Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street

Kanske ska göra om det här till en filmblogg helt och hållet?

Tog mig äntligen för att se Sweeney Todd idag. Har velat se den länge, men ni vet ju hur jag är med filmer...kommer mig aldrig för. Tycker att det tar för mycket tid, men ändå kan jag sitta i timmar och se avsnitt efter avsnitt med serier.

Filmen i sig hade jag hört både ros och ris om, men jag gillade den. Storyn var väl som för alla musikaler lite tunn, men det är ju sällan storyn som är grejen i musikaler och om storyn skulle vara för komplicerad skulle den antagligen försvinna i allt sjungandes. Jag är ett fan av musikaler så...

Enda problemet var egentligen att den hade lite för svår engelska på vissa ställen även om jag hade textning. Det var en välgjord film och jag älskade kostymerna...och att se Snape och Slingersvans inte minst. Sen gör sig ju Johnny Depp bra med svart kring ögonen och han sjöng inte så tokigt heller.

/Elin

Kodak moment

Ser det inte underbart gott ut? Det var det...

/Elin

リング

リング, eller Ringu (uttalas Rin-gu, inte Ring-u), från 1998 ska vara skräckfilmernas skräckfilm och flera gånger värre än den amerikanska versionen som kom 2002 och fick mig att sova hos mamma och pappa efter att jag sett den.

Så man kan ju diskutera hur smart det är att kläcka ur sig: "Since I started to study Japanese I've wanted to see the Japanese version of The Ring!" Det var för övrigt inte ens sant, jag har funderat på att se den sen jag hittade den i Jessicas filmsamling i Skäggetorp...men det var nästan samtidigt som jag började läsa japanska.

Förslaget föll i god jord och idag morse (efter att jag klivit upp en timme tidigare osv osv) föreslog tjejen från Alabama att om jag inte hade annat för mig ikväll så borde vi se japanska The Ring. Visst, sa jag. Vi gick för att hyra (ja hör och häpna) filmen men då vi inte i vår vildaste fantasi kunde tro att en av världens läskigaste skräckfilmer hette Ringu...så vi hade svårt att hitta den.

Redan där hade filmen tappat lite...Ringu...töntigt (låter som Sid i Ice Age).

Ljuset släktes, vi kröp ner under täcket i min säng...vi slog på filmen och hade taggat varandra en stund innan att nu, nu skulle det bli skräck...

Antiklimax: Ingen engelsk text. Ingen text alls faktiskt...jag gjorde försök att ladda hem engelsk text som fungerade till DVD:er...men nej, jag är inte nörd nog för att få dem att fungera. Bästa försöket blev att alla textningar lades över varandra vilket betydde att vi kunde läsa kanske två menignar.

Resultat: Vi fick promt se den på japanska.

Så jag vet inte om det var bristen på förståelse av samtalen, mina dåliga högtalare eller det faktum att vi visste vad som hände...men den var inte läskig. För att vara en 10 år gammal film var effekterna riktigt bra...framförallt eftersom det inte var effekter. Det var bara stämning, ljus och lite trickfilmning och smink, men läskig var den inte. Inte "sova-med-ljuset-tänt-hos-mamma-och-pappa-läskig" i alla fall. På sin höjd "gömma-ena-ögon-när-hon-kommer-ut-ur-TVn-läskig".

När vi stängt av filmen (eftertexter är nämligen ännu tråkigare på japanska än i vanliga fall) försökte vi analysera varför vi inte tyckt den varit läskig och vi konstaterade att språket nog inte var huvuddetaljen. Nej, tjejen var helt enkelt läskigare i den amerikanska...och den amerikanska var längre. Sen var filmen mer central i den amerikanska. Dock...öppet slut på den japanska medan den amerikanska har ett ordentligt avslut, precis som vad Mats sa om japansk film.

Nästa gångska vi testa The Juon 呪怨, eller The Grudge som vi känner den som...och eftersom det är en amerikansk/japansk produktion borde den ha text...

/Elin

En timme tidigare

Idag, i hällregnet, for jag till skolan en timme tidigare än vanligt för att plugga till quizet som vi skulle ha på lektionen. Eftersom det hällregnade så tog jag tåget istället för att cykla också.

Det är märkligt hur så små brott från rutinerna kan ge så olika upplevelser. Jag trodde att jag hade Inage ganska figured out, men se det hade jag inte. Långt innan jag har klivit upp ur sängen på morgonen är det en mängd människor som redan har börjat sina liv för dagen.

Bilköerna ut på huvudleden var absurda och passerade tre rödljus. Inte en enda parkerade dock över övergångsställena och det måste man lyfta på hatten för. Det måste ha varit rusningen för de som ska in till Chiba och jobba...de som ska till Tokyo borde nog ta tåget.

Trottoaren var överfylld av små skolbarn som knappt räckte mig till knäna. De gick två och två eller tre och tre i bredd, alla med lika färgglada paraplyer...kändes lite som dvärgarnas version av Pride paraden. Därför fick jag böja mig fram och lite förynt börja fråga ifall de inte kunde maka lite på sig så att jag också kunnde få komma fram. Dock hann jag aldrig så långt, det räckte med ett ursäkta, innan barnen befann sig så långt ut på trottoaren som möjligt.

Från stationen kom våg efter våg med gymnasieungdomar i sina skoluniformer. Uppenbarligen helt obekymrade över regnet gick de under sina paraplyer och skrattade, lyssnade på musik och ignorerade biltrafiken medan de korsade gatorna i horder.

Tillsammans med mig, i rikting mot stationen, gick andra löjligt stora grupper av gymnasieelever i skoluniformer blandat med viktiga män med viktiga portföljer. För att inte tala om alla oviktiga äldre pojkar med ryggsäckar.

Inne på Inage station stod folk i långa, raka köer för att vänta på bussen. Mellan var tredje ungefär fanns utrymme att ta sig igenom om man nu promt skulle gå från ena sidan av kön till den andra.

Ett fullsmockade tåg mot Tokyo hann passera innan mitt till tåg mot Nishi-Chiba kom. Det tåget var lika fullt det av gymnasieelever, viktiga män, oviktiga män och en och annan universitetsstudent.

På stationen välde vi ut ur tåget (ungefär 1/14 av alla som var på) och pressade oss igenom biljettspärren...Ingen panik, ingen panik, alla på en gång...hälften kom inte längre än till busshållplatsen där ytterligare en lång kö bildades.

Campus var ovanligt tomt, men det var ju en timme innan första lektionen började....och nu, 5 timmar senare regnar det ännu mer än i morse, men nu är jag i alla fall hemma igen för att sova och tvätt. Men dagens tips är att kliva upp en timme tidigare och gå ut och titta på hur världen ser ut vid den tiden.

/Elin

Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Blev utfrågad av min granne idag om fördomar till ett arbete hon skulle göra. Hon ville höra vad jag hade för fördomar om andra länder och vad jag trodde folk hade för fördomar om svenskar. Eftersom hon var amerikan var detta det första som kom upp i mitt huvud:

Helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska.

