Golden week

Så, samtalsämnet i samtliga japanskakurser för stunden är "Vad ska ni göra under Golden week?". Eftersom jag faktiskt har något jag ska göra (fara till Sapporo om jag missat att säga det), klarar jag mig ganska bra undan och kan faktiskt låtsas som om jag kan japanska genom att upprepa det hela om och om igen (lite som självpresentationerna som man kan ganska bra vid det här laget).

Golden week är helgdagar som är lagda 3-5 maj (och 29:e april).

Idag hade vi en ny spinn på det. Vår lärare i konversationskursen är riktigt, riktigt härlig! Vet inte vad hon heter, men hon är den bästa läraren jag stött på i Japan än så länge. Hon frågade om vi visste varför vi var lediga i morgon, INNAN Golden week hade börjat, och vi visste så mycket som att det var Showas dag. Men kände vi till Showa?

Ja det gjorde vi också, Showa är namnet på kejsareran innan den nuvarande (nu heter den Heisei och den har varat i 21 år). Men varför var vi då lediga? Jo, den 29:e april är den framlidne kejsar Showas födelsedag (även om han hette Hirohito när han levde) och enligt japansk tradition är kejsarens födelsedag alltid helgdag. Nu för tiden är 23 december en helgdag eftersom kejsar Akihito fyller år då. Kruxet var dock, att när den förre kejsaren dog, så ville folk fortfarande vara lediga på den dagen! Så nu är de det. De andra gamla kejsarna har inte sina födelsedagar kvar som helgdagar i den japanska kallendern, vilket nog säger sig själv, men den 29:e april förblir en helgdag med förklaringen "Folk ville vara lediga då".

Japan är ju ett land som, av självklara andledningar, avsaknar kristna helgdagar. När man tänker efter har vi i Sverige bara tre helgdagar som inte är kristna (Nyårsdagen, 1 maj och Svenska flaggans dag). Japan kompenserar detta genom att ha diverse märkliga högtider utspridda lite här och var under året.

Enligt vår lärare infördes de flesta på 70-talet när USA och Europa sa till Japan att de bara jobbade och jobbade och jobbade. Så som svar på det slängde de in några lediga dagar, bland annat 3 maj och 5 maj. Fast då började folk ta ledigt den 4 maj, så då gjorde de den till en helgdag också. Om inte det här är demokrati så vet jag inte vad.

Sen vet ni ju hur less man blir när helgdagar infaller på helgen? Som när 1 maj är en lördag...då hade man ju varit ledig i vilket fall som helst men alla affärer är stängda. Dumheter! Japanerna löste detta genom att sätta in en extra helgdag om detta händer. Så eftersom 3 maj är en söndag är vi lediga 6 maj istället (eller ja, också).

Jag antar att det var detta system som gjorde att många helgdagar efter hand tvångsförflyttades till måndagar (Happy monday) för att schemaläggning skulle bli lättare eller nåt. Hur som helst borde Sverige titta på detta och ge oss tillbaka annandag pingst! Japan, som är ett av de effektivare landen i världen, klarar av att lägga till fler lediga dagar, varför kan inte Sverige det? Va?

/Elin

Orginella exempel

Var på min andra TPPE24-föreläsning idag och vi gick igenom 支配戦略 (wikipedia ville inte översätta det, så jag går på "regler"+"strategi"), 囚人ジレンマ　("fångarnas dilemma") och Nash 均衡 (Nash jämlikheten eller Nash equilibrium som den hette hos Ou... eller Nasshu kinkou, som låter som Nat King Cole). Japner tycker också att jirenma är ett bra sätt att säga "dilemma".

Rörande Nash 均衡 fick jag med mig det viktigaste som vanligt: "...映画『A Beautiful Mind』を見るといいかも?", med andra ord (eller ja, med svenska ord): Kanske är bra att se filmen A Beautiful Mind? Det var ungefär vad jag fick med mig från Ous kurs också...A Beautiful Mind är en film att se.

Sen tog vi som sagt upp fångarnas dilemma under tiden jag kunde hänga med ganska bra eftersom det var en av de konkreta exempel som vi gått igenom mycket. Det var rätt kul och jag kunde fokusera mer på att rita (ja, inte skriva, rita) kanji än att lyssna på vad han sa.

Det andra exemplet som han tog upp idag handlade om två grisar. En stor och en liten gris! De hade mat på ena sidan och på andra sidan fanns en knapp. När de tryckte på knappen så öppnades dörren bakom vilken maten fanns och de kunde äta. Men de var ju tvugna att dela, men det ville ingen av dem. Så om lilla grisen tryckte på knappen hann han inte äta något eftersom stora grisen ätit upp allt innan han kom tillbaka, om den stora grisen å andra sidan tyckte på knappen så hann den lilla grisen äta upp mer än hälften innan stora grisen var tillbaka osv...hur skulle de göra?

Ou tog upp precis samma exempel! Det var till och med grisar i exemplet! Herre gud! Finns det inga orginella exempel inom ekonomin? Va? Va? Eller är det en asiatisk grej? Lagomt märkligt känns det i alla fall att sitta i Japan och få höra samma exempel som jag fick höra i C4 på LiU.

På gott och ont, det bevisar att ekonomer är fantasilösa men samtidigt blir det ju lättare för mig!

/Elin

Blåsta?

Jag fick ett boktips igår från Johan, Gustav Fridolins Blåsta. Nedskärningsåren som formade en generation som handlar om 80-talisterna i Sverige. Jag hade tänkt länka till den fina bokrecensionen som fanns i DN, men den sidan ville inte vara tillgänglig längre.

Enligt recensionen handlar boken om den syn som de äldre generationerna vill ha på oss 80-talister som en bortskämd och ovetande generation som haft det för bra för vårt eget bästa medan vi egentligen skulle vara offer för 90-talets nedskärningar inom skola och ungdomsaktiviteter. I början av 90-talet skulle 5 % av eleverna ha gått ut med ofullständiga betyg från grundskolan och i slutet var den siffran uppe i 25 % och det som chockade mig mest var att antalet förtidspensionerade under 30 hade ökat...för en annan, som knappt har hopp om att komma ut i arbetslivet innan jag är 30, känns det skrämmande och nästan omöjligt att det finns folk som blir förtidspensionerade innan de blivit 30.

Idag har jag suttit en stund och funderat på hur blåst jag personligen skulle ha blivit av svenska samhället. 1992 skulle den första nedskärningen på skolan ha kommit och det var ett år innan jag började skolan och det är väldigt svårt att jämföra en lägre standard när man kommer in på den punkten. Den enda egentliga nedgången jag reflekterat över inom skolan har varit skolmaten och jag kommer fortfarande ihåg fascinationen när vi upptäckte att såsen hade redning igen! Det var i trean på gymnasiet, så att säga "fortfarande" kanske får det att låta som för länge sedan. Intressant var det i alla fall, inte minst när vi tittade på ingredienslistan nästa dag och insåg att de hade slösat Crème Bonjour på oss! Ja, det var faktiskt så vi formulerade oss, de hade "slösat" ingredienser på oss.

Debatten om skolan har under hela min skoltid handlat om för lite lärarresurser och för stora elevgrupper. Då jag gått på ganska små skolor hela tiden har jag inte upplevt det sista som ett så stort problem även om vi hade lektioner i åk 6 utan lärare.

När folk berättar för en att man har saker att klaga på är det alltid lättare att hitta dem, om någon säger till oss att vi förtjänade bättre och att vi fråntogs många möjligheter så visst är det lättare att hitta små detaljer som visar på just detta. Ändå vet jag att jag klarat mig riktigt bra här i livet, vare sig förutsättningarna varit bra eller dåliga.

Jag känner mig inte så blåst på livets förutsättningar. Visserligen sa jag också 'Nej till allt' när det var frågan om EU-röstning, men jag bodde i Norrbotten och det var den allmänna inställningen och inget som hade med indragna ungdomsgårdar eller andra förändringar att göra.

Boken hade jag tänkt göra ett försök att läsa och sen kanske jag tittar in lite mer på det här ämnet senare.

/Elin

Edit: Nu fungerade artikeln.

Retro och totalt omöjligt

Så igår hade vi tänkt spela Starcraft! Kommer ni ihåg Starcraft? Jag gjorde det knappt innan jag blev påmind och på något sätt indragen i att planera ett LAN för att spela. Jag kände igen namnet som något Karl spelade någon gång för hundra år sedan (det visade sig vara 8-10 år sedan när jag kollade upp när det släpptes) och som jag brukade titta på när han spelade. Det var så jag spelade dataspel, jag satt bredvid Karl när han spelade. När jag tänker på det så var det nog så vi umgicks överhuvudtaget. Jag kom ihåg att man skickade ut små arbetare att gräva efter mineraler och hugga skog och sen byggde man arméer och så gick man och försökte döda varandra. Väldigt dataspel. Hur som helst så skulle vi spela och vi (jag) hade laddat hem spelet och skaffat cd-keys (Weston).

