Konsten att vara värdinna.

För mig är det där med att inte göra något speciellt under dagarna inga problem. Trots allt ska jag vara här länge till och tänker att visst, det löser sig. En vacker dag får jag nog se både det ena och det andra (även om jag vet att jag kommer komma från Japan utan att ha turistat så värst mycket).

Dock har jag ju folk här som inte kommer vara här länge än en vecka till och det känns som att slösa på deras tid och pengar att bara sitta och stirra på varandra på caféer och restauranger. Jag hade inte gjort någon som helst research innan folk kom, jag hade inte ens utforskat Chiba ordentligt...mest för att det inte intresserade mig. Så hur skulle jag då veta vad som intresserar andra?

Vi har försökt fylla dagarna, men det blir ganska mycket strövande i alla fall. Kyoto hade varit hemskt kul, men det blev så fasligt dyrt. Istället blir det att stanna kvar omkring Chiba och Tokyo...vilket en dag ledde oss ut på vischan och till ett stängt museeum...för det är också en grej...hemskt mycket är stängt nu över nyår.

Vi hade behövt mer planer...

/Elin

Försmak på nyårsafton!

Igår åkte familjen Essner ut och åkte tåg. Fram och tillbaka överallt och till platser långt, långt bort i obygden...men det står det om på andra ställen....så det får ni läsa om där :P Allt slutade dock relativt bra och det hände sig att jag besökte Japans nationalhistoriska museum igen. Detta ledde i sin tur till att jag hittade två kanji-ord plus en term att slå upp på wikipedia idag. Så nu har jag läst om japanska minoritetsbefolkningar och inbördeskrig.

På kvällen lämnade jag dock familjen på hotellet för att gå på något som nu i efterhand bara kan ses som en generalrepetiton för nyårsafton. Carrl är i Japan för stunden så han och Nozomi drog ihop ett gäng (som visade sig egentligen bara bestå av LiU-studenter) för nomihoudai på Aqua. Det var tokkul att träffa alla igen och antagligen kommer jag inte riktigt ihåg allt dumt jag gjorde och sa...men vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Vi chockade japanerna med att sjunga sittningsvisor och jag fick höra att här och var i världen finns det folk som tror att vi i Sverige säger "för fan" och andra intersanta saker när vi skålar med varandra. Kanske borde ha fabrikerat mer till min Sverigepresentation?

Sen när man börjar beställa in kanna på kanna efter öl så är det inte så kontsigt att man missar sista tåget tillbaka til Tokyo. Så ett gäng Tokyobor underade vad man gör i Nishi-Chiba när man missat sista tåget. Jag påstod att man for till Inage, så det gjorde vi. Att ha Tokyobor i Chiba är ungefär lika ovanligt som att ha Lulebor i Boden, men jag kan inte säga att jag egentligen klandrar någon av dem. I Inage finns det två ställen öppna vid tiden för tågens uppehåll: en karaokebar och tydligen ett manga-café som jag aldrig hört talas om. För de flesta av oss blev det en oinspirerad omgång karaoke som jag övergav vid halv 3 tiden för att jag skulle upp och fira mamma idag.

Det blev med andra ord ganska platt fall på slutet, men samma sak där, vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Jag är bara glad att ha fått träffa alla och ha fest på svenska. Carrl frågade mig hur jag trivdes i Japan för tydligen framstår det som att jag inte trivs så bra när folk läser den här bloggen. Man ska inte ta allt jag skriver här så seriöst, men det ligger helt klart något i det. Inte så att jag vantrivs, men något innebär det väl när de roligaste tillfällena jag har haft i Japan är (utan inbördes ordning :P) när jag var i Sapporo hos Jessica och Johan, när jag firade min födelsedag med Jonas och David och så igårkväll...