Detta sa David Frost, en brittisk TV-gubbe. Så det var nog därför han missade att det inte är turkarna utan britterna som lagar maten i helvetet...i alla fall om du frågar alla andra européer...men det här har vridits fram och tillbaka av många och på många sätt. Hur det än ligger till så gillar jag Europa och alla idiotiska européer som finns. Inse vad tufft att vi har hela världen så nära oss! Får höra det ganska ofta här att vi har sån tur som bor i Europa när det kommer till att resa. För att citera Eddie Izzard: "I grew up in Europe, where the history came from!"

Så avslutningsvis, mina kära européer (för ja, ingen annan lär väl läsa det här) detta är var ni skall eftersträva:

av: J.N. Hughes-Wilson

/Elin

...och sen så var det ju det här:

Fick ett mail av Pernilla nyss där hon uppmärksammade mig på detta. Småtufft tycker jag, även om det jag tyckte var tuffast var att babyselen var svensk...var det inte en sån vi köpte till Rasmus och Alexandra?

Nå, är det bra nog åt Tuva är det bra nog åt de där små kändisbarnen också.

/Elin

Kulturchock

Igårkväll när jag satt med datorn i knät och sökte efter kinesiska sidor som ville visa mig Law & Order SVU så konstaterade jag med en suck att det var alldeles för länge sedan jag gjorde ett försök att uppleva japansk kultur...eller bara pratade med en japan. Det är ju inte som om man behöver prata med någon när man går och handlar och posten var det ett tag sen jag besökte.

Så där lagomt deprimerad som jag blir vid insikter som dessa tryckte jag in Lars Winnerbäck i öronen och glömde bort världen utanför. För vad fanns kvar om jag varken fixade Ii, J-Pac certifikatet eller "upplevelsen"?

Trots denna härsmälta gick idag i kulturens tecken och min inställning till "upplevelsen" blev lite bättre. Vid lunchen fick jag höra att det var idag vi skulle prova på kaligrafi, så för tredje gången den här terminen tog jag mig upp till det japanska rummet på övervåningen till cafeterian och satte mig på knä framför de låga, låga borden.

Precis som när det var frågan om yukata-provning och origami så var rummet fullt av äldre japaner (denna gång bara kvinnor) som tassade runt med en ödmjuk min och lena röster och pysslade med allt och alla.

Jag gillade att skriva med penslar, det var ungefär samma högtidliga känsla som när jag satt i Cedric och Victors kök och provade en reservoarpenna för första gången...och att ha Cedric hängandes över mig medan jag försöker läsa tyska är också ungefär lika roande som att ha en japansk kvinna i 50-års åldern som skrattar åt min streckordning när jag skriver kanji.

Det "svåraste" med att skriva med en pensel var att man skulle ha den helt lodrät, man fick alltså inte luta den mot handen. Det kändes ganska lustigt till en början, men tillsist så fick jag godkänt även på denna bit. Det suger dock att jag inte kommer ifrån min handstil även om jag skriver kanji med en pensel och flytande bläck. Suck.


Efter detta gick jag iväg för att skriva tenta i japansk kultur. Ytterst ointressanta ämnen har tagits upp i det ämnet under året och nu hade vi en ganska intressant tenta. Dock hade jag inte så mycket kött på benen eftersom frågorna i mångt och mycket krävde att vi skulle ha förstått vad läraren sagt på lektionerna...vilket jag har haft svårt att göra...ännu svårare när jag inte har brytt mig om att lyssna eftersom ämnena har varit, som sagt, ytterst ointressanta.

Det kan ha gått bra och om det har gått bra så är jag hemskt nöjd och glad.

/Elin

Återbetalningar

Vi har kommit så långt i våra relationer nu att vi sprider pengar omkring oss utan att tänka på vem det är som lånar eller om det är något som kommer att komma tillbaka. Jag vet inte hur det är med annat folk, men personligen så får jag inställningen: "Det jämnar ut sig i slutet" när man är med samma människor hela tiden.

Jag blir nästan galen på folk som trilskas med att lämna igen 100 yen fyra dagar efter att de lånat det av mig. Istället föredrar jag att man låter det jämna ut sig eller att nästa gång man köper kaffe eller liknande så bjuder den som är skyldig. Mycket smidigare och trevligare, i alla fall i ett land vars minsta sedel ligger på 1000.

Jag och Rasmus var rätt bra på det där, även om jag tror att jag kom ut segrande. Varje gång han lånat för mycket av mig träffades vi på McD och han köpte maten. Anders har betalat igen en relativt stor skuld i Baljan-kaffe...just nu har jag två innestående kaffe och en efterrätt på Plumeria.

Det är så här är det närmsta ekonomiska lösningar jag kommer komma ;)

/Elin

Who need you Facebook?

Jag blir så glad! Fler och fler av folket skaffar sig bloggar som uppdateras lite då och då med små söta bilder och ännu sötare berättelser om vad som händer i deras liv. Inte bara att jag kan hoppa över att plugga, men argumenten för att skaffa Facebook blir färre och färre och jag njuter varje gång jag hittar en ny blogg att besöka.

/Elin

Ursäkta röran, jag bygger om!

Förändringens vindar blåser så här lagom till terminsslutet. Idag är det tydligen kinesiskt nyår, vilket innebar att det inte var så många kineser i skolan idag. Skulle bra gärna vilja veta vad det är de egentligen håller på med.

Egentligen blåser det inte alls några föränderliga vindar, jag är bara lite less på den bruna och tråkiga layouten och valde att göra om den till en blå och fin layout istället. För även om den förra layouten passade mig ganska bra då den fick mig att tänka på gamla böcker och pergamentrullar så är nog blått ändå mer jag.

Det är mammas "fel". Hade en djup diskussion med min tremänning ganska just innan jag for iväg till Japan. Hon är åtta år så det handlade om favoritsaker (emellanåt på gränsen till absurdum, för jag har aldrig tänkt på vilken min favoritinsekt är) och självklart kom frågan om favoritfärg upp. Hennes var grön och även om jag inte haft en uttalad favoritfärg på år och da'r så blev mitt spontana svar blå. Min mammams favoritfärg är blå, hennes mammas favoritfärg är grön...och har jag inte helt fel så är mormors favoritfärg blå och hennes systers (min tremännings mormors) grön. Detta måste dock vara orginalet eftersom deras mamma inte kunde ha två favoritfärger att tvinga på sina döttrar...

Tydliga förändringar är förresten bra när man vill ändra sitt liv och sitt sätt att tänka (*ding* Jag måste kanske ändra mitt sätt att plugga? Hahaha) och jag måste faktiskt sluta gnälla. Det är förresten poäng till den som vet varför jag tillsist valde att klippa mig kort.

Så jag ligger på min säng med fötterna upp efter väggen och datorn på magen och funderar på vad livet hade artat sig annorlunda, om man hade fått sitta i ett vektorrum, och avgöra huruvida en vinkel var ortogonal eller ej...Fast framförallt funderar jag på om det inte är tid att plugga nu och när det är tid att faktiskt förklara hela mitt vardagsliv med Lars Winnerbäck-sånger.

