I beskrivningen på Apotekets hemsida står det att den ska vara stor som ett läppstift, men jag har inte sett ett läppstift som är så här stort. Ser mer ut som en mascara om ni frågar mig. På RFSU:s hemsida står dock ingenting om läppstift, så jag släpper det.
Härligt ceriserosa är den i alla fall och laddas nu via en av mina USB-portar. I instruktionsboken står det att man inte ska använda den medan den laddas...no shit? Sugen på att köpa fler, de är så söta! Men de är lite för dyra för att jag ska köpa dem bara för söthetens skull...
Jag började plugga produktionsekonomi idag. Läste sju sidor i Olhager innan jag tog paus. Pausen började 15:27 när mormor kom och nu är klockan 17:15 utan hopp att jag ska lyfta upp bokskrället igen. De sju lästa sidorna är hälften av de som borde ha lästs innan första föreläsningen (eller inte hälften, men de sidorna och två artiklar var visst förberedelsematerial). Hade tänkt ta mig igenom de två kapitel som skulle läsas efter föreläsningen också...men det verkar inte bli så.
Dumma kurs, vad skulle jag kugga den för?
Plugga till omtentor är alltid fyllt med lika mycket ångest då man lyfter upp böckerna och häftena som gömt undan någonstans i hopp om att kunna glömma dem. Man kommer ihåg pärmen på boken, lektionsledaren, föreläsarna och kanske till och med har ett litet hum om vad som finns i blocket...men vad kursen egentligen handlar om har man inte en susning om. Inte på en "nu ska du kunna besvara detaljerade frågor och räkna på märkliga tabeller"-nivå i alla fall.
Fast i ärlighetens namn kan man inte det i ämnen man klarat heller. Min senaste stora bragd i matteväg har varit optimeringen som gick mer galant än jag trott, men om ni skulle kräva att jag löste ett heltalsproblem med lagrangerelaxation skulle jag nog bara säga "ehm...heh..." och se dum ut. Den enda räkna kursen som jag tror mig kunna göra något vettigt av ifall jag fick ett tal och massa tid är Meck II, men det är för att jag skrivit den så många gånger att något måste ju ha fastnat.
Skillnaden är att de flesta kurser jag har klarat behöver jag inte bekymra mig så mycket om längre. De saker jag behöver kunna från dem kan jag eftersom jag behövt använda det igen och igen och igen.
Det är jobbigt att ta tag i en kurs igen efter att den legat i träda ett tag. Man petar lite på den och kommer ihåg att "ja just det, den här kursen handlade om det här", men det tar en stund innan man kan använda det, en stund innan man kan lösa de där uppgifterna, en stund innan man är tillbaka på den nivå man var förra gången...när man kuggade. Som väl är går det fortare att komma upp till den nivån för varje gång man skriver de förbannade tentorna.
Förutom att ha läst sju sidor har jag laddat hem alla gamla tentor och alla föreläsningar i TPPE13 (aka produktionsekonomi för er som inte är insatta/kommer ihåg). Det tog en stund, så som vanligt kan jag låtsas att det var en del av mitt pluggande. Lite som att skriva kanjikort.
Att tända lamporna om kvällarna betyder att det är höst. På sommaren behöver man inte tända lamporna på kvällen, då är det ljust hela tiden. Det blir inte ens skymning på sommaren. Det är ljust, ljust och vackert. Jag älskar de ljusa sommarnätterna. Jag tror att alla som bor här uppe gör det. Jag tror att det är de ljusa sommarnätterna som gör att vi orkar bo här hela året. Även under de mörka vinternätterna.
Nu är det just på gränsen. När man tittar ut så ser det inte så mörkt ut, jag skulle inte säga att det är skymning ännu och kanske är det för att det är så mulet som det känns så mörkt, men det är mörkt. Om man slår en golfboll 200 m så skulle man antagligen inte se var den stannade. Den är för liten och för obetydlig i det stora gröna havet av gräs. Det är på gränsen nu.
Vi vill inte tända lamporna eftersom det är som att erkänna att sommaren är slut. Det spelar ingen roll att det kommer ryssvärme för så fort man tänder lamporna på kvällen så är det som att erkänna att hösten har kommit. Det enda ljuset i vardagsrummet kommer från TV:n och min dator. Mest från min dator och ärligt talat börjar det bli lite jobbigt i ögonen.
