Svacka

Spännande att ha en svacka efter två dagars skola och en dag att göra läxa, men jag vill faktiskt inte plugga längre. Allt som har med skolan att göra känns så oinspirerande att det inte är sant. Jag förstår inte hur någon någonsin kan finna det här underhållande.

Är det ett nödvändigt ont för ett jobb vi kanske vill ha i slutändan, att vi får ha tråkigt nu för att få drömjobbet sen? Problemet är väl att jag inte har något drömjobb. Det är väldigt, väldigt svårt att hitta rätt sak att plugga om man inte vet vad man vill göra. Att vara 23 och inte veta vad man vill göra med sitt liv är inte helt okej längre i dagens samhälle (eller ja, snarare är det väl mer okej nu än det någonsin varit tidigare, men ändå). 

Om jag bara hade en liten aning om vad jag ville göra, då kanske det hade känts värt att översätta japanska texter om atombomber eller cykla till HU för att komma försent till både den lektionen och lektionen efter.

Till på köpet har Firefox bestämt sig för att inte fungera på min dator, den enda webläsaren som är helt kompatibel med blogger. Hurra vad mitt liv är underbart (jag HAR tredubbla mellanrum mellan styckena, men det väljer Opera och Explorer att inte bry sig om).

/Elin

En morgon när jag vakna'

Blev väckt av ett sms just innan 10 idag som undrade om vi skulle gå på bio 18:30 eller 21:45. Jag tror att den senare tiden blev bestämd, bra, för det tar ju så lång tid att gå ner till stan.

Sen gjorde jag vad alla 22-åringar gör en lördagsmorgon efter att de blivit väckta av ett sms och druckit en kopp kaffe: jag tog fram slagborren och väckte resten utav grannskapet genom att ta hål i väggen ute i hallen. Hoppas främst att de som hade fest igår när jag skulle sova vaknade hehe...

Med pappas coaching över telefon hänger nu nyckelskåpet på plats igen...inte ens hälften så bra som tidigare, men det sitter i alla fall fast i väggen till skillnad från igår. Så här i efterhand tror jag faktiskt att jag bara ringde pappa för att ha någon att skälla på och anklaga när det inte fungerade som det skulle.

Nu måste jag dock klä på mig för vi ska snart fara och lämna in min TV som hade en livslängd på cirkus två veckor (hade jag inte haft lite drivna kompisar hade jag nog nöjt mig med att ha den lite halvfungerande hela tiden, tur att jag har lite drivna kompisar).

/Elin

En annan typ av plugg

Jag har ett nyckelskåp. Jag ville ha det dels för att hålla koll på mina nycklar och dels för att det kändes "hemma" och "vuxet" eller nåt sånt. Så jag har ett nyckelskåp. Det ser inte så mycket ut för världen och jag tänkte att jag skulle måla något fint på det någon dag...kanske gör så där som man gjorde i träslöjden när man var liten, bränna med något som påminner om en lödpenna. Men jag har ett nyckelskåp som fungerar jättebra, som jag fick pappa att hänga upp bredvid hatthyllan här i min nya lägenhet. Betongvägg, slagborr och shit ni vet...

Pernilla och Lam kommer i morgon så jag tänkte att jag skulle städa lite även om det får bli lite halvdant eftersom jag inte har platser att ställa allt än, men plocka upp kläder från golvet, diska kaffekoppen och kanske lägga undan alla pantflaskor ni vet...

Bland detta ingick att plocka bort skolgrejerna från hallen så jag böjer mig ner, tar skolväskan/påsen och döm av min förvåning när jag dänger huvudet i nyckelskåpet på vägen upp igen! Alltid ska jag då straffas för att jag städar! Och skulle inte en bula vara nog, men på golvet bredvid skolgrejerna ligger nyckelskåpet och i väggen är det ett stort hål!

Den förbannade pluggen hade lossnat! Och gått av! OCH satt kvar i nyckelskåpet!

Så jag gjorde vad alla självständiga, händiga, drivna kvinnor gör, jag ringde pappa för att fråga vad jag skulle göra. Tydligen är det inte normalt att plugg går av och sitter fast i nyckelskåp, men fruktansvärt roande verkade det vara...när allt äntligen var utrett. I morgon ska jag ta fram slagborren och visa att jag verkligen är teknologtjej.


/Elin

From Island with love

Det är tyst på Island. Det brukar ju alltid vara i alla fall något projektarbete som pågår i någon årskurs eller i någon kurs, men inget sånt har börjat än och därför är det som sagt tyst på Island. Om någon vecka kommer 1:orna att invardera lokalen med sina första företagsanalyser och sedan med Persson. Då är det nästan omöjligt att få någon dator här. Sen på vårterminen läser 2:orna industriell organisation och då är det också ont om datorer. Vad som tar upp datorerna i 3:an och 4:an vet jag inte, men de måste väl också använda datorerna antar jag.

Jag har sprungit runt och jagat lite underskrifter nu på förmiddagen. Det tog någon vända upp och ner för B-huset innan jag insåg att IMT nog ligger på HU. När jag kommer hem ska jag se över om det är så smart att läsa en kurs på HU mitt bland alla mina andra kruser. Det vore nog rätt kul, men är tiderna dåliga blir jag väl antagligen för lat.

