Var var du natten till den 1 mars 1986?

Det sägs att alla svenskar vet var de var när de fick veta att Olof Palme skjutits, trots att det i morgon var 25 år sedan. Jag var inte mer än en klump celler då, så jag kan ju inte säga att jag minns var jag befann mig när jag fick veta att Sveriges stadsminister mördats. Sen var jag väl i 9-års ålder när jag verkligen förstod vem han var och att han blivit mördad, men vad brydde jag mig om det då?

Vad bryr jag mig nu? Inte så mycket. Snarare tycker jag det är pinsamt att ingen lösning finns, att ingen faktisk dom fallit. Ärligt talat tror jag inte att sanningen kommer att komma fram, vare sig man håller fallet uppe eller inte. De flesta av de som minns var de var när de fick veta att Olof Palme blivit skjuten har gått vidare med sitt liv, de flesta var nog inte ens så påverkade. Vi har andra saker som hotar det svenska folkhemmet idag. Sverigedemokrater och självmordsbombare. Galningar med kniv på NK. Pirater. Människor som tittar på svtplay men inte betalar TV-avgiften.

Framtiden får utvisa om mordet på Palme kommer falla under under kategorin "Erik XIV" eller kategorin "Karl XII" när det kommer till ouppklarade mord på kända, mäktiga svenskar.

Kategorin Erik XIV innebär att man egentligen inte vet vem som mördade eller beställde mordet, men misstankarna är så stora att historien har tagit det som en sanning (i Erik XIV:s fall är den skyldigt Johan III och i Palmes fall skulle det väl bli Christer Pettersson).

Kategorin Karl XII är roligare (i alla avseenden, Erik XIV var rätt trist). Den utmärker sig genom konspirationsteorier om antingen inside job inom hovet lett av bland annat hans svåger eller generaler som blev trötta på det utdragna kriget och tog saken i egna händer. Även om de flesta historiker börjar bli mer och mer övertygade om att skottet kom från norska sidan. Konspirationsteorierna om Palme handlar i dagsläget om antingen polisen eller någon utländsk organisation...vilket är mycket intressantare än Pettersson.

Tyvärr kommer vi inte få veta hur historien kommer behandla detta rättsfjasko i svensk historia. Till utredarnas försvar så har Sverige ett överlag dåligt tack record när det kommer till att reda ut mord och bakomliggande konspirationer när det kommer till mäktiga personer. Gustav III är väl undantaget.

/Elin

The best of the best, always NvTe

Det var Top Gun-tema på Fredagspuben idag. Så klart. För vad annars kan man visa när det är pub i Baljan på fredagar? Vet inte hur vanligt det är med filmer under puben, men jag vet att de gånger jag uppmärksammat fenomenet har det alltid varit Top Gun.

Sist det var hade alla bakom disken pilotbrillor på sig och diverse andra assessorer. Så när Isabelle påvisar att det är två killar i gröna helkroppsoveraller som står en bit bort blir första reaktionen efter en snabb blick att det är för att puben har Top Gun-tema. End of story. Studenter är rätt bra på det där med kläder och kostymer. Fråga min bror.

En av killarna hade långt, blont hår uppsatt i en knut bak i nacken. Något jag tyckte var rätt lustigt eftersom den enda stridspiloten jag känner har långt, blont hår som alltid är uppsatt i en knut i nacken. Så jag tittade lite mer noggrant...och åherregud, det var Erik! I Linköping, i min Baljan!

Vännerna på universitetet fick ta alla mina saker utan förklaring när jag trängde mig fram till vännen från gymnasiet (och ännu tidigare till och med, när man tänker efter). Det var lite surrealistiskt, nästan på samma nivå som när jag hittade Björn och Martin i Japan. Fast, om Erik spontant ska materialisera någonstans, borde det då inte logiskt vara i en pub där Top Gun ska visas på stor projektorduk?

Jag tänkte på pojkarna från gymnasiet för några dagar sedan när jag fick höra att det kommer nya filmer om Hamilton.

"Jag behöver fem män!"
"Vi är bara tre..."

Vissa saker vill man ha i en specialutgiven box or what say you?

/Elin

Helgen

Jag vet inte varför jag längtade efter helgen när jag var mindre. När jag gick lågstadiet så ville jag gå i skolan, jag älskade att gå i skolan. Det samma gällde nog för mellanstadiet, men då hade jag i alla fall pingistävlingar att fara iväg på emellanåt...med andra ord fanns det något som eventuellt kunde locka med aktiviteter.