Jag vill be mamma tända en lampa när hon går förbi den på vägen till badrummet för att borsta tänderna. Tyvärr innebär det ju att det börjar bli höst, hur gärna vi än vill låtsas som att det inte är höst...jag vill ha en ljus sommarnatt till. En till innan det blir helt mörkt. En till den här sommaren innan jag måste ner till Linköping igen.
Var på IKEA i Haparanda igår för att köpa ett soffbord och en TV-bänk och börja köpa saker till Karls utflytt (det tyckte jag var det roligaste). Resan var lång...1½ h i bil är alltid jobbigt och jag har fortfarande svårt att förstå människorna som satte sig på en buss och tog en weekend i Sundsvall bara för att gå på IKEA, för så fantastiskt är det inte. I Sverige.
I Japan var detannorlunda, fast allt var ju annorlunda i Japan så varför skulle IKEA vara det samma? I Japan var det hemma och det var mysigt och det fanns svenska skyltar man kunde läsa på. Till och med gå omkring och vara lite dryg och påstå att jag ägde stället eftersom jag var svensk och därför kunde uppföra mig lite som jag ville.
När man går på IKEA i Haparanda så är i alla fall 40% av besökarna svenska, vilket kan tyckas lite för att vara ett IKEA i Sverige, men det är mycket jämfört med i Japan. Sen skulle jag säga att 40% är från Finland, 18% från Norge och 2% från Ryssland. Detta leder till att 98% förstår svenska, vilket gör att man inte kan gå omkring och vara lite dryg. För att inte tala om att folk i Norden förstå mycket bättre hur man går på IKEA än människor i andra länder (mao måste man komma därifrån med massa saker som man inte visste att man behövde innan man såg det) vilket gör det trängre och rörigare och fler kundvagnar.
Sen är matavdelningen inte alls lika upphetsande när man är i Sverige och kan gå till ICA Maxi och köpa allt som fanns på IKEA lite billigare. Knappt ens godis kändes värt att köpa, men det gjorde jag ändå.
Tur i alla fall att det var IKEA i Haparanda så att inte alla skyltar enbart var på svenska (alla finns på svenska och finska, vissa på samiska och ryska också) och kassörskan i restaurangen kunde bara finska och ryska enligt flaggorna på hennes namnskylt och kassörskan vid utgången hade nog tornedalsfinska som modersmål med tanke på hur hon bröt på svenska.
Vet inte om det är något man ska sörja eller om det är något som man ska vara nöjd över, men från och med 8 augusti 2010 så kommer Lunarstorm inte att finnas längre. Någonstans känns det lite vemodigt. För som jag skrivit förut: det var på Lunar som många av oss tog det första stegen ut på internet och det borde man inte förringa. Jag vet att de flesta inte delar min övernostalgiska och sentimentala sinnelag, men jag kommer ta mig en stund att sörja över att Lunarstorm inte kommer att finnas längre.
Det förra inlägget var klippt och klistrat från min dagbok på Lunarstorm och nu, när det visade sig att det skulle lägga ner, så har jag äntligen tagit och sparat ner allt. Det var en hastig och ganska trevlig tur genom de senaste åren av mitt liv, fick mig att känna att jag kommit väldigt, väldigt långt från den där tjejen som hade radion på när hon gick och la sig för att inte känna sig så ensam.
Jag kommer inte sakna Lunarstorm, på samma sätt som jag egentligen inte saknar TC, men det känns lite märkligt att platser där jag vuxit upp försvinner. Det får mig att känna mig gammal. Sen träffade jag ju Elina på Lunar också...och det gör det kanske viktigare för mig (Toliken-diskussen fanns dock inte kvar!!). Egentligen är det på tiden att sidan läggs ner, den är gammal och har nog fyllt sitt syfte för oss 80-talister.
Jobbar som sagt lite till och från på Apoteket Lejonet i Luleå i sommar. Rycker in, hjälper till, plockar varor och dumler åt kunderna så där som man ska göra när man är en duktig och serviceinriktad människa. En hel del rutiner har ändrats sen jag arbetade på apoteket sist, men det mesta är det samma (och jag är som sagt inte ledsen för att jag inte behöver packa upp de receptbelagda läkemedlen) även fast det inte är samma apotek; Lejon är lite hårdare än Laxar och Lavskrikor.