Problem nr 1:
Av någon anledning öppnades filerna med Nero istället med win-rar när jag skulle installera dem. Det var hemskt, hemskt förvirrande, men Weston kom fram till vari problemet låg och jag lyckades installera det nästan hela vägen.

Vi gick och åt middag och sen följde Weston med mig tillbaka till mitt rum för att göra klart installationen åt mig.

Problem nr 2:
Weston hade inte arbetat med Windows på fyra år, så han var inte alls bekant med Vista. Framförallt inte Vista på svenska och jag är väldigt, väldigt dålig på att översätta datatermer. Så när arrangemanget: "Han säger, jag gör" inte funkade eftersom jag inte hittade dit jag skulle så satte han sig vid datorn. Fast arrangemanget: "Han frågar, jag översätter" funkade inte heller jättebra, om än bättre.

Med lite god vilja gick det tillsist! Vi överlistade Vista!

...trodde vi...

Problem nr 3:
Ni vet hur datorer brukar vara snälla och ställa om skärmupplösningen själv när man vill spela gamla spel? Vista ville inte göra det, men, sa jag, det är inte så svårt för det vet jag hur man gör manuellt ändå.

Så jag tog över datorn och gick in på "Bildskärmsinställningar". Alltså...antal färger 256, 8 bitar, och upplösning 640 x 480.

Problem nr 4:
Vista går bara ner till 16 bitar och har en lägsta upplösning på 800 x 600.

Efter 45 minuters bråkande så erkände vi oss slagna. Det skulle inte bli något Starcraft på min dator ikväll. Fast skam den som ger sig! Andrea skulle inte vara med och spela och hon hade XP. Spelet hade, med stor framgång, installerats på ett tyskt Windows XP (av Weston) innan vi gick på middag så ett amerikanskt XP skulle inte vara några problem!

Innan vi kom så långt skulle Weston dock ta sig an ytterligare en utmaning: att installera det på den mandarinska versionen av XP. Det var inte frågan om att försöka översätta det till datatermer utan han och Maru försökte förklara för varandra på japanska vad de var ute efter och vad saker betydde.

Problem nr 5:
Halvvägs in i den inställningen (som gick mycket fortare än den på Vista) insåg vi att Westons dator och den tyska datorn inte kunde komma in i samma spel (spelnamn: Nishi, lösenord: Chiba, så orginella var vi (vårt campus ligger i Nishi-Chiba)) och med det dog all vår spellust. Det var bara för mycket jobb för alldeles för lite success.

Så vi spelade kort, drack öl och lekte "Jag har aldrig/Never have I ever/したことがない" fram till klockan 5 i morse.

/Elin

Fredag

Det är lustigt vad mycket man har tid att tänka på medan man sitter och har genomgång om värdesiffror på japanska. Måste säga att det känns ganska tragiskt att ha en till sån genomgång när det är tänkt att jag ska vara inne på mitt tredje år till att bli civilingenjör.

Idag fortsatte jag mitt tänkande kring japanska handstilar och konstaterade att även om alla har olika handstilar när de skriver på japanska så har alla otroligt lika handstilar när de skriver latinska bokstäver. Jag undrar så vad det beror på, för vi västerlänningar skriver inte våra kanji och kana likadant.

Sen hann jag med att bli lite smågrinig och funderade på om jag skulle säga att Ångström inte alls var tysk och att Å inte är en tysk bokstav, men mitt bristande självförtroende i japanska vann och jag nöjde mig med att jag visste att han var svensk.

Och på tal om svenskt! Jag höll på att köpa den här idag bara för att den fanns:



/Elin

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (Tellus version)

aka Wikipedia.org. Vad gjorde folk innan Wikipedia? Ärligt talat. Lidén sa nån gång att om världen skulle gå under så finns allt man behöver för återuppbygga det på Wikipedia (fast då blir ju det där faktumet att det finns mer om Hogwarts än Versailles som sagt läskigt).

Jag är just klar med min första kemiläxa på japanska och hade nog inte klarat det utan Wikipedia. Visst, den lämnar mycket att önska, mycket är vinklat och vissa saker är bara fel, men hur ska man annars få veta vad isotop heter på japanska? Eller neutron? Eller platinum, arsenik eller fosfor för den delen? (Hakkin, hiso och rin).

Framförallt är det svårt att hitta ord som 芳香族炭化水素 (ほうこうぞくたんかすいそ, Houkouzo-kutanka-suiso, eller aromatiska kolväten om ni så vill) med en vanlig ordbok. "Empirisk formel" är svårt även när man har wikipedia, för kanjit de använder i boken är tydligen inte de vanligaste man använder för detta. Bra.

Nå även om det mest var ordbokskunskap det här också så var det hemskt roligt att plugga något riktigt tillskillnad från all japanska som jag gör annars. Jag är verkligen inte gjord för att plugga språk så här länge.


Klicka gärna på bilden och kika på hur det ser ut. Jag har tur att många av grundämnena har katakana-namn (låneords-namn), inte minst eftersom de flesta kommer från "europeiskan" och inte från "amerikanskan" som sagt.

/Elin

Jag mailade till EU idag

Ja vad gör man inte för att slippa plugga?

Jag mailade till EU idag, eller till tre ledarmöter från Sverige som sitter i ITRE-gruppen. Jag börjar bli lite orolig att jag blir för involverad i saker jag inte riktigt vet något om.

Så vad mailade jag om? Jo jag gick in på TPB när jag kom hem från skolan. Varför är inte relevant för det blev ändå inte gjort. Där på förstasidan fanns en bild om telekompaketet som EU ska rösta om ikväll, europeisk tid. Lite läsande och några klick senare satt jag och skrev mail till de tre svenskar som kommer rösta ikväll.

Det roligaste med det här tycker jag är att de svarade! Två i alla fall. Eller ja, en, den andra svarade via sin sekreterare. Men jag fick svar! Från EU...läskigt.

Vad som är ännu läskigare är det faktum att jag inte riktigt vet vad det var jag bad om i mailen som jag skrev. Det känns lite som att skriva på kontrakt utan att läsa ordentligt (japp, det har jag också gjort) och jag tror att om jag ska fortsätta med det här så måste jag läsa på ordentligt och tänka efter en liten stund.

Men jag fick svar...från EU. Stora EU! Riktiga EU! Tror jag...Politik är läskigt. På många plan. Framförallt när man ser hur mycket det faktiskt påverkar folk. Såg ett blogginlägg där någon skrev att fildelning inte är lagligt bara för att hela svenska folket plötsligt tycker det, då undrar jag om det inte är så demokrati fungerar? Om majoriteten vill något så blir det så...eller?

...in '77 and '69 when revolution was in the air...är det här vår kamp? Synd att jag inte är närmare för att delta i den på riktigt, även om det funkar ganska bra från Japan också.

/Elin

TPPE24 på japanska

Igår hade jag massa andra saker jag hade tänkt skriva, men sen hörde jag Lisa sjunga på CoCo's och det blev med ens inte lika kul längre att berätta om enkomiföreläsningar.

Till min glädje har jag lyckats få med mig fler människor att läsa spelteori med mig den här terminen. Andrea och Maru som båda läser ekonomi på hemmaplan och Tofu som egentligen bara är meddragen av en japansk tjej som läser tyska. Hon kände förresten igen mig från den förra ekonomikursen jag läste, men jag kände inte igen henne...fast det är klart, jag står nog ut mer i en grupp japaner än vad hon gör.

Det var samma lokal som förra terminen och under hela den tiden var det aldrig mer än 20-30 människor där. Igår var det fullt. Överfullt till och med, så vi som kom i sista stunden (vi visste ju inte vart vi skulle) var så illa tvugna att stå efter kanterna. Det är hemskt svårt att skriva kanji när man står upp och håller i ett block...

Här kommer dock det riktigt intressanta med igårdagens föreläsning: det var inte helt tråkigt.

Jag tror det var en kombination av att jag läst kursen tidigare (fast på engelska hemma i Linköping med Ou Tang) och att den nu var på japanska. Min japanska hjälpte mig att förstå ekonomin och ekonomin hjälpte mig att förstå japanskan! Det var en av de där "minus" + "minus" = "pluss", för var och en för sig är de där ingredienserna bara jobbiga. Tänk att man måste göra saker mer komplicerade för att hålla mitt intresse uppe...

Sidenote: Att gå med i Piratpartiet kändes som en bra idé till en början, nu har jag dock insett att det får ungefär samma resultat som att adda Lasse Alfredsson på Facebook. Jag har fått sju mail på mindre än 24 h...men det är rätt kul, om än vinklad, läsning.

