När Hesa Fredrik skriker med P4 är tyst

Nån gång när jag gick på lågstadiet så sattes det upp horn på taket på skolan som skulle användas för Viktiga Meddelanden till Allmänheten (VMA). Det tog våra lärare som tillfälle att berätta för oss vad VMA var och varför det fyra gånger per år skulle tuta som bara den från skoltaket. Vi fick också instruktioner om vad vi skulle göra om det VMA signalen ljöd när det inte var kl 15 på en måndag.

Slå på radion.

Jag vet att den gången pratade vi om giftiga gaser som kunde spridas i luften, så det var ett helt annat tillfälle än när vi diskuterade hur vi skulle gå till väga Om Dammen Brast, men vi pratade om VMA då med.

Jag tror att det är de enda gångerna jag fått information om VMA. Alltså när jag gick på lågstadiet för över 20 år sedan. Instruktionerna var rätt lätta dock: slå på radion.

I trygga lilla Sverige har VMA alltid känts lustigt för mig. Som en sån där hängsle och livrem som vi inte behöver, men har ändå. Detta trots Om Dammen Brast. Fyra gånger per år tittar alla svenskar på klockan och konstaterar att, just ja, det är måndag kl 15. Sen går vi tillbaka till vad det var vi höll på med och tänker inte mer på det förrän nästa kvartal när vi ser att, japp, det var måndag idag igen.

Det behöver vi inte slå på radion för.

Under senaste året har jag hittat underverket som är P3 dokumentärer och alla pengar jag någonsin betalat till Radiotjänst känns värt det helt plötsligt. (Att SVT köpt in rättigheter för Sherlock hjälper också.) Emellanåt när jag går in på sverigesradio.se så ser jag högst upp VMA: det brinner på en soptipp i Kiruna, allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus. Alltid bränder. Aldrig en damm som brustit. Det har slagit mig att de där meddelandena måste ha föregåtts av en VMA signal och att folket som hörde den fick veta vad som hände genom att slå på radion – eller i alla fall dagens version av det samma.

Så ikväll, söndag kl 22:03, ljöd VMA över Solna.

Jag får erkänna att även efter att ha hört den i över 20 år så kopplade jag inte direkt. Det var inte kl 15 på en måndag, trots allt. Jag trodde det var idioter i korsningen nedanför, men korsningen var tom och ljudet rullade över staden om och om igen.

Det kunde omöjligt vara VMA. Det var inte måndag kl 15.

Lite försiktigt stängde jag vädringsluckan och kände mig rätt dum. Lite så där barnsligt paranoid. Det var nästan så jag såg mig om i den tomma lägenheten för att försäkra mig om att ingen såg mig. Sen klickade jag in mig på SR:s hemsida.

Det fanns inget meddelande högst upp. Det var bara en pausad dokumentär från förra veckan. Jag klickade in på P4 Stockholm – som jag nog aldrig lyssnat på – och slog på ekonominyheterna som rullade. De pratade som om inget hänt. Det tog slut, och den bekanta jingeln för P4 Dokumentär spelades upp.

Ingen sa något. Det stod ingenting.

Kanske hade det inte varit VMA signalen ändå?

Sen plötsligt avbröts dokumentären. En VMA signal hade gått ut över Stockholm. Felaktigt. SOS-alarm gjorde tester och något hade gått fel och larmet hade ljudit.

Jag stängde av dokumentären. Den var inte så rolig. Jag sneglar på min vädringslucka som jag borde gå och öppna igen.

Istället sitter jag och funderar på vilken tur det är att vi hör Hesa Fredrik varje kvartal, för annars hade jag aldrig kommit på vad i hela friden det här var för ljud. Och varför jag kommer ihåg att min fröken på lågstadiet sa åt mig att lyssna på radio.

Elin

Sparat bloggen

Jag har äntligen tagit mig i kragen och sparat ner den här bloggen. Det är en ful .xml fil som jag inte lyckas konvertera till något egentligt läsbart, men nu är den sparad i alla fall. Nån dag kommer jag hitta en bra läsare som kan smidigt och lätt omvandla 5 MB htmlkodad dagbok till något mer läsbart.

Försöken jag gjorde för några år sedan att börja använda den här bloggen igen gick inte så bra. Det kändes som att all jag ville skriva om var jobbet och med tanke på situationen just då och hur okomplicerat det är att lista ut att jag är jag med hjälp av den här bloggen så lät jag bli att skriva om just jobbet. Just då var det ett bra beslut.

Jag saknar bloggen ibland. Framförallt när jag läser gamla inlägg. Egentligen saknar jag nog alla de inlägg jag inte har skrivit. Det här var, trots allt, min dagbok.

Mellan senaste inlägget och det här har jag fyllt 30. Det hade varit något att skriva om. Jag har varit tillbaka till Japan. Den här gången med Isabelle.

Sug på den… jag har varit tillbaka till Japan. Igen. Det trodde jag aldrig när jag startade den här bloggen. Det gör mig lite ledsen att det finns en Japanresa som inte blivit dokumenterad här.

Eventuellt får jag göra något åt det. Jag har ju bilderna. Minnena. Det känns som om den resan borde få vara här den också, även om de små detaljerna som hade blivit nedtecknade om jag gjort det direkt nog är borta för alltid. Resedagböcker är bra.

Vi får se.

Nu har jag sparat ner den här bloggen i alla fall. Det känns riktigt bra.

Elin

x