När vi skulle välja tekniska profiler kände jag mig så nöjd med mig själv att jag valde bioteknik även om "alla" andra valde maskinteknik. Det kändes som om jag för första gången faktiskt valde vad jag själv ville och inte vad mina kompisar valde, nu sitter jag dock här och våndas över att jag är ensam på mina kurser och att alla andra ska få läsa kurser tillsammans. Jag vill också läsa kurser tillsammans. Visserligen har jag...tre? kurser den här terminen då jag läser med folk jag känner och efter ett utlandsår så är kanske 3 av 7 kurser en bra grej. Ändå sitter jag här och funderar över om jag inte skulle ta och välja några andra kurser så att jag får gå med "klassen" mer.

Det är förresten ett förlegat begrepp inom universitetsvärlden... klassen... Det finns inga klasser på I längre. Vi har fyra inriktningar och sedan ytterligare 8, 12, 200 753 000 fler inriktningar inom det. Vi läser kurser, vi låtsas vara inne i arbetslivet, vi hoppar in och ut ur grupparbeten och helt plötsligt har vi tillbringat mer tid med människor som inte gick i "klassen" än de som gick i klassen. Jag saknar vår gymnasieklass...

Det är faktiskt ganska okej temperatur på Island just nu, undra hur i hela friden de har fixat det, eller så kanske jag bara valde ett bra bord. Ett av de bredvid trappan ni vet, mellan skrivaren och trappan. Och det är inte tyst på Island längre. Tre killar sitter och...pratar om sommaren medan en tjej pratar i mobiltelefonen. Jag känner ingen av dem.

/Elin

Tillbaka till verkligheten

Idag, kl 15, börjar jag skolan igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte börja skolan igen. Det känns som om det är så himla mycket att göra för att jag ska kunna ta ikapp det jag "tappade" förra året. Jag ska försöka få tillstånd att ta kurser som jag inte anmält mig till om inte så får jag väl försöka ta andra kurser istället.

Vet inte riktigt vad det är jag väntar mig, men att gå och sätta mig i A2 för att ha reglerteknik känns fruktansvärt. Ingen inspiration alls. Det är som Rasmus sa, vad ska driva en framåt nu när man har varit i Japan? Det var ju dit vi kämpade, därför vi pluggade, för att i trean få fara till Japan. Vad motiverar när Japan är bakom en och det enda man vill är att ha kvar det just bakom sig?

Igår var vi på München Hoben, det var inte fullt lika kul som det har varit tidigare år...men om man är inne på sitt femte år så är det ungefär lika vilset som att vara Nollan (eller i vårt fall basårare) för det fanns så få man kände. Jag tror nog att det här var mitt sista MH, man kände sig rätt gammal när ens Nollan presenterar en för sina Nollan som i sin tur ska gå och leta reda på sin Nollan. Så, inget mer MH men 42 hp/termin? Låter det bra? Inte konstigt att man vill sluta.

/Elin

Vägled mig då för fan!

Ibland undrar jag över yrkestitlar. Vissa är helt logiska: en lärare lär ut saker, en läkare läker saker, sopgubbar hanterar sopor och mattanter lagar mat. Sen finns ju de som man måste söka lite längre med: farmaceut som kommer från det grekiska ordet för droger eller nåt och professor som kommer från det latinska ordet för...tja, professor kanske? Nåja, latinska ord behöver inte vara vettiga.

Dock finns det yrkesgrupper vars titel inte alls passar till vad de faktiskt gör, som "studievägledare". Man skulle ju kunna få för sig att dessa personer ska finnas till för att vägleda studenter/elever genom studierna. Det känns ju ganska logiskt, gör det inte? Tyvärr är detta fel. Kanske är det för att jag är en obildad teknolog som gör att jag inte kan förstå varför man titulerar någon "studievägledare" när det enda svaret personen kan ge är "Jag kan inte hjälpa dig" och "Jag vet inte"?

Jag väntade i två timmar idag (halva tiden ungefär fick jag hjälp av Basel) för att få just det svaret när jag frågade vad jag skulle göra med alla mina kurser nu på onsdag eftersom jag inte vet hur/när/vilka kurser jag ska läsa i år då jag ligger ganska haltande efter året i Japan. Jag vet inte vilka kurser jag kan tillgodoräkna mig eller vilka kurser jag ens har fått godkänt. Svaret jag fick var "anmäl dig till kurser som du tror att du ska läsa". Vad då "tror"?! Vi börjar i övermorgon! Vi är way passed "tror"!

Visst, visst, jag förstår att de inte heller vet vilka kurser jag behöver läsa innan jag fått mina betyg från Japan, men herregud! Jag kan inte vara den första som inte fått mina betyg, det måste finnas ett mer anpassat standard svar än "anmäl dig till kruser du tror att du ska läsa". Vad sägs om: "Se till att du har alla obligatoriska kurser från 3:an och sedan passar du in övriga kurser från 3:an och 4:an där du har plats på blockschemat." eller "Fokusera på såna kurser du vet att du är behörig till." kanske kunde man till och med önska lite information som "Du kan ju hoppa in i kurser fram till och med DATUM" och "men kom ihåg att du inte får läsa mer än X hp/termin och inte mindre än Y hp/termin om du vill ha heltid", även om det är sånt vi ska veta redan.

Basel är mycket bättre studievägledare än alla studievägledare jag någonsin mött! och han är inte studievägledare, så det så! Ändra människans yrkestitel till "Administrativ personal för I" eller något liknande så man inte får för sig att hon faktiskt kan, eller har lust att, hjälpa mig med min utbildningsplan.

