Tillbaks på ruta 1.

Rättelse till förra inlägget: Japanska studenter är INTE lediga bara för att det är universitetsfestival. De bara jobbar på annat vis.

Idag var första dagen på den 46:e upplagan av Chiba University Festival (千葉大際). Glad i hågen och utan förväntningar kom jag till skolan denna morgon (eller sen förmiddag, beroende på hur man väljer att titta på saken).

På lång väg märkte jag dock att saker inte var "som vanligt" eftersom studenterna var klädda anorlunda mot för vad de brukar vara. Visst, universitetsstudenter har ledig klädsel precis som i Sverige, men det var lite som om alla en dag skulle få för sig att ha snäppet finare/mer personliga vardagskläder. Det är hemskt svårt att förklara skillnaden, men den fanns där.Väl inne på campus var dock förändringen total. Inte minst för att det var soligt idag! Annars har det regnat en hel del på sista tiden.

Campus igår:
Campus idag:

Efter att ha vandrat runt en stund fann jag mig återigen i situationen att jag önskade mig "ett intryck åt gången". Det var för mycket att ta in, för mycket att se, för mycket att höra. Sen nöjde de sig inte med syn- och hörselsinnet utan blandade även in dofter som kom från alla möjliga och omöjliga matkombinationer som såldes i vartenda tält.

I varje tält representerades olika studentförreningar. Studentföreningar i Japan är helt annorlunda studentföreningar i Sverige och USA. Medan det i Sverige mest handlar om att anordna saker (läs: fester) för andra och i USA mest beundrasigsjälv-föreningar så handlar det i Japan om att renodla och förfina intressen. Det finns klubbar och föreningar för allt: a cappella-sång, tennis, fotboll, konst, film, manga, karate, jonglering, blommor, broderi, cosplay...you name it...och alla dessa klubbar och föreningar visade upp sig idag över hela campus. Tillråga på allt sålde alla någon form av mat och varje stånd hade minst en människa som stod och skrek "Irasshaimase!" ("Välkommen!"). Emellanåt blir jag så rädd för det här folket och deras...mentalitet? sätt att göra saker? värld?

Hur som helst så förstår jag mer än väl varför det inte kan vara lektioner under festivaldagarna. Ingen skulle kunna gå på lektionerna eftersom nästan alla var upptagna med detta. Sen, även om jag inte förstår deras världsuppfattning eller värderingar så måste jag imponeras av deras hängivenhet och ambissionsnivå.

Som avslutning vill jag visa er Hopprepsklubben...för vem säger att hopprep bara är för flickor på mellanstadiet?

/Elin

Dessa djävla utbytesstudenter!

Jag gillar inte utbytesstudenter! De står i Colosseum och köar för gudvetvad och går aldrig i skola. Allt de gör är springer omkring på fester, badar bastu och pratar på dumma språk som jag inte förstår mig på. De är ivägen och högljudda! Springer omkring i sina LiU-tröjor och ockuperar alla korridorkök i hela Ryd...Framförallt är det det där "går aldrig i skola"-biten som stör mig mest när jag sitter i Colosseum och vänder kanjikort eller försöker skriva labraporter.

Nu är det dock jag som är den där djävla utbytesstudenten som är högljudd och sitter i cafeterian hela dagarna. Festar antagligen mer än de vanliga japanska studenterna. Uppenbarligen pratar jag ett dumt språk som ingen förstår...faktum är att jag pratar flera språk som är totalt odugliga här.

När vi kommer till "aldrig gå i skola"-biten så stämmer det också, jag går hemskt sällan i skolan. Tre lektioner på måndagar, ledig tisdagar, tre lektioner på onsdagar, två på torsdagar och två på fredagar. Dock verkar inte japanska studenter gå i skola heller! I morgon, torsdag, börjar universitetsfestivalen. Under festivalen går vi självklart inte i skola och eftersom det är festival i morgon går vi inte i skola idag heller...what?

Aja...jag klagar egentligen inte...jag har ju fortfarande ett antal avsnitt Criminal minds kvar.

/Elin

Det är en dag som alla andra och solen har sin gång...

Jag var på IKEA igen idag. Denna gång tillsammans med André (ytterligare en pärla från Linköping, han tillbringar sitt utlandsår i Saitama). Han hade glömt sin handelslista och jag hade inget jag behövde köpa så det blev mest strövande och pratande...men det gjorde ingenting. André är ju trots allt min favoritskåning :D

Köttbullar till tidig middag/sen lunch och sedan lite ost och kakor nere i mathörnan. De höll på att sätta upp julsakerna förfullt och i mathörnan firades detta med julknäcke, pepparkakshus och vinglögg. Jag undrar var Blossas saftglögg finns jag...

Paketet med mat är skickat till Jessica och Johan. Dagens ros vill jag ge till den underbara kvinnan på postkontoret som pratade tydlig och långsam japanska, förklarade med gester och skrift och fick mig att känna mig nästan duktig på att förstå (för eftersom hon var så snäll och hjälpsam behöver jag knappt säga mer än "Sapporo" och "Tabemono" (mat)).

Livet i Japan flyter på och sakerna att skriva om börjar sina...jag är ledsen, men det är sant. Yennen fortsätter att gå upp, ändå spenderar jag pengar som om jag hade i överflöd (dumma, dumma jag), jag pluggar lika illa som i Sverige (även om min lärare skickar mig mail till telefonen) och min cykelkorg är buklig efter att cykeln trillade igår (jag var ej på den vid det tillfället).

Sjöng svensk refräng på Waterloo under karaoken ikväll och sedan hela(-ish) Havet är djupt...vilket inte var helt uppskattat, men jag tyckte det var rätt kul. Höjdaren var dock när jag tjuv-la-in Barbie girl och ingen vill sjunga men alla skrattade ihjäl sig när vi ändå gjorde den.

Over and out!
/Elin

Tema: Japansk mat

Det här inlägget är tillägnat Mamma och Pernilla, som båda är lite oroliga för vad de ska äta i Japan. Bilderna är lite random och vissa rätter har jag glömt namnet på, men håll till godo...

Först: Ramen

Tatamen
- ganska kryddstark variant vilket är trevligt eftersom ganska mycket mat
i Japan är smaklöst efter att ha vuxit upp i familjen Essner.
Att köttet är malet är ett plus från min sida. Lök, sjögräs och kål flyter också omkring där.

Makera (?)
- från skolans ena restaurang. Ramen med rivna morötter, groddar och majs.
Buljongens enda krydda torde vara soja och jag kan ha hittat
lite fläskkött här och var, men jag är inte säker.