/Elin

Matlagning

Jag hade intentionen att laga vettig mat idag, köpa grönsaker som inte var färdighackade och paketerade i en plastlåda, hacka lite lök, blanda lite gocka och sen vara stolt över resultatet i två sekunder innan jag åt upp det och konstaterade att det var det godaste jag ätit i Japan sen jag fick smaka Johans bacon- och philadelphiakyckling.

Dock insåg jag väldigt snart vilka enorma begränsningar jag har och då menar jag inte bara att jag bara har en platta och ett kylskåp som inte rymmer något. Nej jag har inte heller något att faktiskt laga maten MED. Jag har en gryta, en stekpanna och en uppsättning av bestick (och tre par ätpinnar). Jag har ingen kniv att skära något med, jag har ingen skärbräda eller ens en konservöppnare.

Jag ska se över det här och sen ska jag se om det är värt det. Jag vet nämligen inte om jag tycker det är det...å andra sidan kommer det ju LiU-studenter hit nästa år och jag kan ju lasta av alla prylar till dem...men jag vet inte var jag har rum att förvara allt.

Det där med besticken måste dock åtgärdas eftersom jag får lite besök i några dagar under lovet och även om det är nästintill omöjligt att laga mat för tre personer i mitt rum så är det ännu mer omöjligt för tre personer att äta mat på en tallrik.

...och på tal om allt det här så är det sedan länge middagstid för mig. Det blir nog risotto...igen...

/Elin

Japaner, japaner, överallt jap...eller vänta nu!

Idag har varit en så där lång dag, då jag har svårt att faktiskt relatera morgonens händelser med kvällens händelser. I morse gick jag ju och klippte mig, vilket var ett fantastiskt äventyr och ikväll, även om jag inte var så sugen, så tog jag mig till Chiba för att utforska det enda den staden har i utelivsväg.

Jag tror inte att det sista är sant, en stad på 1 miljon innevånare måste ha fler ställen att gå ut på, även om det ligger så nära Tokyo. Herre gud, Boden har i alla fall två (ibland tre och fyra) uteställen!

Anyhow...vi var några J-Pac studenter och några andra utlänningar (bland andra Louise och Natazha som hjälpt oss med klippningen) som tog oss till Ocean deep, en krog som drivs av australiensare (som är dumma i huvudet och inte förstår Jäger and tonic, nej man måste säga Jägermeister and tonic).

Det var trångt, rökigt, många äldre herrar som tittade på en, dyra drinkar i baren...med andra ord ungefär som TC. Framförallt så var det nästan inga japaner alls och jag kunde beställa på engelska i baren. Sen var inträdet gratis också...och det är ju alltid ett pluss haha!

Känslan som infann sig efter att ha varit där är lite som känslan efter första gången jag varit hemma hos Louise eller då jag var hos min hostfamily...Det var jätteskönt att vara på ett ställe där det faktiskt inte bara var japaner. Faktum är att det nästan inte var några japaner där alls och de som var där pratade engelska. Efter nästan fyra månader i Japan var det faktiskt en märklig känsla att vara på ett ställe där merparten inte var asiater.

Dit ska vi åter!

/Elin

In his hands

Idag var det tid för ytterligare en ny upplevelse: gå till frisören i Japan.

Jag och Jasmine (den mexikanska amerikanskan) har tyckt att det varit klipp-tid i några veckor nu och tillsammans lyckades vi boka en klipptid med hjälp av en indonesisk kompis som bott här i tre år redan. Denna tiden var i morse, så fredagskvällen blev lite kortare än planerad för att kunna kliva upp till detta äventyr.

Ute var det grått, regning och trist, men det första vi konstaterade när vi gick in i frisörsalongen var att det luktade precis som det ska lukta i en frisörsalong: hårfärg, hårspray, shampo och fönar. Det var tryggt, inte för att vi någonsin tvivlat...japaner kan hår.

Hon som bokat åt oss, tillika vår tolk och säkerhet, kom tio minuter sent, men det gav oss bara tid att välja ut bilder som liknade de frisyrer vi ville ha. Sånt underlättar ju alltid när språket tryter.

Personalen tog våra jackor och hängde undan dem i garderoben och vi fick låsa in våra väskor i små skåp. Allt var gulligt, ljust och tjejigt, även om även killar kom och klippte sig där. Men de försvann in i en annan del av lokalen som jag antar inte var lika gullig, ljus och tjejig.

Tydligen är det här med att besöka frisören ett socialt event för japanskor eftersom de kom och frågade oss om det gick bra om vi inte satt bredvid varandra när vi blev klippta. Självklart tyckte vi, även om vår stackars tolk fick gå mellan sin egen klippning och oss haha.

Fler saker som borde uppmärksammas med att gå till frisören i Japan: huvudmassage ingår! För att inte tala om hur underbart det var att låta dem tvätta håret. Jag kommer aldrig mer kunna shamponera mig själv så att jag blir nöjd med det.

Jag förstod inget min frisör sa (och med ingeting menar jag "jag förstod inget vettigt av vad han sa") men han var så gullig och försökte fråga med händer och gester istället. Bäst var när han frågade om han fick fluffa håret innan han fortsatte att klippa det. Jag har aldrig varit med om att de faktiskt fixar till frisyren innan de klipper färdigt, men jag litade fullständigt på honom.

Klippningen gick helt annorlunda till än alla tidigare jag upplevt och jag blev flera gånger fundersam på vad det var han höll på med, men jag litade som sagt på honom...för japaner kan ju hår och frisyrer. Resultatet: Skitbra!

Sen blev man påklädd och följd ut genom dörren. Det är helt otroligt vad ompysslad man blir om man bara är van vid de svenska frisörerna. Det är inget som helst fel på dem, men medan dagens frisör bugade sig till golvet och bad om ursäkt när "chefen" kom och bad honom följa med så säger frisörerna i Sverige inte ens till innan de lägger ner saxen och går till telefonen för att svara. Å andra sidan finns det inga frisörsalonger i Sverige som har tre super-stylade tjejer som jobbar i kassan heller...

Pris: 2450 yen (visserligen halva priset)
Tid: ~1 h

/Elin

P.s. det är svårt att ta kort på sig själv, så jag gör inte det. D.s.

Funny story! II

Jorråsatt...

Kom till Business Finace-kursen idag med kaffe och smörgås i högsta hugg, smet in och var lite försenad. Saker jag snabbt la märke till:

1. Det var mycket färre människor där.
2. Alla verkade väldigt utspridda.
3. Alla verkade mer seriösa (mao inga mp3-spelare eller stora väskor på bordet)
4. Läraren kom och gav mitt ett stort, tomt papper.

Med stora ögon satte jag mig ner på första bästa tomma rad. Det var tenta idag.

Läraren pratade en stund om massa saker som rörde tentan, antingen sa han att vi bara fick använda bläckpenna eller så sa han att vi inte fick. Det var svårt att förstå när jag ännu inte riktigt fattat att vi skulle ha tenta idag på ett ämne jag verkligen inte brytt mig om.

Lite försynt frågade jag om jag fick använda min ordbok (vilket jag fick) och efter en kvart av tentan då jag fortfarande inte skrivit något kom läraren och sa att det gick bra att skriva på engelska också. Vilket inte var huvudanledningen till att jag inte skrev...nej huvudanledningen var att jag inte kommit mig igenom frågorna ännu.