/Elin

Lite stökigt och oklart

Min lägenhet är helt halvdann. Ingenting är färdigt, inte köket, inte badrummet, inte vardagsrummet, inte sovrummet...inte hallen heller faktiskt. Tavlor och speglar är inte upphängda, hyllan är inte organiserad, gardiner är ofållade, klockor och lampor är oköpta, jag saknar sladdar...mysfaktorn är ganska låg.

Jag vet liksom inte, ingenting känns färdigt och det känns knappt som om jag kan få det gjort just nu heller. Vilket är helt dumt! Nu ska jag göra klart hyllan i vardagsrummet! Så det så!

Återkommer efter det!

/Elin

Klockan var ju nyss 14...

...vet inte vad som hände med de där två tentorna jag hade tänkt räkna idag och varför känns det som om dagen är slut? Det är bara halv 4...Just nu vill jag bara till Norrköping.

/Elin

Återupptäckandet av TV.nu

Det var ju där en gång jag kunde alla kanalers (3, 5 och 6) tablå från ungefär kl 21 till 2-3 på natten. Då behövde jag bara tv-guide på helgen eller om jag ville kolla vilka filmer som gick. Det gånger jag har varit hemma har jag inte behövt använda TV-guide heller eftersom de har box och sån där trevlig "nästa-program-funktion". I Japan såg jag ju inte TV alls, mest för att jag inte hade någon men också för att japansk TV kan vara det sämsta någonsin.

Nu i morse insåg jag åter så praktiskt det är med en TV-guide även om det nästan går lika fort att flippa igenom mina kanaler för att konstatera att det är TV-shop på 3:an, ring-in-och-gissa-på-superlätta-ord-frågeprogram på 5:an, David Hasselhoff på 6:an osv osv...Nyhetsmorgon på 4:an tycker jag låter hemskt bra och eftersom jag hade TV.nu uppe så slapp jag ju störa mig på de andra programmen! Hurra för mig och TV.nu!

/Elin

Besvikelsen börjar

Titta på mig! Jag sitter i A-huset mellan två Y:are och försöker plugga matematisk statistik. Det går inte så bra, av många förklarliga skäl. Allt från att jag inte vill till att boken är kvar i Boden. Inte för att jag egentligen behöver boken, men mina föreläsningsanteckningar hade ju varit bra att ha. På måndag är det mekanik, det hade jag ju inte tänkt att ta alls, men jag är anmäld till den tentan i alla fall och i morgon går Ous ekonomi någongång (och framförallt någonstans).

Det sägs ju så fint att man inte ska jämföra sig med andra och ja, alla vet väl om det någonstans långt bak i huvudet, men förbannat svårt är det. Jag tror att jag räknar andras tentor och betyg med än jag räknar mina egna. Jag tittar på vilka kurser jag har klarat som de har kvar och hur många kurser de har tagit totalt, det får mig att må både bättre och sämre, allt beroende på vilka jag jämför mig med. I slutändan kommer ändå rösten i mitt huvud som pratar högt och försöker övertala mig till det jag vill höra att allt löser sig och att jag inte är sämre än alla andra medan den lilla tysta rösten som vet hur mycket jag kan störa den höga rösten säger att jag vet ju hur det egentligen är och att den höga rösten bara försöker ge mig bättre samvete.

Jag vet inte, jag kan inte, jag orkar inte...Det tar på självförtroendet att inte orka fokusera, att vänta och titta i facit varenda gång och ändå inte lära sig. Det tar på krafterna att gå hem efter en dags pluggande med bara känslan av misslyckande i bröstet. Jag började dagen med att köpa en ny tentasamling och en ny formelsamling. Sen har jag lyckas förstå en uppgift och göra en halv till utan att förstå den. På den tredje insåg jag att det var mycket att allt lära sig och nu skriver jag blogg...klart man misslyckas, klart man har omtentor.

Jag vill inte ha tre år till av det här. Att ta ett sabbatsår känns fruktansvärt lockande, men jag vet att när jag kommer tillbaka från det kommer känskan att vara ännu starkare, den egna pressen så mycket större och även om jag varit borta i ett år så kommer jag att jämföra mig med alla som inte tagit ett sabbatsår. Min egen idé om prestation och misslyckanade är helt beroende av vad alla runt omkring mig presterar. Jag struntar i om lärare inte har relativa betyg längre, jag lägger upp hela mitt liv relativt.

Att jag har gymnasiekompisar som snart är klara med sina utbildningar stör mig fruktansvärt, att människor som pluggar mindre än mig klarar fler tentor än mig stör mig nästna mer. Hur ska man klara sig i arbetslivet om man istället för att se sånt som en sporre ser det som något knäckande och en anledning till att ge upp?

Hur tragiskt är det inte att jag blivit tentamonster igen efter bara två dagar på campus?

/Elin

Omstart, omstart, omstart...

Så var det dags att vända blad då för att börja med en klyscha.

Jag är tillbaka i Linköping och ifall någon har tvivlat så kommer bloggen att fortsätta leva även om jag inte är ute på "mitt livs äventyr" längre. Istället har jag börjat den långa uppförsbacken tillbaka efter det där äventyret, eller kanske står jag vid foten av den och har inte startat ännu? Jag vet inte vad det är som gör att det känns som en uppförsbacke, jag vet inte varför det känns så viktigt att bli klar så fort som möjligt när jag inte vill jobba ändå...jag vet inte, det bara gör det.