/Elin

När inget kunde överraska längre

Ja, jag trodde faktiskt att överraskningarna i Japan var över nu. Så dum jag är!

Vi har hittat en ny sysselsättning: sitta och spela taiwanesiska kortspel (eller ja, för stunden i alla fall) på en dygnet-runt öppen restaurang med drinkbar (läsk, kaffe, te, jucie osv osv). Med "vi" menar jag: jag, Andrea, Tofu och Maru.

Obegränsat med kaffe och te gör att toalettbesöken blir ganska många också och andra eller tredje gången jag gick hade jag nynnat på "I wish I was a punkrocker" sen...hemskt länge i alla fall och jag tänkte att jag verkligen borde byta skiva. Så medan jag satt på toa och funderade på sånt där märkliga saker som man bara gör i ensamheten i ett toabås (som ifall det är mycket kvar av ceratet jag köpte i Asakusa, vad Datakunskap A-boken hette på gymnasiet nu igen eller om jag borde köpa fler pennor) så börjar jag nynna med i musiken som spelas där inne.

Det går en stund, jag tar lite papper och funderar roat på det där med spolljud som man kan få på japanska toaletter och plötsligt inser jag vad jag sjunger: "jag tror att ödet ville, att det skulle bli så här".

När man inser såna saker inne på en toalett i Japan så stannar hela världen upp en stund innan man måste skynda sig tokmycket för att springa ut och berätta för amerikanskan, tysken och taiwanesen att sången som spelas nu är svensk! och på svenska!

Känslan efteråt var ungefär samma som när jag inte vet om jag har pratat engelska eller japanska med folk eller på vilket språk de har svarat....och nu är jag mest bara fascinerad och trött. Mejas It's all about money och BWO:s Lay your love on me har jag hört på diverse platser, samma med Darin, ABBA och Ace of Base...men alla deras låtar är på engelska, det här var första gången jag hörde en svensk sång på svenska (fast alltid lika kul och lika patriotisk blir man varje gång).

/Elin

(och det var Lisa Nilssons Vad du ser är vad du får för er som inte kände igen raden)

Stumble upon!

För att slippa plugga lite mer har jag installerat "stumble upon" till mitt Firefox! Gör det du med! Redan idag!

...och för att fortsätta det jag påbörjat tidigare, titta vad jag stumbled upon!

/Elin

Hurra för civil olydnad!

Läste idag på DN:s hemsida att All Tele ska göra som Bahnhof och inte spara sina kunders IP-adresser, vilket i sin tur betyder att de inte kan lämna ut dem om upprättsinnehavarna skulle be om det och snart kommer Ipred-lagen inte att ha så mycket kraft längre.

Läste tidigare på SvD:s hemsida att Piratpartiet i dagsläget är Sveriges femte största parti, sett till antalet medlemmar. Dagen efter spectrailens dom fick partiet 6000 fler medlemmar. Synd bara att de har lika mycket på sin agenda som Sjukhuspartiet hade när de först kom igång. Kul vore det dock om de kom in i EU-parlamentet, för jag har en känsla av att stämpeln som politikerna försöker tvätta bort (den att Sverige skulle vara en fristad för piratkoppiering) snarare skulle tatueras in om vi skickar Piratpertiet till Bryssel. Jag hoppas verkligen att den här domen har fått dem att skjuta sig själva i foten!

Jag är fortfarande road av hur mycket jag tycker om det här egentligen och hur starkt jag tycker om det. Fast jag förstår att det börjar bli lite tjatigt att läsa om det, framförallt eftersom jag är ytterst subjektiv i allt jag skriver. Ska sanningen fram blir jag bara arg när jag försöker ta in argument som säger att det här var en bra dom eller att fildeling är dåligt.

Inget ont som inte har något gott med sig dock, jag tror att ungdomar i större utsträckning kommer att inse vikten av politik i och med detta. Fram tills ungefär nu har det varit något som inte har berört oss och att politiken har varit sig ganska lik genom hela vår uppväxt (framförallt eftersom vi haft socialdemokratisk regering mellan 1994 - 2006). Jag vet inte om det kommer att hålla i sig när den här frågan har lagt sig, ganska säker på att jag kommer att tröttna på politik lika fort som intresset blossade upp...men antagligen kommer en hel del stanna kvar i politiken.

Det här är nog yttersta beviset på att det inte spelar så stor roll var i världen man lever och att livet är sig ganska vanligt och släntriant hur som helst, och att detta sedan länge slutade vara en reseblogg.

/Elin

P.s. Karl, Ida...övertala mamma och pappa att byta internetleverantör om det går att ha annat än Telia (eller vad vi nu har?) där uppe. D.s.

Fortfarande lite upprörd

Ja, jag är fortfarande lite upprörd över domen i TPB-spectrail, men jag ska släppa det snart. Jag lovar.

Igår efter att jag skrivit blogginlägget (som i sin tur kom till efter en tur till Tokyo som jag berättar om när min upprördhet lagt sig) tittade jag på svenska nyheterna, läste de flesta tidningsartiklar jag kunde hitta som var på svenska, hoppade runt i några forum, tittade på brittiska tv-sändingar, läste amerikanska tidningar och för att inte tala om all danska jag roade mig med att hacka mig igenom (det går mycket bättre att förstå danska om man läser den högt). Det är intressant hur stort pådrag det har fått i resten av världen...det har till och med fått Weston (killen från Alabama) att läsa på om Ipred-lagen ("the Aj Pi Ar I Di-law" som han kallar den). Han blev förresten riktigt orolig för mig efter att jag slängt ur mig "I'm never going home to Sweden ever again" på msn... jag tror jag måste informera honom om att jag har lätt för att överdriva...

Jag står fast vid att jag inte bryr mig huruvida den här domen blir upphävd eller inte (eller jo, jag bryr mig hemskt mycket, men jag kommer inte bli mer positivt inställd bara för att den skulle upphävas av hovrätten). Skadan är i mina ögon redan skedd.

Varför jag fortfarande sitter uppe? En enrom hoppspindel terroriserar mitt rum och jag är lite rädd för att gå och lägga mig, i kombination med att jag suttit och druckit espresso i tre timmar. Hemskt trevligt med restauranger som har öppet 24/7 och där man betalar 339 yen för hur mycket dricka man vill, hur länge man vill (alkoholfritt så klart).

Något som borde gör mig upprörd är dock att jag sett åtta avsnitt av femte säsongen Project Runway...det är knappt så jag vågar erkänna det faktiskt. Å andra sidan var det bara en av mina serier som kom ut den här veckan...och jag har köpt en japansk kemibok...

Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair

In '77 and '69 revolution was in the air
I was born too late, into a world that doesnt care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair

Visst är hon rätt söt?

/Elin

Nu lite långsammare

Den alternativa texten lyder:
We find you guilty of closing your torrents as soon as they finish.
Your sentence is unremovable Hungerian subtitles on everything. (xkcd.com)

Okej...

Av någon anledning är jag väldigt upprörd för att de fyra som stod åtalade i TPB-spectrail fick fängelse och böter på 30 miljoner SEK. Fängelsestraffet är nog det som upprör mest eftersom vi i Sverige faktiskt inte skickar folk till fängelse. Inte helt sant, jag vet, det är så svårt att ha fångar som rymmer från våra obevakade fängelser hela somrarna långa om man inte först stoppar dit dem...men över lag känns fängelsestraff inte som något som delas ut.

Jag har hört någon hävda, och själv fortsätter jag göra det samma, att om man mördar någon så kan man komma undan med vård och öppna anstalter, men ifall man lurar staten på så mycket som 10 kr så hamnar man i fängelse i lika många år. Visserligen är det inte skattebrott det är frågan om nu (men nåde den som lurar staten på skattepengar) men det känns liknande.

Så varför upprör det här mig så mycket?

Jag undrar om det är en generationsfråga, om jag tycker så här eftersom det är lätt och smidigt för mig och det är en teknik som jag stödjer och använder? Tycker jag att det här är ett dåligt domslut eftersom jag faktiskt blir delaktig i ett mycket allvarligare brott nu helt plötsligt? För det blir jag ju. I skrivandets stund laddar jag ner Anders & Måns, två skivor och nya James Bond filmen (alla torrent hittade på TPB förresten).

Jag undrar också om alla lagar och bestämmelser och regleringar över internet och internettrafik kommer att försvinna när vår generation tar över makten? Ifall lagar om fildelning kommer att kännas lika fel som att kvinnor inte fick rösta eller att homosexuella inte fick gifta sig (Jäj! för att i alla fall en bra lag är införd under denna mandatperiod)? Det går ju inte att komma ifrån att även om vi (80-talisterna) börjar bli stora nu och komma ut i "den riktiga världen" och få något att säga till om, så är det fortfarande inte vi som har bestämmanderätten.