Tentan var en timme lång insåg jag när läraren efter en halvtimme sa att det var 30 minuter kvar. Jag tittade på allt jag så fint skrivit och undrade om det ens nästan såg ut som att enda problemet jag hade var språket, konstaterade: Nej, och gick vidare.

När det var 10 minuter kvar insåg jag att jag förstått tentan fel. Tentan bestod av tre delar, varje del hade två frågor. Utav det han sagt i början fick jag för mig att vi skulle välja en del och svara på de frågorna. Istället skulle jag ha valt en fråga från varje del. Aja, inte värt att börja ändra på saker (eftersom jag bestämt mig för att han sagt att jag skulle använda bläckpenna och inte tvärtom).

Lämnade in, mäkta onöjd men ganska road över situationen och for sedan till IKEA för att köpa onödiga saker och äta köttbullar med folket från Tyskland och Alabama. Avslutade dagen på Starbucks där jag pluggade i tre timmar. Detta är värt att skriva för det händer aldrig! Pluggandet allltså, inte IKEA.

/Elin

Jag var också 12 år 1999

Idag har varit en sån där fruktansvärt oproduktiv dag där det enda jag har gjort är diskat. När jag vaknade upp idag var jag jättestressad. Så stressad att jag var tvungen att ligga och stirra i taket i 45 minuter och försöka lista ut varför jag var stressad. När det inte fungerade gick jag i duschen och slog sedan på datorn.

Där hade Cedric skickat klipp från YouTube som visade upp Gustavsson och Gustafsson på Idrottsgalan. Tänk så många roliga galor man har missat för att man är här på andra sidan jorden. Antagligen hade jag missat dem om jag varit hemma också, men då hade jag haft möjligheten i alla fall.

I den där praktiska listen ute till höger som finns på YouTube hittade jag också Parlamentets 10-års jubileum som jag var tvungen att ägna en timme åt (nej det fanns inget val). Det var roligt, men det har funnits så hemskt många bättre Parlamentetavsnitt i historien.

Tio år...det är nästan halva mitt liv! Ändå känns det som om Parlamentet är ett nytt TV-program. Illa. I "den rena kunskapsronden, Klart man hänger med" skulle panelerna svara på saker som hänt sedan programmet startade 1999. Första frågan var "Vem spränger en bilbomb i Nacka 1999?" på vilken Björn Gustafsson svarade "Kolla inte på mig, jag var typ 12 år så...".

Jag var också 12 år 1999, eller 11/12 av 1999 i alla fall. 90-talet känns nyss i min värld, men det är fruktansvärt länge sedan. Titta bara på min lillasyster, hon är född -92 och går gymnasiet nu. Själv sitter jag i Japan och filosoferar över navelludd. Nu när 90-talet ändå verkar vara så långt borta som det är så känns det ganska bra att jag i alla fall kommit hit. Till Japan. Till 3:e året på en civilingenjörsutbildning.

Hur var de senaste 10 åren? Jag började ju högstadiet -99 så helt underbart kan det ju inte ha varit, men jag gick gymnasiet och mina 2½ första år på universitetet under den tiden också och de tiderna har varit toppen.

Inte konstigt att man känner sig stressad utan anledning ibland när saker är så svåra att sätta i perspektiv. Både dåtid och framtid...men som ni kanske förstår utav mitt babblande så är jag inte det minsta stressad längre. Snarare hungrig och slö.

/Elin

Pimp my Room! s01e02

De svarta blommorna trillade ner. Här är mitt nya försök:

/Elin

160 sånger

Det finns 160 nygamla Lars Winnerbäck-sånger på min hårddisk nu och jag sitter och försöker koncentrera mig på att plugga när det enda jag egentligen vill göra är att ligga och titta i taket och bara lyssna på alla.

Innan jag gjorde en stor utrensning bland jag alla låtar tror jag att jag hade sju versioner av Elegi, vilket borde få er att förstå att de 160 låtarna inte är unika. Nej det är tre liveskivor, hur nu det gick till eftersom jag har sagt att jag inte tål livemusik (jag köper ju skivor för att höra artisten inte publiken), men nu har jag tre liveskivor (och fyra konserter) som bara väntar på en regnig dag då jag ska krypa upp i sängen och minnas den där magiska kvällen då jag stod i Södra hamnen och sjöng med i Tvivel och Elden.

Roligast än så länge har det varit att lyssna på Lars och nu mina damer och herrar från 1994. En demokassett som låter precis som en demokassett, inspelat av en 18-åring med musikdrömmar. Väntar spänt på att listan ska komma ner till hans andra demokassett från 1995 (3486 ord av Lars Winnerbäck) men innan dess har jag två album och några B-sidor till singlar...för att inte tala om några inslängda visor som Dans på Sunnanö.

Det roliga med dessa gamla inspelningarna är att de har charmigt dålig kvalité (mm, jag tycker faktiskt sånt är charmigt på riktigt) och att han låter så ung. Sen också att jag "äntligen" har upptäckt hur dåligt han faktiskt sjunger. Det blir väldigt uppenbart när man sjunger utan studio. Men till skillnad från Elina och Jessica (och de flesta andra av mina kära vänner som inte uppskattar honom) så får det mig bara att älska musiken ännu mer.

Jag har alltid sagt att det är texterna som gör att jag älskar hans musik och det kommer jag stå fast vid, för det är texterna som är det bästa med hans musik. Sen rullade Dans på Sunnanö upp på spellistan och jag kom på varför jag inte bryr mig om att hans röst inte är ren och hur det kommer sig att det bara blev charmigare när han sjöng sämre: Kräftskiva!

Jag lyssnar jag nog på musik annorlunda skulle jag tro, men kom ihåg att det skulle vara väldigt tyst i skogen om bara de bästa fåglarna fick sjunga.



...men snygg är han inte.

/Elin

Tillägg: Jag har alltså 160 nya sånger (eller filer egentligen) totalt har jag 257 st...och på tal om nummer var det här inlägg nr 100.

God morgon God morgon!

Ja, jag vet att klockan 12 knappast kan räknas som morgon (även om jag kan hävda att det är morgon någonstans i världen så vet jag att det varken är i Sverige, Frankrike eller Kanada och vilka andra ställen i världen räknas egentligen?).

Jag ställde min väckarklocka på 05:45 idag eftersom jag visste att klockan då var 9:45 i Sverige. Innan jag ens fått av väckarklockan så hade jag slagit på datorn som av en händelse stod bredvid sängen. Varför undrar ni då alla dödliga, varför gjorde hon detta?

Ja det var inte för att få biljetter till DH eller annat nördigt, nej jag skulle rollspela Louise de Polastron (född: d'Esparbès de Lussan), greve d'Artois (sedermera Karl X av Frankrike, eller Charlie som vi kallar honom) livslånga kärlek. Vilket inte alls är lika nördigt.

Är ni intresserade av denna kärlekshistoria eller bara uttråkade, som jag vet att så många av mina trogna läsare är Pernilla ;P, så kan jag rekommendera Tea at Trianon. Det här är den enda sidan jag har hittat med ordentligt med information i den här frågan, men som med all historia är sanningen svår att nåla fast...det är därför den ger utrymme till så många trevliga fantasier vid sidan av.