Pirikara tonkou negi ramen
- Det starkaste jag ätit i Japan. Det borde jag ha sett på namnet...
Det rivna ovanpå är rå lök. I soppan är det också sesamfrön och mer lök.

Don-rätter

Namnlös rätt
- består av fläskkött (tror jag) och diverse sjögräs och grönsaker.
Det var godare än det såg ut, men tyvärr blev det fort kallt, fast det
kan man nog inte klandra rätten i sig för.

Pawa- don
- Till min fasa var det ett halvrått ägg på denna rätt!
Stekt fläskkött, förstår inte alls vad namnet syftar på ("power-don")
för det var inte alls starkt. Lök både ovanpå och i.

Karaage don
- favoriträtten alla kategorier. Hårt friterad kyckling, råriven kål
och sedan antingen soja eller stark sås över.

Pasta!

Spagetti och köttfärssås
- Hemlagat med hjälp av färdig sås i påse! Inte så mycket k-färs,
men gott och faktiskt ganska billigt. Pastan är lite dyrare dock.

Spagetti Carbonara
- Hittad på en italiensk restaurang i Tokyo, mycket gott.

Sen om inget annat duger så har ju jag fördelen av att bo ganska nära IKEA ;)

Det är egentligen bara den råa fisken som inte har varit helt i min smak. Köttet är inte helt underbart utan behandlas lite som bacon, tunna, tunna skivor med ganska mycket fett på, men det kommer det undan med eftersom bitarna är så tunna och små.

Det finns mycket mer i japansk matväg, men jag glömmer ofta ta kort på det jag äter. Jag är dock alltid hungrig (om jag inte lagar mat hemma själv så att tallriken svämmar över) men med tiden hoppas jag kunna anpassa mig till portionsstorlekarna. Sen har vi ju Oscars åsikt om att det japanska riset i sig är som en egen måltid...kan inte riktigt hålla med, men visst är det gott.

Hoppas jag lugnade er lite ;) och att Pernilla är nöjd med antalet bilder...

/Elin

Husesyn.

Idag var jag på utflykt!

Tillsammans med folket som tar Japansk arkitektur for jag idag till ett samhälle utan för Chiba som heter Sakura. Det ställer ganska stora krav på hur det ska se ut när körsbärsträden blommar, men eftersom det är höst så hade vi inga förväntningar när vi ställde oss på tåget som skulle ta oss dit. (Sakura betyder körsbärsblomning).

Beskrivningen vi hade fått var att vi skulle titta på samurajhus och ett samurajmuseum, vilket jag tyckte lät tillräckligt intressant för att jag skulle ignorera lappen som låg på min dörrmatta i morse ("We're going to IKEA at 11 am. Would you like to come?") och följa med. Resan tog dryga 20 minuter och jag tillbringade större delen av den att prata med kursens lärare om det svenska skolsystemet. Uppenbarligen tycker väldigt många japaner att detta är ett intressant ämne och kanadensiskan kom tillbaka från en föreläsning och sa att deras lärare påstått att Sveriges system är bäst i världen...stackars världen....

Vi gick och gick och gick, uppför, uppför, uppför och läraren pekade på både det ena och andra huset och förklarade och skämtade. Han var otorligt trevlig och villig att dela med sig av allt han kunde och svarade hemskt gärna på frågor.

Sen, in the middle of the street, mitt bland alla bostadshus stod ett "samurajhus". Jag hade gått förbi det om ingen hade visat in mig där. Det var tre hus som låg bredvid varandra och det kostade ingenting (eller 100 yen) att gå och titta på dem. Ett mycket överkomligt pris måste jag säga. De två första var dittransporterade från annan ort medan det tredje var byggt på 90-talet (om jag lyckats tyda något av det som står i brochyren jag har).

Huset till vänster tror jag är byggt 1833 medan det till höger är 1845. Eftersom jag inte orkar slå upp hur det egentligen ligger till kan det också vara frågan om 1835, 1837 eller 1821. Men jag tycker inte att man ska vara så petig. De är i alla fall från 1800-talet, innan Japan öppnades för allmänheten igen. Med andra ord var det nog rätt dekadenta samurajer som bodde här...I det andra (och tredje) huset fick vi gå in medan de första bara fick beundras från utsidan. Det är dock ganska lätt att se in i gamla japanska hus för tydligen hade alla rum på den här tiden en dörr ut också...vilket kan ses på andra bilden.

Det var riktigt kul och intressant! Pappdörrarna, de upphöjda altanerna runt husen, mattorna på golvet, bristen på möbler...ja det var för långt från allt jag någonsin sett och upplevt för att jag faktiskt skulle kunna få för mig att jag faktiskt befann mig i det feodala Japan...men en filminspelning i Hollywood där Den sista samurajen II (aka Den absolut sista samurajen) spelades in var inte helt omöjligt att föreställa sig. Om man inte varit där med 16 andra utbytesstudenter då. Det såg nämligen ut precis som det gör i Den sista samurajen, Shogun och allt annat man sett på fiilm från det feodala Japan.


Det var lågt till tak och jag lyckades precis gå upprätt genom dörrarna (som så fint öppnades genom att skjutas åt sidan). Detta hindrade dock inte en och annan lång amerikan att dunka huvudet i dörrkarmen. Bristen på möbler och tillgången till mjukt golv gav dock det andra huset titteln "Det perfekta partyhuset" för där fanns inget att stjäla eller ha sönder (utom möjligen pappväggarna?) och inget annat att göra än att sitta och dricka. Inte konstigt att samurajerna blev lite dekadenta?

Jag har massa, massa bilder, men jag hatar att lägga upp bilder här efter inlägget från Campus. Därför lägger jag bara ut vissa väl utvalda och så får ni väl fråga om ni vill ha fler. För er som bor i Boden (och dess omnejd) så har mamma och pappa alla bilder. Pappa, det finns bilder på japanska trädgårdar...typ :P


Sen drog vi vidare längst med the long an winding road till "samurajmuseet" som visade sig vara National museum of Japanese history. Detta var beläget på ett gammalt slottsområde. Vad som hänt med slottet är oklart, inte för att man inte vet, utan för att läraren inte visste och jag inte hade någon annan att fråga.

Samma människa som utsett huset till Det perfekta partyhuset tittade länge på skylten utanför museet innan han sa "This is the National museum of history in Japan...and when we go in it's going to be like: No, we never invaded China. No, there has been no world war II, Americans are idiots!"...and that is funny because it's true! De minitsiösa utställningarna, med modellar, miniatyrer, bilder, avskrifter, osv, osv, osv i det oändliga slutade tvärt någon gång under 1920-talet. Tydligen slutar Japans historia med stumfilmskomedier om mäns inkompetens vid förlossningar.

