Idag fyller min lillasyster år. Hon blir myndig, lilla skitungen...men bredvid presenten från mig och Karl ser hon fortfarande ganska liten ut.
Jag har funderat på det här i några dagar nu, försökt förbereda mig mentalt för att hon faktiskt blir stor nu, och undrar om hennes myndighetsdag är störst för henne eller för oss andra. Jag kommer knappt ihåg hur det kändes att fylla 18 år, det var så länge sen nu. Enligt mina foton var det här min 18-årsfest:
Massor med mysiga vänner i mormors lägenhet...
...men det är inte så här jag hade tänkt att min lillasyster skulle fira.
Jag var sist av mina vänner att fylla 18 och vi misslyckades med att komma ut den här kvällen för på lördagar var man tvungen att vara 20 på min tid. Så då spelade det ingen roll what so ever att man just fyllt 18. Antiklimax.
Så vad vill jag att min lillasyster ska göra första helgen hon är 18? Tur att det här är hon:
och att det är innebandy inplanerat hela helgen. Lagfest med fotbollen eller inte...
Jag har inga minnen av mitt liv utan Karl, jag är inte medveten om att jag fått en lillebror, jag har alltid haft en lillebror. Jag kommer inte ihåg hur det var att inte ha en lillasyster, men jag kommer tydligt ihåg hur det var att FÅ en lillasyster. Sen kommer jag inte ihåg så mycket om hur det var att ha en lillasyster den där första tiden: jag kommer ihåg vad vi åt kvällen hon kom hem (köttfärssås och spagetti), jag kommer ihåg första gången jag gick in i rummet på sjukhuset där mamma och Ida fanns (mamma stod bredvid Idas lilla säng och hon hade sjukhusnattlinne på sig), jag kommer ihåg att vi gick ner och åt Daimglass när vi hälsade på, jag kommer ihåg att mamma påstod sig vara avundsjuk för att hon inte fick vara ute och leka i snön som fallit under natten (men det tror jag inte på nu i efterhand), jag kommer ihåg hur rädd jag var att röra vid Idas huvud för jag var rädd att det skulle gå sönder.
Sen kommer jag ihåg att hon var omöjlig att bära (när hon var så pass stor att hon kunde gå) eftersom hon alltid slängde upp armarna och försökte "falla ur" mitt grepp. Jag kommer ihåg att jag var rädda att hon skulle äta svampen som växte ute på gräsmattan på hösten och jag störde mig fruktansvärt mycket när hon var i fasen att hon var tvungen att börja om att se alla filmer om man pausade (om den fick gå hela under middagen var det inga som helst problem att komma tillbaka sen, skit samma att hon missat 30 minuter). Jag kommer ihåg när vi var ute och åt första gången, på Romeo, och hon kastade spagetti över hela golvet.
Efter det verkar jag ha ett stort glapp och innan jag vet ordet av stjäl hon mina tröjor och klagar på att jag töjer ut hennes och sen innan någon varnar mig så är det hon som töjer ut mina! För att inte tala om att hon helt plötsligt släpptes iväg till PdoL! Den lilla skitungen som jag knappt tyckte skulle ha bikini skulle på PdoL...om mamma och pappa bara visste vad som händer på PdoL...då hade hon aldrig fått fara. Å andra sidan hade jag inte heller fått.
Hon är min lilla ögonsten. Det låter jätteklyschigt, men jag är ärligt talat så stolt över henne, allt hon gör, allt hon inte gör, allt hon tror jag inte vet att hon gör, allt hon kan, allt jag retar henne för...Hon är så perfekt att jag knappt tror det är möjligt. Till och med hennes fel hjälper till att göra henne perfekt. Jag hoppas att jag i alla fall kan ta åt mig lite av hennes perfekthet, men det mesta är bara hon...och Karl när det kommer till skor.
Första tiden jag bodde i Linköping var det jobbigaste att vara från Ida. Jag vet inte varför och ärligt talat har det alltid känts lite märkligt men så är det. Första gången jag for hem så var Ida iväg på innebandy och jag for till Träffis för att hämta henne när de kom hem med bussen. När jag såg henne började jag gråta och jag hoppas att ingen märkte det.
Hon är bäst...och nu är hon 18 år. Idag har hon provat studentmössa. Det är så märkligt. Jag minns så väl hur det var att gå i trean på gymnasiet och vara on the top of the world. Jag sitter och funderar på hur det var att sätta sig i bilen med Mona för att ha körlektion, hur vuxen jag tyckte att jag var och hur liten jag nu i efterhand vet att jag var.
Jag hoppas att Ida känner sig stor. Det ska hon göra, även om jag egentligen inte ville det. Fast från dagen jag började gymnasiet har mitt liv nästan konstant blivit bättre och det önskar jag Ida också. Varje liten bit av det. Allt det roliga. Allt det underbara och allt det lärorika (läs: tråkiga).
Jag älskar dig Ida.
/Elin