Sen har jag ägnat mig åt min andra pasion här i livet (när min spelpartner skrev sitt vill säga) och det är att söka reda på alla Winnerbäcksånger som jag inte har hört. Tydligen saknade min samling (förutom ett stort antal livespelningar av vilka jag bara bryr mig om de i Linköping och PdoL) fyra skivor som inte var samlingsskivor. Detta är skandal!

Men nu är det åtgärdat...och inga skyddslagar kommer åt mig för jag är i Japan!

/Elin

Saker som störde mig

När Cedric skrev sitt inlägg om saker som han störde sig på i Japan så tänkte jag att det där skulle jag också ta och skriva om, men med saker som jag störde mig på i Japan då så klart. Dock skulle jag vänta till dess jag varit i landet lite längre och fått mer belägg för allt jag funderade på. Problemet är nu bara detta att allt som jag störde mig som mest på har jag vant mig vid och inget känns längre lika jobbigt som det gjorde under de där fösta veckorna. Så därför kommer här listan på allt som jag har vant mig vid:

• Kontanter - I Japan använder man väldigt sällan kort när man betalar. Det är mer regel än undantag att affärer inte godtar kort och därför tänker man inte på att betala med kort ens när man kan det. Detta kändes otroligt konstigt när det enda stället i Linköping som inte tar kort är studentpubarna och Baljan. Nu har jag kommit fram till att det inte alls är jobbigare att ha kontanter istället för att betala med kort.
• Vänstertrafik - Jag undrar fortfarande hur detta kunde utelämnas ur vår utbildning när vi gick på LiU när vi annars verkade täcka allt annat trams som täcke japanska egenheter. Nu vågar jag faktiskt gå över vägen utan att det är gröngubbe för jag har tillräckligt med koll på från vilket håll bilarna kommer. Jag kommer vara livsfarlig runt tvättstugorna i Ryd framöver.
• Pappersservetter - Det är återigen mer undantag än regel att det finns papper att torka händerna på när man har varit på allmänna toaletter. Dock har man vant sig så pass nu att man i stort sett alltid har med sig egna pappersservetter eller en liten handduk i väskan.
• Bugandet - Jag tror faktiskt att japanerna har slutat buga för mig nu! Eller är det jag som har börjat buga för dem? Hur som helst så märker jag inte av det eller finner det jobbigt längre.
• Vitt bröd - Det här var en stor pain, men om man steker brödet i stekpannan är det som vanliga rostmackor och efter att jag införskaffat ost från IKEA så är det som vilken frukost som helst.
• Bristande engelskakunskaper - Egentligen är jag nog lika trångsynt som amerikanarna när det kommer till att tycka att alla ska lära sig engelska (eller kunna prata det bara så där), bara för att folk inte lär sig engelska betyder det inte att de saknar intresse av att lära sig språk. Väldigt många japaner lär sig kinesiska och koreanska, antagligen för att det är vettigare för dem att lära sig än engelska.
  
• Kaffet - Jag vet inte om det är jag som blivit avtrubbad eller om jag faktiskt har hittat bra kaffe, det enda jag vet är att jag kan utan problem underhålla mitt missbruk.
• Skrikandet i affärer - Att ha 14 personer som ropar "Välkommen" så fort man kliver in i en butik är inte alls märkligt längre. Nu upplever jag det snarare som väldigt oartigt om de inte gör det. Då känns det verkligen som om de inte vill ha en i affären när de inte ens bryr sig om att kasta ur sig ett inövat och föga menat "Välkommen". Oftast får "Irasshaimase!" svaret "Tycker han ja!" i sann Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-anda.

Missförstå mig nu rätt. Det finns fortfarande 1000 saker som jag stör mig på i det här landet, så som:

• Isoleringen av hus - Som inte finns! Det ska inte kännas kallare inne än ute.
• 1 ¥ - Varför, varför, varför har man ett mynt som inte är värt något? Inte ens på sina bästa dagar är 1 yen värd 1 öre. Sluta gnälla på 50 öringarna!
  
• Närvaroplikt på lektionerna - Jag har inte haft sån på 6 år och det är först nu när den finns där igen som jag har lust att skolka. Dumheter säger jag!
• Plastpåsar - De är galna i plastpåsar i det här landet. Man får 14 st prassliga, tunna påsar varje gång man går och handlar. Köper man bindor, raklödder, medicin eller liknande pinsamheter så sätts det ner i en svart, tunn, prasslig påse så att ingen, Gud förbjude, skulle råka se vad man köper. Väx upp! Jag har köpt bindor utan problem sen jag var 16 år. Kondomer någon?
  
• Stämpelkorten - Precis som i Sverige har alla ställen sina egna stämpelkort. Dock bara så att man inte tjänar någonting på att ha dessa stämpelkort. 300 yens rabatt som bäst, vilket inte ens är 20% av varan.
• Förpackningarna - Det är så intressant att ett land som tvingar en att sopsortera noggrannare än Bodens kommun paketerar allt i inividuella förpackningar (kakor, tuggummin osv). Förpackningar stora som hus kan, på grund av alla mindre förpackningar innuti, innehålla fyra, fem små kakor...och kosta skjortan!
• Räkningarna - Jag vet inte hur det ligger till med Japan i allmänhet, men jag har räkningsbetalingar utspridda över hela månaden. Det är som uppgjort för att glömmas bort. Varför inte ta allt kring den 27 som normala länder?

Sen finns det en hel radda med KIP-problem (eftersom allt här över verkligen är KP-problem...eller?) som jag tänkte ta upp en annan dag.

/Elin

Omstart! Omstart!

Det har snart gått en termin här i Japan och även om det går långsamt framåt så undrar jag var tiden har tagit vägen. Jag funderar fortfarande på varför CSN är dumma i huvudet och hur det kan vara så lång tid kvar när halva skoltiden faktiskt snart har passerat.

Det är kallt i Chiba under den här tiden på året. Några få plusgrader och en isande vind från Tokyobukten. Högtryck eller lågtryck spelar uppenbarligen inte så stor roll när det kommer till temperaturen på vinden. Kläderna torkar i alla fall när man hänger ut dem och det antar jag är tack vare vinden. Ibland torkar de till och med fortare ute på sträcket än inne i torktumlaren. Torktumlarna vi har är nämligen lika värdelösa som tvättmaskinerna på Irret när de slutat centrifugera.

Jag hoppas att det är januari och februari som är kallast i det här landet också, för då betyder det att vi går mot varmare tider (eller då kanske kallare egentligen eftersom vi ska toppa det i februari?) och jag skulle inte ha något emot att slippa behöva välja mellan att kunna andas eller att inte frya.

I all denna vinterkyla undrar jag om det är fler än jag som börjar längta hem. Jag har väl å andra sidan haft mer eller mindre hemlängtan sen jag klev av planet den 1 oktober, så att säga "börjar" kanske är fel. Hur som helst så känns det som att vi har börjat om från början när det kommer till de flesta av våra relationer.