Jag hade dock inte orkat med att se så mycket mer. Dryga 10 000 år historia tar tid att ta sig igenom. Tyvärr förstördes mycket av upplevelsen av att inga displaybeskrivningar fanns på engelska. Ibland hade man tur att hitta en rubrik för en större del av utställningen, men för det mesta var det bara att söka efter siffror för att se i alla fall från vilket århundrade det man tittade på var ifrån.

På bilden till vänster är en av alla dessa otroliga miniatyrer. Jag har inte översatt texten som hör till detta ännu men jag har för mig att det är maktcentret i det gamla Kyoto. Får jag tid över någon dag ska jag utan tvekan ta mig dit och se vad som faktiskt finns kvar av det gamla Kyoto och Nara.

Störst behållning av museets alla föremål fick jag ändå av alla skrifrullar som fanns där. Allt som var tryckt och skrivet på många meter papper. Skrivet med pensel blir alla handstilar vacker konst på japanska. I alla fall i en utlännings ögon. Det är märkligt vilka saker jag kom ihåg från Mats historielektioner. Det visade sig mest ha att göra med skrivspråkets utveckling. En och annan tanke hade jag väl i bakhuvudet om resten också, men jag skulle innan idag inna kunna komma ihåg fem eror i japansk historia ens om mitt liv hade berott på det.

Roligast under dagen måste nog ändå vara den grupp av japanska barn (6-9 år) som pekade på oss och utbrast "Gaikokujin da!", vilket betyder "Utlänningar". Det är också ett ord som vi alla mer än väl kan och de små barnen blev nog väldigt ställda när vi alla började skratta, vinka och hälsa på dem på japanska.

/Elin

Lost in translation

Lost in Translation är en film från 2003, regisserad av Sofia Copploa med Billy Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Har ni sett den? Den är ganska dålig. Dock innehåller den en riktigt bra scen och det är den då Murrays karaktär ska spela in en reklamfilm och pratar med den japanska regissören. Om det är för att jag hade läst japanska i två veckor (-ish) när jag såg den eller om det faktiskt är en rolig scen i allmänhet vet jag inte, men lite den känslan av hopplöshet som han verkar ha där känner man ofta av i Japan när man, som Tony i Lady & Lufsen, inte kan språket så bra.

Jag finner mig själv helt och hållet utan känsla för det japanska språket. Jag har ord; verb, substantiv, adjektiv, adverb, men utan att egentligen se dem. Det var hemskt intressant att inse det, jag har ingen relation till orden jag säger. Kanske är det därför jag tycker att det går så trögt. Jag tänker för mycket, känner för mycket, funderar för mycket...det tar jättelång tid att översätta bara de enklaste fraser i mitt huvud. Jag kopplar inte "isu" till en stol utan jag kopplar det till det engelska ordet "chair". Chair däremot kopplar jag direkt till substantivet och det konkreta föremålet som man sitter på. Jag kopplar japanska till andra ord snarare än till vad de betyder. Japanskan har blivit ett språk av enbart synonymer och om synonymer är svåra väljer man bort att använda dem.

Kanske ska jag sätta upp post-it lappar i hela rummet så att jag lär mig att se japanska som ett eget språk, frikopplat från alla andra språk jag lärt mig. Börja om från allra första början, som när man är ett litet barn. Ko. Häst. Bord. Mat. Dricka. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna förmå mig att se bortom engelskan och nå fram till japanskan, göra japanskan konkret snarare än abstrakt.

När människor som inte kan svenska pratar svenska blir jag oftast irrierad och tycker att de kan prata engelska istället. Det är ganska hänsynslöst av mig inser jag ju nu när jag själv sitter i den båten, men jag orkar sällan med att höra dålig talad svenska. Därför undrar jag hur fel det låter när jag pratar japanska. Eftersom jag har svårt att relatera till språket har jag ännu svårare att höra mina fel. Vid det här laget tycker jag att "I are" låter lika galet som en engelsman skulle tycka, men att överföra det till svenska och få samma typ av fel går inte. Jag är, Du är, Hon/Han/Den/Det är, osv. Så hur fel låter det inte på japanska?

Skillnaden a/an eller der/das/die kan ju lätt jämföras med den/det problemet som visst är komplicerat i svensk gramatik om man inte är uppvuxen med det (fast då har jag aldrig påstått att der/das/die är lätt att lära sig bara så där). Men när det kommer till saker som keigo hur ska jag då kunna förstå hur fel det jag säger låter? Jag är svensk, jag skulle nog knappt få för mig att ni:a kungen på svenska. "Egna barn och andras ungar" säger man ju, men i japanskan är det snarare "egna ungar och andras barn". Hur galet låter det om jag använder iru istället för aru när jag ska säga att det finns mat? (iru används för levande ting och aru för döda).

Så hur ska jag göra då? Prata med japaner sägs vara ett bra första steg, men de, liksom jag, är ineligenta ungdomar som inte längre är vana vid att inte bli förstådda. Vi har kommit ifrån de frustrerande barndomsåren då vi inte kunde berätta för våra föräldrar vad vi ville. Tålamod är något jag har dåligt av och jag orkar inte med att inte bli förstådd. Sen vet ni ju att jag älskar ljudet av min egen röst...

/Elin

Sabbatsår? Ja tack!

Jag har tagit det mogna beslutet att inte oroa mig för mina kurser överhuvudtaget. Det är mycket dumt att göra eftersom jag inte kommer klara dem även om jag går på dem så då gör det inget att jag inte går på dem. Med dessa kurser menar jag naturligtvis I-kurserna som skulle ge mig den internationella examen som jag hade velat ha. Japanskakurserna går jag på och faktiskt så blir min japanska bättre och bättre, eller åtminstone så blir jag modigare och modigare. Kan ju vara lite av båda.

Idag var jag på min första ekonomiföreläsning (Business finance) som jag inte ens vet om jag kommer kunna tillgodoräkna mig. Det var totalt värdelöst eftersom inget skrevs på tavlan (vilket gjorde att jag inte hade en chans att hänga med) och allt jag kunde göra var att skicka mail till Jessica och Pernilla...ja det kanske inte var allt jag kunde göra, men det var allt jag gjorde. När jag satt där insåg jag dock att jag verkligen, verkligen, verkligen inte vill plugga ekonomi. För att läsa något på ett så främmande språk som japanska så måste de finnas någon form av intresse för ämnet, men det finns inte. Ingenstans. Det enda som är lite kul med ekonomi är dagens världsekonomi, men det pratar vi inte ens om i kursen där vi ska prata om det. All sån information får jag från svt.se.

