Yo Mama!

Ni vet hur (det sägs att) pojkar jämför sina pappor när de är små? "Min pappa är mycket bättre än din pappa!", "Min pappa tjänar mer pengar än din pappa!", "Min pappa kan slå din pappa!" och så vidare...

Jag och Jessica gör, vad jag tror är, ekvivalensen för kvinnor. Nämligen: "Min mamma viker lakanen så här...", "Min mamma säger alltid att man ska...", "Mamma säger att det inte spelar någon roll".

Det bästa är när den andra av oss gör något som den andra finner galet och denna konversation uppstår:

"Varför gjorde du så?"

"Ja du...jag vet inte. Mamma gör alltid så..."

Vad är det för argument egentligen? Mamma gör alltid så...Om det är så att varje dotter gör som sin mamma alltid gjort så borde jag ju egentligen göra allt på samma sätt som mormor gör det, inte sant? Undra om jag viker mina lakan likadant som mormor gör det? Chansen att jag skulle vika lakanen på samma sätt som farmor känns i alla fall minimala, för jag har svårt att se att sättet som farmor lärde pappa vika lakan skulle ha den minsta plats i mammas lakansskåp.

Hur som helst, min mamma viker lakanen som man ska vika lakanen, hon kokar potatis på rätt sätt och sätter handtaget på grytorna åt rätt håll. So don't mess with my mama.

Sen insåg jag förresten för någon dag sedan (när jag ringde och ville ha förslag på sås till lax och pappa sa "Ta senap, även om jag inte vet om senap går så bra till lax") att mormor gör världens bästa gravlaxssås. Vilket är en märklig insikt då jag inte äter gravad lax utan använder såsen till ägghalvorna och köttbullarna på julbordet.

Ibland är världen allt bra svart-vit.

/Elin

Den riktiga baksidan av det slopade apoteksmonopolet!

Idag var första gången som jag såg den nya apoteksskylten vid apoteket i Ryd. Jag har funderat på vilken aktör det är som skulle komma till Linköping eftersom Apoteket AB är helt borta från kommunen och det visade sig vara KD (Kronans droghandel), företaget med de gröna, roliga lådorna och en skylt som ser mer ut som ett bageri än ett apotek...vad tänkte de egentligen?

Folk över lag förstår inte det riktiga problemet med att monopolet inte finns kvar. Elina har velat kunna köpa alvedon på Domus så länge jag känt henne (vilket var ett så roligt exempel eftersom Domus och Laxen låg i samma byggnad) och varför Hemköp Ryd ska sälja läkemedel när nu KD har en butik ett stenkast bort är mig oförståeligt, men överlag är den anpassningen bra! Framför allt försäljning av åksjuketabletter på bensinmackar tror jag på.

Det stora problemet med att det inte är Apoteket AB som apotek är att Apoliva (Apotekets eget märke) vilket betyder att det inte finns en enda butik i Linköping som säljer mina bindor! Så nu har jag tagit tag i det och beställt bindor av pappa, så han skickar dem med mamma (skriver upp det här nu så att det inte glöms...). Vad tror du pappa, ska inte Apoteket AB börja med postorder till alla de kvinnor som inte har en pappa som jobbar på apotek och kan skicka dem bindor?

/Elin

Tar Google över världen?

Jag bara undrar, har inte Google lite för stor makt här i världen idag? Blir inte världen lite vinklad när alla söker information på samma ställe? Framför allt med tanke på censureringarna som de faktiskt sysslar med. Vem vet, kanske har den svenska regeringen betalat Google för att censurera vissa saker? Även om de inte gör det så bestämmer de vilka träffar som ska komma högst upp och vilka saker vi med andra ord hittar.

Vi söker med Google, vi mailar med Google, Wikipedia och youtube är uppköpta av Google, vi hittar med Google earth, använder inte Google tanslate (ärligt talat det funkar inte) och samordnar våra projekt via Google wave (och 14 andra Google-projekt-underlättare).

I vilket fall som helst...jag testar Google chrome nu ;)

/Elin

Åderlåtning

Redan de gamla grekerna som man säger, tappade varandra på blod. Visserligen av helt andra anledningar än vad man gör på bussen som står parkerad utanför Kårallen, men ändock, redan de gamla grekerna.

På den tiden, och några två tusen år framåt så åderlät man människor för allt och ingenting. Från början skar man i folk, inte helt olikt emos idag, och sen övergick man till att använda koppor som med hjälp av undertryck sög ut blodet ur hålen som läkaren hade stuckit i patienten. Det sägs att Ludvig XIV av Frankrike (Solkungen) var så rädd för att bada så när han hade övertalats att ta sitt andra bad i vuxen ålder så lät han åderlåta sig sju-fjorton gånger och ta några ordentliga lavemang innan han vågade sätta sig ner i badet. Gissa om han blev svimfärdig i det varma vattnet och sedan inte vågade bada mer fram till sin död...