Det där med att sova länge på morgonen var i alla fall inte aktuellt när jag var mindre. För när det var helg fick man gå upp kl 8 och titta på TV. Massor med intressanta barnprogram gick vid den tiden: Unga James Bond, Masken, Scooby Doo, Sailor Moon...och massa mer som jag inte kommer ihåg namnet på. Men tecknat var det. För hela slanten. Nu har jag inte varit vaken kl 8 på helgen på väldigt länge, men jag har känslan av att helgmorgonen på TV3 inte är en lika underbar kavalkad av tecknad film längre. Vem vet, kanske är barnprogramsmorgon vår generations version av Kalle Anka på julafton?

"Vet ni barn, när jag var lite fanns det inga kanaler som visade tecknad film dygnet runt...det är sant. Vi hade helgmornar och VHS-band."

Tiden då jag som mest skulle se fram emot helgen för att jag skulle få sova var den tid i mitt liv då jag sov som allra minst. Satt upp för länge framför datorn på nätterna helt enkelt och hade en mamma som inte tyckte att det var ett argument för att sova bort hela förmiddagen. För att inte tala om att jag i slutet av tonåren jobbade varannan helg (och tappert försökte få in extra OB för tonåringar när man var tvungen att kliva upp före kl. 9 på helgdagar). Så att sova är inget jag spontant förknippar med helger.

I dag när jag gick in i köket kände jag att det var skönt att det var fredag, för då kunde jag ta mig tiden att diska och städa i morgon. Det är vad helgerna har hunnit bli. Dagarna jag ser fram emot för att då kan jag städa...och titta på På spåret och Melodifestivalen. Planen för helgen: diska matlådor...och jag har inte fyllt 25 år än.

/Elin

Jag har fått en lösning!

Jag har haft ett problem, men nu äntligen har jag fått en lösning!

Äntligen! Jag har hittat mitt borttappade poäng! Det låg tydligen på IMT borta på HU! Medicinsktekniska utblickar, 2 hp! Det var länge sedan jag kände mig så här lättad.

/Elin

Den här vinröda gatan

Kan vi få betala?

Så jag var i Amsterdam i helgen. Ber om ursäkt för att det här inlägget kommer så sent, men jag har varit i skolan 8-19 måndag och tisdag så tiden och orken har inte riktigt funnits förrän nu. Det var inte fullt så fint väder som på bilden över, men Isabelle har alla våra kort på den här underbara skylten så jag lånar den här så länge.


När man berättar att man ska till Amsterdam frågar folk alltid vad man ska göra där och innan man hunnit svara så undrar de om man ska knarka/röka på/köpa horor. Fast vi hade inte planerat att göra något av det...och det sa vi. Fast frågan var ju då vad vi faktiskt skulle göra i Amsterdam.

När man reser till, säg Paris, finns det massor med saker som man "ska" göra: Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, Notre-Dame etc...När man ska till Amsterdam finns det...hasch och horor. Vi sökte på internätet i jakt på saker att göra och se, men listan kändes ändå ganska torr. Museer och...museer. Förutom att vara en drogliberal stad (eller kanske just därför) verkar konstnärer och målare stortrivas i Nederländerna. Så det hängde många tavlor på väggarna även på Rijksmuseet. Jag har fått viss förståelse för varför folk tycker det är tråkigt att gå på museer när man inte kan något om det som visas upp. För er som inte visste det så är (eller var?) van Gogh, Rembrandt och Vermeer nederländare...den förste hade ett eget museum i Amsterdam, den andre ett hus (huset där han bott) och den tredje lite väggutrymme på riksmuseet.

Något jag var okunnig om var det i Amsterdam som Anne Frank, flickan med dagboken nu vet, gömde sig under andra världskriget. Huset där de gömde sig har blivit museum, så det hade man ju kunnat titta på, men vi gick förbi och tog kort på skylten istället. Det var dock lång, lång kö för att komma in...och nu var det lågsäsong, så jag är inte säker på att jag vill tillbaka när det är högsäsong.

Så ja vad gör man i Amsterdam? Vi gick mycket, trots det dåliga vädret, och konstaterade att Amsterdam är en otroligt vacker stad och jag tror inte att mina bilder gör den rättvisa. Det kändes gemytligt med kanalerna, de smala, sneda husen, julbelysningen som satt kvar på vissa ställen och smala gator. Det visade sig också att det var en väldigt liten stad...eller en liten stadskärna i alla fall. Kartan var inte alltid jättepraktiskt eftersom gatorna i staden går runt i en halvcirkel och de glömde bort att sätta ut gatnamnen emellanåt...men då staden var liten blev det bra ändå.