Alla säger till mig hur dum jag är som läser ekonomi när jag tydligen inte alls tycker om det. De påståendena håller jag alltid med och skrattar åt, men ärligt, vad håller jag på med? I dagsläget borde jag inte ens läsa en teknisk utbildning, för mekanik kan jag ju inte heller påstå är intressant. Optimering, det var en rolig kurs. Riktigt rolig. Det är sorgligt att behöva säga att det är den enda kurs som jag faktiskt tyckt om på universitetet...och det var inte förrän tentap började.

Jag tror inte att jag hade haft roligare på Y. Den enda behållning jag har av LiU är att det fyller min tid och gör att jag kan umgås med alla underbara människor som jag lärt känna i Linköping. Hade det inte varit för dem hade jag hoppat av för länge sedan. Det blir verkligen sjukt tydligt hur mycket man går i skolan för andra när man inte har dem omkring sig längre. Vad är vittsen?

Kommer jag, om tre, fyra år, att få ett jobb som jag aldrig kommer tycka är intressant bara för att utbildningen jag går är så fruktansvärt ointressant så att motstycke inte ens existerar? Det enda jag kan tänka mig är värre skulle vara att läsa till civilekonom, för då lär man sig ju inte ens räkna matte ordentligt. Kom ihåg att gånnga med 100 allihop! Trams! På universitetsnivå ska man faktiskt kunna omvandla decimaltal till procent utan att det ska behöva stå *100 i formeln.

Min kanjikurs har gett oss över 100 kanji i läxa till nästa vecka. Hur kan man göra det med gott samvete? Hur kan jag sitta här utan att plugga med gott samvete? Det gör jag inte...jag har som alltid dåligt samvete för att jag inte pluggar, men det hjälper inte, jag pluggar lika lite för det.

Det här är mitt sabbatsår. Jag måste se det så för att inte bli besviken på mig själv. Det här är mitt sabbatsår och med lite tur kan jag lite mer japanska när jag kommer härifrån. Med lite tur. Kanske tar jag några kurser nästa termin, kanske hoppar jag av när jag kommer hem...det är ett dyrt sabbatsår, men kanske är det värt det?

Carrl (han som var i Chiba förra året) säger att det här året kommer vara karaktärsdandande för mig, det tvivlar jag inte en sekund på. Jag hoppas att jag håller ut, jag hoppas att jag inte ger upp. Att ge upp brukar aldrig vara ett alternativ för min del, men seriöst...jag har aldrig varit i Japan tidigare heller. Nej jag har inte tänkt ge upp, det är för tidigt att börja fundera på sånt. Terminen ut och sedan vill jag nog inte fara hem alls, det brukar bli så. Jag hoppas att det inte blir så...jag tycker om hemma och vill inte bli besviken på att flytta tillbaka...har ju redan planerat var och hur jag ska bo när jag kommer hem igen.

/Elin

Vet du vad lycka är så säg det nu,
vet du vad priset är för den?
Vet du med vad man mutar hundarna
som ylar genom natten?

Vet du vad kärlek är så säg det nu,
vet du vad som händer sen?
Lägg nåt kallt över min panna
och lär mig gå på vatten!

Lars Winnerbäck - Gå på vatten

Internetreparationer

Hejsan alla!

Den 23 och 24 oktober kommer de fixa och pilla med vårt internet. Jag har inte förstått varför eller vad de ska göra, men tydligen kan det leda till att jag är utan internet i två dagar (vad ska jag ta mig för då egentligen?).

Jag antar att detta inte var den typ av inlägg som Pernilla och Lam ville ha :P Men man gör så gott man kan här på andra sidan jorden.

/Elin

Tema: Japanska toaletter

Det är många saker som är intressanta i Japan, till och med så vardagliga och naturliga saker som att gå på toaletten kan vara ett mindre äventyr.

Vi börjar med min egen toalett (som för övrigt åt upp min tandborste igår eftersom badrumsskåpet är rakt över toastolen). Färgen är relativt intressant, men tydligen ser det ut precis så här i de flesta studentrum i Japan. Handfatet går att snurra så att det döljer hela toan och vips är det en dusch i detta minimala utrymme som alltid är blött eftersom den fuktiga luften gör att man vill duscha varje morgon. Man spolar med hjälp av en kran som man antingen kan spola 大 eller　小, översätts till "mycket" eller "lite", beroende åt vilket håll man vrider. 　　

Sen kommer toaletten på Ikea som hade en intressant finess. Toalock är ganska sällsynta i Japan har jag märkt, men den här toan hade en extra ring som man kunde fälla ner och vips var det en toalett för barn! Mycket fiffigt! På vissa toaletter finns också utfällbara barnstolar som man kan sätta barnet i medan man går på toa, något jag också tycker är väldigt praktiskt. Här spolar man genom att sätta handen mot sensorn som ni ser mot väggen. Trodde först att den skulle spola när jag reste mig upp, men se så var det inte. Ikea i all sin prakt och med alla sina svenska skyltar, men på toaletten var allt på japanska. Tur att det finns bilder...

Det här är den första japanska toan som jag stötte på. Den är belägen på Narita Internation Airport och kan väl bäst beskrivas som en kvinnlig pissoar. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig efter att ha hört historier om alla hightech-toaletter som skulle finnas i det här landet. Det finns rätt många såna här runt om i Chiba, men oftast finns det vanliga toaletter på samma ställe (dock är alla dessa i små bås också eftersom man trots allt sitter där med rumpan bar). Dock tänker jag alltid: stackars alla gamla japanska kvinnor, så jobbigt det måste vara för dem att gå på såna här toaletter.

Det här är den enda hightech toan som jag har varit på. Den befinner sig på Aqua, en restaurang med billigt nomuhodai (drick så mycket du vill under bestämd tidsperiod) som vi besöker emellanåt. Första gången jag gick dit (till toaletten) vågade jag bara använda spolaknappen, men efter några ytterligare drinkar provades samtliga knappar. Måste säga att det är väldigt svårt att kissa när man har en vattenstråle rakt upp i ändan! Insåg försent att detta borde ha gjorts efter att jag var färdig, men efter några timmars nomuhodai så är cause-and-effect-tänkandet inte det bästa. Observera på denna bild att toavattnet är grönt, toaletten rosa (många damtoaletter har rosa toastolar) och att det finns gratis bindor nere i vänstra hörnet.