Det vore kul att se lite statistik på hur många människor som hade överlevt sina sjukdomar om de bara inte hade blivit åderlåtna.

Det var Jan-Erik som först berättade om åderlåtning för mig och jag tyckte att det verkade direkt vedervärdigt. Nu i efterhand undrar jag varför detta var något som lärdes ut i historieundervisningen på mellanstadiet när man istället kunde ha ägnat lite tid åt intressantare saker.

Nå, jag har i alla fall lämnat blod idag och man ska kanske inte gå emot över 2000 år av läkekunskap, så kanske mår man lite bättre av att åderlåta sig tre gånger per år eller så. Samvetsmässigt gör man det i alla fall.

/Elin

Det började med en kommentar på msn

Jag har rollspelat på forum över halva internet sen jag gick i nian och jag älskar det. Nu mer har jag retirerat från forumen och spelar bara med en person. Ändå är min lista av gamla spelare lång på msn. Lite onödigt kan tyckas eftersom jag inte anser mig ha varken tid eller lust att prata med de flesta där. En del saknar jag, men de flesta bryr jag mig inte i. En del hjälpte mig att bli den jag är idag, en del ser jag nästan ner på.

Idag såg jag en kommentar på msn från en av de som jag pratat mycket med en gång i tiden. Det stod "Vila i frid Frida". Jag hann med att undra om Frida hade dött innan jag drog den logiska slutsatsen att det nog var frågan om en häst, hon är hästtjej. Fyra, fem namn längre ner stod det dock samma sak och då kändes det olustigt när jag var helt övertygad om att de två tjejerna (precis som jag) har en "frida" i sin msn-list. Så jag googlade hennes namn för att hitta en av alla hennes hundbloggar, hon brukade alltid visa upp fyra, fem stycken nya bloggar till sina hundar när jag sa hej till henne genom åren.

Det var den första träffen (vilken tur att hon använt sitt fullständiga namn som mailadress) och hon hade faktiskt dött. Hon är död och har varit det sen den 15 februari. Hon hade cancer tydligen, länge. Ett tag var hon en av de där människorna som jag hoppades skulle vara online när jag gick ute i garaget och slog på datorn. Vi har tillbringat timmar i telefon mitt i natten och pratat om våra roller, för att inte prata om alla timmar vi har tillbringat i spelets värld tillsammans...ett tag var hon min vän och jag visste inte att hon var sjuk. Att hon dog.

Hon har inte varit online på länge, men jag har bara tänkt att hon bytt msn och inte tagit med mig till sin nya lista. Det är sånt som händer eftersom alla inte är lika fast beslutna att ha kvar alla på sin lista.

Allt känns så konstigt, jag är inte ledsen men samtidigt är jag helt förstörd. Jag vet inte ens vad man skulle kalla känslan? Jag känner mig tom, någon som var en vän en stund levde sitt liv och dog utan att jag visste om det. Hennes liv gjorde inget för mig, men hennes död gör. Jag förstår inte egentligen. Varken att hon är död eller att det berör mig så. Jag hade kunnat ha kvar henne på min lista hur länge som helst utan att veta om det, utan att ta bort namnet...kanske ibland fundera på vad hon gjorde nu för tiden. Hade kunnat leva hela mitt liv utan att veta om det, utan att det hade spelat någon roll...fast jag tror det är det som är problemet. Jag hade kunnat fortsätta ha samma relation till henne - ett namn på msn-listan som alltid var offline - utan att veta om det i hela resten av livet eftersom jag inte tar bort namn från min lista.

Jag har läst igenom kommentarerna på hennes blogg från dagen då hennes sambo skrev att hon dött. I stort sett alla som jag någonsin spelat med hade lämnat en kommentar, pratat om spel och om saknad. Många hade liksom jag tappat kontakten med henne, kanske växte hon ifrån våra världar helt enkelt, men alla verkade berörda. Det är sex dagar sedan nu och jag undrar om jag också ska säga något eller om det är bäst att bara låta det vara. Ingen kommentar på någon blogg kan ändra att hon är död och ingen, jag tror knappt ens hon, vet vem jag är.