Jag är tacksam över att jag har ett arbete där jag måste duscha innan jag far till jobbet och inte efter att jag varit där, det är ett av mina få krav för framtida arbeten faktiskt. Det och att det finns gratis kaffe i fikarummet, även detta uppfylls av apoteket.
Det har gått fort att ledsna på samma saker som jag var less på då jag slutade jobba sist. Främst av dessa saker är kunder som säger idiotiska saker rörande kortläsaren. Sist jag arbetade fanns det bara magnetremsa och varje gång någon kund drog så var de tvungna att säga "Det är olika överallt!" eller dyl. Ofta så spelade jag med och sa att när jag blev uppfinnare skulle jag göra en som kunde läsa åt båda hållen...emellanåt ville jag dock skrika till dem "Det finns bara två sätt! Det kan inte vara olika överallt eftersom fler än två ställen har kortläsare!", men det gjorde jag ju så klart aldrig. Nu, till min fröjd och glädje, finns det ett tredje alternativ. Det heter "chip", eller som män i 35+-ålder säger "chips". Användandet (eller icke-användandet) av chip är visserligen också något som är "olika på alla ställen". Men jag ler och jag är glad och jag ber dem att försöka igen efter att de dragit ut kortet för tidigt (dra aldrig ut kortet innan det står att ni får!) och springer efter dem när de glömt kortet i maskinen.
Jag sökte igenom mina dagböcker från juli 2005 och framåt (efter att jag kommit in i Linköping) och hittade de här två beskrivningarna av mina första dagar på respektive apotek i Boden sommaren 2006. Tänkte att ni kanske (inte) skulle tycka det var roligt!
Apoteket Lavskrikan dag 1
Lör 10 jun 2006 19:25 (Uppdaterad Lör 10 jun 2006 19:32)
Utbildning & Jobb
Så där ja, nu har jga avverkat min första lördag på Lavskrikan för i år. Mina fötter är trötta och mitt huvud ännu tröttare. Det är jobbigt att springa runt i flera timmar och se glad ut medan man egentligen är ganska less på det man gör.
Alltid när jag är på jobbet kommer jag på en hel rada med saker som skulle passa sig så bra att skriva, mest troligt är det bara något för att underhålla mig för ett ögonblick för jag kommer aldrig ihåg det längre än några sekunder. Nu ska jag i alla fall försöka beskriva vad som försegått i mitt huvud idag.
Det var jag, Inga och Ulla som jobbade idag (jo jag vet, det låter asroligt, men tanterna är skojigare än man tror). Vi hade fullt upp hela tiden och det var så många recipi att jag fick sköta egenvård och varor nästan själv. Det tog tid! Tre minuter i slut lyffte jag upp de fem Lamicilen längst ner i den gröna KD lådan och ropade: "Sista varan!" vilket resluterade i tamt berömm från Ulla.
Jag avskyr TAMRO förresten. Visserligen är KD väldigt oorganiserade och packar backar som om de stod och kastade i varorna från fyra meters håll och blandar ut knarket med de andra läkemedlerna, men TAMRO har ju så jäkla mycket varor att det liksom aldrig tar slut. Det bara växer och växer och blir mer och mer och mer...nej ni förstår ju själva att det inte är sant, men ibland känns det liksom som att man aldrig kommer framåt när man arbetar med dem.
Jag har inte jobbat på apoteket sen i augusti förra året, och när jag då slutade hade det där varit mitt liv i fyra år. Fyra år som förändrat mitt liv ganska rejält på egentligen bara positiva sätt, inte är det då konstigt att jag faktiskt saknat tanterna och kunderna på apoteket? Till och med de monotona arbetsuppgifterna har jag saknat. Sånt är förståligt, men när man inser att man saknat Zocord, Vagifem, Zoloft, Singulairis och så vidare och så vidare (om vi ska citera Yuka, vilket jag egentligen tycker man ska unvika så mycket osm möjligt) då vet man att det gått lite för långt.
Dagens funderingar (som ni nog inte kommer förstå):
Om saker är så ovanliga att de ligger i lådorna 00 och 000 så kan man väl lika gärna ta bort dem från lagret.
Jag måste fått behandlingen av läkemedel utan lagerplats om bakfoten.
Vad har tandborstarna för beställningspunkt?
