var det inget jag hade behövt oroa mig för även om jag varit det största Paraguayfanset.

Matchen i sig var ingen höjdare tyckte jag (aldrig kul när det är mållöst) och jag vet inte om Japan var duktiga på att bryta passningar eller om det bara kändes så för att alla skrek hela tiden. Man lärde sig snabbt namnen på alla de japanska spelarna dock: Honda (såklart), Kawashima (målvakten), Abe, Komano (stackarn som missade straffen), Nagatomo (vars kanji jag satt och funderade på hemskt mycket), Endo, Matsui, Tanaka (självklart är det en Tanaka med), Okubo, Nakazawa och Hasebe...sen bytte de in Nakamura, andra byten har jag inte koll på eftersom jag inte kunde deras kanji.

Kommentatorerna pratade nog den snabbaste japanskan jag någonsin hört, vilket gjorde att jag inte hörde så mycket av det (i kombination med att ljudnivån var som den var) men de saker som jag faktiskt hörde var samma dumheter som svenska kommentatorer: "Vem kommer de byta in? Vem? Vem? Vem? Japan har bara gjort ett byte än, undra hur de tänker? Blablabla".

Jag hade med mig mina hörselproppar! De gröna, bra, med ett snöre som jag fick i julklapp av pappa för många år sedan. Var inte jätteimponerad av dem just då, men nu har jag de faktiskt alltid i min handväska för man vet faktiskt aldrig när det kan vara bra att ha dem. Igår var det hemskt bra att ha dem, när jag satt på ett betonggolv och tittade på när Japan förlorade åttondelen i VM i herrfotboll.

/Elin

Talet som verkar ha ändrat meningen på ett koncept

År 1945, då Japan kapitulerade, höll kejsare Shouwa ett tal till sin nation för att berätta detta. Problemet var bara att han glömde bort att säga att de faktiskt förlorat, kapitulerat, gett upp. Jag tror att detta har påverkat japanerna i deras sätt att se på förluster nu när självmord är olagligt. Men mer om det om en stund.

Japan spelade sin första åttondelsfinal i herrfotboll utanför Japan igår. Jag hade aldrig fått för mig att fotboll var en så stor grej i Japan, att det var lite som i USA att det bara är hardcore fans som följer och sen inte mycket mer än det. Fast då hade jag ju glömt att alla är hardcore fans i Japan, eller i alla fall att det finns nog av dem för att fler människor ska följa fotboll i Japan än i Sverige.

På grund av tidsskillnaderna så missade vi ju förra matchen som Japan spelade då de brutalt slog ut Norden ur VM för den här gången (tycker f.ö. att Norge och Finland kan börja ta lite ansvar när det kommer till fotboll också) och det var så tråkigt att se på nyheterna sen om hur extatiska alla blivit och hur de hade firat på gatorna. Det ville vi också vara med om! Japansk segeryra!

Därför bestämde vi (jag, Jessica, Pernilla och Lam) att vi skulle se åttondelen i Osaka, där de galnaste människorna verkade se matchen ändå. Jag frågade på hostelet om hon i receptionen visste något bra ställe att se det på, då tittade hon på mig och frågade: "Are you going to support us?" och efter att jag gått med på det (varför jag nu skulle ha velat heja på Paraguay?) sa hon glatt "This is really big for us!" och berättade sedan vart vi kunde gå. Jaha, tänkte jag, det kanske är större med fotboll i Japan än jag trott.

Vi hade hoppats på en storbildsskärm, men då Japaner inte verkar förstå varför de skulle ta bort sin reklam för en kväll och titta på fotboll på de enorma, blinkade skärmarna så blev det att vi följde efter en host (typ en sån här) till en sportbar som hette OJ! och där satt vi på golvet på en blå pressening (samma som de använder när de tittar på sakura och super) och hävdade bestämt att vi hejade på Japan och INTE på Paraguay.