Vad gör man med alla kontakter man har på internet efter att man dött? Vad händer med allt som är lösenordsskyddat och alla som bara kan kontaktas via dessa skyddade kanaler? För vad den äldre generationen kanske tror så är vänner i det här mediet lika bra, riktiga och nära vänner som vänner i den fysiska världen. Tänk alla som skulle gå och vänta, alla som skulle tro att man bytt msn-adress och inte brytt sig om att flytta med en. Det finns de som kan tro att de blir övergivna...bara för att jag inte kan kontakta dem på annat vis än över msn. Jag ska skriva ner alla mina lösenord och alla människor jag känner på internet som ska kontaktas om något skulle hända. Människor i den fysiska världen får alltid veta, man har inte samma rättigheter i den virtuella. Ingen tänker på att säga till.

Så jag är tacksam över att Frida delade sitt lösenord med sin familj så att de kunde meddela vad som hänt, varför hon inte var online längre. Även om jag inte sagt ett ord till henne sen innan jag for till Japan...

Alla mina tankar ikväll går till henne och hennes sambo.

/Elin

Inget kan stoppa mig när jag bara rullar fram!

Det enda skulle vara Linköpings kommuns snöröjare som tar sovmorgon på lördagar och inte behagar att ha plogat kl 9 på morgonen. En av mina stockholmare sa "Men det är ju lördag", något som gjorde mig ännu argare. Det skulle vara det som kunde stoppa mig när jag försöker rulla fram eftersom det är totalt omöjligt att cykla när vägarna sköts så dåligt. Sen är det märkligt nog snö INNE I mina fönster...men det är inte snöröjarnas fel.

Det var inte bara jag som var upprörd. Jessica ville sätta sig mitt på campus och skrika som ett litet barn (jag ringde till pappa och skällde ut honom för att det inte var plogat) och därför bestämde vi oss att vi skulle göra tempura.

Det gick otroligt bra! En stor hit i jämförelse med när vi försökte göra ramen. Det blev bara på grönsaker eftersom det andra är dyrt (och inte gott hehe).

Sötpotatis och morötter (under är det broccoli, svamp och zucchini)

Frityrsmeten (mjöl och bubbelvatten)

Friterande broccoli

Jessica fiskar tempura och de finns i bakgrunden

Tyvärr glömde jag ta kort på uppläggningen både igår och idag (det blev så mycket över att vi var tvungen att göra mer idag...så synd hihi). Kvällen slutade med att jag somnade i paltkoma på Jessica och Johans soffa och i morse behöver jag inte äta frukost, så mätt var jag. Helt underbart gott var det!

/Elin

Vad gjorde du när matematisk analys "upptäcktes"?

Jag har under gårdagskvällen och nu mellan mötet på HU och seminarierna i eftermiddag (som pågår till 21, tack så mycket) läst artiklar om projektledning och olika projektformer. Som vanligt när man läser artiklar så tar det mycket mer tid än man tror att de ska ta även om 50% är källhänvisning både i texten och i slutet av artikeln. Det är väldigt svårt att fokusera på texter som bryts upp vart och varannat ord för att hänvisa till tre, fyra andra artiklar och jag driver allt som oftast i väg i tankarna (kan vara därför det tar sån tid att läsa...).

För det mesta brukar tankarna gå till att förbanna artiklarna och föreläsarna som valt ut just de här artiklarna med argumenten "det finns inga bra läroböcker i ämnet eftersom det är ett område som ändras så mycket och så fort" och fortfarande ger oss material från februari 1986. Jag var knappt ens en glimt i pappas öga då! Nästa artikel den här gången är från 1996 och liksom många av oss som är födda före 90-talet har även vi 80-talister svårt att se 1996 som länge sedan, även om det var 14 år sedan. Men sen börjar man tänka efter och inser att det inte heller är modernt i någon mening. Inte ens den senast publicerade artikeln från 2003 kan väl anses vara helt up-to-date inom ett område som nu ska genomgå så mycket förändringar som var enda jäkla föreläsare påstår att projektledning gör (eller försäljning eller tjänstemarknadsföring eller vad som helst inom ekonomi just nu).

För att jag ska kunna greppa hur länge sedan 1996 faktiskt var så måste jag fundera på vad jag gjorde 1996. -92 fick jag en lillasyster och -93 började jag skolan, det skulle betyda att i början av 1996 gick jag i trean. Så medan jag gjorde min sista termin med Anita, åkte runt, runt, runt Surån på idrotten, lärde mig rabbla multiplikationstabellerna och inte ens kunde föreställa mig att jag skulle köra bil en dag var det en grupp människor i Israel som gjorde kvalitativa och kvantitativa undersökningar på projektledning. Antagligen gjorde de undersökningarna långt mycket tidigare och hade bara inte med att stammaställa det i en 26-sidig artikel och 7 tabeller ännu. Antagligen började de med det här redan innan jag fått en lillasyster. Men artikeln ska ändå ses som mer up-to-date än min kursbok som är tryckt 2009? Må hända att allt som står i den där boken kanske är baserat på forskning från 1960-talet när den första forskningen om projektledning kom...men det känns ändå konstigt.