Maten vi åt var jättegod! Snabbt beskrivet var det kött, hemgjorda pomes och majonnäs. Hur gott som helst och överallt verkade det finnas steakhouses eller tapasbarer. Coffeeshops, caféer och gaybarer fanns det också väldigt gott om. Det var länge sedan jag ätit så bra mat faktiskt och det var inte speciellt dyrt heller. Sen, den som inte vetat att Heiniken var ett nederländskt öl vid ankomsten till Amsterdam så har jag svårt att se hur man skulle lyckas missa det väl där. Utanför (nästan) alla restauranger fanns skyltar som sa att de sålde Heiniken och på diverse större byggnader fanns ännu större skyltar.


Jag märker att jag börjar få slut på saker att skriva och berätta. Vi var ju trots allt bara där i två dagar. En sista sak jag måste printa ner, eller egentligen två, och det är nederländarnas språkkunskaper.
Först, efter att mina senaste utlandsvistelser båda har varit i Japan så var det fantastiskt skönt att dels kunna läsa allt som stod överallt (även om jag inte kunde förstå det), dels att nederländarna är otroligt duktiga på engelska och dels att personen jag var där kunde kommunicera lika flytande med alla omkring oss som jag. Visserligen kunde väl jag och Jessica lika mycket japanska när vi var där, men det var ju inte som om vi var flytande för det.


Det var jätteskönt att kunna prata med alla, alltid. Utan att ens behöva fundera på det eller förplanera meningarna jag skulle säga. Istället var det bara att säga det. Så där bara. Som om jag varit i Sverige...och alla i Nederländerna kan verkligen engelska. Svenskar brukar påstå att nederländare är de icke-native-speakers som är bäst i världen på engelska, men samtidigt så brukar nederländarna säga att det är svenskarna som är det. Min analys (efter två dagar i landet) är att de ligger (minst) en generation före oss, alltså att även de äldsta är flytande i engelska. Så ge oss en generation till så kan vi kriga på riktigt! Jag ger cred till skolsystem och de vettiga TV-nissarna som inser att det är dumt att dubba program (något de inte gjorde i Nederländerna heller).

Sen var det nederländskan i sig då. Jag har, ända sedan jag hörde språket för första gången, påstått att nederländska är de flesta europeiska språk samtidigt! När man hör det så tror man hela tiden att man ska förstå vad de säger, men nej det är totalt omöjligt! Det är stört hur man kan känna igen allt och sedan inte förstå något! Att kunna svenska och engelska och förutom det känna till lite tyska borde man verkligen, verkligen klara av språket. Det finns inte så mycket mer. Kanske lite franska ibland? Att läsa det är fantastiskt lustigt, där kan man verkligen se hur blandat språkeländet är. Vi såg (men tog dumt nog inga bilder på) affischer där det stod saker som "Open dag" eller "Snel, safe & spectaculair".

Jag har lärt mig säga två saker på nederländska. Det ena är "Va?" och det andra är meningen som står högst upp i inlägget "Kan vi få betala?". Ja, det är mer svenska än något annat. Det första är jag inte ens säker på är likt det man säger på nederländska, men då vi (spontant och relativt dumt) svarade detta när de tilltalade oss på nederländska så upprepade de vad de sagt som om vi inte hade hört dem. Så jag drog slutsatsen att det var något som var likt det nederländare säger när de inte hör/förstår. Den andra meningen sas överraskande nog av den nederländske mannen som satt bredvid oss på ett fik när han ville betala, så jag var tvungen att fråga servitrisen om vi hört det vi trott att vi hört...och det hade vi. Fascinerande språk det där!

En till sak jag inte visste om Nederländerna var att Waterloo låg där 1815. Nu ligger det i Belgien. Ja, fysiskt låg det där även 1815, men då tillhörde det Nederländerna och vi vet ju alla vad som hände där (annars tipsar jag om Eurovisionvinnaren 1974).

Sen avslutningsvis lite bilder på hus i Amsterdam som inte ser ut att vara direktimporterade från 1700-talet och som inte lutar åt alla vädersträck samtidigt.