/Elin

För 800 000 år sedan bemästrade människan elden.

Varför äter då japaner fortfarande sin fisk rå? Visst var de isolerade från omvärlden en stund, men det var bara dryga 200 år. Både innan och efter måste de ha stött på elden och vitsen med att tillaga maten med mer än bara en kniv. Jag vet att de kan, för inget av riset jag ätit har varit rått.

Efter 16 dagar i Japan hittade jag "äntligen" japansk mat som inte föll mig på läppen. Tyvärr var det inte i skolmatsalen där jag hade kunnat få något ätbart för några hundra yen, nej det var på sämsta tänkbara stället: en fin japansk restaurang som jag blev bjuden på av min akademiska rådgivare och de som arbetar i hans laboratorium. Yes...

I labbet sitter förutom Sato-sensei (akademiska rådgivaren): min tutor Wang Yan Hui, Satos pensionerade sensei och tre ytterligare forskarstudenter som jag inte kan namnet på ännu.

Med på middagen var alla överstående (minus en forskarstudent) plus Wangs 10månaders son, Satos fru och tvååriga son, en ung man i kostym som jag inte fick mer presentation av än att han bra på att springa och en amerikanska som hade jobbat i labet tidigare.

Alla var jättesnälla och det var skönt att ha barnen där, för om man räknade med Wangs son så var jag ju inte sämst på japanska hehe...Inte minst för att Wang pratar mandarin med honom hemma. Dock ville de ju att jag skulle välja vad vi skulle beställa in, hur de nu trodde att detta var möjligt eftersom jag inte ens fattade hur japanska middagar går till och att läsa en meny med snirkliga kanji var inget för mig...än.

Efter ett stort antal: You decide! så tror jag de förstod mig och beställde in rätt på rätt på rätt som vi skulle plocka på oss av och äta. Rätterna var små och vi var många så det blev inte så mycket av varje sort. Det gjorde inte så mycket med tanke på att det mesta var "intressant" snarare än "gott". Inse hur jag suckade inombords när det kommer in två fat med rå fisk och Satos sensei säger "Main course!" Herre Gud! Var det det där jag skulle bli mätt på?

Antagligen syntes min...tveksamhet...på mig för Sato sa åt mig tonfisken och boniton (nån makrillsart) var lättäten och mycket riktigt var det dessa fiskar som de gav till tvååringen. Hurra...Alla sorter (tonfisk, bonito, bream, mussla och sill) gick ner med mer eller mindre njutning. Det var dock bättre än det jag tror var hönsmage på små spett och jag är ganska säker på att jag åt bläckfisk till förrätt. Don't ask, just eat som tyskan jag umgås med säger. Så kändes det hela kvällen. Jag ville inte veta vad det var, jag ville bara äta det och försöka hålla god min. Men när något avlångt och friterat kom in i en skål och jag tänkte: Å nej, spigg! så sa Sato att det var rötter och det gjorde mig villig att smaka.

En bra bit in i middagen med konstiga rätter så lutar sig Satos fru sig över bordet och frågar hur det lät med friterad kyckling, det tyckte jag lät jättebra! Och jag fick alla bitar utom en. Den sista stora rätten jag beställde in var yakisoba (nudlar och nötkött i baconskivor) vilket också hade varit min lunch för dagen. Intressant vis att avsluta en middag tyckte jag. Sen hörde jag dem säga att vi skulle beställa in desert. Lät mycket bra tyckte jag...men det första som kom in efter det var: friterade räkor i majonäs och passerad, rå fisk. Hur kan detta vara efterrätt?! Fast det var som väl var inte det...tror jag...hur som helst fick vi fromage och glass med te-smak också.

Att japaner inte skulle kunna dricka är förresten en myt. Japanen till vänster om mig drack visserligen väldigt långsamt och väldigt lite, men de äldre männen, Satos fru och den kvinnliga forskarstudenten drack som bara den. Mycket intressant att se.

Hela kvällen inleddes förresten med att Sato tog fram en flaska koreansk sprit från ett kylskåp med provrör och dylikt och hällde upp i plastglas åt oss inne i labbet. Hans sensei visade mig att det var stark sprit, nästan 20%...mmm...Dum utlänning som jag var så svepte jag allt jag hade i glaset för jag vet av erfarenhet att det är bättre att shotta ren sprit än att smutta den. Detta ledde till skratt och häpna miner dock. Å andra sidan gör nästan allt det i Japan.

Förutom maten var middagen hemskt trevlig, även om jag mest bara satt och log och kände mig bortkommen och ivägen så fort de försökte prata med mig. De är verkligen supersnälla och tar väl hand om mig även om vi inte förstår varandra så bra.

Wang och hennes son

Familjen Sato

Maten

/Elin

Jag sa: Vad sägs om frukost i Baljan?

Jag saknar Baljans halvkassa kaffe och dessa underbara klägg som tillkommer. I Japan är det så gott som omöjligt att få en vettig kopp kaffe. Allt är halvblaskigt och småljummet. På Starbucks får man i alla fall skållhett kaffe så jag kan inte riktigt uttala mig om kvalitén på de koppar jag druckit där, men förutom dessa så är McDonalds bäst på kaffe i Japan och då är det synd om det här landet! Eller är det kanske synd om mig?

Bankerna jävlas fortfarande med mig så jag måste ta ut pengar från mitt visa-kort fortfarande. Det är dyrt. Inte minst för att växlingskursen jag får är åt helvete! När jag tog ut idag fick jag en kurs på 7,58 (100 yen -> 7,58 sek, att jämföra med första gången då 100 yen -> 6,54 sek). Snart börjar det bli riktigt dyrt att göra allt som jag tidigare tyckte var billigt. 32 kr för en lunch varje dag är dyrt i jämförelse med 26. Jag är verkligen inte bra på klumpsummor pengar det är ett som är säkert. Måste sätta mig ner i helgen och göra upp en budget och sedan hålla den!

Jag har varit i Japan 16 dagar och gjort av med 90 000 yen. Detta täcker dock utrustande av lägenhet, köp av cykel, telefon och tågkort och en resa till Tokyo. Det blir intressant att se när räkningarna trillar in hur mycket man har kvar då. Ska fösöka leva vettigt en stund och se hur mycket jag gör av med under "normala" förhållanden.