Det kändes passande att byta färg på bloggen, så att ingen missar att jag är tillbaka i Sverige nu. Tillbaka i Linköping, tillbaka i mitt riktiga liv igen. Det känns bra och riktigt, riktigt märkligt. Jag har varit borta härifrån så länge att det inte är klokt. Jag har så lätt att bli sentimental att det här nästan är för överväldigande.

Lägenheten är ny, ligger i Ryd och är fem gånger så stor som rummet jag bott i under 10 månader. Ännu är den inte inbodd, väggarna är kala och jag har ingen belysning egentligen i vardagsrummet...men jag tror på det här. Jag tror att jag kan trivas här i tre år.

Jag har lite svårt att fokusera, det känns som om jag vill hinna med allt på samma gång. TV:n som jag fått i inflyttningspresent har gått ungefär sen Oscar gått hem (eller nja, sen han kom kanske för att vara ärlig) medan jag har lekt med datorn, lagat matlådor (ja, tillbaka till verkligheten direkt) och städat undan två saker kanske...det känns som om tiden är slösad om jag bara fokuserad på en enda sak. Kanske är jag lite ensam, kanske är jag bara trött. Helt klart blir jag tröttare av allt jag håller på med.

Kanske märks mitt multitasking i mitt skrivande, det var inte tänkt...det var tänkt att det skulle bli något episkt och vackert nu när jag är tillbaka, men George Clooney har en dålig komedi på trean och snart börjar Law & Order. Kanske kaffe...

/Elin

Då ska jag iväg igen då

Det var ett snabbt besök i Norrbotten. Inte ens en vecka har jag varit i den del av världen som jag faktiskt tycker bäst om: Boden. Jag kan se hur Boden inte verkar så mycket för andra människor och ärligt talat så kan jag hålla med, för andra människor är Boden inte så mycket...men för mig är det faktiskt den bästa platsen på jorden.

När alla har flyttat härifrån, när alla vänner gett sig av, när även Ida har flyttat hemifrån och mamma och pappa inte bor kvar i det blåa huset på ön...då antar jag att Boden inte är så mycket för mig heller. När skolan är över, när jag har ett jobb och riktig lägenhet, kanske en egen familj och en hund...då hoppas jag att jag har en annan del av världen som min egen. Just nu är det dock Boden, det är min del. Det är här jag trivs, det är här jag känner hur stigarna går och jag vet vem som är släkt med vem (vilket inte alls är sant, för jag är urdålig på sånt).

Hela tiden jag varit i Japan när jag tänkt på att "fara hem" har jag dock tänkt på Linköping, på C-huset och Irrblosset...även om jag inte kommer tillbaka till Irret. Det är lite märkligt, att jag ser Boden som min del av världen samtidigt som jag tänker på Linköping som hemma. Det var en mycket omvälvande känsla när jag insåg att "hemma" inte var samma sak som "Sävastön" längre.

Hur det än är så bär det av mot Linköping i morgon, med bil och nästan hela mitt bibliotek...min overall och basårsrock är kärleksfullt nerknölade i en ICA-påse, mammas linneskåp länsat (eller ja, hon kastade väl saker över mig snarare än att jag tog dem) och jag ska faktiskt ta med mig CD-skrivor den här gången också.

Östergötland på torsdag!

/Elin

Vissa saker har man inte rätt att ändra på

Medan jag var i Japan har familjen Essner köpt en ny soffa och vattenkokare, trädgården är omgjord och den stora datorn är utbytt mot en liten MacBook. Nya utemöbler och ett stort antal nya serier var köpta.

I Boden är gallerian snart färdigbyggd, ett nytt café har öppnat och tydligen har Boddan stängt ner för alltid nu. De enda affärerna som är på samma plats som när jag for är Bokia och Systemet (ja, typ i alla fall).

Sen i Luleå har Smedjan bytt logga (men Strand har fortfarande samma namn, det är överraskande) och de bygger om gågatan, fast Fritz Olsonssonshuset står fortfarande kvar.

Jag kan acceptera allt det här, saker ändras. 10 månader är en lång tid, även om jag tycker det är lite som med alla nya pingisregler som infördes i slutet på 90-talet. Inget ändrades på flera decenier och sedan ändrades allt på en gång. Hur som helst, jag är helt okej med dessa förändringar. Något jag inte är okej med är dock att Lindex har slutat sälja mina två BH-typer!

De sista åren (sen gymnasiet) har jag haft två BH-modeller, båda från Lindex, som jag brukade gå in och bara köpa utan att prova...för jag tycker det är besvärligt att prova BH:ar, det tar sån tid och ärligt talat, är det någonsin en BH passar riktigt bra i provhytten?

Det var dags att köpa nya BH:ar nu (inte minst med tanke på hur varmt det är i Japan), men hur jag än sökte kunde jag inte hitta någon av mina BH:ar. Inte i någon färg! Det är outrageous! Vissa saker är heliga, vissa saker får man inte ta bort! Framförallt inte samtidigt...Jag hade väl kunnat få ha i alla fall en av mina BH:ar kvar? Den snygga med blommorna? Dumma, dumma Lindex.

Tur att Ida lät mig köpa likadana skor som henne (måste sluta med det snart dock, börjar bli pinsamt att vi har likadana jackor och skor) och bjöd på lunch.