År 2003, när den mordernaste av artiklarna publicerades (det var en i mellan från 2000 också) så gick jag på gymnasiet. Antingen i ettan eller tvåan, beroende på när på året den publicerades. Gick jag i ettan läste jag matte B, kemi A och fysik A. Jag hade ingen aning om att jag, sju år senare skulle sitta och läsa en artikel om hur projekt inte är en isolerad ö. Kanske publicerades den artikeln just som jag skrev nationellt prov i svenska A? Eller kanske hade jag börjat tvåan och bråkade med mina första derivator? Kanske labbade jag med små vagnar som svävade på en luftbana för att räkna ut deras rörelsemängd och komma fram till Newtons lagar?

När jag kommer så här långt i mina utsvävningar är det alltid för sent att hinna läsa färdigt något, men det är nog också dit jag måste komma för att inse att det jag läser nu för tiden är en väldigt ung vetenskap både när det kommer till projektledning och cellbiologi (om nu just projektledning är en vetenskap kan diskuteras lika mycket som om golf är en idrott, men det är ett forskningsområde i alla fall). För må så vara att jag inte kunde läsa engelska texter 1996 eller att mitt största fokus 2003 låg på att klara de blåa uppgifterna i matteboken, men jag gjorde i alla fall något. Jag fanns. Jag existerade...och jag är bara 23 år än så länge. För vad gjorde jag när Newton definierade sina lagar 1687? Vad hade jag för problem 1919 när Ernest Rutherford upptäckte protonen? Eller när Descartes dog i lunginflamation i Stockholm 1650? För att inte tala om vad jag gjorde när Pythagoras hade en krist för att sqrt(2) inte går jämt ut?

Fram till ungefär nu har jag faktiskt bara studerat väldigt, väldigt gammal forskning och vetenskap. Så jag har beslutat mig för att inte gnälla på artiklarnas ålder i alla fall...innehållet är fortfarande fritt fram!

/Elin

Civilingenjör är det nya Klipp-och-klistra

Jag och den andra svensken i min grupp tittade på varandra idag och kände "Jag är helt säker på att jag inte gick BF på gymnasiet" idag när vi satt och spånade på hur vår poster (!) skulle se ut i ekologikursen. Doktorn från Bangladesh (mannen har en Md, han skrämmer mig lite även om han låter som Koothrappali) var väldigt entusiastisk och gjorde helt överseriösa planeringar (som jag sitter och renskriver nu *host*) medan han pratade om symboler och rundade hörn och "a proper flow". Kinesen sa inte två ord ens om man tvingade honom, vilket var märkligt för det var han som pratade mest senast. Långa stunder satt vi bara och tittade på honom efter att vi frågat vad han tyckte i saken.

Jag och svensken, en kille från maskin, kände oss lagom inspirerande att göra något vi hoppats ha lagt bakom oss, men spånade på om tankekartor som kunde göras rosa och blåa och guldiga med glitter (lite mitt fel, jag kan inte låta bli att bli 7 år när jag tvingas göra saker som det här). Tyvärr förstod inte Md:n att jag skämtade och han var väldigt tillmötesgående. Jag vill inte ha en rosa poster.

Posters...really? Det bästa med denna idé är:

1. Det är en ekologikurs som handlar om att spara resurser samtidigt som detta slösar onödigt mycket av cellulosabaserat material.
2. Det är tänkt att posterpresentationen ska vara vårt studieunderlag.
3. Md:n vill att vi sitter hela natten den 24:e...

I want to deal i hard facts! Hade jag velat klippa-klistra hade jag inte slitit ihjäl mig genom att gå natur på gymnasiet. Då hade jag gått klipp-och-klistra på en gång. Eller valt fli.fak.

/Elin

Stena Olsons kompani och ett modernt sjöröveri!

Jag hade två föreläsningar, tillika två gästföreläsare idag. Den första föreläsaren var en sån där irriterande som pratade på ett sånt sätt att jag inte kunde stänga ute hans värdelösa prat om fysisk visualisering för att plugga andra saker. Det skulle jag visserligen ha kunnat acceptera eftersom jag väl mer eller mindre tagit ett beslut att gå på föreläsningen, men...

...om man har en föreläsning om att motivera en projektgrupp, att få människor att lyssna och vara engagerade i presentationerna, då ska man inte köra över rasten utan att varna för det. På LiTH har vi 15 minuters rast varje heltimme, akademisk kvart. Vi är programmerade till det och klockan 9 börjar alla skruva på sig och slutar lyssna. Framförallt dagar som idag, fettisdagen, då Baljan bjuder på semlor om man köper något för 4 kr (en kopp te/kaffe) eller mer. Jag tycker att det är fruktansvärt viktigt att informera sig om publikens kultur innan man ställer sig upp och pratar. Framförallt om man pratar om ett liknande ämne.