Jag tycker att Sven Jerring kan få inleda själva matchreferatet:



Det Jerring inte visste, för jag antar att Jerring inte suttit på en blå pressening i en sportbar belägen i en källare i Osaka, är att han pratade lika mycket (om inte mer ifall man ser utifrån gårdagens match) om de japanska supportrarna.

Nationalsångerna har sjungits och matchen ska snart börja, alla är spända på hur det ska gå! Kommer Japan att gå vidare i ett slutspel i VM i herrfotboll för första gången någonsin?

För er vars japanska är lite knackig så skriker de bara namnen på spelarna som är närmst i bild.

Inkast för Japan, första halvleken:

Japan har bollen

Nippon...Nippon...Nippon, Nippon, Nippon...
Är det bara jag som tycker att de lånat lite takter från Wild dancer?

Honda (Japans svar på Zlatan om man ser till hype) ska lägga andra straffen efter att stackars Komano missat den tredje straffen. Spänningen var olidlig, om han missade nu så skulle Kawashima inte få chansen att bli matchhjälte genom att rädda nästa straff...om Honda missade den här straffen skulle Japan vara ute ur VM för den här gången.

Volvo! Volvo! Volvo!

Cardozo (den enda spelaren från Paraguay förutom Santa Cruz och Da Silva som de japanska kommentatorerna kunde uttala så att vi fortfarande förstod att det var den spelaren de pratade om) satte den femte straffen och Japan förlorade. Utslagna ur VM och ingen chans på ytterligare fyra år. Det skar lite i hjärtat (eller det hade gjort det om man inte hade ont i rumpan och var trött och egentligen bara var nöjd med att matchen slutat) och jag tänkte på hur det är i Sverige när landslaget förlorar: folk blir tysta, muttrar lite, gråter...luften går ur en helt underbar fest. Stackars japanerna, självmord på gatorna nästan med tanke på hur exalterade de varit hela tiden, hur viktigt det ändå verkade vara för dem...

Paraguay har lagt sin sista straff...

WTF? De fortsatte heja som om det skulle vara fler straffar och tre sekunder efter att filmen är slut så tänder de lamporna och drar igång en nattklubb, inte för att de slutar skrika Nippon för det. På TV kan man se de japanska spelarna gråta och visa sin besvikelse, runt omkring jublar de japanska supportrarna som om de vunnit finalen...

Vi gick därifrån, som svensk är man ganska dålig på att sitta i rökiga lokaler en längre tid nu mer och följde horgatan tillbaka till centrala Namba (glömde säga att OJ! låg på en gata där unga flickor och pojkar stod i utmanande kläder efter husen och liksom bara väntade på att bli köpta). Vi skakade på huvudet åt att japanerna inte verkar ha förstått att de förlorat och att vi kanske skulle säga till dem att det inte blir någon mer fotboll och vi beklagade oss över att vi inte sett Japan - Danmark...för tänk vilken fest det hade varit! På nyheterna hade vi sett folk som klädde av sig och hoppade ner i ån vi var på väg till med flaggor om halsen. Det hade varit något att se! Japansk segeryra. Vi svängde runt hörnet...

Det finns inte ord att beskriva vår förvirring i det här läget, för vad höll de på med? Skulle de inte gråta och begå rituellt självmord? Vilken svensk med självrespekt och en gnutta patriotism skulle bada i fontänen vid Sergels torg om Sverige åkte ur VM? De hoppade och de hoppade och de skrek och de skrek och vi bara stod där och förstod inte. Till sist var jag tvungen att fråga en kille som hoppat (självklart iklädd en Honda-tröja) varför de hoppade, han log (!) och sa: "Sakka- wo maketta yo!" (Vi förlorade fotbollen). Jag fortsatte med att de gjorde ju samma sak när de vann och då skrattade han bara. Japaner...Vi tror inte de förstår konceptet med att förlora.