Sen finns det ju ytterligare några saker som man förknippar med Nederländerna: väderkvarnar, träskor och tulpaner. Tyvärr inte jättemycket tulpaner under februari, men blomstermarknaden var ändå i full fart. Det var mysigt, och riktigt, riktigt turistiskt. Jag undrar om man någonsin skulle tro att ett annat land skulle bli den största exportören av tulpaner...eller om man bara skulle ignorera detta och bestämt fortsätta hävda att det är Nederländerna.

/Elin

Här lever lyckan, lever livet

Jag: Ska jag köpa tulpaner idag?
Cedric: Varför då?
Jag: Varför inte?
Cedric: ?
Jag: Om inte annat så för att göra mamma avundsjuk!

Vi kanske hörs imorrn igen,
när vi har vaknat framåt två.

God natt, hej då!
Ja, herre Gud. Hej och hå.

/Elin

Aldrig ensam mer

Jag har så svårt att tro på vänskap. Jag har så otroligt svårt att tro att den består. Tanken på en bestående vänskap är så svår att föreställa sig att jag hellre avslutar en pågående vänskap än att låta någon annan avsluta den åt mig. Åt oss.

Jag har byggt upp en värld i vilken jag inte behöver någon utöver min familj. Ibland tror jag att den är sann. För det mesta vet jag att den är sann. Det enda jag saknar är någon som säger "Vill du ha kaffe?", vilket jag med jämna mellanrum får på skolan i alla fall.

I den världen bryr jag mig inte om någon. I den världen kan ingen göra mig ledsen. För i den världen finns bara jag. Jag och mina tankar. Det är en ganska trevlig värld för det mesta. Där finns alla karaktärer jag en dag har tänkt väva ihop till en bok, tillsammans med många fler som kom från de rollspel jag spelade en gång i tiden. När jag pratar om dem brukar jag kalla dem mina låtsaskompisar, för det var vad de var...framförallt Nils.

Jag vet inte om jag någonsin presenterat Nils för er. Han och jag har varit oskiljaktiga sen åttan och han finns alltid där. När jag gick hem från skolan, när folks pratade om festen förra helgen som jag inte varit bjuden till, när det skämtades i omklädningsrummet...hela tiden var han där och i tankar och i skrift plågade jag honom värre än vad världen någonsin plågade mig. Vi utforskade 1700-talet tillsammans varje kväll när jag skulle sova för att jag skulle slippa utforska 2000-talet.

Nils var utan tvekan min bästa vän under högstadiet och det är därför jag sedan dess försökt skriva en bok om honom. Jag vill dela med mig av honom till resten av världen, jag vill att han inte bara ska vara min påhittade vän. Jag vill göra honom äkta, för han fick mig att överleva. Jag hittade på en vänskap för jag hade ingen kvar. Jag hittade på någon som var beroende av mig för sin hela existens eftersom jag inte längre spelade någon roll. Vid den tiden var jag så bevisligt utbytbar att jag behövde Nils eftersom han bara existerade så länge som jag existerade.

Jag tror inte på vänskap. På samma sätt som jag inte tror på kärlek. Det är kul för de som tror sig hitta det, men jag är för cynisk för att hitta något av det. Jag hittar tillfälliga förbindelser och jag hittar sex. Vilket, om jag nu ska tro vad människor säger, inte alls är samma sak.

Tanken på en nära vänskap skrämmer mig. Jag har inte varit först på skolan i snart sex år (ja, Japan också) för att jag är rädd att komma för sent, jag är först på skolan så att jag ska kunna sätta mig i ett hörn och inte behöva tvinga mitt sällskap på någon annan. Jag kommer inte på saker jag inte är direktinbjuden till eftersom jag inte kan föreställa mig att någon vill att jag ska komma. Helt djävla ärligt dröjde det så länge för mig att gå med i facebook för att jag inte skulle behöva ta ställning till vänskapserbjudande från högstadiemänniskor (alla andra anledningar jag uppgivit är bull!).

Trots att jag är den här människan, denna uppenbarligen hemska människa som inte tror på vare sig vänskap eller kärlek, så har jag en vän. En vän som jag vågar tro alltid ska finnas där, en vän som jag inte tror jag skulle klara mig utan. En vän som jag om och om igen ger hela mitt liv till även om jag lovat mig själv att aldrig göra om det.