Jag (tillsammans med några andra) gick till Baljan när vi skulle göra fjantiga övningar istället och när vi sen kom tillbaka, för sent så klart, gick jag och satte mig på min plats istället för att stå i en ring längst fram i salen (150 människor står i dålig ring f.ö.). Det var min fysiska visualisering på att jag inte tyckte om hans sätt att undervisa.

På den andra föreläsningen var det en man från Stena som kom och pratade om återvinning. Tydligen var de mest kända i Sverige som ett rederi och jag tänkte "jahapp?" för jag hade inte sett loggan eller hört talas om ett rederi (eller återvinningsföretag) som hette Stena. Men, det lät så bekant ändå och någonstans i bakhuvudet rullade en låt från Nationalteatern även om jag inte hörde mer än att det var en av deras låtar.

Sen presenterade han att företaget var grundat av Sten Allan Olsson (som fyller 93 år i år), och där av Stena. Då klickade något mer och jag hörde nästan vilken sång det var som gjorde att jag kände igen namnet. Efter ytterligare en stund klickade det till! "Stena Olssons kompani, ett modern sjöröveri"! Men det kunde de väl inte sjunga? Kanske sjöng de Stina Olssons kompani? För Stena verkade inte alls vara sjörövare...

Sången fortsatte att rulla i huvudet i alla fall och tillsist tog föreläsningen slut och jag kunde ta mig till Island och googla det hela. Då fick jag veta att det var verkligen Stena Olssons kompani som Nationalteatern sjöng om...men märkligt nog fanns det bara en uppsättning av texten på hela internet (eller de första 20 träffarna på google, vilket är lite samma)! Hur gick det till? och varför finns det ingen version på youtube? Visserligen spelades den inte på radio när den kom eftersom den ansågs kränkande, men var har jag hört den?

Får man inte göra, inte bra...ompapa...

/Elin

Samlade minnen

Det blev inte bara städande idag, även om pysslandet egentligen var ett sätt att röja undan. För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle göra en tavla med massa saker från mitt liv i Japan. Problemet var bara att jag hade ägnat mycket tid innan åt att kasta bort allt som ens nästan hade med Japan att göra. Mest upprörd är jag över att jag bara dagar innan jag kom på att jag skulle göra en tavla kastade bort flygbiljetterna till Sapporo som legat i min wordtank i flera månader (från dess att jag använt dem med andra ord).

Efter lite skramlande blev det här i alla fall resultatet, och jag är rätt nöjd ändå:

och här är favorithörnet:

/Elin

Alla hjärtans dag

Jag ska handla, skura golvet i hallen, städa toaletten (jag pratar fortfarande om den här aktiviteten som att "städa toaletterna"), ta hand om tvätten och göra några matlådor.

/Elin

The Blogosphere!

Jag fascineras av att så många ändå läser min blogg, and I do love the Blogosphere!

Det är ju så att:

Fast egentligen inte mer än:

Så det innebär att...

/Elin

Kanske växte jag?

Det är klart jag gjorde, jag växte oerhört som människa i Japan. Kommer ni ihåg listan jag gjorde innan jag lämnade Japan, om saker jag skulle komma att tänka på eller göra annorlunda? Konkreta saker som skulle visa på att jag vuxit som människa och faktiskt tog med mig något därifrån. Den här listan.

Väldigt ofta tänker jag på att det enda jag med jämna mellanrum reflekterar över är hur länge jag kan låta smutsig disk stå framme utan att det börjar mögla eller att jag inte oroar mig för kackerlackor när jag inte rensar vasken dagligen. Nyligen upptäckte jag att det vita möglet på exempelvis brieost ser likadant ut som det mögel jag fick dra ut från diskhon nån gång då och då, och det fick all ost att bli hemskt äcklig en stund. Inget av det där känns väldigt utvecklande som människa faktiskt. Det enda det utvecklar är min lathet och i ärlighetens namn behöver den inte utvecklas alls.

Idag satt jag bredvid en iransk man på ekologiföreläsningen och på sitt otroligt osvenska vis så började han prata med mig på rasten. Vi pratade om skillnader mellan olika länders masterutbildningar, hur länge han skulle vara i Sverige, hur mycket snö det var i Iran, hur jobbig snön måste vara från de som aldrig sett snö och hur jag haft det i Japan. Egentligen ville jag fråga vad han tyckte om det politiska läget i Iran och det regeringen gör med internet, men jag tror inte det är okej att göra det när man kallpratar mellan föreläsningar.