/Elin

Chiba University, 千葉大学

Nu har tiden äntligen kommit för att visa upp mitt campus! Platsen fyllt av ångest, japaner, potensiella vänner (och fiender?), herrelösa kattar och en och annan föreläsningssal. Att jag gör det här idag beror inte på att det inte har hänt något idag utan snarare för att det är på tiden! Någon dag ska jag också sluta att lägga upp dagliga inlägg, but this is not that day, som Aragorn skulle sagt i filmen.

Bilderna föreställer (höger till vänster, uppifrån och ner):

• Huvudentrén för bilar
• Universitetets högsta punkt
• En allé på vars vänstra sida detta hus ligger:
• Centrat för internationella studenter
• Cafeterien ("den nya matsalen") där jag äter oftast
• Insidan av cafeterian

Sen kan lunchkonserterna på Björknäs slänga sig i väggen när det kommer till dessa killar som spontant bara ställde sig och spelade jazz för oss på lunchen idag:

Det var en jordbävning idag igen förresten. Denna gång kände jag den även om jag nog hade missat den om jag fått för mig att vara ute och gå och ta ett kliv samtidigt som det hände, men men då var tredje jordbävningen avklarad och den här både kände jag och kommer komma ihåg.

Annars har kvällen (och dagen också egentligen, men det är ju inget ovanligt) gått i oförståendets tecken då jag var på karaoke tillsammans med tre tyskar och fem japaner. Det blev inte så mycket engelska då. Det var trevligt, men jag saknade "min" tysk och kunde inte låta bli att fundera på vilka sånger familjen Essner kommer att sjunga när vi är på karaoke med nomuhodai på läsk!

/Elin

分かりません、アンジンさん。

Det här är för dig Eva ;)

Så snart man nämner för folk i mina föräldras generation att man ska till Japan (eller att man pluggar japanska) så får man alltid en eller två repliker från Shogun. Dessa repliker är "Hai, wakarimasu." och "Wakarimasen, Anjin-san." (den senare är också rubriken för dagen).

Jo just det, småspoilers om boken/serien nedan.

Shogun handlar om (för dig som inte sett eller läst) om en engelsman, Johan Blackthorne, som förliser med ett holländskt fartyg på den japanska kusten år 1600. För den som kan sin japanska historia så vet man att Japan genomgick en ganska turbulent tid på den här tiden, med inbördeskrig mellan feodalherrarna och dylikt. Några månader efter Blackthornes ankomst står slaget vid Sekigahara som i riktig japansk historia ger makten till Tokugawa men som i boken (och tv-serien) ger den till Toranaga.

Deras kapten dör och Blackthorne får befälet över den desarmerade skaran från skeppet. De byter namn på honom till Anjin, som ska betyda "lots" (eftersom Blackthorne är svårt att uttala) och de torterar honom psyktiskt. Både medvetet och omedvetet. Jag kommer inte ihåg varför han fick börja gå omkring mer eller mindre fritt i landet (tillsammans med Bob, som är arg för att han måste ha klänning), men utrustad endast med en jesuit, som han tydligen är svuren fiende mot, som tolk utforskar han landet, hittar en kvinna som hjälper honom att lära sig språket och tillsist är han med kämpar för seger i strid. Allt för att få tillåtelse att fara hem...

Det är en bra story, läs/se den.

På många sätt tror jag att Japan är precis det samma som det var när Blackthorne drev i land på stranden. Det var 400 år sedan, en isolering och en öppning av Japan sedan, två världskrig sedan, 18 kejsasre och en kejsarinna senare...ändå spolas jag upp på en öde strand, tas omhand av någon halvvänlig själ som med god vilja ger mig någonstans att bo, men som jag inte kan prata med. Jag chockas och förstummas av allt omkring mig, inte minst det märkliga folket som bugar hela tiden.

Med hjälp av andra utlänningar lär jag mig sakta språket (även om jag har liiiite bättre förkunskaper och förutsättningar än Blackthorne), ingen kallar mig för Elin eftersom det tydligen är svårt att säga. Japanerna säger Erin och alla med engelska som modersmål säger Ellen. När de säger Ellen reagerar jag inte ens, för det är inte jag. Det är ju min tremänning hemma i Sverige.

För mig, precis som för Blackthorne är den vanligaste kommentare: Wakarimasen, vilket betyder "Jag förstår inte.". Oftast kombinerat med någon ursäkt, men fortfarande samma enkla fras. Jag förstår inte. Wakarimasen.

Steg för steg försöker jag integera mig i det japanska samhället, bara för att en dag få fara hem igen. Hoppas att jag lyckas bättre än Blackthorne.

Jag hade min första heljapanska lektion idag. Halvkul och småläskigt på samma gång. Att sitta i 90 minuter och lyssna på någon som pratar OM något jag inte förstår är inget nytt, men att sitta och lyssna på någon i 90 minuter när jag inte förstår vad han säger...det var en ny upplevelse. Framförallt eftersom det inte blev tråkigt. Alla ord jag förstod var roliga och jag hade fullt upp med att skriva av kanji från tavlan. Det rörde det japanska skolsystemet idag. Några frågor så kan jag berätta? ;)

/Elin

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i...

Idag regnar det i Inage. Ösregnar faktiskt till och med. Det är märkligt i vilken stor utsträckning folk använder paraplyer i det här landet jämfört med Sverige. Så fort de går utanför dörren tar de fram sina paraplyer och fäller upp dem, även när det bara småduggar. Sen använder de det när det är fint vänder också, jag tror faktiskt att det där med att ha ljus hy fortfarande ses som aristokratiskt och överklass här i Japan. Har inte fått det bekräftat, men det känns så. Det finns paraplyställ i varje lokal och folk lämnar sina paraplyer där utan rädsla att de ska försvinna. Själv tar jag med mig mitt blåa paraply vart jag än går, det känns helt enkelt tryggare så.

Jag gjorde något läskigt idag förresten...jag gick och besökte en stundentförening! En sa-kuru (tror jag?) som är en mindre seriös klubb än en bu. Det var en kompis tutor som tog med mig dit eftersom jag hade sagt att jag gärna skulle vilja måla. Egentligen så ville jag ju ta en konstkurs, men jag hittar inte hur jag ska kunna anmäla mig till dessa så då får jag väl helt enkelt låta bli...?

Hursomhaver så mötte jag denna supergenki japanska tjejen 17:50, i regnet, utanför cafeterian. Jag har ingen aning om hur man ska bemöta så jättepositiva människor som hela tiden verkar vilja hoppa upp och ner och skrika. Det finns inte en varelse på jorden som är så högljud som en japansk tjej. Hon var verkligen supersnäll och hennes engelska var ungefär lika dålig som min japanska, men eftersom hon var tryggare i situationen så var det hon som fick prata engelska så att jag slapp prata japanska.