Återigen är alla så noga med att alla ska komma med och att alla ska vara informerade. Det är som om det är andra uttagningen till fotbollslaget eller nåt. Jag undrar om folk har tröttnat på de konstelationer som de har hamnat i och ifall det kanske är fler än jag som har känt sig ensamna och brotglömda?

Jag bestämde mig för att ge folk en andra chans och inte hålla så hårt på alla förutfattade meningar jag hade skaffat mig. Vem vet, jag kunde ju ha fel? Nu visade det sig att jag hade rätt på ganska många ställen, men jag sitter i alla fall inte lika ofta på mitt rum och tittar på Criminal Minds (fast det är inte mitt val, det är bara det att det kommer ut så få Criminal Minds-avsnitt hihi).

Om en timme ska jag till Chiba och se vad som händer där...vem vet, kanske får jag tillfälle att sätta sprätt på alla de där pengarna som CSN fick för sig att ge mig tillsist? Men varför fick jag mindre pengar än de lovat mig nu när kronan är svagare än någonsin jämfört med yennen?

/Elin

Höll på att glömma:

Fyllematen!

Japan (läs: Inage) har lite samma problem som Sverige (läs: Campus Valla) när det kommer till att förse hungriga (läs: fulla) studenter med mat kring klockan efter 12 på natten. Idag (läs: i natt) när jag kom hem från kinarestaurangen som ligger bredvid Aqua efter en stunds nomihoudai så hittade jag något helt underbart! CoCo Curry House var öppet till kl 1 på vardagar!

CoCo Curry House kan vara den bästa fyllematen av alla, inte minst för att det är det godaste jag ätit överhuvudtaget sen jag kom till Japan och det jag antagligen kommer sakna mest när jag far hem igen. Dessutom är dock fördelen att deras curry faktiskt är stark, vilket gör att man dricker massa vatten när man äter den. Ergo: två flugor i en smäll!

Yes! God natt på alla, i morgon ska jag bevisa att Daim är svenskt genom att ta två människor från Alabama till IKEA ;)

Men om vi blir seriösa en stund...jag missade sista avsnittet av Criminal minds innan serien gick i julvila i november! Så nu har jag två avsnitt att se i morgon!

/Elin

Sex, alkohol och CSN!

Ni vet hur man säger att det bara finns två ämnen i schlagerlåtar? Olycklig kärlek och lycklig kärlek. När det kommer till studentgyckel på LiU finns det tre ämnen: Sex, alkohol och CSN (och MAI om man går LitH).

Då jag jämför min ekonomiska situation här i Japan med egentligen alla andra som är här så har jag det väldigt bra ställt och när man försöker förklara CSN för folk (framförallt amerikanare) så verkar de inte alls förstå något. Sen slutar alltid diskussionen med att man får höra vilka höga skatter vi har i Sverige. Att överhuvudtaget prata om "den svenska välfärden" med sjukvård, skolgång, subventionerad tandvård, pensionsystem osv gör att man blir stämplad som kommunist.

Anyhow....för att inte komma in på ett allt för långt sidospår:

Jag ringde till CSN idag eftersom jag på kom att "för sent" i Japan inte är för sent i Sverige. De berättade glatt jag får mina pengar i morgon. Jag och Jessica funderar dock på varför de inte mailar ut formuläret de vill ha ifyllt eftersom de vet att vi är i Japan...eller varför pappret som vi behövde skicka in för att få dessa pengar ens behövde vara inne eftersom det står "tidigast 6 veckor innan terminstart" på dem. Vi har inte avslutat vår första termin ännu. Det borde CSN veta.

Ett av mina absoluta favoritgyckel rörande CSN hade CQ (tror jag det var) under mitt Nolle-p.

...äter utan förbehåll: dammsugarpåsens innehåll...tre dag kvar till CSN, damdadamdadamdamda...

Sen var det något om att skrapa saker från under tangentbordet och skrapa från spisen när det bara var en dag kvar till CSN. Lucky me, jag har dammsugarpåsen kvar och jag får CSN i morgon (svensk tid).

/Elin

Snälla, sparka inte ut mig från I...

Idag kan jag ha skrivit den sämsta ekonomirapporten i historien. Fast vad väntar mig sig när man ordbajsar under en dags tid på engelska medan man tvättar och tittar på Will & Grace? För att göra mig själv rättvisa så har jag skrivit ett tal på japanska och gjort två små grammatikläxor också...men de är egentligen inte värda att nämna.

Rapporten som jag skrivit idag (och vars litteraturlista jag inte färdigställt ännu) är så dålig att jag är rädd att IEI:s personal skulle använda lathunden till Persson på den (steg 1: häll bensin på, steg 2: tutta på, steg 3: låt det brinna...). Jag skulle aldrig ens nästan få för mig att visa den här rapporten för någon som ens går i närheten av Industriell ekonomi där hemma...för jag tror att jag för alltid skulle bli avstängd...och då ska ni veta att de här människorna ofta måste ha med *100 i sina formler för att ens förstå att svaret kommer i procent.

What to do liksom...under tiden jag har gett upp mitt hopp på livet de senaste tre dagarna hade jag ju bestämt mig att jag inte skulle skriva den här rapporten som skulle lämnas in i morgon eftersom jag inte riktigt hade greppat uppgiften (och verkligen inte kursen). Idag ville jag plötsligt skriva den så istället för att göra saker jag kunde prestera bra på har jag nu presterat fruktansvärt undermåttigt på något som jag ändå inte kommer att få godkänt på. Skulle jag få godkänt skulle all min repekt för det här universitetet försvinna och det vore ju faktiskt inge vidare.

Sen måste jag uppmärksamma er på en ändring i min blogglista här till vänster. Från och med nu är det Johan och Jessicas blogg och Alexandra och Rasmus blogg och inte tvärt om, eftersom det faktiskt är de två husfruarna som skriver mest. Pernilla och Lams blogg får akta sig så det inte blir ändringar där också och Jonas måste till att uppdatera sin snart om den ska få vara kvar :P

/Elin

Solsken till mig!

Jag insåg när jag läste inlägget jag skrev igår (och mailen som jag fick) att jag nog måste ta några fler lyckopiller så att ingen får för sig att jag kommer hoppa ut från den värdelösa (och mögliga) balkongen som jag har.

Det är ju bara det att det inte händer så mycket på åtta kvadratmeter om man inte ordnar det själv och är verkligen inget fan av att göra det. Jag funderar på att ta min skrivbok ut på middag ikväll. Det är en trevlig sysselsättning som jag emellanåt tar mig för i Linköping också (även om det oftast handlar om en kaffe i Trädgårdsföreningen eller på Bosses uteservering). Detta märkliga beteende som mer ofta än sällan bemöts med "men...helt ensam?" tycker jag är ett trevligt nöje, för helt ärligt vore det ju otrevlig att sitta och skriva om jag faktiskt gick och tog en fika (eller middag) med någon.

Päronlampan som jag fick lyser så gott som jämnt och jag har flyttat datorn från sängen och sitter vid skrivbordet igen. Tyvärr faller alla de fina, svarta blommorna från väggen, men vad kan man göra mer än att fundera på om väggarna i Linköping också är så här skrövliga eller om jag skulle kunna göra något liknande när jag kommer hem igen?