I samma kurs har jag gjort två diskussionsuppgifter, första gången tillsammans med två svenskar, en mexikan och en kinesiska. Vi skulle ta reda på vilket material som var bäst att göra en båt av och efter givna parametrar kom vi fram till trä eller aluminium. Tre svenskar säger då "Vi tar träbåten, det finns ju så mycket skog" varpå mexikanen säger "Det säger ni bara för att ni är svenskar" och kinesiskan höll med.

Det är jättesvårt att förklara känslan som de här två händelserna fyller mig med, men jag tror att det har att göra med att jag ser Sverige ur utlänningars ögon. Jag får en glimt av hur de ser min verklighet och deras version av mitt Japanår. Jag ser annorlunda på människor nu för tiden. Jag har funderat på folks "rätt att vara här" och att vissa påstår att alla inte har rätt att vara i Sverige. Har jag rätt att vara i Sverige, egentligen? Det är jobbigt att vara i ett land där man inte ser ut som alla andra, för även om människor inte tittar på en, så känns det som att de gör det. Efter att någon har bytt plats efter att man satt sig bredvid dem på tåget...då känns det som om man inte är värd något.

Innan jag upplevt det så stod jag hellre än satte mig bredvid någon som inte såg svensk ut. Redan då skämdes jag för detta, men idag sätter jag mig för att bevisa för mig själv att jag är bättre än japanerna som flyttar på sig. Efter en stund i Japan insåg jag att de flyttade sig även om de satt bredvid japaner när utrymme fanns för att ge varandra lite space i en värld där sånt inte fanns...men det ändrar inte vilken hemsk upplevelse det var när det hände och hur det kändes som om de inte tyckte jag hade någon rätt att vara där, i deras land. Det värsta jag gjort i mitt liv är fuskat på ett glosprov i fyran, skolkat några gånger och snattat godis en endaste gång innan jag börjat skolan, så varför skulle jag inte ha rätt att vara i Japan?

Antagligen av samma anledningar som folk inte har rätt att vara i Sverige. Japanska staten hade gett mig rätten att vara där, på samma sätt som svenska staten ger folk tillåtelse att stanna och då ska väl ändå jag kunna sätta mig bredvid dem på bussen!

Det där med att gå i andras skor innan man dömer någon är väl värt att göra, för det är så mycket svårare att göra det när man prövat. Första föreläsningarna jag hade förra terminen gick till stora delar ut på att sitta och titta på alla blonda huvudet som fanns där. Så skönt det var att befinna sig "på rätt ställe" igen. Tänk att bli fast på fel ställe i hela sitt liv för att man inte kan återvända? Efter en stund tänker man inte på det (förutom när folk flyttar sig) men det är en otrolig skillnad när man får uppleva den.

Jag hoppas den håller i sig, för jag tycker bättre om den syn jag har på människor idag. Jag uppskattar hur svårt det är att överleva i ett främmande land, hur svårt det är att inte kunna göra sig förstådd eller hur det känns att bli sedd som opålitlig bara för att man inte är rätt.

Ibland när jag tar Crème fraîche så tar jag lite extra bara för att få "slicka skeden" och undrar hur jag överlevde ett år utan det också...

/Elin

Att bygga bo.

Ibland får jag insikter, nu senast var det när jag kom in i lägenheten, klev ur skorna, la Populär Historia på matbordet och sedan kastade mössan på hatthyllan. Det var när jag vände mig mot hatthyllan som jag fick en snabb insikt om att jag faktiskt bodde här. Emellanåt slår det mig och det är lika intressant varje gång det händer, när jag får insikten att det här är mitt hem. Såna insikter fick jag aldrig i Sävast, jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle då jag slagits av tanken att jag faktiskt bodde där. Ändå har jag aldrig tvivlat på att det är hemma. Någonsin.

Emellanåt känns boendet här ganska tillfälligt och vi pratar ofta om hur det kommer att bli när man bosätter sig på riktigt. Det är lite svårt att veta vad vi menar med det, men eftersom alla som är involverade i dessa samtal kommer från "kärnfamiljer i villa" så tror jag att det är det man menar: Det kommer att vara skönt när man bor med man/fru, barn och hund i en villa med en volvo (eller saab om de finns kvar när vi har tagit examen) på uppfarten och ett heltidsjobb som finansierar fritidsintressena (att ha ett jobb vi faktiskt gillar verkar vara allt för osannolikt att prata om).

Det är på grund av såna samtal som gör att det känns så skönt varje gång jag inser att jag bor här och att jag trivs på de här överprisade kvadratmeterna. Det här känns faktiskt mycket mer som ett hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Det är skönt...men jag kan inte låta bli att tänka på det där riktiga hemmet jag ska få sen, i framtiden, när jag är stor på riktigt.