Nu laddar jag om för nyårsafton och då är det jag som måste ta första tåget hem ;)

/Elin

P.s. Gästlistan var i utgångsläget:
Jag
Nozomi
Carrl
Anders
Jonas
David
Cedric
Peter
Johan (Peters kompis) D.s.

Mångkulturell jul, på fler än ett vis.

Då var det tid att berätta vad vi har gjort under julen!

För ett antal veckor sedan fick jag frågan av Carrl (Linköpingsstudenten som var här förra året) om jag hade planerat något speciellt till jul när min familj skulle komma. Jag svarade att det nog skulle lösa sig på plats, men han gav mig tipset om något som jag egentligen bara kan likna vid en spa-anläggning. Platsen hette 湯巡り万華郷 (yumegurimangekyo) och var, som man säger, allt som broschyren lovade och lite till. Kanske kan det bero på att jag inte förstod att läsa något...men bilder säger mer än tusen ord, så klicka på länken och gå in och titta på alla underbara bilder!

Eftersom 温泉 (onsen) inte finns med i namnet platsen misstänker jag att det inte är en äkta onsen utan en som är uppvärmd artificiellt...men really, vem bryr sig när det var som att kliva in en låtsasvärld där allt var vackert och harmoniskt och luktade underbart?

Det fanns en del där man var skild åt tjejer och killar där alla gick omkring nakna och (förutom några yngre japanskor som gick med en liten handduk över magen) ogenerat mellan de olika baden (flickorna Essner tyckte det rosa som luktade parfym var trevligast). Sen fanns det en del som var gemensamt och där man hade badkläder på sig. Det var hemskt trevligt båda delarna.

Sen, när vi badat och duschat oss hungriga så tog vi på oss varsin yukata och trampade ut från omklädningsrummen och till den lilla restaurangby som fanns där. Vi åt ramen till jullunch...vilket på sätt och vis inte alls är likt dopp-i-grytan och satt sedan och bara existerade medan vi lyssnade på musiken som spelades.
Efter ytterligare några heta bad och långa duschar så var vi rena och härligt trötta. Om dagen hade slutat redan där hade det varit fullt nog...men nu visade det ju sig att det här stället befann sig i samma stadsdel som Tokyo Disney land (eller som de säger här Tokyo Disuni- Rando).


Visserligen hade vi sagt redan tidigt att eftersom vi varit på Euro Disney i Paris så behövde vi inte gå på det i Tokyo, men when in Rome som man säger och efter kl 18 var det ju billigare, så vi tog oss dit.

Det var att gå från klarhet till klarhet, från en av de mest harmoniska platser jag upplevt till en av de mest hektiska. Från japansk balans till amerikanskt kaos...men det var jul. Överallt var det jul. Lampor, lampor, lampor...Vi såg paraden som påstods ha över 1 miljon lampor i sig och det kan mycket väl vara sant. Visserligen missade vi Kalle Anka på TV hemma...men vi hade ett helt Disneyland att trösta oss med...tror inte ens mamma såg det som någon jätteförlust att vi missade det.

Trött och nöjd hoppade jag av tåget i Inage medan resten av familjen fortsatte till Chiba. På vägen hem träffade jag några utbytesstudenter som bjöd med mig till ett litet studentrum där de skulle äta upp resterna av jullunchen de lagat. Det var tyskar och amerikaner och självklart tyskarnas idé att fira julen på julafton (vilket är det enda rätta), medan amerikanarna var i full färd med att planera allt det skulle göra på "the real Christmas".

Halv 2 kom jag i säng efter att ha försökt ringa till folk i Sverige...bara Pilli som svarade, men det är dumt att ringa folk på julafton. Det är det man har sms till!

Idag började med att jag hittade en present från tomten utanför min dörr, även om jag glömt att ställa ut kakor som amerikanarna påmint mig om och den slutade med att jag gick ut på julmiddag tillsammans med två andra amerikaner (och Peter och hans kompis och en finne) eftersom "it's Christmas, the more the merrier! And you don't want to be alone on Christmas!"