Mina åsikter om fildelning i stort är att så fort något har visats på TV eller spelats på radio så är det allmän egendom. Så fort något har spelats upp så kan man ju rent teoretiskt sätt ha spelat in det på video (ursäkta, jag är lite gammalmodig mitt i allt) eller band (hoppsan...ännu äldre), så vad spelar det för roll om någon annan gör det åt mig och jag bara tar del av det lite senare eftersom jag inte hade tid att sitta och vakta vid TV:n/radion? Var jag står på filmer och spel vet jag inte riktigt ännu, så det lämnar jag osagt. Men har en film visats på TV så gäller samma sak som för TV-serier.

Jag bryr mig inte så mycket att den här domen antagligen inte kommer spela någon roll (mer än att det bara kommer att öka Piratpartiets inflytande samt svetsa samman "ungdomskulturen" bättre och ge ett bra samtalsämne), för mig känns det som ett otroligt nederlag för det svenska rättssystemet i vilket jag inte längre tror på. Eller ja, det är kanske det enda nederlag jag faktiskt kan säga att jag vet om...och det är väl egentligen mitt snarare än det svenska rättssystemet (för de bryr sig inte om vad jag tycker). Jag litade på att systemet tog någolunda bra beslut och hellre friade än fällde (vilket är minst lika störande många gånger, men som ändå är mer "svenskt")...och sen går de och kastar fyra människor i fängelse för att filmbolag klagar? Fyra människor som driver en server. Människor som ger folket det folket vill ha...jag vet inte, men politiker kanske borde testa det någon dag.

Politiker ogillar att Sverige betraktas som en fristad för pirtater, men som svensk ungdom i utlandet upplyser man med stolthet både amerikaner, tyskar och japaner om att TPB, det är faktiskt svenskar som står bakom den sidan! I dagsläget slår det faktiskt att säga "Sverige, landet som ABBA och Björn Borg kommer ifrån!"

(På tal om ABBA och Björn Borg! Maru visste inte vem Elvis var! Inte ens när vi visade bilder och sånger och filmer. Jag trodde alla kände till Elvis...)

Den äldre generationen borde förstå det: vi som ska ta över tycker det är bra med fildelning och vi är stolta över TPB. Det de håller på med nu kommer bara att fälla krokben för Sverige i framtiden tror jag...för det är människorna världen över som nu sitter och beklagar sig över det svenska rättssystemet som kommer bedriva politik med Sverige inom en snar framtid.

Som sagt, skiter i att domen redan är överklagad. Skadan är för mig redan gjord...men som det står på TPB:

Don't worry - we're from the internets. It's going to be alright. :-)

Jag tror det jag med...i slutändan. Men just nu känns det bra att vara i Japan.

/Elin

Edit: När "I wish I was a punkrocker" spelades som flitigast funderade jag mycket på det där och jag insåg att jag önskade faktiskt också att jag hade varit född lite tidigare, då det fanns något att engagera sig i och kämpa för...men nu har vi det ju så bra i Sverige att de enda studentkravaller vi har nu mer kräver overall och öl (kravall = krav (på over)all). Jag vet inte om jag ska tycka det är en bra sak att ungdomar i Sverige har fått något att kämpa för och enas under helt plötsligt, eller om jag bara måste beklaga det...Frihet på internet? Ja tack.

Bara som hastigast,

En övertro till Sverige och en undertro till rättsystemet har gjort mig upprörd! Jag trodde faktiskt inte att de hade stake nog att döma dem...och verkligen inte till fängelse!

Attans att jag ska ut så jag inte kan titta på presskonferensen!

/Elin

Attans!

När jag, för andra gången idag, lämnade campus hade jag världens idé och känsla för vad jag skulle skriva här. Nu, ett avsnitt Bones senare, kommer jag inte riktigt ihåg vad det var som var så fantastiskt att jag behövde skriva ner det och berätta om det.

Jag ska försöka ta mig fram till vad jag ville säga, men vi får se hur det går.

Det hade något att göra med att jag hade min första kemilektion för året. Lektion är fel ord, men föreläsning i alla fall. Detta resulterade i att jag köpte min hittills bästa souvenir i Japan: en kemibok på japanska!

Jag är inte helt säker på vad för typ av kemi det är vi kommer lära oss, men det känns inte allt för komplicerat ännu och jag tror att det är en kurs för folk som inte läser kemi i vanliga fall eftersom jag hittade den här under samma rubrik som sportkurserna och målarkuserna.

Under föreläsningens gång kom jag flera gånger att tänka på att jag som liten tyckte det verkade tråkigt med "kinesiska tecken" eftersom man inte kunde ha någon handstil då. Hrm. Det är lite samma naivitet som när jag trodde att rökning och hårlängd inte var ett fritt val utan något som var genetiskt förprogrammerat (även om genetik nog inte var mitt argument). Den här gången var det dock inte föreläsaren som hade dålig handstil utan det var mina egna kråkor som fick dessa tankar att snurra.

Min vana trogen att fokusera på fel saker under en föreläsning har lett till att det enda som jag uppfattade av allt som läraren sa var något i stil med att de japanska namnen på grundämnena kommer inte från Amerika utan från Europa, som exempelvis Tyskland. Det är därför det heter "natoriumu" och trots att det heter "sodium" på engelska. Tackar och bockar säger jag som också är europée!

Sen är det roligt när läraren säger: 英語の名前はカチオン　アニオンけど、日本語の名前はアニオン　カチオン。För alla som inte kan läsa det så ursäktar jag, men han ville säga att det engelska namnet på anjoner och katjoner är tvärt om gentemot de japanska namnen för dem. Tror jag. Så att en japansk katjon är egentligen en anjon. Jag förstår inte varför man skulle ha lust att förvirra världen (och mig!) så, men det är roligt att höra någon säga "Det engelska namnet är *japanska*".

Något annat som är kul med japansk kemi är att NaCl inte uttalas natriumklorid utan kloridnatrium, även fast det fortfarande skrivs NaCl. Jag undrar om det har något att göra med deras "Efternamn Förnamn"-form?

Nå, det var allt...hoppas det jag tänkt skriva kom med!

/Elin

Jag och Maru

Det här är Maru. Jag har inget bättre kort på honom, men där är han i alla fall. Han är en taiwanes som inte tycker om att bli kallad kines (ibland har jag svårt att förstå det, men ibland tänker jag på hur irriterad jag blir på folk som säger "norrlänning" hela tiden när jag försöker få den att kalla mig "norrbottning") och som efter det här året i Japan ska driva ett företag tillsammans med sin syster som importerar räkor från Japan och säljer dem i Taiwan. Han är lika gammal som jag och det gör att jag känner lite prestationsångest varje gång jag tänker på det.

Jag har lärt känna honom genom Andrea från Alabama, de är tillsammans även om de inte har ändrat status på facebook ännu...och kommer nog aldrig göra det heller. Under lovet som gått är han den ende jag har pratat japanska med, vilket i sig inte gör något eftersom hans japanska är riktigt bra (enligt japaner som vet sånt heh). Dock är samtalen vi har...tragiskt dåliga.

Oftast är det jag, Andrea och han som umgås och det är bara Andrea som kan prata med oss båda eftersom han engelska är lika dålig som min japanska. Jag vet inte vad han tycker om det när vi umgås vi tre, men jag har inget emot att sitta och inte förstå saker under långa perioder bara för att de pratar japanska med varandra. Jag påstår att jag förstår det mesta när de pratar med varandra (stora drag, missar små detaljer och måste ofta kontrollera att jag förstår vad som bestämts) och han säger samma sak om engelska.

De enda gångerna det är jobbigt att umgås bara vi tre än när Andrea av någon anledning går sin väg (toa, hämta ngt etc). För då sitter vi där, Maru och jag, och tittar på varandra (eller på de tallrikar och koppar som vi ofta har framför oss) utan att säga något alls. Såna där obekväma tystnader som man verkligen inte vill ha. Han ställer en fråga, jag svarar. Jag ställer en annan, han svarar...och alltid om såna banala saker som "Vart gick Andrea?" och "Var det gott?". I annat fall blir antingen frågan eller svaret för komplicerat.

Efter lovet har jag nu bestämt att jag ska prata mer japanska (och har faktiskt gjort så också, även om det knappt är märkbart) och samtidigt (och helt oberoende) har Maru bestämt att han ska prata mer engelska. Andrea tycker min beskrivning av vad som händer när hon går är hysteriskt rolig och kom idag med idén att jag och Maru ska ha konversationsträning med varandra. Eftersom vi båda påstår att vi förstår det mesta som sägs, men inte kan prata själv så tyckte hon att Maru pratar engelska och jag pratar japanska. Det fungerar...så där, men rätt kul är det!