/Elin

Lägger ner den andra bloggen

Hejsan!

Jag lägger ner min andra blogg. Såg att Ipredlagen ska gå in i rättssalen igen och orkade inte ens öppna artikeln. Jag lämnar politiken till de som inte pluggar heltid på en utbildning som suger musten ur dem. Det var allt jag ville säga.

Ha det bra, fortsätt gärna rösta pirat dock.

/Elin

En vilsenhet som suger ur min must

Jag tror inte att det här är den mest optimala platsen att sitta och skriva blogg på (uppe på Island med skärmen mot ingången), men ärligt talat borde folk gå på lunch nu och inte irriteras över att jagi nte gör skolarbete ;)

Sen jag kom hem från Japan har jag kämpat för att ta igen det förra förlorade akademiska året (måste börja se det som bara ett förlorat akademiskt år och inte ett förlorat år totalt) samtdigt som jag försöker hitta motivationen att fortsätta hela vägen till examen. I tre års tid var motivationen att komma till Japan, det var det man pluggade för, det man kämpade för. Direkt eller indirekt. Nu ligger det bakom mig och de där två åren som skulle vara kvar verkar bara bli längre för varje tenta jag klarar (hur nu det är möjligt?). När man inte har en morrot framför sig är det väldigt svårt att förmå sig att springa efter en väg som bara verkar bli längre och längre. Framförallt när alla som springer med mig kommer i mål en efter en...

Snart ska jag cykla till HU och sticka Isabelle i fingret. Det brukar vara kul, om man hoppar över själva "cykla till HU"-biten. Med biotekniken har jag prövat hur det är att välja efter eget huvud och inte bry sig om vad alla andra gör och tänker...så nu vet jag att jag inte ska göra om det.

Kanske behöver jag ett miljöombyte? (Något annat än HU that is). Fast jag vet inte vad det skulle vara för något. Jag har inte ens några riktiga drömmar. (Hör i huvudet hur Jasmine säger "Jag har inte ens några riktiga vänner" så förstår ni hur den är levererad). Tur att jag ska till Japan i juni, då har jag i alla fall något att se fram emot även om det inte motiverar studierna så mycket.

/Elin

Konstruktionsfel

Jag vet inte om folk är medvetna om det, men Sverige är lite felkonstruerat...eller i alla fall felmöblerat utifrån de förutsättningar som vi har. Det hade varit så himla mycket bättre om platsen jag bodde på låg närmare platsen som Elina bodde på för det tar bort så mycket av det roliga med att fara och hälsa på när det tar en hel dag att ta sig hem sen. Tänk så mycket mer tid jag hade kunnat sitta i Elinas soffa eller på ett mysigt café med henne som jag nu istället tillbringade på Cityterminalen eller bussen mot Linköping. Tänk så mycket bortkastad tid...Umeå är lite som Taiwan...det ligger helt enkelt för långt borta.

På vägen mot Umeå konstaterade jag att även om jag skulle flyga till en ny flygplats och med buss istället för tåg så var det inget spännande med att resa längre. Jag kunde inte bli orolig eller nervös över något som trots allt var så enkelt. När jag satt på flygbussen på väg mot Arlanda tänkte jag på när jag gick genom Tokyo i ottan på väg för att ta första tåget mot Haneda för att flyga till Sapporo andra gången. Det var att resa, det var spänning, det var en prestation. Nu var det bara en lång irriterande transportstrecka som hindrade mig från att tillbringa tid med Elina! Dumma, dumma restid!

Annars var det jättemysigt att vara i Umeå; dricka vin, träffa Elinas kompisar, dricka mera vin, tjattra tills Elina somnade, sitta på café, dricka lite bubbel, titta på lite film, mysa lite, gå i snön... allt sånt där som är mysigt och som vi inte hann med att göra i somras eller julas. Lite mer mys till påsk tycker jag!

/Elin

Dagens sms

"Cammpushallen är stängd pga snömassor på taken vilket innebär rasrisk. Öppnas tidigast lördagmorgon (6/2). Mer info på www.campushallen.se"

...och då har jag fått ett sms där jag kallas "hedershäst" också! Skotta taket någon? Fast att stänga gymmet är också en bra lösning.

/Elin

De blir bättre, det måste man erkänna. De blir bättre!

Både sheriffens män och Linköpings kommun lär sig efter flitigt tränande, men likt sheriffens män så träffar inte Linköpings kommun helt rätt heller.