Utan tvekan så har det här varit en jul som inte liknat någon annan. Det är en jul som jag aldrig kommer att glömma och tack vare alla jag träffat här så har julen blivit längre och överraskningarna många...och jag som trott att det skulle bli japansk kultur jag lärde mig här...

/Elin

Effekter som man knappast anar...

...ändå tror jag inte att familjen Essner kommer att glömma bort sin jul i Japan.

Vi är en ganska traditionsbunden släkt när det kommer till julen. Så länge jag kan minnas har mina julaftnar sett likadana ut. De enda förändringarna har varit påtvingade av dödsfall (det är faktiskt sant) men då har vi hittat lösningar så att allt ska vara sig så snarlikt som möjligt.

Så här skrev jag i min dagbok julafton 2007:
"Egentligen är det dumt att skriva dagbok på julafton då julafton alltid är sig lik."

Visste jag ens att jag skulle fira min nästa jul i Japan kan undras? Enligt det jag ändå skrev i dagboken den dagen så visar det sig att julen 2007 faktiskt var precis som alla andra jular. Det enda som var som vanligt i år var väl att...vi öppnade Bamsekalendern!

Vad gjorde vi då?

Ni har två alternativ...antingen läser ni i de andras bloggar eller så väntar ni till i morgon. För även om man i Sverige är någonstans mellan Kalle Anka och Tomten så är klockan 2 här i Japan och jag har just kommit hem från ett litet studentrum där kvällen avslutades med ett gäng utbytesstudenter som hade kvar mat från jullunchen.

Här är dock en sneak peak...


God Jul på er alla...

/Elin

Äh...vad då live? Jag har Wikipedia.

Det blev påpekat för mig att jag inte hade bloggat på några dagar nu, men jag tycker inte att det är lika viktigt nu när det finns fyra andra människor som berättar vad som händer i mitt liv. Det finns ju en begränsning på hur många sätt man kan skriva något. Därför lämnar jag också dagsskildringarna av vårat äventyr till dem.

Idag fyller Japans kejsare 76 år. Det betydde att allmänheten blev insläppta på palatsgården för att de skulle få chansen att hylla och gratulera kejsaren på födelsedagen. Detta är lite som en solförmörkelse: händer inte så ofta och bör tas tillvara på. Visserligen är kejsarens födelsedag lite mer vanligt förekommande än solförmörkelser, men ändå.

Framförallt är födelsedagar väldigt schemalagda och lätta att planera in i kalendern, vilket gör att många japaner tar sig in till palatset för att uppvakta sin kejsare. Detta underlättas ännu mer genom att den 23 december är en allmän helgdag.

Handen på hjärtat så gick vi dit mer för trädgården än för att titta på kejsaren, men någon stack en japansk flagga (modell: MAX-hamburgerflagga) i handen på oss och sedan blev vi vallade i horden av människor genom två säkerhetskontroller innan vi så stod utanför balkongen som jag, pinsamt nog, kände igen från Wikipedia!

Ingen kejsare där, bara massa, massa, massa folk och vi anslöt oss till skaran utan att egentligen ha något tålamod till att vänta på kejsar Akihito...även om han är den enda levande kejsaren i världen! Men vi stod där och två minuter senare var det omöjligt att flytta sig alls.

Japner, japaner, överallt japaner... men det gjorde inget, för vi var huvudet längre än alla.

Vi hade tur, efter ca 30 minuter (vilka jag ägnade mesta tiden åt att fundera på om högtalarna annonserade att vi skulle ta bilder på kejsaren eller om vi inte fick ta bilder på kejsaren) öppnades dörrarna på balkongen och tusenstals japanska flaggor åkte upp i luften medan lika många japaner hurrade...så egentligen spelade det ingen roll att jag var lång, flaggorna var ivägen ändå.