Jag har, många gånger, dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig någonsin bli känslomässigt beroende av en annan människa igen. För det är en förlust jag aldrig mer är villig att ta. Det innebär i förlängningen att jag är och kommer förbli ensam. Ändå kommer jag om och om igen tillbaka till Elina och hur mycket jag behöver henne. Det skrämmer mig något så vansinnigt hur mycket hon betyder för mig. Hon är The One och hon kallar mig The love of her life. Hon räddade mig och kvällar som ikväll fortsätter hon rädda mig genom att bevisa att hon fortfarande finns där.

Jag tror inte att någon som inte börjat gråta till en Friends reklam ens kan börja föreställa sig det. Vem har tagit på sig en röd mössa för din skull? Vem har satt sig vid ditt bord? Vem plockade upp din fotboll? Vem sa ifrån? Vem räddade din dröm? Vem hälsade på dig när ingen brytt sig ifall du kom i två år? Vem var ditt röda hej?

Det var hon. Det var Elina. Hon vinkade till mig när hon stod och väntade på bussen på andra sidan vägen redan första veckan på gymnasiet. Jag hör ju själv hur fånigt och banalt det låter, hur litet och obetydligt det verkar, men jag var glad i flera dagar. Jag var glad i flera dagar för att någon hade vinkat åt mig. Det är så löjligt, jag minns bara att hon vinkade åt mig. Inget annat. Ändå är det bland det viktigaste som har hänt i hela mitt liv.

Jag tror på en vänskap. Jag tror på hennes vänskap. För hon vinkade, när ingen annan vinkade, och hon fortsätter vinka alla dessa år senare. Även när jag är dum. Jag vågar tro att hon fortsätter vinka även i fortsättningen och därför är jag aldrig ensam mer.

/Elin

Utrymningslarm

Det har varit relativt lugnt i 5-6 års tid nu, ända sedan dess jag skickade in den där ansökan till universitetet. Visst har det varit lite tjafs på vägen (profiler, kurser, universitet i Japan...) men jag har faktiskt haft min väg ganska utstakad för mig under väldigt lång tid.

Idag, med LARM 2011 i full gång, slog det mig för första gången att jag faktiskt på riktigt måste göra ett nytt stort val snart. Det var väldigt jobbigt att vara på LARM, för efter att ha gått omkring och tagit pennor och godis i flera år så var det väl egentligen tänkt att jag skulle göra något den här gången. Verkligen göra något. Trots att jag verkligen vill ta examen och gå vidare i livet så önskar jag nu helst att få lägga mig under täcket.

Jag vet inte vad jag hade tänkt tidigare eftersom jag bara velat "ut på ex-jobb" utan att fundera på vad som krävs av mig för att komma dit, men det var först idag som jag insåg att det var dags att fatta i alla fall några beslut. Efter allt för många ogrundade slumpbeslut (som på gott och ont gjort att jag hamnat här) vore det trevligt om i alla fall det här kunde vara lite genomtänkt.

Vilken bransch vill jag prova? Går det bra att ta sig in där via ett examensarbete? Måste man kanske gå den vägen? Finns det andra vägar in så att jag kanske skulle passa på att göra något annat innan? Var, rent geografiskt, finns arbetena inom den branschen (inte jättestor chans att jag söker mig till kärnkraft i Skåne exempelvis)?

Det är nästan 150 företag på LARM i år och merparten av dem tycker att det är intressant att anställa I:are. Jätteroligt. Egentligen. För mig känns det dock mest jobbigt. I fall det bara funnits 10 företag som var intresserade av min utbildning så hade det varit mycket lättare att gå och prata med dessa och sedan vara nöjd. I dagsläget är det överväldigande. Ur arbetssynpunkt i framtiden så uppskattar jag visserligen bredden av företag som kan tänkas anställa mig, lättare att få jobb om det finns 150 företag som kan tänkas anställa en än 10. Fast hade det bara varit 10 hade jag mäktat med.

Jag har suttit här i nästan två timmar nu och jag har inte ens brytt mig om att tända lamporna. Det är som om jag plötsligt blivit handlingsförlamad, totalt utmattad av blotta tanken på att behöva ta ett till stort beslut som kommer påverka var jag hamnar senare i livet. För att citera Winnerbäck (det var länge sen nu, kände att det var på tiden):

"Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit. Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

Det känns lite så. Jag har inga mål, men det finns hur många sätt som helst att ta sig någonstans. Problemet är att jag vill inte komma någon annanstans än bort från här och nu.

Ett steg i taget, jag ska inte få panik just nu. Det har jag inte tid med. Så jag ska tända några lampor och plocka fram kyckling. Lägga kudden över larmet och hoppas att jag kan sova ändå.

/Elin