/Elin

Det känns som om det saknas något

Jag köpte en ny mobiltelefon igår eftersom den jag använt som väckarklocka i ett år i Japan börjar bli lite...svårmanövrerad eftersom siffrorna som jag behöver för att slå in pin-koden nu mer bara fungerar hälften av gångerna.

Vi for till Storheden på vägen till kräftskivan i Prästholm för att jag skulle få en french hot dog till lunch och också kanske hitta en mobil som jag gillade. Det var ju lördag så expert hade bara öppet till 16, men onoff hade öppet till 18 så vi började på expert vars urval av telefoner var väldigt tunt ansåg jag (de hade bara en vägg med telefoner och bara en färg av varje sort framme på display). Sen har jag nu prövat mig fram med både luck-telefon och skjut-telefoner och konstaterat att jag tycker bäst om telefoner som saknar båda dessa funktioner, vilket inte gjorde urvalet större. Så vi gick därifrån och gick till onoff där utbudet var, om möjligt, sämre.

Men jag tog en kölapp, frågade om skillnaden mellan två telefoner, nöjde mig med svaret "Den där funkar, den där funkar inte" och efter frågorna "Har den ficklampa?" (nej) och "Finns den i andra färger?" (ja men inte på lager) så gick jag till kassan, betalade och lämnade affären med min nya Nokia 5220 XpressMusic. Det gick på...10 minuter, var av 7 var att vänta på min tur.

När jag sen satt i bilen kändes allt så ostrukturerat, stressat och ogenomtänkt. Jag skrev inte på något kontrakt, jag behövde inte visa leg, jag fick ett nytt nummer även om jag inte skulle använda det, jag behövde inte knyta telefonen till ett abonnemang...jag bara betalade och gick och nu är min telefon helt fungerande (förutom att jag inte hittar ännu och har helt glömt bort hur T9 fungerar). Varje gång jag tittar på den känns det nästan som om jag stulit den eller fuskat till det eftersom allt gick så fort och jag måste påminna mig om att jag inte är i Japan längre och att det inte är lika många restriktioner för att köpa en telefon längre. Märkligt känns det i alla fall...både för att det gick så lätt och för att jag faktiskt tänker på det och funderar över det.

Sen gick det väldigt lätt att slänga i väg några tusen kronor också...undra om jag för en stund fick för mig att det var yen jag handlade med?

/Elin

Världen kretsar runt mig!

Tvivlade ni någonsin?

Det är dock lätt att få den känslan när man har vänner som kör hela vägen från Norrköping för att välkomna mig på Arlanda. Sen slutar man tro att de bryr sig när de inte ens läser igenom hela mitt blogginlägg och skriver elaka kommentarer...eller svarar i telefonen...

Eftersom jag inte vågade boka sista flyget hem från Arlanda i onsdags (förseningar är ju inte något som bara drabbar tåg) hade Cedric lovat att jag skulle få sova hos honom och att han skulle komma och hämta mig på flygplatsen. Jag hade ringt honom från London och han frågade om jag fortfarande ville äta pizza, just då ville jag det men när jag landade i Stockholm var jag inte alls sugen på pizza faktiskt. Det enda jag var sugen på var att sova.

Det glömde jag dock fort bort när jag upptäckte att det inte bara var Cedric som väntade på mig utan även Pernilla och Lam. Det var verkligen överraskande och överväldigande och jag hoppas att de tyckte det var värt att komma även om jag mest bara var trött, ofokuserad och flamsig.

Sen medan vi satt och åt pizza kom Basel och hade med sig en NorrlandsGuld till mig...och lösviktsgodis. Visste ni att det inte finns lösviktsgodis utanför typ...Norden? Det var inget som jag reflekterade över förrän Jessica sa det faktiskt.

När jag sen kom till Luleå var Karl inte och mötte mig på flygplatsen eftersom mamma sa att jag och Ida hade för stora rumpor och det skulle bli för trångt i bilen om alla skulle följa med. Mm, det är min familj det. Även om jag tror att Karl inte följde med eftersom jag inte hade någon present till honom. Nä skoja bara, han fick ju Pocky.

Härligast välkomnande jag fick i Norrbotten var ändå från Ellen som hade gjort en servettnäckros och ett kort och sedan fyllt näckrosen med godis! I morgon ska jag återgällda det genom att ta med henne på Harry Potter (hon "offrar sig" och går med mig igen).

Annars ägnades gårdagen till att söka reda på alla mina tjejor som inte hunnit sprida sig över Sverige ännu. Elina sa att det inte kändes som om jag varit borta alls och faktum är, förutom ett anatal missade tillställningar så känns det inte så. Nu när jag är i Boden så känns det inte alls som om jag varit borta i ett år. Så fort gick det att lägga ett helt år bakom sig. Två dagar...ungefär lika lång tid det tog att sova ikapp.

/Elin

Don't know when I'll be back again

Det dröjde tills jag kom till flygplatsen och hade checkat in mitt bagage (20,5 kg) innan det slog mig att jag faktiskt skulle fara hem, eller snarare, att jag skulle lämna Japan och inte hade någon planerad tillbakaresa. Jag satt på ett Tully's coffee och såg ner på alla andra som checkade in, det var lugnt och tyst trots att hallen var stor och full med folk. Inte alls lika mycket action som det är på Terminal 4, Arlanda. Utsikten är mycket roligare från MAX.