För mig är det lättare att prata japanska med honom efter som han inte kan engelska och inte är native i japanska (ursäkta engelska, men en bra översättning till "to be native" i ett språk tack). Att ha mig som engelskalärare vet jag dock inte om det är en höjdare. Fast det är klart, tänker jag efter lite så kan jag faktiskt grammatiken...och enligt både Maru och Andrea är jag bättre på engelska än de andra utbytestudenterna. Så det så!

Elins hemläxa: att igen lära sig hur man kort negerar verd i dåtid. Hur kan jag inte komma ihåg sånt här? I morgon ska vi ut och dricka! Och då ska jag prata massa japanska och Maru ska prata massa engelska och Andrea och Tofu får skratta åt oss hur mycket de vill! Så det så!

/Elin

Just det, skolstart!

Jag har börjat skolan igen, det kanske förtjänar några ord.

Det är nästan absurt mycket folk på campus eftersom alla nya studenter står rakt upp och ner överallt, precis som alla Nollan i alla länder. Nya studenter har en viss aura av bortkommenhet, osäkerhet och vilja att dölja allt det för att istället vara självsäker och ha läget under kontroll. Ni vet, ni har alla varit där.

Det är rätt kul att titta på nya studener...

Nä, men det är trångt på campus, vi får ingen plats att sitta i matsalen och det där skjutel som de ställer upp där man kan köpa lärobäcker är så gott som tomt på böcker. Själv har jag en kurslista som inte är riktigt färidg än (hehe...) så jag har inte köpt så många böcker. Vi får se vilka böcker det blir att jag verkligen köper i slutändan ändå...menar...använder ju inte läroböckerna så mycket i Sverige ens och där förstår jag innehållet.

Klarade ju Buissnes Finace anyway ;)

Förresten! Har lagt Lars Winnerbäck på hyllan en stund för att istället titta och lyssna på fan-videos på youtube! Här har ni de bästa för stunden:

Disney guys are addicted to stress
Snape's High School will never end

Har försökt hitta bra med Criminal minds, CSI, Vänner och M*A*S*H också, men det är svårare. Finns många clip-videos av den sista och många klipp från de tre första (men "Friends" är ett dåligt namn på en serie man vill hitta saker på youtube med).

/Elin

Nytt helgnöje, på en måndag!

Egentligen är jag på dåligt humör för att jag inte får till schemat som jag vill här i Japanlandet, men jag hittade nyss mitt senaste nöje när det kommer till driva med japaner bara genom att inte vara japan. Det har jag så kul åt just nu att jag sitter och småfinnar hela tiden.

Alla kommer antagligen inte att finna det här lika kul som jag (men det gör ni ju aldrig), men människor som kan roas av detta är:

• Alla kvinnor över ~15 år
• Alla som jobbat i kassan på ett ställe som säljer hygienprodukter
• Möjligen också folk som bara varit i Japan en stund
  
• (ja pappa, du räknas till punkt nr 2)

Så, till historien:

Mina bindor tog slut i veckan (börjar inte alla bra historier så?) med en endaste till godo och varje gång (alla två) jag gått för att handla mat har jag glömt att köpa nya. Så idag gick jag dit enkom för att köpa bindor.

Det betydde att jag inte tog någon korg, hämtade bindorna (och en flaska te, för det börjar bli så varmt här nu) och gick till kassan. Ställde ner dem på disken och letade genom huvudet efter frasen "Det går bra så där..." mao: "Jag behöver ingen påse" (men det är svårare att säga).

Hittade frasen! Inte varje dag!

Det blir min tur, kvinnan i kassan, ~45 år, vänder sig mot mig, välkomnar mig och så fort hon ser att jag ska köpa bindor så tar hon dem, sätter ner dem i korgen hon framför sig och sedan böjer hon sig ner för att ta fram en liten papperspåse att sätta ner bindorna i. Detta för att bindor är en pinsam sak att köpa, tillsammans med rakblad, vissa balsam, bomullsrondeller (och diverse annat som vi inte fört lista på). Hennes enorma hastighet får mig att komma av mig med min fina fras, men kläcker ur mig den. Detta resulterar i det roligaste beteendet jag sett hos en japan på mycket länge:

Osäker och nervös bortom all mänsklig fantasi lägger hon tillbaka den hemliga påsen och frågar om det går bra så (vilket jag bekräftar att det gör), hon sträcker sig efter paketet med bindor för att lägga det i en annan påse och jag upprepar att det inte behövs heller, men hon är redan på väg att sätta i den i påsen (som inte är en vanlig påse utan en påse som de sätter in köttförpackningar i). Tappar nästan paketet och jag tar påsen med bindorna från henne. Sen sätter hon en liten klisterlapp på min teflaska och glömmer bort att säga priset!

Jag betalar, hon fnissar och frågar om det är bra så (eftersom jag betalar liten summa med stor sedel och inga växelmynt). Hon ber mig vänta, vet inte var hon ska titta, räknar mynten som kommer i växel väldigt noga (två gånger) innan hon ger mig dem och nästan slår huvudet i kassaapparaten när hon bugar och tackar.

Jag inser att det här gjorde sig otroligt dåligt i skriven form! Men det gör inget, för jag skrattar fortfarande åt det! Personlig, och framförallt kvinnlig, hygien är otroligt hych-hych i det här landet och jag kan verkligen inte förstå varför...Varje normalt fungerande kvinna har mens, vilket betyder att vi behöver bindor eller tamponger. Dessa odlas inte utan köps i affär. Jag tror aldrig jag har funnit det pinsamt att köpa bindor.

När jag tänker efter, which I usually do, inser jag att under min tid i kassan på Apoteket så stötte jag aldrig på en ung tjej som tyckte det var pinsamt att köpa kondomer men ett antal unga killar. Avdramatiseras alla produkter för oss tjejer eftersom vi köper pinsamma bindor och tamponger både nu och då?

Vad besviken jag blev på det här inlägget! Nå det spelar ingen roll! Nästa gång ska jag köpa bindor av en manlig kassör och gör samma sak haha!

/Elin

www.lunarstorm.se

Jag loggade in på Lunarstorm idag. Jag har haft två konton på Lunar, hur många har du haft? Fel förresten, jag har haft tre. Ett hemligt så att folk inte skulle veta hur mycket jag hängde på deras krypin. Det kan hända att det är Lunarstorm som gjort mig lite anti-facebook. Fast i själ och hjärta så gillar jag ju den begie-orangea siten. Det är ju trots allt nostalgi på hög nivå för oss som är födda på 80-talet.

Visste ni att jag träffade Elina på Lunarstorm? I en Tolkien-diskuss. Diskustråden tog slut och jag fortsatte att maila henne eftersom hon också bodde i Boden. Hon skulle också gå NV på Björknäs och några veckor innan skolan skulle börja skickade hon en klasslista på vilken båda våra namn stod...resten är histora som man säger.

Anledningen till att jag gick in på Lunar idag var att jag skulle leta lite i min dagbok där (även om den också heter blogg nu mer) för att se om jag också hade hemlängtan när jag flyttade hemifrån. För jag kommer inte ihåg någon. Jag hittade inga enorma spår efter det faktiskt, bara när Ida och jag fyllde år. Tror jag fick chockstarten den där första veckan och sen var allt bra.

Det slutade i alla fall med att jag bröjade spara ner hela dagboken. Har 108 sidor nu och har inte ens sparat ner ett helt år. Vad liten jag var när jag flyttade hemifrån...ytte-pytte liten. Hur kunde mina föräldrar släppa iväg mig helt själv så där?

En era är på väg ur tiden. Det var på Lunar de flesta av oss tog våra första steg in på internet, målade våra krypin och lärde oss läsa (och skriva) fjortissvenska. Det är Lunar som skilljer oss från internetinvandrarna.

Over and out!
/Elin

Glad Påsk!

Nä, det var väl inte så mycket mer jag tänkt säga. Jag målar inga ägg, jag letar inga ägg, jag har nästan ätit upp allt påskgodis som jag fått hemifrån...

Sakura har blommat ut, enligt termometern jag har på Vista är det 22 °C, Tomas Ledin har träffat rätt med "inte ett moln", jag har inge lust att göra något överhuvudtaget idag. Skolan börjar på måndag, det vill jag överhuvudtaget inte heller. Mest för att jag måste ta lite fler akademiska beslut innan dess.

Det vore nog inte en jättedum idé att välja en sportkurs för i år. Skulle vilja säga att det är en waste of time, men det är alla andra lätta kurser på den här skolan (egentligen alla kurser, men det kan jag ju inte säga).

Påskigaste jag kan tänka mig göra för stunden är att ladda hem Jesus Christ Superstar (eller Passion of the Christ) istället för att läsa om vampyrer yet again.