Jag har teorin de bara vill ha en anledning att bli nationalistiska och igår firade de bara att de slapp titta på fotboll mer! Det brukar ju jag fira mer eller mindre och med tanke på hur japanerna reagerade på att Japan var ute ur VM så kan de ju inte vara ledsna för att de är ute. Killen som hoppade visste ju uppenbarligen att de hade förlorat, men att det var något som de skulle se som ett nederlag verkade oklart för dem. Undra vad Shouwa hade haft att säga om det...

/Elin

Tillbaka på hostel i Osaka

Nu har vi inlett sista etappen på resan och oj vad skönt det är. Jag hade gärna hoppat över det här och redan varit på ett plan tillbaka till Sverige, men vi ska väl se vad vi lyckas komma på att göra. Idag är planen att gå på Spa World igen och sedan titta på fotboll och sitta uppe till första tåget börjar gå i morgon eftersom Pernilla och Lam inte kommer hem med sista.

/Elin

Det blir en dag på stranden

Inte många dagar man kan säga det i Japan, men det blev faktiskt en dag på stranden idag. Pernilla och Lam hade (mha facebook!) fått nys om en jättemysig strand bara några stationer utanför Kobe. När jag säger "jättemysig" så menar jag inte Aldersjön (alla som varit på Alder borde förresten läsa den där artikeln, askul) och jag menar inte stränder som de som min kära familj ligger vid på Kreta...utan jag menar en jättemysig japansk strand med massor av betong och vågbrytare! Fast det var rent, inget skräp någonstans och de höll på att bygga upp små caféer för säsongen. Jag och Jessica hade tänkt klaga på den och jämföra den med Thailand och massa annat, men vi kunde inte...den var för fin. För att inte tala om hur tomt det var! Fast det är klart, det är måndag idag.

Först trodde jag att detta skulle vara det mest fascinerande med dagen. Sen trodde jag att det var insikten att solen nästan stod mitt på himlen, då insåg man igen hur långt söderut Japan faktiskt är. Efter det trodde jag att det skulle vara mängden av tatuerade japaner som obekymrat gick omkring överallt, vi undrade om det var en gansterstrand eller om det bara var så att de med tatueringar kom hit för att de inte kunde bada någon annanstans.

Jag hade fel. Det mest uppseendeväckande på stranden var en japansk man, vi kan i alla fall kalla honom det för enkelhetens skull. Han stod jättelänge och tittade på oss, iklädd en rosa cowboy-hatt och små shorts. Vi tyckte inte riktigt om att han tittade så mycket eftersom vi överlag inte gillar när folk stirrar, men vad kan man göra? Japaner är knäppa. Sen satte han sig ner nära oss och började klä av sig...och wow, han hade bikini på sig och en tatuerad ros på låret. Det var en han, vi är helt säkra på att det var en han...det syntes i bikinitrosan om man så säger. Han slutade aldrig stirra och det gjorde oss hemskt obekväma. För att inte tala om att han vinkade till oss trots att han satt så himla nära. Sen ville han att vi skulle ta kort på honom med hans mobilkamera...Lam fick göra det.

Överlag en trevlig dag på stranden som resulterade i att Jessica blev helt rödbränd eftersom hon väntade lite för länge med att smörja in sig. Jag badade i solskydd från stunden jag tog av mig kläderna, tror ändå jag lyckats skramla ihop lite färg...vill ni se hur blek jag är kan ni dock gå in på Pernilla och Lams blogg, för där ligger en snygg bild på det ;)

Lam ansågs förresten vara världens pimp eftersom han hade tre västerländska tjejer! You go Lam! Pimpin' is easy!

/Elin

Ingenjörer, kineser, fotbollsplaner och självmord

När man turistar i Japan så far man vanligtvis inte om Kobe. Det finns inte så mycket att titta på i den här staden och jag tror att jag skulle rekommendera folk att komma hit lika mycket som jag rekommenderar folk att fara till Chiba...Inte alls med andra ord. Försöker till och med övertala tjejen vi träffade i Hiroshima att stanna i Nishi-Chiba istället för Chiba (som hon av någon outgrundlig anledning ska till). Nishi-Chiba kan ha ännu mindre att erbjuda än Chiba, men där finns Plumeria...och the Indian place vars namn ingen vet.