Idag lyckades jag cykla till HU nästan lika fort som på torra vägbanor eftersom det var någorlunda röjt. Vaknade till och med i morse och hörde ljudet av plogbilen, det var en glad överraskning. Att vägen till min dörr inte var skottad kände jag att jag kunde leva med eftersom den var ordentligt nedtrampad av alla fötter som sprungit där igår (ja, det har inte snöat mer än några millimeter sen igår, men jag har gett upp hoppet att ha det skottat samma dag som snön kommer). När jag kom hem från HU runt 11 så hade de skottat gången till dörren också...vilket resulterat i att dörren till cykelförrådet var igenplogad och att det var ett berg just utanför ytterdörrens svängradie. Jag skulle hemskt gärna se hur kugghjulen rörde sig i huvudet på han som plogade när han bestämde sig för att lämna snön just framför dörren.

När jag kom hem för andra gången idag är det nästan godkänt...bara det att jag tror att det är en boende med spade som har skottat ut vårt cykelförråd. Tack ska du ha, jag ska köpa en spade och hjälpa till nästa gång.

Men som sagt, de blir bättre, det måste man erkänna.

/Elin

Ett stort glas vin

Det hade varit skönt att sätta sig i soffan med ett stort glas rött vin, sätta fötterna högt och sedan somna. Istället fick det bli en kopp kaffe och lite eftersökningar om diverse saker som har med odling av hudceller att göra. Det närmsta jag kommer mitt glas rödvin är Elinas förslag till vad som ska köpas till helgen. Visst har jag sagt att jag ska till Umeå till helgen? Det ska bli så roligt!! :D Det var alldeles för länge sedan jag busade med Elina, vi hann knappt med det alls busa i julas...även om vi gjorde Bodens sexigaste maränger. Frågan är: ska vi göra Umeås sexigaste maränger nu? Vad tror du Elina?

Fast det var inte det jag egentligen skulle prata om.

I två dagar har jag stått tillsammans med PRV på LARM och jag har lärt mig massor. Det lustigaste är nog insikten att det jobbar jättemånga civilingenjörer på PRV för egentligen vore det ju logiskt: för att kunna få patent på något måste man ha folk som kan förstå och undersöka ifall det faktiskt är något nytt som kommits på. I slutet av dagen idag hade jag dessutom hört alla deras svar så många gånger att jag kunde svara på de flesta frågor som de mer ointresserade studenterna frågade.

Jisses, finns så mycket jag skulle vilja berätta om de här dagarna, men jag är för trött för att göra det just nu. Hade jag orkat hade jag berättat om grannarna till PRV vars monter kom först andra dagen vilket gjorde att de hade kakor och give-aways för två dagar att kränga på en dag. Sen hade jag berättat om den äldre kvinnan som satt i montern som hade med nanoteknik att göra och kanske lite om couscoussalladen igår som man var tvungen att skära för att den var så överkokt. Kanske hade jag skrivit massa om hur mycket gladare alla blev av att Tuva kom och hälsade på när vi städade C-huset eller så kanske jag rent av hade berättat om banketten där jag satt bredvid en Star Wars-nörd från Mjölby som tyckte att Finnar, ryssar och linköpingsbor var jätterolig och där Thomas Järvheden uppträdde. Eftersläppet var förresten väldigt trevligt även om det inte fanns något som liknade "studentpriser", fick skutta runt med några av mina pojkar...det var länge sen.

Som sagt, hade jag orkat hade jag kunnat berätta mycket. Nu orkar jag inte...och ändå måste jag förbereda ett seminarie.

/Elin

Larm 2010 dag 1, eller Mina fötter vill ta livet av sig

Efter att ha stått på LARM en hel dag så mår mina fötter ungefär likadant som de gör efter att man gått årets första 18-hålsrunda. Jag hat varit vaken från kl 6 och jag har varit på fötterna från 9:30 till just efter 16 då jag satte mig på cykeln för att ta mig hem igen.

Det hade varit jätteskönt att sitta här med fötterna högt en stund, men om en stund ska jag ta på mig samma höga skor och gå på bankett. I morgon ska jag sitta med fötterna högt.

...och mitt företag är jättesnälla, väldigt tacksam för det.

/Elin

"De 20 senaste åren har det varit varmare än normalt"

Då undrar jag, kära meteorolog på SVT, hur länge måste ett snitt ligga i för att man ska börja se det som "det normala"? Sitter och tittar på Godmorron Sverige och de diskuterar hur kallt det är, journalisten vill säga att det är en vargavinter som är den kallaste på mannaminnen, men meteorologen citerar Pohlman och säger att mannaminnen är det kortaste minnet. Enligt data var det visst kallare i södra Sverige 1987, men det kommer ingen ihåg. I norra Sverige var det kallare förra året.

Idag är det LARM...inte jättesugen alls.

/Elin