Vi gick till huset där cirklarna höll hus och jag fick träffa alla som var med i föreningen. Jag vet inte riktigt vad som sades, men jag fick i alla fall se massa foton, de förklarade projekt och visade saker de hade målat. De var otorligt duktiga och jag känner mig ganska kass i jämförelse...heh...Sen sa de att jag fick komma dit och spela Wii när jag ville och också läsa deras manga. Vi tittade på några av serierna och jag pekade och sa att jag kände till Naruto och Kenshin och Sailor Moon, vilket gjorde dem alla så glada så. Jag tror mest det berodde på att de var glada att jag sa något de förstod. Sen gjorde jag misstaget att säga Pokemon, för sen var det kört. Tydligen är Pokemon lite tuffare i Japan än i Sverige...eller så var det bara nördarnas nördar jag hittade.

Det var läskigt och det sa jag, då fick jag en spontan kram av japanskan (som jag inte vet vad hon heter...jag är så dålig). Det var en chock, jag trodde inte japaner gjorde sånt. Sen höll hon min hand jättelänge bara för att jag inte skulle vara rädd.

Nu, väl hemma igen, så känns allt så himla pinsamt. Jag måste fortsätta, för de var så snälla. Ingen hade väl trott att jag på riktigt skulle gå med i sport? Jag har inte helt lagt det på hyllan, men man måste vänta till våren innan man går med i de flesta idrotter. Sen har jag kommit på att sjunga kanske vore mer lämpligt än att måla, men som sagt, jag kan inte lämna de här människorna nu.


<--- en papperstrana, present från föreningen



Det kommer nog bli bra...kanske ;)




/Elin

Vilket "borta" är bäst?

vs.

Idag är vi lediga eftersom det är Nationella sportdagen. Det var David som informerade mig om att det var så den hette och han fann det märkligt att hans gym var stängt den här dagen. Men å andra sidan är det mesta som japanerna gör märkligt.

Hur som helst så är det den tredje lediga dagen i rad. Igår lämnade jag bara mitt rum för att gå och köpa sallad på rea. Det var hemskt skönt att gå ut och träffa lite människor, få ett avbrott i mitt japanskapluggande som igår bestod av att sitta och lyssna på Hiro Nakamura i åtta timmar.

Idag verkar bli ungefär likadant och allt jag gör är sitter här framför datorn. Det är ensamt och tråkigt och jag längtar lite till skolan igen när jag tvingas umgås med människor. Samtidigt hatar jag att vara på campus och känner mig konstant gråtfärdig när jag är där eftersom att där finns en så enorm press på saker jag ska, men inte kan, klara av.

Jag börjar fundera på var i Japan jag trivs och var jag är trygg. Än så länge är det bara olika typer av otryggheter. I lägenheten är jag otrygg för att jag känner mig ensam och övergiven och ganska illa omtyckt. Det sista är jag säker på inte stämmer, men jag är ingens förstahandsval till att umgås med och jag har ingen som jag känner att jag kan gå och knacka på hos fråga om vi ska gå ut och gå eller ta en fika eller äta lunch ellet nåt. Jag känner mig alltid så påträngande när jag försöker eller ens funderar på det.

På campus tvingas jag inse hur dålig jag är och hur dåligt det här kommer att gå. Jag blir påminnd om allt jag inte gjort och allt jag borde göra, jag kan inte blunda för att jag inte kan prata japanska och jag vill ibland bara skrika rakt ut för att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag kan inte ens säga att jag hatar Japan, för det gör jag inte. Jag tycker, motsägelsefullt nog, riktigt bra om det här landet. Jag tycker bara inte om att behöva prestera här, jag vill inte behöva ha några krav på mig. Jag tycker inte om Chibas universitet och deras oförmåga att ta hand om oss, för jag är en människa som behöver tas om hand om. Jag behöver någon som tar tag i mig och säger: Elin nu gör vi så här. Hur tror ni att jag hamnade på I från första början?

Fan ta dig Joel! Allt det här är ditt fel!

Jag vet att jag har fel inställning till det här, man kan inte sitta inne på rummet hela dagarna och tycka synd om sig själv. Inget blir bättre av att sitta här, men jag vet inte riktigt vad det är jag ska göra. Jag vill att allt ska vara ordnat, varför är inget uppstyrt? Varför vill de inte ha oss här?

För att avsluta med ett mer eller mindre internt skämt:

...ingen tycker om mig...

/Elin

Tokyo i bilder!

Jag är ledsen, jag tog inga...

När jag får bilder från Peter och David kanske jag kan göra något åt detta pinsamma...annars får det bli när jag far tillbaka.

/Elin

Tokyo, 東京.

For me, Tokyo was a life-changer. I was hooked after my very first, very overwhelming vist.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget något i stil med Danny Saucedos sång om Tokyo, men efter att ha varit där insåg jag att det behövs inte. Utlänningar har kommit till Japans huvudstad i sekler bara för att komma därifrån med en känsla av häpnad och upprymdhet över att bara ha varit där. Sen har det skrivits så mycket av dessa utlänningar om upplevelsen och allt som är annorlunda, dock säger alla samma sak: Tokyo kan inte beskrivas, det måste upplevas.

Jag är villig att hålla med, mest för att jag inte tror att det finns ord i svenska språket att uttrycka vad Tokyo är. Det är en enorm kulturkrock samtidigt som allt är precis likadant som hemma. Jag tänker inte försöka förklara Tokyo, för det skulle vara löjligt. Staden, arkitekturen och människorna går att beskriva, men känslan att vara där förstår jag mig inte på ännu. Kanske nästa gång?

Antagligen så låter det löjligt, men jag ber fortfarande om endast ett intryck åt gången. Tyvärr är det svårt när jag just lärt mig hitta i lilla Inage och jag plötsligt tar mig till Tokyo, utan tvekan den största staden jag varit i.

Ändå var min första känsla av Tokyo: Va, var det här allt? Hur kan detta fascinera människor så? Jag kallade det till och med för Stockholm, men med högre hus och japaner.