Det finns dock två, tre saker som man kan uppmärksamma som turist i Kobe (vilket då kan vara två, tre saker mer än i Chiba) och det är China Town (varför nu de ska ha städer överallt?), ett berg man kan gå upp på, Harbourland (som nog mest är kul om man är lite mindre än Ida), IKEA och ett monument över jordbävningen 1995. Efter fem dagar i Kobe hade vi bara bockat av IKEA och en lunch på Harbourland. Så idag, eftersom det var kasst väder, tänkte vi göra resten!

Bit av en väg som förstördes av jordbävningen som mätte 7,2 på richterskalan (7 på Japans egna skala) bevarades som ett minne av hur hjälplösa vi är inför naturkrafterna. För att vara en så enorm jordbävning verkar det dock ha varit få som dog (om man tror på wikipedia och inte den engelska översättningen vid monumentet som verkar ha klumpat ihop skadade med döda), men de materiella skadorna verkar ha varit enorma.

Mer uppseendeväckande än allt som förstördes är enligt mig allt som inte förstördes; höghus stod kvar, motorvägar som befann sig flera meter över marken stod kvar (även om det inte skulle rekommenderas att köra på dem) och de konstgjorda öarna sjönk bara några meter. I ett års tid gick vi nog alla omkring och funderade på hur duktiga japanerna egentligen var på att bygga jordbävningssäkra hus och ja, hatten av till japanska byggingenjörer. Om allt hade sett ut som vägen de sparat, då hade det varit långt många fler döda. Inte minst då de flesta dog i bränder, antagligen orsakade av gasledningar...vår japanska svek oss när vi tittade på informationsfilmen.

Sen tog mina kort på det vi skulle se slut och Jessica har varit smart nog att lägga sig och sova, men jag tog internet och bloggade istället. Vi tog oss till China Town och funderade mest på om de asiater vi mötte var kineser eller japaner. Svårt att avgöra. Sen tog vi också det mogna beslutet att inte gå upp för berget eftersom det var så molnigt att vi ändå inte skulle ha sett något.

Det senaste tillskottet i min jidouhanbaki-serie. Gillar den här bilden, kanske mest för att den ser så öde ut även om det var fullt med folk omkring oss.


Här tränar nästa uppsättning av japanska landslaget i herrfotboll...kanske. Planen är fjantigt liten och ja, jag tror faktiskt att det är hall som i en träningshall. Det är höga nät omkring i alla fall så att bollen inte kommer ut på motorvägarna som går på två sidor om planen. Tar av en till hatt för de japanska fotbollspelarna i herr-VM för att de har tagit sig så långt från den här planen.

Sist måste jag visa detta! Vårt tåg var 7 minuter försenat igår. Det händer väldigt sällan i den japanska kollektivtrafiken. Alla tåg, åt alla håll, var försenade. Det hällregnade visserligen, men till skillnad från SJ är JR förberedda på alla väderleksförhållanden som finns i landet där de kör. Vi försökte läsa oss till vad det var som hänt (även om första gissningen var "självmord" för det är enda anledningen vi råkat ut för det här innan), men våra kanjikunskaper tog oss bara så pass långt att något hade hänt just efter 10 mellan två stationer (som jag tror ligger en bit västerut) och att tågtrafiken skulle vara normal igen efter 12:20 (så i var ju hemskt nära att missa att tågen överhuvudtaget var sena).

Jag la kanjina i rubriken på minnet och slog upp dem när jag kom hem. Översättningen lydde: "traffic accident resulting in personal injury or death"...suicide by train med andra ord.

Nu ska jag också lägga mig så att jag orkar bära min väska ut till Pernilla och Lam för vägning i morgon!