Hur jävla fräcka blir kunderna?
Hur lång är min rast? och varför tvingas jag att ta den?
"Rester" är det seriöst sämsta namnet jag hört på "beställda varor".
När jag vandrade mer i Minnenas arbetsuppgifter och läkemedel kunde jag inte låta bli att dra paralellen Yasmin = ont i knäna. Vilket kom av att de alltid kom i flerpack och att Y kom väldigt långt ner i alfabetet och lådraden. Yasmin, Viagra och Zoloft. P-piller, potensstimulerande och antidepresivt. Passande faktiskt.
När jag började jobba i nian sa pappa två saker åt mig: Ställ alltid upp och upp på tårna! Det betydde att jag skulle vara uppmärksam, hålla koll på allting och ta på mig allt som jag hade möjlighet att klara av, vara tillmötesgående och trevlig, allert och inte säga nej till någon uppgift som lades på mig.
Det här försökte jag efterleva länge, efter några år började jag slöa med den allerta biten och ignorerade ibland med flit saker som jag kunde gjort. Händerna i fickorna händer nu och då. Resten sitter dock kvar, jag säger aldrig nej och försöker hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Det är därför Inga måste tvinga iväg mig på fika varje gång. Idag vände jag mig om för att gå från maghyllan tillbaka till berget av TAMRO-backar när jag ser Inga vinka med båda armarna och mima: ELIN, FIKA NU!
Vad kan en stackars sommarjobbare göra liksom? ;)
Något jag älskar med att jobbat på apoteket är att det är sällan det går en dag förbi utan att man träffar någon som man känner, kanske beror det på Boden eller så beror det på att alla går på apoteket nån gång (Hurra för monopol :P).
Idag var den första Roland, vår f.d. församlingspräst. Han är skitcool och lever om som jag vet inte vad på golfbanan. Sen har han också fått för sig att jag ska bli läkare. Han sa mig efter att jag tagit studenten att jag skulle fundera på läkaryrket för att jag tydligen var så bra med människor. Sen efter att jag valt vad jag skulle göra och berättade det för honom sa han att jag kunde ju alltid läsa till läkare senare.
I påskas sa han "...och du läste läkare va?" och så fick jag förklara att så var det ju inte alls och att det bara var han som tyckte att jag skulle läsa till läkare. Då skrattade han bara och kramade om mig. Idag när han frågade vad jag gjorde ("Jag har läst japanska") och vad jag skulle göra nästa år ("Det blir att stanna i Linköping och läsa civilingenjör") sa han förvånat "Skulle du inte bli läkare?"
Då var det svårt att inte le på insidan och istället för att svara emot igen svarade jag bara att mina betyg inte var tillräckligt bra för att komma in där. Lilla söta Roland...Sävast saknar dig.
Sen mötte jag Jeanette och Margareta där också. Två trevliga kvinnor där jag tycker bättre om den första än den andra. Jeanette är en människa som har följt mig sen jag var 6 år, men som nu mer inte känns som om hon är ett helt liv äldre än mig (hennes yngsta son är ett år äldre än mig...tror jag). Hon är en riktig vän smatidigt som hon är den här källan av vishet och godhet som många vuxna man hade att göra med när man var barn tenderar att bli.
Bananer, i pyjamas de kommer två och två.
Bananer, i pyjamas de jagar björnar små
för de vill så gärna kramas vilket fasligt sjå.
I've been so many places
I've seen so many faces
But nothing compares
To these blue and yellow purple pills
/Elin
Apoteket Laxen dag 1
Ons 21 jun 2006 17:57
Utbildning & Jobb
Så, då har man gjort första dagen på Laxen också. Vilken enorm skillnad det är på fågeln och fisken. På något sätt kan jag nu förstå varför alla gnäller så på laxarna, för ja...kundfokus är kanske inte deras främsta sysselsättning.
Sen, hur lyckas man ha så mycket varor kvar från igår? Jag lyckades få bort 1½ dags varor på fem timmar. Jag förstår inte. Uppskattad var man i alla fall, och skäll av kunderna fick man. Skit ner er allihopa! Faktiskt! Det är inte mitt fel, så skäll på någon annan va? Framförallt så kan jag inte göra ett jävla dugg åt priserna! Det är inte så vi har någon konkurenskraft mellan apoteken, så det ligger inte på oss att sänka dem! Skriv och klaga till Astra istället era gnälla skitar!