För att pigga upp även detta inlägg kommer här en bild på en 2000 yensedel:

och killen på gårdagens bild blev inte alls överkörd av en buss.

Sen förstod jag inte vad Hitler gjorde i baren Elina, men jag är övertygad om att han inte lät judar komma in i hans bar...och Söndag 13.3.99 är titeln på Winnerbäcksången som jag senast hittat och applicerat på mitt liv. Även sången som är insprängd i hela förra inlägget.

/Elin

Söndag 13.3.99

Den 13 mars 1999 var en lördag märkligt nog. I alla fall om man ska tro internetkalendern jag hittat. Vem lägger ut gamla kalendrar på nätet? och vem har intresse av att veta vilken veckodag vissa datum hade vissa år? Å just det...jag har intresse av det. Hur kunde jag glömma det?

Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Har ni tänkt på att världen krymper och att alla tycker att man ska chansen att upptäcka världen när man är ung? Om man inte har någon vilja eller längtan ut i världen verkar folk tycka att man kastar bort sitt liv. Normerna om vad man ska göra med sitt liv har ändrats drastiskt och om man skaffar barn innan man än 30 tycker folk att det är tidigt...och gifter man sig är folks första tanke att man är frireligiös. Nej nu för tiden ska man fara utomlands, supa, spy och jobba som bartender någonstans. Eller varför inte dra till Norge, jobba ett år, få massa pengar och sen fara och bara supa och spy i ett annat land?

Jag ligger på en säng på andra sidan jorden och undrar vad alla strävar efter? Varför skulle det vara en så viktig del att fara från Sverige för att titta på hur världen ser ut utanför? Visst är det en jättebra upplevelse. Det är verkligen ett bra sätt att lära sig hantera sig själv och andra. Man får mycket större förståelse för hur andra kan ha det...men det här är inte för alla och helt klart inte för mig. Det förvånar mig så att så många strävar efter det här. Jag undrar om de verkligen strävar efter det eller om de bara vill göra det för att "alla ska göra det"?

Till alla som tycker att det är så tufft att jag är i Japan: det är inte det. Visst, kanske är det tuffare än att vara alla fem år i Linköping, men ärligt...det är inte så mycket att hänga i julgranen. Tiden här är för kort för att verkligen rota sig men för lång för att ta som en semester.

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Nu är det ingen som skriver längre
Det finns ingenting här som är värt att skriva upp

Jag förstår om folk inte orkar med att läsa om hur jag längtar hem eller hur jag klagar när jag borde vara glad att jag ens är här. Men just nu händer det inte så mycket mer i mitt liv än detta. Jag hatar att vara ledig i Japan. Det finns för lite att göra...undra om det är så det skulle vara om jag stannade en sommar i Linköping?

Även om jag aldrig verkar få slut på saker att skriva så kan jag mycket väl förstå att andra inte orkar med att traggla på om sitt liv dag ut och dag in. Det blir ju ganska slentriant även i Japan. Har jag börjat upprepa mig jag också?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Det är ju rätt kul att jag började läsa både japanska och I för att jag skulle få fara till Japan. Är det ett bra argument att basera sin karriär på? Antagligen inte, men minst lika bra som att man har sett TopGun för många gånger. Å andra sidan tror jag att han är mer nöjd med sin utbildning än jag är.

Ibland funderar jag på om jag skulle tycka det var en roligare utbildning om jag inte alltid fick höra att ekonomi var tråkigt och onödigt? Det skulle ju kunna vara så, eller så har jag bara valt fel. Hur som helst så hjälper det sällan att höra. Bara för att jag inte hade några egentliga mål i livet så betyder det ju inte att jag valt helt fel? Eller?

Det retar mig så fruktansvärt att jag inte är bäst längre förresten. Inte att jag inte är bäst av oss i Japan eller oss på I, utan att jag inte är bäst av oss från gymnasiet. Framförallt stör det mig att jag inte är bättre än Joel eftersom vi faktiskt läser samma sak. Alla sprang om mig och alla läser saker som de faktiskt vill läsa, eller så lurar alla mig och påstår att deras utbildningar är så himla roliga! Jag har faktiskt svårt att se att någons utbildning skulle vara så fantastiskt kul...men jag har inte hört någon klaga som jag själv gör i alla fall...

Jag borde nog sluta klaga, det underlättar nog inte heller...

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Om en liten stund ska jag gå ut på karaoke och vara där hela natten. Från 23 till 5. Inte för att jag egentligen vill göra annat än fortsätta ligga på min säng och titta på House och Will & Grace. Jag behöver en sån här dag per månad. En dag då jag bara sitter och stirrar menlöst ut i luften och hatar mitt liv. Det är för att starta om, bryta ihop...det här min tredje sån här dag den här månaden. Happy Monday, my ass!

Alla påstår att det inte skulle vara någon press, alla säger uppmuntrande små saker om att det inte är så lång stund kvar. Jag förstår inte vad folk skulle vara avundsjuka på, jag undrar om jag verkligen är så här otacksam. Vad skulle jag säga om jag kom hem igen? Jag vet inte hur det känns att ge upp ännu och jag tänker inte utforska det nu heller...nej för det här ska ju vara mitt livs äventyr! En sån här chans kommer aldrig tillbaka! Bra...då kan jag stanna hemma sen.

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Random bild för att föra inlägget roligare:

Det här kan vara den bästa bilden jag sett på Shibuya-crossing. Fotograf ingen mindre än lilla Ida. Han blev överkörd av en buss.

/Elin

Bara jag igen.

Nu har familj och vänner alla fara hem och jag är ensam kvar i mitt minimala rum här i Inage. För ovanlighetens skull har jag värmen på och jag har knappt lämnat sängen idag. Det är inget gott tecken antar jag?

Alla frågar hur jag mår nu när min familj har farit hem och allt, men ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är rätt skönt att de är tillbaka i Sverige nu. Det var tre roliga veckor och jag insåg verkligen hur mycket japanska jag lärt mig när jag var tvungen att ta hand om fyra människor som inte kunde någon japanska alls.

Det som jag tycker är jobbigast med att de har farit hem igen är att nu har jag inget kvar att se fram emot. Nu kan jag lika gärna fara hem till Sverige jag också. Det var att de skulle komma som jag har strävat mot och motiverat mig med fram till nu, men vad är det kvar nu egentligen?

Om en och en halv månad har jag ett lååååångt lov. Hurra, vad ska jag göra då? 7 månader kvar i Japan och ingenting är schemalagt...inte ens hemresan.

/Elin

Pimp my Room!

I min serie "Elin gör dåliga MTV-program i Japan" kommer här uppföljaren till det icke-Emmy-nominerade "Sapporo Cribds!"...men till allas glädje på svenska den här gången.

Igår var Jessica och Johan här på en snabbvisit innan de skyndade vidare hem till en kanjidugga och en väntade gymnasiekompis (som visserligen bara kom dit 10 minuter innan dem, men i alla fall). Tiden i Chiba-perfekturen tillbringades mestadels i Minami-Funabashi där IKEA och Asiens största shoppingscentre är beläget.