/Elin

Men det var gratis!

När min familj var i Japan hade jag ingenting planerat utom vad vi skulle göra på julafton (även om jag inte delat med mig av planerna) och vilka restauranger jag ville ta dem till och eftersom det regnade blev planen för dagen att gå till en restaurang som Pernilla och Lam gillar.

För 4000 yen fick vi en sallad, en soppa, en pizza, två pastarätter och fyra desserter. Visserligen en japansk pizza, men när kyparen skulle gå så sa han att vi kunde få extra stor pasta helt gratis. Så vi tittade på varandra en stund, ryckte på axlarna och sa: visst!

Pernilla och Lam hade ju lite mer rutin så de beställde in fyra efterrätter av samma sort medan jag och Jessica provade lite hejvilt, men jag måste säga att det fixade sig bra.

Det var jättemycket pasta, jättemycket. Inte bara med japanska mått mätt utan även med västerländska mått mätt. Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi tagit extra pasta när Pernilla och Lam till och med visste att det var svårt att få i sig den normala, men vi tänkte att vi kunde sitta där länge. Sen helt plötsligt var all min mat slut och Lams mat var slut ungefär samtidigt. Jag vet inte hur det gick till, det tog bara slut. Pernillas mat också…borta. Jessica var den enda som inte orkade äta upp/hade vett nog att sluta.

Nu är det lite matkoma på den här sidan tangenterna och det var inte ens nästan nödvändigt att ha så mycket mat, men det var ju gratis så det hade ju varit dumt att inte ta chansen, för ärligt talat hur ofta har man chans att bli mätt i Japan?

Tråkigt nog verkar regnperioden verkligen ha slagit nu. Det vräker verkligen ner. Japan är rätt tråkigt när det regnar och vi är rätt klara faktiskt. Så då är det bra att man har saker som enorma pastamiddagar att se fram emot för att sätta lite guldkant på dagarna. Stort tack till Pernilla och Lam som visar oss de där guldkornen.

/Elin

(Poängteras bör att jag och Jessica delade på en 4000 yen-meny och Pernilla och Lam delade på en så vid ett tillfälle hade vi fyra pastatallrikar och två pizzor på bordet).

Fotbollskväll inställd pga fel tidszon

Jag, Jessica, Pernilla och Lam hade en toppenbra plan för dagen tyckte vi. Jag och Jessica skulle gå på stan, Pernilla och Lam i skolan och sen skulle vi träffas utanför där Portlinen går för att fara hem till Pernilla och Lam och laga soup curry. Efter maten tänkte vi dra oss tillbaka till Sannomiya för att gå på en sportbar och titta på Japan - Danmark.

Felet i planen var bara att Japan och Danmark spelade inte 20:30 japansk tid, nej de spelade visst 20:30 CET. Det betyder 03:30 japansk tid...attans. Needless to say så är jag inte tillräckligt hardcore för att sitta uppe hela natten för att titta på en fotbollsmatch. Den dagen Karl eller Ida spelar en VM-match 03:30 så lovar jag att titta, men inte en sekund innan det.

Det hade varit en askul match att se på en sportbar i Japan dock. 3-1 till Japan och vidare till åttondelen, japanerna hade blivit galna! För de bryr sig faktiskt lite, trots att det inte märks i stort att det är fotbolls-VM just nu. På vägen ut till Pernilla och Lam finns det dock fortfarande en fana som säger Korea and Japan 2002 FIFA World Cup.

Som parentes ska sägas att jag fick två gratiskramar när vi var på väg att möta Pernilla och Lam. När jag såg att de hade såna skyltar så öppnade jag armarna och sprang tjejen med snickarbyxorna till mötes och hon fick en lång kram. När jag släppte kom en kille med en likadan skylt och sa "Mig också! Mig också! Please!" Så han fick också en kram och efteråt sa han om och om igen att jag var jättestark...undra om han menade att jag höll på att krama ihjäl honom? Störtkul i alla fall.