Även idag blev det en liten lista hihi. Det var så kul sist så....Här är min lista över skitjobba läkemedel! *låter som Knatten i Knappnytt*
Till er som brukar vela att jag ska lägga upp bilder när jag klippt mig. Klippte mig igår...ser ut lite som Gollum i hållningen på bilden...måste nog börja sträcka på mig.
Uppmuntrande att arbeta idag, fick höra att jag var lång, smal och snygg...vem vill inte höra det ibland?
Bilden är för övrigt tagen 23:10, observera icke-mörkret utanför fönstren.
Working 9 to 5 (vilket jag aldrig gör, men jag gillar raderna "want to move ahead, but the boss wont seem to let me, I swear sometimes that man is out to get me!")
Bananer i pyjamas (inte lika mycket nu, men det var oundvikligt när saker hade lagerplats på B1 och B2)
Purple pills (samma sak där varje gång något skulle i låda D12)
Rehab (inte så konstigt, ett märke heter så)
118 800 - superbillig nummerupplysning... (helt fruktansvärt varje gång något kostar 118 kr)
Penny Lane (saker är ofta "very strange" på apoteket)
Vet inte om ni märkt det, men det har blivit lite mindre skrivandes på bloggen de senaste dagarna eftersom jag har fått jobb! Eller fått och fått, jag vet inte om man kan kalla det så. Pappa behövde någon som plockade varor i veckan och jag ställde upp. Plocka varor kan jag och pengar är pengar! Sen är det bra att kunna hjälpa pappa också.
Att jobba på apoteket före och efter monopolets upplösning är sig ganska likt. Samma system, samma kunder, samma varor, samma medarbetare (trots att det var ett helt annat apotek och egentligen andra människor).
I julas skrev jag om hur jag tappade tidsuppfattningen eftersom det var mörkt från kl 13. Det kändes så tragiskt att jag glömt bort det som varit en så naturlig del i mitt liv sen...ja, sen alltid. Nu när jag är hemma första sommaren på två år har jag precis samma känsla, fast tvärt om, eftersom det är ljust hela tiden.
Ett av de där riktigt tidiga minnena jag har är att jag som 4-åring eller så inte ville gå och lägga mig när vi var hos Mormor och Morfar eftersom, som jag sa, "Det är inte mörkt ute!". Riktigt hur det där med närheten till polcirkeln och att det inte skulle bli mörkt på 1-2 månader förklarades för mig kommer jag inte ihåg, men jag är rätt säker på att mitt argument slogs ner och att jag tvingades i säng.
Första natten jag var hemma så satt jag ute i Karls rum (enda stället där det fanns möbler och en TV). Jag öppnade dörren för att släppa in lite ljus och lite luft och plötsligt var klockan 2. Oj. Det hade jag aldrig reflekterat över...för det hade aldrig blivit mörkt. I Japan blir det mörkt ungefär samtidigt hela året, i södra Sverige blir det i alla fall mörkt en liten stund...jag blev förbluffad över min dumhet och gick i säng. Helt självmant den här gången.
Nu sitter jag ute, gömmer mig från fotbollen i vardagsrummet, och tittar på sommaren. Luktar på sommaren. Lyssnar på sommaren. Upplever sommaren. Det är, i ärlighetens namn, förbannat kallt, men det har varit mulet och regnigt hela dagen så jag är bara glad att det är torrt i gräset och att himlen är oskyldigt blå.
I sommarnätter som de här har jag lekt kurragömma, fått min första kyss, sprungit omkring i balklänning, suttit och grillat, tältat på bakgården. En sommarnatt som den här gick jag hemifrån för att hoppa från en bro. I det här ljuset har jag cyklat berusad hem från Boden och gått från Farmen till stan. Jag har pallat jordgubbar och planerat bus som aldrig gjordes, kört hem från Hampis, utfört en del av de planerade busen, hoppat över gärdsgårdar och liksom blivit den jag är idag. Sommarnätter som de här gör de mörka vinterdagarna värt besväret. Sommarnätter som de här är värt nästan tamigfan allt. Hur man kan använda dem som ett argument att inte komma till Norrbotten övergår mitt förstånd. Ärligt talat är de det allra bästa argumentet att komma hit.