När Oscar var i Boden och hälsade på frågade alla honom hur det var att vara i Norrbotten. Han visste inte vad han skulle svara eftersom "det fortfarande var Sverige". När jag fick frågan av Peter två sekunder efter att vi klivit av tåget i Harajuku var det precis så: "det var fortfarande Japan". Det var varmt, nytt och fullt av japaner. Jag har aldrig haft någon förälskelse i själva Japan och jag har aldrig sett Tokyo som mitt drömresmål (mitt drömresmål var Kreta och det är avklarat nu). Jag åkte inte tåg i över 1 h för Tokyos skull...jag gjorde det för att där fanns David och förhoppningsvis också Jonas senare på kvällen. Jag for till Tokyo för att under en dag kunna umgås med folk från Linköping, på samma sätt som hemma, vara med människor som redan känner mina fel och brister, men även mina fördelar och som faktiskt fortfarande tycker om mig (eller står ut med mig, jag vet inte).

Vi (jag och Peter) anlände till Harajuku-stationen två timmar efter utsatt tid, så det var ju bra att David hade mobiltelefon och msn så att vi kunde berätta hur sena vi blev. Harajuku, 原宿, är enligt wikipedia känt för "youth style and fashion". Detta hade jag ingen aning om. Fast å andra sidan, vad har jag någon aning om i det här landet?

Hur som helst så träffade vi David där och jag fick den där kramen som jag behövde. Han såg ut, och påstod själv, att han mådde bra och förutom att han hade mörkare hur nu än sist jag såg honom så såg han ut precis som vanligt. Skönt! För de icke-insatta i mitt umgänge i Linköping så är David en vän som läst japanska (och Ii) med mig från första början och nu tillbringar han sitt utlandsår på Tokyos universitet (Japans främsta universitet och i folkmun kallat Toodai).

Det där street modet som nu Harajuku är så känt för såg jag ingenting av eftersom Peter fick för sig att vi skulle titta på hus istället. Pilli, du skulle gå där! Skit i Rom och Barcelona, det här var något det! Försent kom jag på att jag skulle ta bilder för att visa dig (för jag var inte så brydd i betonghus och saker som var sneda) men Peter och David tog lite kort som jag kan visa dig sen.

Jag kan inte säga om detta låg i Harajuku också eller om vi gick någon annanstans för att titta på dessa hus, men i dessa hus fanns i alla fall bara butiker som jag aldrig kommer ha råd att ens gå in i (vilket gjorde shoppingen ganska tråkig). Det var Dolce&Gabbana, Ralph Lauren , Prada, Gucci och sjuttiofem tusen andra märken i samma klass som jag inte känner till eller kommer ihåg. Mitt bland alla dessa enorma byggnader och dyr shopping låg också Tokyo Union Church, vilket var kul.

Efter att ha gått omkring här i flera timmar utan att göra något annat än att strosa och umgås så gick vi till ett Starbucks för att fika (japanskt och bra, inte sant). Samma krönikör som skrivit den första meningen skriver också: While it is the metropolis of Asia, Tokyo remains distictively local, and everything, has to be experienced in Japanese, both written and spoken. Period. Det är dock att göra staden lite orättvisa. Inte ens på IKEA såg jag så många utlänningar ;) och på både lunch- och middagsrestaurangen vi var på (och starbucks, så klart) så fanns menyerna på engelska också.

När vi satt och drack kaffe så ringde Jonas! Han skulle komma tillbaka från Chiba (och Tokyo Game Show) och vi skulle träffas. Sen var det mörkt ute och vi gick omkring lite mer på samma gata och tittade på hus med för dyra affärer, men sen vände vi tillbaka till Harajuku-stationen och jag fick min andra kram för dagen! Jonas såg också ut som han brukar, lite rödare på grund av sommarens sol antar jag och lite blondare hår (fast det tror jag var en färgning?).

Det blev en Thai-restaurang på en bakgata till middag och utan överdrift så var det den dyraste måltiden jag haft sen jag kom till Japan. Dock var det också den trevligaste och jag skulle mer än väl kunna betala mer än så för sällskapet endast.

Det var underbart att se Jonas igen eftersom jag inte sett honom sen i mars när The Ark vann melodifestivalen. Jag har saknat honom. Han går på Meiji universitetet i Tokyooch började redan i april, precis som David är han en av människorna som gör det värt att var i Linköping och han har varit med sen starten.

Jag tror att det var under middagen (eller möjligen under kaffet efteråt) som jag kläckte ur mig att Tokyo inte alls var som jag hade förväntat mig. Det var för lite folk, för lite blinkade ljus och helt enkelt för västerländskt (det var i samband med detta som jag liknade det med Stockholm), antagligen var det ju inte så konstigt eftersom alla affärer jag sett dittills var som hämtade ur Sex and the City.

Detta gick inte för sig och jag skulle få se riktiga Tokyo (varpå jag måste undra...var hade jag varit hela dagen?) så vi gick, trots mina förbannade högklackade skor till Shibuya. Shibuya var allt jag hade förväntat mig att Tokyo skulle vara: trångt med folk, högt tempo, ljus och ljud, liv och rörelse. Det var nästan otroligt vad folk det var och hur smidigt allt fungerade. Biltrafik, cyklar, gångtrafikanter.

Jag är ledsen, jag kan inte skriva mer om det, det är en av de där sakerna som måste upplevas och som jag bara blir fast i tanken på när jag försöker beskriva det. Det var så många känslor och det var så mycket att ta in och där var Jonas, David och Peter. Mitt i allt var lilla jag, mindre än någonsin i Japan, i brist på ett svenskt ord så var jag amazed.

Dagen avslutades med att vi köpte mig ett nytt headset (som tydligen sprakar det också, så jag tror det har med min dator att göra snarare) och sprang upp och ner i trapporna på ett fem-vånings-musikkomplex. Mina fötter har aldrig hatat mig så mycket som då och jag ska aldrig mer ha högklackat i Tokyo, men jag var rätt snygg tror jag :P Jag kom på att jag ska köpa en box med Vänner och sedan se det på japanska för att lära mig lyssna bättre och kanske CSI.

Efter det var klockan 10 på kvällen och mina fötter kunde inte ta mig ett steg till. Pojkarna lobbade för öl, men jag ville hem. På frågan om jag hittade så svarade jag nej, för det gör jag inte, men de visade och pekade och försökte förklara. Problemet är ju bara att japanska namn försvinner så fort från mitt medvetande och efter att jag kommit till Tokyo-stationen så vandrade jag runt en bra stund, försökte få hjälp av personal på plats och kände mig allmänt kass innan jag ringde Jonas och fick fortsatta direktiv. Hem kom jag tillsist och hemma har faktiskt aldrig varit så skönt. Det var med ett lyckorus jag stängde dörren bakom mig i Inage. Jag hade tagit mig hem ordentligt och jag hade haft min bästa dag hittills i Japan och allt tackvare två svenskar.

/Elin