Jag är inte knäpp, det är du som inte kan förstå.

I en intervju med J.K. Rowling fick hon frågan om hur hon kommit på Harry Potter varpå hon svarade något i stil med:

It's hard to describe for someone who isn't writing

Hon bads beskriva ändå och sa att Harry hade gått förbi henne på tåget in mot London en dag. Det fanns inget annat sätt att beskriva det och jag tror att många tycker det är ett konstigt svar. Sen vill jag gärna tillskriva henne en fortsättning på citatet så att det blir:

It's hard to describe for someone who isn't writing, and you don't have to for someone who does.

Om det inte var hon som sa resten så har jag hittat på det själv och är ganska nöjd med mig själv i så fall (därför är det säkrare att referera till Rowling).

Varför tycker jag om det här citatet då? Jo, jag har på senaste tiden slutat hitta på ursäkter för alla dumheter jag gör. När folk undrar varför jag for till Stockholm så säger jag att det är för att gå och peka på byggnader och caféer där våra rollspelskaraktärer utspelar sitt liv, när någon frågar vem jag fick sms från så säger jag att det faktiskt var från en fiktiv person till en annan fiktiv person som bara finns i mitt huvud (och min spelkompis huvud då) och jag har inte längre problem att tacka nej till saker för att jag ska vara hemma och spela istället.

Det här får folk att tycka att jag är lite...knäpp kanske? Och för att slå det ifrån mig så går jag tillbaka till det citatet, det går inte att förklara för någon som inte skriver, som inte rollspelar...och de som skriver eller rollspelar förstår så mycket att ursäkter och förklaringar bara viftas bort. Inte nog med att de förstår behovet av att skriva, leva och prata sina karaktärer så förstår de problemet med att försöka förklara för människor som inte skriver.

Roller kommer till en, roller knackar på axeln och gör sig påminda, vill ha uppmärksamhet och berättar att det man gör är fel. Den som tror att det är författaren som styr karaktärerna har aldrig skrivit ordentligt. Tvingar författaren rollerna att göra saker utanför deras karaktär så blir det en dålig historia. Det blir falskt och orealistiskt. Så man två val om ens karaktär inte vill gå den väg man har bestämt, antingen så resonerar man med karaktären tills man får sin vilja igenom eller så låter man karaktären bestämma.

Igen, det låter knäppt och jättekonstigt och visst, jag har viss makt i mitt författande men i slutändan är det jag och karaktärerna som tillsammans bestämmer var allting slutar. Därför måste man leva med dem.

En sista sak: alla "vuxna" som gnäller på att "barn" bara ser på TV och inte läser böcker och att det inte stimulerar deras fantasi kan vara tysta. Böcker är inte så hemskt mycket mer stimulerande än att titta på TV ur en ren fantasimässig vinkling och ska man hårddra det: varför läser ni hela tiden? Det är ju så otroligt fantasilöst att bara läsa saker som andra har skrivit och få det presenterat för sig så där. Skriv istället! (eller sluta gnälla på TV:n).

/Elin