Sapporoborna fick med sig viktiga saker som grytunderlägg, diskborstar, disktrasor, skumtomtar, kexchoklad och andra saker som man har frågat sig själv hur man överhuvudtaget kan leva utan. Själv blev jag äntligen en LiU-student när Jessica köpte en päronlampa till mig i julklapp/födelsedagspresent. Den som har strövat lite mellan studentbostäderna i Linköping vet nämligen att ungefär 80% av alla som bor där har en päronlampa. Nu också jag. En röd.

Sen fick jag fyra ark med klistermärken som jag skulle klistra på min vägg för att göra det hela mer hemtrevligt (Gud ska veta att det behövs...) och det här är resultatet:

















/Elin

Hittade Japan, glömde kameran.

Fram till idag trodde jag inte att jag hade någon förutfattad bild av Japan. Det var inget (utom möjligen Shibuya-crossing) som jag hade fått för mig hur det skulle se ut. Japan var Japan, ett främmande land fullt av japaner som pratade japanska och drack te! (självklart var de samurajer och geishor också)

Idag hittade jag dock vad jag hela mitt liv tydligen trott varit Japan. Det jag fann var Asakusa, det jag hittade var detta:

och jättemånga andra smågator som såg likadana ut. Inte minst de som hade tak över sig och fullt med papperslampor hängandes på husväggarna. Visst, det kanske var lite extra fancy för att det var nyår och liknande, men tydligen så var min bild av Japan en enorm marknad som sålde allt och inget, små trevliga sidogator med ramen-restauranger överallt och till detta även världens kommers och fullt av människor.

Bilden är f.ö. Cedrics då Karl hade tagit ganska tråkiga bilder på Asakusa (han tyckte djurparken i Ueno var roligare att ta kort på) och själv hade jag inte med mig min kamer...för vem hade trott att vi skulle hamna i Japan idag?

/Elin

Gott Nytt År!

06:40 japansk tid, 1 h och 20 minuter innan det skålades i champagne hemma i Sverige, mötte jag årets första dag i den gråa gryningen på Inages gator där jag tog mig hem från tåget och nyårsfirandet i Tokyo. En stor flock med fåglar flög över huset där convinientstoren ligger och jag var för trött för att frysa. Då jag dansat ner för trapporna på stationen och koncentrerat mig på att inte falla började Solen i ögonen och det kändes som en bra sång att avsluta dagen, kvällen och natten med. Vi är lördagens änglar som virvlar i stan; Vi är dom som du hatar en söndag på dan...När fåglarna lyfte hade iPoden dock just bytt till Söndermarken och det var inte fel det heller: Och nyponbuskar, nyponbuskar; Hela vägen nyponbuskar; ser jag när jag blundar. Inte för att det varken finns nyponbuskar i Inage eller på min näthinna när jag blundar men det kändes ändå passande.

Vi hade planerat för den här natten så länge. Inget konkret, men för 2 eller 3 år sedan kläckte vi idén att vi skulle fira nyårsafton i Tokyo 08/09. Det spelade ingen roll var i Japan man var, vi skulle träffas där ändå och det skulle vara toppen! Jag vet inte hur det var för alla andra, men jag hade höga förväntingar på det, för nyårsafton i Tokyo skulle kunna bli hur bra som helst.

När det kom för faktisk planering var det David som fixade bord och karaoke, till och med förfest hemma i hans lilla studentrum (som nästan är dubbelt mot vad mitt är). Bra tågförbindelser och med tanke på hur många vi var så gick alla transporter oerhört smidigt. Vi var jag, Karl, Jessica, Johan, Johans syster med pojkvän, David så klart, Cedric, Jonas, Anders, Rasmus, Alexandra, Ängstuva, Jocke och Peter.


De från Kobe var det jättelänge sedan jag träffat och det var jäteroligt att se dem igen! Inte minst att se hur Ängstuva vuxit. Här är den utlovade bilden Pernilla, Ängstuva med sin mor --->

Hon är en blond liten solstråle som inte har vett nog att vara rädd för alla främlingar ännu, vilket gör det hemskt trevligt när man är en av dessa främlingar. Tyvärr hade karaokestället någon policy att små barn inte fick vara där efter klockan 23 vilket gjorde att familjen for hem istället. Mycket elakt av karaokestället, för Tuva var så söt i sina rosa hörselkopor.


Till mat var det yakiniku och restaurangen var hemskt trevlig. Jag har kommit att tycka riktigt bra om det där att tillaga maten själv vid bordet (även om det inte var jag som tillagade just någonting igår, men känslan av det). Det var väldigt gott, men sen är vi nog över lag lite svältfödda på rött kött hehe...

Sen fick ju alla såna fina pappersförkläden som David visar upp på bilden här bredvid. Allt för att vi skulle vara lika vackra när vi gick därifrån som när vi kommit...även om vi nog lite till mans luktade matos.

Karaoken sen var precis som karaoke med 14 personer brukar vara: helt okej men inte mer än så. Det är för mycket folk och för mycket viljor och för sällan man får välja låtar...men det löste sig ju ändå. Sjunga fick vi och just innan tolvslaget så sjöng vi Final Countdown.

Sen dansade vi tills vi inte orkade längre på en klubb vars skyltar där det stod "No Dancing No Drugs" på inte fanns roliga. Dansa gick dock hur bra som helst och det var ganska "utlänningsvänlig" musik även om mycket var mixat och trixat med tills man inte kände igen melodin längre.

Det sista som hände under kvällen som är värt att nämna är att vi på vägen ner i tunnelbanan mötte Jessica och Johans nederländare. Helt spontant så där! Jag kanske ska ta och fundera om det där med att man möter folk i småstäder...? Eller så får jag kanske inse att det inte är helt otippat att många firar nyår i Roppongi...Ungefär tre timmar senare var jag hemma

Så uppfylldes tre års förväntningar på Den Stora Festen?

Nej de gjorde inte det. Det var en jättetrevlig kväll och det var toppen att träffa alla igen. Det är ju trots det jag gör i Japan: längtar tills jag får träffa alla svenskar igen. Maten var god och karaoken fick jag att bli rökfri efter att jag bitchat en del (och har inte det minsta dåligt samvete för!). Jag är jätteglad att allt blev så bra och att jag slapp planera och ordna (tack än en gång) utan bara följa med strömmen.

Jag vet inte...kanske ska man bara inte se fram emot fester i flera år? Kanske är jag bara för traditionsbunden? Kanske saknade jag bara att räkna ner till 12-slaget? Kanske hade jag velat slippa vara storasyster? Kanske...

Hur som helst, Gott nytt år på er alla, var ni än är och tack till alla som var med och gjorde årsskiftet 2008/2009 helt oförglömligt och minnesvärt!

No more champagne

And the fireworks are through
Here we are, me and you
Feeling lost and feeling blue
Its the end of the party
And the morning seems so grey
So unlike yesterday
Nows the time for us to say...

Happy new year
Happy new year
May we all have a vision now and then
Of a world where every neighbour is a friend
Happy new year
Happy new year
May we all have our hopes, our will to try
If we dont we might as well lay down and die
You and I

Abba - Happy New Year

/Elin