Jag rensade ut en sekretär här hemma idag. Sen högstadiet har den hyst mina kläder och mitt skräp. Biobiljetter, snäckskal, billiga smycken, sudd, gratulationskort, foton, uttorkade pennor, adressböcker, söta skålar, nyckelringar, klistermärken och mycket annat.
En av lådorna har varit en riktig minneslåda och innehöll massor med saker som jag ansåg det värt att spara från min högstadie- och gymnasietid. Tyvärr kom jag inte ihåg vad de mesta symboliserade och då hamnade de i papperskorgen, för minnen utan mening är egentligen bara skräp.
I den lådan låg två pärlarmband, ett lila och ett vitt. Färgerna betydde något kommer jag ihåg, men vad de betydde vet jag inte. För mig betydde de nämligen något helt annat, för mig var det ett försök att passa in lite mer. De är fula och plastiga och hur jag än försöker så kan jag inte komma på om jag någonsin hade de på mig eller om andra tjejer hade såna på sig heller, men jag blev påmind av känslan kval och rädsla för att göra fel, vara fel, välja fel.
Jag köpte dem på högstadiet, på någon marknad. På någon annan marknad köpte jag ett nitarmband. Ett lila nitarmbad. För alla andra hade nitbälten och nitarmband och annat. I olika pastellfärger, inte i svart, inte goth...men nitar. Det skulle vara hårt, det skulle vara...jag vet inte vad, men vad det än var så var det inte jag. Jag köpte lite, hade de väl på mig ibland men trodde inte på det, kände mig bara fånig och trodde att alla ansåg att jag inte kunde bära upp det. Ett lila nitarmnand har aldrig passat mig, kommer nog aldrig att passa mig.
Det gick inte att passa in. Det gick inte. Halvhjärtat köpte jag de där armbanden, halvhjärtat hade jag på mig dem och helhjärtat mådde jag dåligt.
Jag tog på mig alla tre armbanden och gick omkring med dem på mig nån timme. Jag vill inte kasta bort dem, jag vill spara känslan av högstadiet för att veta var jag är nu, hur mycket bättre jag mår nu. Nu kan jag ha på mig vad jag vill och bära upp det. Nu väljer jag aldrig att ha något för att andra vill att jag ska ha det eller för att andra har det. Jag sparar armbanden för att komma ihåg hur långt jag har kommit.
Nu sitter jag halvnaken under en fleecefilt i ett övermöblerat rum på Sävastön. Det är så larvigt att det är så trångt på saker här inne (minst två möbler för mycket här inne just nu) och alla andra smårum som finns i huset eftersom det är tomt i resten av huset. På personer, på möbler, på allt. Dumma renovering!
Min familj är på Kreta och kommer hem först i morgon (oplanerat av dem!) och om jag inte vetat att det skulle vara tomt hade jag nog trott att det varit tjuvar i farten! Tills jag tittat i mitt eget rum vill säga. Det är jättetråkigt att vara hemma just nu, jag kan knappt vara i huset, någonstans. För antingen finns det för mycket möbler eller för lite möbler i rummen. Med kanske undantag för köket...där finns bara en sofflikdel.
Elina var söt och hämtade mig från Kallax och utforskade det nya köket med mig. Läskigt att ha det omgjort efter 19 år...hur ska man någonsin hitta något? Framförallt jag som nästan aldrig är hemma nu för tiden. Tss, hur tänkte de?
Nyckeln som lämnats åt mig (och diverse grannar) visade sig vara inlåst i ett skåp som jag inte kan komma in i. Smart mamma och pappa, smart! Tur att vi har grannar!
Men så var Japan äntligen klart för den här gången! Kikade en extra gång så att inte Pernilla, Lam och Cedric stod där med en välkommen hem-skylt på Arlanda den här gången när jag gick av planet. I ärlighetens namn hade jag blivit mycket mer överraskad igår än jag blev förra året. Det enda som blev sammasammalika från förra gången var att Basel körde ut och träffade mig på hotellet där jag sov en natt. Mycket uppskattat med sällskapet!
I beskrivningen på Apotekets hemsida står det att den ska vara stor som ett läppstift, men jag har inte sett ett läppstift som är så här stort. Ser mer ut som en mascara om ni frågar mig. På RFSU:s hemsida står dock ingenting om läppstift, så jag släpper det.