/Elin

Jag går och fiskar!

Inte riktigt, inte egentligen ;)

/Elin

fortsättning(skursen)

Nu har jag lugnat ner mig lite och jag har valt 5 st 6 hp kurser som jag hoppas att jag kommer att kunna ta. Sen vill jag gärna läsa ytterligare två kurser från trean, men det är lite problem för de finns av någon outgrundlig anledning inte i systemet.

Bäst vore det väl egentligen om jag kan hitta minst två kurser till som passar in i schema och som jag kan läsa för att kanske hinna ifatt lite. Det är märkligt var överkomligt det känns i dagsläget när jag vet att när jag sitter där och har 30+ hp att läsa så kommer jag duka under för den vanliga "det är för mycket att göra, bäst att inte göra något"-apatin.

Nu är nästa problem bara att hitta på ett smidigt schema för kurserna här i Japan och kanske få med sig en kurs eller två härifrån.

/Elin

"Bristen på valmöjlighet stressar eleverna!"

Nästa skolpolitiker som hävdar detta skulle jag med nöje klippa till! Jag har hävdat sen jag var tvungen att välja tyska eller franska i åk 6 att det är precis tvärt om. Varje gång jag tvingas ta ett akademiskt beslut föregås det av enorm vånda. Detta leder i sin tur till att jag sjukter allt på framtiden tills det inte finns någon tid kvar och då går jag på en magkänsla som inte alls är genomtänkt. Titta så bra det har gått än så länge?

Mamma berättade för ett tag sedan att det börjar komma nya undersökningar nu som säger att alla val som eleverna tvingas ta rörande sin utbildning är väldigt stressande för eleverna. Istället för att bli glad att de vuxna äntligen förstått detta blir jag arg för att de inte fattat detta tidigare! Tänk så många val jag hade kunnat slippa göra! Min skolgång känns emellanåt som en enda stor hippe-skola där alla ska få lära sig vad de själv vill lära sig och sen kan vi måla blommor på fönsterna och sitta i gräset och spela gitarr medan regnet droppar på taken och fåglarna berättar historier om enhörningar! (Va? Fick ni inte röka på i högstadiet?)

Det måste jag dock säga, att jag är glad att jag gick gymnasiet under socialdemokratiskt styre då allt och alla ska behandlas lika (för som det är nu kommer det bli fler läkare från överklassfamiljer eftersom franska kreditera högre än att vara snäll och gullig...aaaaah! My eyes!) så jag slapp ta ställning till borgarnas nya poängsystem där vissa poäng är värda mer än andra poäng. För den som inte har barn/småsyskon i systemet längre (eller ännu) kan jag ju berätta att tråkiga kurser (språk, matte osv) ska ge mer poäng än roliga kurser (baka kaka, klippa-klistra...och ljudteknik....) eftersom man vill att fler ska läsa tråkiga kurser på gymnasiet och därför bli bättre samhällsmedborgare som i sin tur kan ta över alla statliga bolag.

Politik på sarkastisk nivå är ganska kul faktiskt...Vad som inte är kul är när någon kommer på en bra idé som sedan perverteras till något dåligt. Det här med fler val till eleverna är en bra grej, det är bara det att nu låter man elever alldeles för tidigt ta för stort ansvar över sin utbildning. Barn är dumma! Barn vet inte vad de behöver lära sig! Jag vet detta, för jag är ett barn som inte vet vad jag ska lära mig och som trivs mycket bättre om någon bara säger vad jag behöver göra.

Nå, jag överlevde alla val på gymnasiet, blev lätt övertalad att välja till universitetet eftersom jag inte ville välja själv. Igen, det var för stressande att välja och då var det lättare om någon annan valde åt mig. Se hur bra det gick... Tack för det skolpsykologin!

Att jag sitter och skriver detta i Japan är det yttersta tecknet på min oförmåga att göra genomtänkta val. Varje gång jag står inför ett val är jag rädd att det jag väljer kommer hindra mig från att göra något annat längre fram. När det gäller valen tyska/franska, träslöjd/syslöjd är det en väldigt oproprtionell rädsla, för det vi gör på högstadiet spelar ändå ingen roll (alla som inte gått högstadiet ännu ska bortse från den meningen). Det är till och med samma med gymnasievalen, för tack vare komvux (som skulle försvinna sen jag började gymnasiet ungefär) kan vi alltid läsa om och läsa upp ifall vi valde fel.

Det blir dock alltid lite jobbigare att rätta till felaktiga val ju längre man kommer i sin utveckling. Om man dessutom tvingades lägga klart alla knopp-pussel när man var liten och inte fick sluta spela fotboll mitt i säsongen så lämnas man med en oförmåga att hoppa av och rätta till problem just när man upptäcker det. Istället fortsätter man på denna 5-åriga utbildning (som kommer vara 7-årig innan jag är klar), och funderar på om man ska plugga något annat NÄR MAN ÄR KLAR...och det är inte flickan i filmen som skrivit brevet...

Nu har jag några fjuttiga dagar på mig att lägga mitt schema för nästa termin. Inte nästa termin som i den nästa jag faktiskt ska läsa utan den nästa terminen som LADOK tror att jag ska läsa. Engligt Linköpings Universitets underbara datasystem är min nästa termin nr 7 och de bryr sig inte skit i att jag inte börjat nr 6 än.

Jag har skjutit detta på framtiden som vanligt eftersom jag inte vet hur och var jag ska börja. Jag vet inte vilka kurser jag kan läsa i Japan, jag vet inte vilka jag måste läsa när jag ska komma hem, jag har ju självklart inte tagit med mig något av materialet jag samlat på mig hemma (jag kollade upp saker ganska bra innan jag lämnade Linköping) och LiU-personal tvingas gå en kurs på 6 hp i hur man bäst undviker att svara på mail från studenter.

På frågan hur jag skulle göra eftersom jag inte visste vilka kurser jag kunde läsa här och vilka jag fick tillgodräkna mig fick jag svaret att jag skulle välja de kurser jag trodde jag skulle läsa nästa termin. Duh! Ni vet hur man säger att om man sätter 10 000 apor vid 10 000 datorer så skriver en av den en Shakespearepjäs? Jag tror LiU försöker bevisa detta. Fast jag ska inte klaga...jag fick ju faktiskt svar...och det är någonstans mellan att se Fuji och att se Tower bridge öppnas.

Jag har suttit hela morgonen (och när jag säger det vet ni ju att det betyder "tills jag stötte på problem, började läsa Fantomen (tack mamma :) ), se på Criminal Minds (se House Pernilla!), ringa och klaga hos Jessica och sedan skriva ett oproportionerligt blogginlägg") och försökt pussla i mitt schema för ht09. Första roliga som hände var att jag inte kan välja en enda kurs från åk 3 (vilket var en av frågorna jag fått felaktigt svar på från studievägledaren) via datasystemet. Vilket i sin tur lämnade mig med alldeles för många poäng som kunde fyllas med ekonomikurser som jag inte vet om jag behöver.

Efter att ha skrivit allt det här så inser jag till min förskräckelse vilken tur det var att jag fick välja mellan tyska och franska (och svengelska) på högstadiet och hur tacksam jag är att jag fick pröva på att schemapussla lite under gymnasiet. Vad arg jag blir! Hur som helst så ändrar det inte det faktum att det är hemskt psykiskt påfrestande för mig att ta beslut om sånt här. Nu är jag ju dock så pass vuxen ändå att jag inte kan förvänta mig att vuxna ska göra allt åt mig. Dock hade jag uppskattat lite bättre råd från de som ska veta...men de sitter ju och är upptagna med sina Shakespearepjäser...

/Elin

Om ditt och datt och Tabata.

Jag älskar att jag varit i Japan i ett halvår nu, att all information vi får för den här terminen är gammal skåpmat. Kanske älskar jag mest att jag är säker nog i Japan för att kunna uppleva våren i Japan och inte bara uppleva Japan. Låter det alls vettigt?

När jag kom var det fuktigt och varmt. Det var så fuktigt att detta fortfarande är mitt första stående intryck av landet. Sen kom hösten och den pissiga vintern då det faktiskt var svinkallt, även om det är svårt att tro. Det var inte kallt ute, men det var förbannat kallt inne. Det fanns knappt värme i hela landet. Nu kommer våren och med den den fuktiga värmen. Ännu är det inte farligt alls, men det är bara april ännu...

Värmen får mig att minnas de där första dagarna så mycket bättre. Dagarna då vi gick till Daiso hela tiden och köpte småsaker för att vi inte hade bättre för oss, dagarna då jag inte ville vara här, första dagen då jag satt nere i samlingsrummet och fyllde i alla paprena...eller som jag kallar det "skrev över min själ till Chiba university". Jag minns allting mycket bättre nu av någon anledning, men det spelar inte så stor roll. Jag är bara glad att jag inte är ny igen.