Fast jag har å andra sidan var det rätt kul att sitta och titta på folk och gissa om de var britter som skulle flyga med British Airways eller om de var fransmän som skulle flyga Airfrance...extra kul eftersom Andrea säger att hon inte förstår hur vi européer kan se skillnad på nationaliteter så där. Påstår att det är vår europeiska version av gayrad...med andra ord totalt inkorrekt. Gissade ändå rätt på ganska många, prickade till och med in en tysk mitt bland alla andra. Ganska bra faktiskt.

I "imigration" pratade de japanska med mig och det var den sista japanskan jag använde i Japan. De frågade om min studietid var slut nu och jag sa att det var den och tackade när jag fick tillbaka mitt pass. Sen var det klart. Jag hade lämnat Japan och gått in på internationellt territorium, även om det inte såg så annorlunda ut från Japan.

På planet hände sedan något lustigt! När jag satte mig ner hälsade tjejen som redan satt på raden på mig och vi pratade en stund, hon hade varit i Shisouka i 10 månader med sin kyrka och skulle tillbaka om en månad igen för att göra sitt sista halvår. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men konversationen gick så här:

Hon: I'm realy going to miss Starbucks when I get home, we don't have it.
Jag: I know, we don't either...where're you from?
Hon: Sweden.
Jag: Hej, jag heter Elin och är från Boden...

Sen satte det sig en fransman mellan oss så det var lite svårt att fortsätta prata, men hon hade samma flyg mellan London och Stockholm så vi hann prata lite medan vi väntade på det flyget. Hon var från Linköping och när man väl visste det så var östergötniskan väldigt tydlig i hennes engelska. Här hade jag i alla fall väntat på att springa på en svensk hela tiden jag varit i Japan och så gör jag det sista dagen, på planet...tssk...

Många bra filmer på planet, men fortfarande otroligt, otroligt segt att flyga i 11 timmar och se på flygkartan hur man passerar över Kemi, Vaasa, Stockholm, Linköping...jag hade lätt kunnat hoppa av i Kemi.

Att landa i London är det bästa jag gjort på 10 månader. Det var helt underbart...jag kan inte sätta fingret på varför, om det var för att jag förstod allt, om det var för att jag såg ut som alla andra, om det var för att jag snart var hemma, om det var för att även om jag missade det här planet så går det jättemånga flyg mellan London och Stockholm eller om det var för att jag kunde slå på min mobil och ringa hem...Vad det än var så var det underbart att vara i London.

De gick igenom min väska i säkerhetskontrollen, jag tror att det berodde på machan jag hade med mig. Suspekt pulver i slutna påsar...jag hade också krävt att få titta lite på det, men kvinnan var så trevlig så och vi pratade om engelska och japanska teer och både det ena och det andra medan hon gick igenom hela min packning.

Sen hann jag med att ta en sista kopp kaffe på Starbucks. Jag blev hemskt ställd när killen bakom disken sa: "Good afternoon, what can I do you for?" istället för "Irasshaimase", sen tog det ytterligare en stund innan jag fann mig så pass att jag inte bad om en "kaffe americano" utan bara en "coffee" och tillsist när jag skulle betala så insåg jag att jag inte hade några pund utan bara 16000 i yen...tur att jag hade ett visa-kort.

Det var dock det sista spännande som hände under min utlandsvistelse för den här gången. Jag kom, jag såg och jag segrade kanske...det får framtiden utvisa.

Nu ska jag i alla fall gå och sätta mig med mamma på altanen och hindra henne från att läsa tror jag. Jag berättar om hur det var att landa i Sverige i morgon.

/Elin

Nu är det slut.

Nu är det snart slut, mitt år i Japan är över om bara några timmar. Det är fortfarande helt surrealistiskt att sitta här i mörkret (Tofus rum har ingen lampa utanför så det är faktiskt mörkt här) och veta att väckarklockan står på 05:30 i morgon bitti för att jag ska kunna ta mig till flygplatsen. Att den mer sansade delen av mig säger att det går lika bra att kliva upp en timme senare...ja, jag känner inte riktigt för att lyssna på den delen just nu.

När jag kommer hem, när jag har fått några dagars distans ska jag göra ett försök att sammanfatta och summera, men just nu finns varken vilja eller möjlighet till det. Det är för mycket och allt är för nära.

Runt halv tre idag sa jag hej då till Andrea och Maru. Ett under ska ske för att jag ska få se de båda igen. USA och Taiwan är helt enkelt för långt borta...och bara för att visa på hur definitivt det var så har vi skämtat om att vi kommer ses igen när Sverige tar över hela världen. Inte för att jag vet varför det skulle vara närmare till f.d. USA eller f.d. Taiwan...men ändå. Jag fick en överraskande innerlig kram av Maru, han som knappt tyckte att bara tanken på att sitta lite för nära på tåget var läskigt till en början.

Middagen för idag har varit planerad länge, Coco ichiban curry. Det är inte längre favoriten, men eftersom det varit planerat så länge så kändes det inte som om jag kunde backa från det.

Det här året har varit...det har varit allt och jag är så tacksam att jag faktiskt tog mig iväg, för jag hade aldrig gjort det om jag inte hade gått Ii. Då hade jag aldrig tagit ett utlandsår, jag hade helt enkelt varit för lat. Nu sitter jag här i sängen och väntar på att ett avsnitt Criminal Minds ska ladda upp så att jag ska se det innan jag somnar medan minuterna sakta tickar ner för det som till en början kändes som en evighet.