/Elin

Annan betydelse av "heldag på IKEA"

För några jular sedan gav jag mamma och pappa en bok som hette ”Du vet att du är svensk när…” och en av dessa punkter var att man visste att man var svensk om man under en utlandsvistelse på längre än tre veckor besöker ett IKEA bara för maten. Vi är i Japan i fyra månader och vi är fullt medvetna om att vi är svenskar. Så ja…

Det var så lugnt och skönt där. Vi, jag, Jessica, Pernilla och Lam, strosade och sa egentligen ingenting medan vi promenerade genom visningsavdelningen. Mest kommentarer om att böckerna var på svenska och att en del möbler tydligen inte fanns i Sverige, jättekonstigt. Det är något märkligt med att komma in på IKEA faktiskt, vet inte vad det är och varför det känns lite extra som hemma.

Nu hade de å andra sidan Swedish week, vi antar att det är för att det är midsommar på fredag (för det är det väl?) och det hängde extra många svenska flaggor i taket och personalen hade midsommarkransar (och upphypade versioner av folkdräkter sydda i Marimekko-liknande tyg). Till på köpet pratade vi lite med svensk personal där som undrade om vi var där för det svenska seminariet de höll…vi sa att nej tack, vi visste nog om Sverige faktiskt.

...och om det inte var midsommar så var det kanske Viktorias bröllop

Jag åt femton köttbullar till lunch. När åt jag femton köttbullar senast? Å andra sidan fick jag bara två potatisar och nästan ingen lingonsylt. Snåla djävlar.

Men titta så goda de ser ut!

Vi kom till restaurangen vid 11:30-12:00 så där, runt 15 flyttade vi oss från barstolarna till sofforna längre in och vid 18 kom vi fram till att det nog var dags att gå hem. Fast varför då? Det fanns ju varmkorv att köpa nere vid utgången så vi (jag och Jessica) tänkte att det var ju lika bra att äta middag innan vi for från Port Island (den konstgjorda ö som Pernilla och Lam kallat sitt hem i ett år nu) och därför satte vi oss på det tredje stället på IKEA.

Det kan ha varit den bästa heldagen på IKEA någonsin. Det är svårt att förstå tjusningen med att sitta på ett folktomt IKEA och bara prata med vänner man inte sett på jättejättelänge. Det är det som är semester, att inte göra ett enda dugg utan bara ha det trevligt och ta den tid man vill med folk man tycker om (för att inte tala om att äta glass för 50 yen). Till detta hör, och jag tror att det är den biten som är svårt förklara för folk som inte har bott i Japan, att det är otroligt skönt att inte vara hemma. Att få sitta i en skön soffa, i ett rent och vältempererat rum, utan mögel…det är värt nästan hur mycket som helst. Framförallt när det inte var så högljutt på IKEA på en onsdag.

Eftersom vi inte bor på hostel i Kobe så har vi fått tvätta hos Pernilla och Lam idag, vilket var mycket uppskattat och har transformerat vårt lilla hotellrum till ett enda stort torkskåp (tvättlina över hela rummet). Att komma in i en japansk studentlägenhet igen väckte en del inte så trevliga minnen, den där oglorifierade delen av Japan som man aldrig får se som turist och som får oss alla att avsky landet. Den där delen som gör att man vantrivdes även när man hade det ganska bra. Under tiden det tvättades satt vi egentligen bara och pekade på saker som så lätt skulle kunna göra det så mycket trevligare (handtag på köksluckorna kanske? Måla om en gång vart 20 år?). Det är så lustigt det där, varför de inte bryr sig...för att inte tala om att både jag och Jessica kunde kläcka ur oss att vi tyckte lägenheten var fin! Hoppas Pernilla och Lam inte blev irriterade på oss för det, vi vet hur svårt det är att bo så där när ingenting blir rent, ingenting blir torrt och man bara vill hem till en lägenhet man vet inte kommer göra en sjuk.

/Elin