Eftersom jag inte är ny längre så ser jag inte Japan längre, jag ser våren och våren i Japan är underbar!

Inte för att sakura blommar utan för att japanerna blommar! Japanerna blommar och det är en fröjd att se! Samtidigt undrar jag om alla mina fördomar mot japaner eftersom jag uppenbarligen inte har trott att de kan ha ohämmat roligt överhuvudtaget. Nu medan sakura blommar så sitter japanerna ute i parkerna (eller de fem träden som står på gräsmattan utanför biblioteket på campus) och spelar musik, har picknick och dricker stora mängder sprit! De leker Ett, två, tre, ost, kastar baseball, jonglerar, sjunger...beter sig om riktigt människor ;P

Varje gång jag ser dem blir jag glad och varje gång jag ser dem saknar jag LiU och Campus Valla. Jag saknar soldäcket och inför-uk-aktiviteterna (inte minst "hitta molnet"). Jag saknar mikroköer och jeansjackor och colosseum-borden. Baljanmackorna och Baljankaffet. Klägg. Jag saknar känslan av att komma ut från en av salarna i T-korridoren och upptäcka att det är soligt ute.

Jag vet inte hur mycket ni läser Elinas blogg, men hon skrev för ett tag sen om att sakna Boden. Vi pratade lite på msn och hon undrade hur jag gjorde med saknade och jag visste inte. Nu vet jag varför, jag saknar nämligen inte Boden...jag saknar Linköping.

Det är en intressant insikt. Oscar sa en gång att han aldrig skulle komma att säga att han var från Linköping ifall han inte pratade med andra studenter från andra universitet. I ett halvårs tid har jag bara varit från Sverige. Ingen bryr sig ifall jag är från Boden eller Linköping, det går på ett ut för dem...och jag tror inte att jag är från Boden längre.

Jag är från Boden, jag kommer alltid vara från Boden. Det är där man känner hur stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, det är där man känner var gäddorna står, ja det är dit man kommer när man kommer hem...så klart. Fast nu för tiden är jag från Linköping också eller framförallt från Linköping faktiskt. Linköping känns som en konkret verklighet medan Boden känns som en fluffig drömvärld där allt är lekar och lycka och kaffe på Hanssons (och det är faktiskt två S Elina...jag har the sign to bevisa det med ;P ). Jag gillar den världen...jag hoppas att den alltid förblir sån.

...hm...det där var varken ditt, datt eller Tabata...det bare blev...

Jag fick tillbaka mina betyg idag. Hemskt kul med japanska betyg eftersom de är i kanji och inte i bokstäver eller siffror. Dock var de översatte på en höft och jag tycker jag har klarat mig ganska bra. Visserligen långt ifrån att faktiskt klara av den där internationella utbildningen, men jag har lite hopp om framtiden faktiskt (om nu LiU kunde svara på mina mail, vilket är att hoppas på för mycket) så att jag får svar på mina frågor om registrering för nästa år så vore saker ganska bra på den akademiska fronten.

Sist men inte minst måste jag berätta om Tabata.

Jag och Andrea gick på café idag, igen, efter att hon kommit hem från Taiwan igår (utan att ha sett Barbie-fabriken! Jag är chockad!). Vi hade fått rabattkuponger i brevlådan och hey, billigare kaffe är billigare kaffe även om det var...svagt (eller brittiskt kanske?).

På cafét hittade vi vår nya favoritjapan! Han var 16-17-ish och antagligen ganska ny på jobbet. Han hade oturen att komma till kassan när vi kom och alltså var han tvungen att visa oss till ett bord, sen fick han ögonkontakt med oss när vi ville beställa så han var tvungen att servera oss också. Till på köpet var han tvungen att ta betalt av oss och han kunde inte kassaapparaten (eftersom vi var jobbiga och ville ha rabatt).

Han var så söt och så nervös att vi fick fylla i hans japanska, vilket vi insåg sen antagligen inte gjorde det hela bättre (annars brukar de bli så glada när de slipper prata engelska). Vi ska gå tillbaka och fråga efter honom varje gång vi kommer dit ;) Se det är nakdelen med att ha hiragana på sina namnskyltar...hehe...

/Elin

Nedgångens baksida.

Yenkursen går äntligen nedåt (för man kan ju inte tro att det är den svenska kronan som går uppåt)! Eftersom jag fick mitt stipendium så klarade jag den värsta uppgången ganska bra och jag har sluppit ta ut när kursen legat på över 9 SEK för 100 JPY.

Idag hade jag mänsklig kontakt igen efter en halv veckas isolering eftersom vi idag hade provet som enligt utsago inte ska leda till något. Jag, som tycker det är vansinnigt svårt att välja rätt partiklar och småord i sammanhang där man inte riktigt förstår hela betydelsen (för att inte tala om att fylla i värdelösa lucktexter) tittade på sakuran utanför fönstret som har börjat snöa ner mot marken nu.

Sen åt vi lunch på skolan som vi gjort heeeela förra terminen och det kändes så mysigt att vara tillbaka i samma tråkiga banor igen och vädret var fint och alla var glada. Det bara var en sån där härlig känsla hos alla att vi inte ville sluta ha den! Vi vandrade omkring på Campus, som är finare än någonsin i sin sakura-skrud och träffade lite japaner som vi pratade lite japanska med (inte jag inte, men de andra) och så träffade vi Yoshino-sensei som tydligen varit i Linköping och träffat Hanna Andersson som jag borde veta vem det är. Undra om hon menade Helena Larsson?

...och det här var inte alls vad jag tänkt skriva om.

Så...

Efter allt det där och lite till så befann vi oss plötsligt på en factory outlet-mall i Kaihin Makuhari. Där hittade jag en Adidashandväska för bara 3700 yen! Den är ungefär lika stor som min gamla svarta som håller på att gå sönder lite. Så det var helt okej att köpa en så billig handväska tyckte jag...och yenen är ju faktiskt nere på under 8 nu om man frågar Jessica.

Vi kom fram till att vi borde skaffa oss en grill tillsammans och vi började planera de mest underbara grillfesterna som vi kommer att ha hela sommaren (ända ner till isen i ölhinkarna planerade vi). Så det enda som saknades var...just det...grillen (och isen och ölhinken...och ölen och köttet och...)! Vi tog oss till Inage Kaigan där vi trodde att det kunde finnas grillar på Jusco, men ordet "ba-bekyu kikai" (barbeque maskin) föll inte personalen i smaken och de sa att det hade de inte (eventuellt att de inte hade de än, vi glömde bort att lyssna).

Innan dess hade jag dock hunnit köpa en ugn. Ugn och ugn förresten...tänk er kärleksbarnet till en brödrost och en mikro, detta kärleksbarn har jag köpt. 1980 yen...jättebilligt egentligen och hemskt smidigt! Nu kan jag ju faktiskt värma mat! Äntligen, varför har jag inte gjort det här tidigare?

Idag var jag på riktigt bra shoppinghumör för första gången sen jag kom till Japan. Tyvärr hade jag lite fel folk med mig för att shoppa...men jag är hemskt nöjd ändå! Och nästa gång det är fint väder ska jag fara dit igen, all by myself tror jag, och då jäklar! Då kanske jag till och med kan få lite nya underkläder...nu när yenen är så låg ;)



Har jag sagt att jag inte har någon plats för varken riskokaren eller ugnen och att de står på mitt skrivbord?

/Elin

...and the winner is:

Twilight var tyvärr inte mer än just another teen movie som råkar ha vampyrer i sig. Vampyrer är ju dock alltid vampyrer...och vem vet...kanske kommer en uppföljare på Being human ändå.

/Elin

Terminstart

I morgon har vi ett nytt placeringstest i japanska. Hur dåliga våra resultat än är så kan vi inte flyttas ner eller bli kvar i samma klass som vi tog förra terminen. Det här är bara för att eventuellt flytta oss upp två steg, vilket vi inte behöver om vi inte vill (och jag vill inte). Alltså totalt och fruktansvärt onödigt men det är obligatoriskt om man vill läsa japanskakurser nästa termin.

Frågan kommer då om det är värt att ta japanskakurser nästa termin i alla fall? För att jag ska kunna tillgodoräkna mig i alla fall något från det här året (utom min nya, stora studieskuld) så måste jag ta äckligt många kurser den här terminen. Det vet jag inte om jag har lust och ork och vilja till, nej det gick ju så förtjusande dåligt förra terminen.