Inage känns så välbekant vid det här laget, men samtidigt så vet jag att det finns mycket, mycket mer att upptäcka här. Så sent som igår cyklade jag vilse på vägen till Ward office och idag hittade jag en till bokhandel i Chiba som verkade bra. Jag har inte ens sett hälften av vad "min del av Japan" har att erbjuda...men jag är nöjd. Jag är helt nöjd...och snart är jag hemma.

När jag går omkring i Inage brukar jag tänka på den här snutten ur Winnerbäcks Fria vägar ut eftersom det passar så bra ihop med den totala vilsenhet jag kände från början och till vart jag har kommit nu. Jag har lärt mig att gå hem, på alla sätt, från alla ställen...

Jag har nog lärt mig att gå hem
På alla sätt, från alla ställen
ensam bortåt vägen

/Elin

Resfeber

Jag började morgonen med att ta bort nedräkningen som sa att det bara var 15 h kvar tills jag skulle fara hem, även om jag vet att det inte är sant utan att det fortfarande är mer än ett dygn jag ska vara kvar här i Japan (om än inte i Inage).

Vaknade kring sju som jag brukar för att det var för varmt, slog på luftkonditioneringen i några minuter och sov sedan kanske en kvart, tjugo minuter innan jag vaknade och kom på att jag måste gå ut med sopor innan jag far i morgon. Även om den rationella och vettiga delen i mitt huvud säger att det tar ungefär 5 minuter att kasta sopor (mitt täcke och kuddar) så verkar min kropp inte alls förstå det här.

Jag hoppas att jag slipper gå omkring så här hela dagen, för det vore direkt vidrigt faktiskt...

/Elin

Känslor är en färskvara

Det finns ett halvskrivet blogginlägg som handlar om att packa ihop sitt liv. Det var hemskt jobbigt att göra det faktiskt, att för tredje gången på fyra år packa ihop allt jag har för att inte lämna något efter mig och flytta. Det är en helt annan känsla än den att flytta hemifrån eller den jag hade när jag flyttade till Japan, för vid både de tillfällena lämnade jag tillräckligt mycket bakom mig för att jag inte skulle känna det som om jag utrotade mig själv från omgivningen.

Tidigare idag satt jag på mitt rum, mitt tomma och utstädade rum, och filosoferade över hur hemtrevligt rummet varit även om det var hemskt provisoriskt, mögligt och dåligt inrett och hur trevligt det ska bli med något mer permanent i Linköping igen (även om det också är ganska provisoriskt).

Sen har jag gått till Plumeria och sagt hejdå till människorna som jobbar där. Det var jobbigt, ett helt annat jobbigt än att säga hejdå alla jag nämde i förra inlägget. De här människorna, och framförallt Satoko, lämnar jag ju kvar är. Jag lämnar de bakom mig medan alla andra bara försvinner med mig. Det är olika saker som jag förstått först nu.

Alla dessa halv-episka och inspirerande känslorna har försvunnit för att ersättas med samma tristess som jag brukar ha den här tiden på kvällen. Sitter och funderar på ifall jag ska gå och äta något, i fall Maru och Andrea vill vara ensamma under deras sista kväll här eller om jag ska följa med dem och äta sushi, även om jag inte riktigt anser att sushi är värt mina pengar. Hur som helst borde jag äta snart och hur som helst så har jag Marus väska här i Tofus rum, så de kommer inte kunna ge sig av till Narita utan att säga hejdå till mig.

En känsla som stannar kvar är dock att jag fortfarande har svårt att tro att de här 10 månaderna är slut nu. I övermorgon ska jag fara hem igen. Just i skrivandets stund känns det som om det har gått fort, men jag vet att det har varit tillfällen som har gått väldigt långsamt också. Det känns som om jag alltid skulle vara kvar här, människorna, gatorna, träden, husen, insekterna, tågen...det är svårt att föreställa sig att det snart inte är en del av vardagslivet längre.

Fast ge det två timmar hemma så ska ni se att den känslan är borta den också.

/Elin

Dumma nedräkning!

Har ni någon aning om hur stressande det är att ha en timnedräkning när man har mycket att göra och så många av de få timmarna går åt till att vänta och sova?

/Elin

Time to say good bye

Jag sa ju att jag inte var här för att skaffa vänner och det var väl visserligen sant, men jag hittade några stycken i alla fall. Det tog lite tid, det tog en hel del kraft men tillslut passade kuggarna ändå ganska bra ihop och vi snurrade på. Inte för att vi alltid hade så kul och ibland var det uppenbart att det drivande kugghjulet inte var närvarande (varierade lite beroende på situation dock). Det har varit många luncher när vi inte har sagt ett ljud till varandra för att det var bättre än att sitta själv. I slutändan hade vi ändå tillräckligt mycket gemensamt för att vi skulle fortsätta söka oss till varandras sällskap.

Maru, Andrea, Jag, Tofu

Det är vi som satt på Coco's och spelade taiwanesiska kortspel, det är vi som kan Sukiyas meny utantill, det är vi som försöker hålla konversationer på fyra språk även om det bara är Tofu som kan prata alla...det är de här tre som jag kommer att sakna när vi nu en efter en lämnar landet.

Jag och Tofu ägnar mycket tid åt att vara stuck-up-eurpeans, skämta om nazism, förintelsen och bögporr och hur vi ska ta över världen och göra tyska till världsspråk. Vi saknar båda tillfällen och anledningar att drick som man gör i det europeiska studentlivet men jag tror att han, precis som jag, insåg fördelarna med att umgås med människor som är underhållande även i nyktert sällskap.

Andrea är min kaffepolare. Den enda som föreslår att vi ska gå på café och som kan sitta med mig lika länge som man hänger på Hanssons. Detta leder också till att det är hon och jag som har mest långa tystnader där vi inte säger något alls utan bara sitter och tittar åt olika håll. Emellanåt tror jag att hon är lite less på min bristande beslutsförmåga, men det är för att fel beslut kan leda till en halvgrinig Andrea. Vi är girlpower, vi har samma musik- och filmsmak och vi har samma inställning till relationer och kärlek.

Som jag och Maru kämpar för att kommunicera. Aldrig i mitt liv tror jag att jag har träffat en människa som jag har velat prata med så mycket som Maru. Han har lärt mig mer japanska än någon annan medan han har berättat om kinesiska krig och kejsare, Taiwans historia och falun gong. I utbyte berättar jag om svenska skattetrycket, värnplikten och piratpartiet...sen går vi hem och läser på wikipedia om hur det egentligen är. Jag vet inte om det är så och det kanske är lite svårt att säga med tanke på vår bristande kommunikationsförmåga (i våra andraspråk måste jag ju tillägga), men jag tror att Maru är den som är mest lik mig av de tre. Ikväll när jag såg/hörde honom prata kinesiska med en jämnårig tjej så upptäckte jag också att det inte är att han kan dumma sig precis lika mycket som vi andra...bara han får rätt språk att göra det på.

Sen finns det några fler, Weston tillexempel, som har förgyllt min tid här genom att vara så där totalt supernördig och genom att bli helt fängslad och upphetsad som ett litet barn över saker som ingen annan förstår det underbara i. ((total sidenote: det har varit jättefint väder idag, men nu började det ösregna)) Han är underbar att diskutera med och det finns nog inget som han inte är intresserad av, vilket gör att jag kan diskutera allt jag är intresserad av med honom.

Men nu har det blivit dags att säga hejdå, det har blivit tid att ge sig av och skiljas åt. Det låter episkt när man säger det så här, men med handen på hjärtat så tror jag inte att jag kommer träffa någon av dem igen. På sin höjd Tofu, men troligen inte det heller. Alabama? Kanske eftersom både Andrea och Weston finns där...men det är långt och vad ska man egentligen till Alabama att göra? ...och Maru, han som jag kanske mest vill fortsätta prata med och lära känna eftersom det är den största utmaningen, ja honom kommer jag då aldrig se igen efter imorgon...för Taiwan är långt borta.

Fast man ska aldrig säga aldrig?

..........life ey?

/Elin

I do it MY WAY!

Vilket, när det kommer till att packa och städa, betyder att jag behöver ungefär 2 dagar att städa ut en yta som rymmer ungefär lika mycket som skolbänken jag hade på lågstadiet.

Idag sov jag tills jag vaknade, otroligt skönt, sen har jag tvättat de få plagg som var smutsiga (förutom Gyllene Tider-tröjan som dök upp några timmar senare bakom sängen), kastat bort fem påsar med skräp, städat badrummet (iik), plockat ihop allt jag ska ge till Helena, ordnat en låda med saker jag ska posta på måndag, slagit av kylskåpet/frostat av frysfacket och sett fyra avsnitt Akriv X.

Totalt oorganiserat, utan plan, utan att ens veta allt jag behöver göra innan jag flyttar ut, men ändå verkar det gå ganska bra och jag får uppenbarligen saker gjorde (även om jag insåg att jag kanske skulle ha väntat med att ta bort alla mina matgrejer). I dagsläget inser jag också att jag inte kommer ha minsta problem att få med mig allt hem. Jag undrar vad jag egentligen har gjort under det här året då jag verkar ha mindre saker med mig när jag far än när jag kom. Är i valet och kvalet ifall jag ska försöka transportera hem päronlampan Jessica köpte till mig i födelsedagspresent. Det känns lite trist att lämna den, men samtidigt totalt onödigt att släpa hem den.

Det råder totalt kaos i mitt rum, jag har nästan lite golvyta nu som när hela familjen Lundholms liv var inträngt här igår. Det är damm och mögel ungefär överallt (sällan på samma ställe, men i kombination ni vet), alla lådor i skrivbordet utom en är tömda och krypen utanför låter så högt att jag tror jag ska bli tokig. Något annat som också är överallt är mitt hår...det är helt galet hur jag tappar hår...jag försöker komma på om det låg lika mycket hår bredvid mitt skrivbord i Linköping som det gör här.

Eftersom jag inte har någon skola kvar, utan bara packningen och städningen, så börjar jag fundera på alla saker som jag kanske borde göra innan jag far hem igen. Är det något jag glömt att göra? Någon jag ska informera? Något jag ska skriva på? Något jag ska undersöka? Vad behöver jag göra för att de ska låta mig gå? Kommer de hålla kvar mig här så att jag missar mitt flyg om jag misslyckas att göra något?

Tre härliga nostalgitripper förresten: Dear Penis, End of the world och The ultimate showdown.

/Elin