När det kommer till sånt här så blir jag lätt...inte apatisk men fruktansvärt orkeslös och vill att någon annan ska ta tag i det åt mig. Som nu att välja kurser inför fyran...hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet vilka kurser jag kommer läsa nu? Att välja kurser på måfå hemma på LiU känns värdelöst när jag inte börjat välja kurser på måfå här ännu. Sen vet jag ju inte ens om jag kommer få tillgodoräkna mig kurserna jag tar här heller.

Jag måste ju vara rent ut stag dålig på sånt här när ingen överhuvudtaget från tidigare år har uttryckt att det skulle vara ens nästan svårt att hitta kurser eller att klara dem. Absolut bästa vore nästan att inte välja några kurser till hösten utan läsa trean istället...men det vill jag ju inte!

Kanske ska gå och köpa frukost...börjar bli dags för det.

/Elin

CSI

Insåg att jag saknade CSI, så jag började titta på den serien igen. Inte Miami och New York, utan Las Vegas...som det ska vara. Lite road blir man av att ett uppehåll på ett halvår inte ens har gett mig 10 avsnitt jag inte sett. Kanske ska titta på andra och tredje säsongen också så att jag kan säga att jag faktiskt sett alla?

Nej usch...

Är rätt säker på att jag ska göra något i skolan på måndag? Placeringstest eller något...borde verkligen kolla upp den saken...Vill inte börja plugga igen, känns totalt värdelöst.

/Elin

Fuji. Japp, jag är i Japan.

Efter den där första gången då jag förvånat såg Fuji från tåget in mot Tokyo har jag sett det några gånger från tågstationen i Inage då vädret varit givmilt, en gång från Tokyo-tower och en annan gång från Tokyo metropolitan government building. Tydligen ska man ha tur om man ser berget (inte "Tower bridge öppnas"-tur, men ändå), så jag måste vara ganska tursam, ne?

Vi (jag, David och familjen Engman (räknar Johan och Mario dit)) for på en liten rundtur i Hakone när de var här. Det kändes som en bra utflykt för en familj orienterare tyckte jag. Lång resa, mycket tåg och buss, men det här var resultatet av resan i alla fall:


Sen tyckte Jessica hemskt bra om piratskeppet vi åkte också och det finns andra fina bilder jag kan visa, men jag avskyr som sagt verkligen att lägga in bilder i bloggen, så håll till godo. Ack vad jag önskar att jag haft en bättre kamera dock...utsikten var fantastisk (även om det luktade sjukligt mycket svavel just där jag tog den här bilden).

/Elin

Vampyrer

Började se en ny serie idag, en BBC serie som heter Being Human så om Ipred-lagen inte skrämmer er för mycket så tycker jag att ni ska ladda hem den (eller ja, ni kan ju säkert få tag på den på lagligt sätt också) för den verkar riktigt bra...även om min favoritkaraktär (vampyren) byts ut mellan piloten och avsnitt 1. Från att vara lite ranglig och gänglig så blir det ett muskelberg á la Hollywood, men det kanske inte förvånar någon? Suck...

Att se den fick mig att tänka på Twilight, vars reklam går starkt över Japan just nu. Det fick mig sedan osökt att tänka på samtalet jag hade med min lillasyster igår då hon pratade om just Twilight och hur det var en så bra vampyrfilm. Min första tanke (och jag tror det första jag sa också) då var:

"Har du sett en vampyrs bekännelse?" Svaret var nej, varpå storasyster suckar djupt och blir lite nostalgisk när hon säger: "Den är så bra...Brad Pitt och Tom Cruise är vampyrerna och.."

Sen stannar jag upp och tänker "Å Herre Gud! Sa jag just det där?" Båda de männen har faktiskt passerat sitt bäst-före-datum och med ens kände jag mig jättegammal. Inte för att jag tycker att En vampyrs bekännelse är en bra film utan för att mina vampyrer inte kan spela de rollerna längre. Nej nu är det Robert Pattinson som står för det (eller Cedric Diggory i HP GoF för mig).

Bara för det (och för att Ipred inte kommer åt mig det minsta här i östanlandet) ska jag ta och titta på båda filmerna nu innan skolan börjar igen och se om mina vampyrer fortfarande håller måttet...

Måste ju säga att "mina" vampyrer ser lite resignerade när det kommer till denne nye vampyr, fast sen är de ju några hundra år äldre också och kan nog trycka till den här ynglingen som knappt har 100 år på nacken...men av bilden att döma verkar Edward läskigare än Lestat och Louis... Å andra sidan är scientologer rätt läskiga om jag får säga vad jag tycker.

/Elin

Sakura, 桜

Det är inte så mycket att säga (mer än att jag verkligen, verkligen, verkligen avskyr att lägga in bilder i den här bloggen). Sakura, eller körsbärsblomning, är något hemskt viktigt för japanerna. Riktigt hur festligt det är att se körsbärsträden blomma måste man nog vara japan för att riktigt förstå sig på, men sen måste man nog också vara svensk för att se varför det skulle vara kul att dansa kring en majad stång en gång per år också.

Rasmus värdfamiljspappa berättade för honom att sakura är hemskt viktigt i Japan för förr i tiden hade de kalla vintrar och många dog (underförstått då att våren kommer tillsammans med sakura). Jag berättade detta för mitt resesällskap och fick det muttrande svaret (jag tror det var av Johan) att om de bara lärde sig att isolera sina jäkla hus så skulle de inte ha behövt dö. Sant, sant.

Nå som sagt, inte mycket att säga, jag har sysslat med 花見 ("hanami" = titta på sakura) i tre av Tokyos större parker och här är resultatet:

Kejsarpalatset:

Bara en bild, och den fick bara komma med för att jag gillade lite kvistar i förgrunden och lite palats i bakgrunden.

Shinjuku gyoen:



Över: Jessicas bror med flickvän
Under: Jessicas föräldrar





Ueon park:

Här behövs förklaring känner jag. Under basåret kom en kille som varit i Japan och pratade lite med oss, visade bilder osv. Han sa att han som västerlänning haft en väldigt romantiserad bild av sakura och hur man kunde sitte på en filt under träden och bara mysa lite. I de två tidigare parkerna säger jag att det nog hade varit möjligt, även om jag inte såg någon som hade egen picknick (ett antal som hade filtar dock). När vi kom till Ueno park däremot...ojoj...






Det luktade gammal fylla ungefär, tja, överallt och de blåa presseningarna verkade vara up-for-grabs för vem som ville. Det sov människor överallt och vaktade platserna och de här bordkonstruktionerna var riktigt vanliga. Det var helt galet! Överallt dracks det och pratades och åts det! Det var som Valborg i Ekonomikum (även om jag hört att det är slut med det nu mer) med enda skillnaden att det inte bara var studenter utan det var alla ålderskategorier och samhällsklasser. Jag är helt fascinerad och sånt här gör mig så lyckig av anledingar som jag inte riktigt förstår. Det var här man såg att det var viktigt! Det var en folkfest, även om det var svinkallt! Mer sakura åt det japanska folket!!

Sen kom jag hem och när jag svängde in genom metallgrindarna så såg jag den finaste sakuran av alla. Den ser inte så mycket ut för världen, men den är bara våran och på sätt och vis så passade det in med bara några få blommor bland alla cyklar och herrelösa kattar. För att inte tala om hur mycket finare våra betongblock till hus blev...

/Elin

Inage igen

Det kändes skönt att sätta sig på 総武線快速 idag (inte minst för att tåget jag tagit från Asakusa var hemskt trångt på folk och mitt kära lilla rapid-tåg mot Chiba var så gott som tomt) och veta att jag skulle vara hemma om en halvtimme så där.

Nu har jag tvättat, duschat och håller på att koka vatten och ladda ner serier. Jag har till och med betalat räkningar och packat upp (det senare var inte så svårt eftersom nästan allt gick direkt i tvätten). Resten av dagen hade jag tänkt tillbringa här framför datorn, antagligen kommer jag skriva lite mer här, titta på de där serierna och bara vara för mig själv en stund. Det blir "nuddeljävlar" till lunch idag som familjen Jessica gillade att uttrycka det.

Det var överraskande att komma hem och upptäcka att jag fått nya gardiner. Roligt och hemskt uppskattat. Jag är så glad att jag knappt ens ser alla riskorn som ligger kvar på golvet efter mitt "misslyckade" riskok när Jessica och Johan bodde här.

På en stund ska jag titta igenom alla kort jag har med mig hem från Tokyo den här gången och då kommer jag nog tillägga lite här som sagt, men än så länge känns det som att sightseeing i Tokyo är ganska klart för min del. Sen måste jag slå mig själv lite för att jag än en gång hade glömt bort hur fascinerande Tokyo och Japan är när man just kommit hit. Man aklimatiseras fruktansvärt fort verkar det som.

Ett sista tack till familjen Jessica som lät mig vara med den här veckan och inte minst för all mat jag fick. Tack och hoppas att ni har det bra i Sapporo!

/Elin