Där stod han då, en liten, liten man som bär fromdom så mäktiga titeln "kejsare" (även om kejsarna i Japan inte haft så mycket att säga till om någonsin) och med en ljus mansröst började han tala till sitt folk bakom det skottsäkra glaset. Han pratade om vi inte skulle oroa oss för framtiden och att han var glad att vi kommit för att grattulera honom på födesdagen. Han lät jättesnäll.

Fler än jag som sett den här bilden förr?
...eller nej, det är ju bara jag som googlar det japanska kejsarhuset...

...det här är annars också en bild som jag lika gärna kunnat ta från internet
f.h. Kronprinsessan Masako, Kronprins Naruhito, Kejsar Akihito, Kejsarinnan Michiko, Prins Akishino, Prinsessan Kiko

Sen, om vi vill, kan vi leka lite med namnen på prinsarna och se om de verkligen heter så där (vilket de inte gör...) men varför skulle vi det?

Intressant är dock att prinsessan Kiko födde en son för två år sedan som (efter dessa två prinsar) är tredje i tur på tornen. Han var också den första pojke som fötts i kejsarfamiljen på 41 år. Det var hemskt bra timing av dem...det var nära att bli kvinnlig tronföljd...

/Elin

Där och där och där och där...

Efter att ha varit här i snart tre månader har jag glömt bort hur överväldigande Japan kan vara under de första dagarna man är här. Jag ser inte ens hälften av sakerna som resten av min familj pekar på och förundras över. Vissa saker har jag visserligen aldrig funderat över eller fascinerats över...att alla bilar är tokrena eller att de har "parkeringslås" är två av dessa saker. Man acklimatiseras väldigt fort (för att använda ett komplicerat ord) och hälften av allt som jag tyckt varit konstigt är inte det längre.

Idag har vi drivit runt i Inage (platsen där jag bor), Nishi-Chiba (platsen där universitetet är) och så i Chiba. Jag visade Plumeria där jag tillbringar många timmar och spenderar mycket pengar och de verkade tycka att det var ganska kul att tjejen i kassan kom ut och pratade med oss eftersom jag är stammis där ;) Jag tyckte faktiskt också att det var hemskt kul...älskar det stället. Vi får helt klart gå och äta där någon dag till veckan.

Vi åt lunch på det stället där vi utbytesstudenter åt våra första tre, sjutton middagar och sen ägnade vi lite tid åt att springa runt och leta ett middagsställe. Jag är ju trots allt inte så van vid Chiba...för jag har till vardags ingen anledning att vara där. Om jag inte går på Yodobashi Kamera såklart...

Jag tog med mig min trötta och jetleggade familj dit igår bara för att låta deras huvud sprängas av intryck, snäll som jag är. Idag gick vi tillbaka och köpte en plattång till Karl eftersom Idas plattång som han tagit med sig inte verkar fungera på 100 V. Jag tyckte det var hemskt kul att det första de köpte i Japan var på Yodobashi eftersom det är stället som de flesta av oss gjorde vårt första inköp i Japan (ja efter allt livsnödvändigt som kudde och täcke osv osv).

Karl lägger förresten upp apmånga bilder idag, så gå gärna och kika i hans blogg så kan ni se allt som det har pekats på idag.

Själv lägger jag bara in den här bilden:
Det här är tårtan som Mitt-i-Floden fick för sig att baka till familjen Essner när hon hörde att de skulle komma. Japaner är så söta och lustiga. Jag gav henne ett ljus från LjusBoden som tack. Tåran var lika mäktig som den ser ut...bara choklad, rakt igenom.

...och nej...Karl har inte provat knapparna på toaletten ännu...

Dagens citat:
"Jag ska bara kissa, inte spruta!"
- Karl när han gick in för sitt andra toabesök

/Elin

Tema: Japanska toaletter II

Dags för en uppföljning av detta ämne också...

Hotellet min familj bor på är ganska fint. Toaletterna här har massa knappar vilket för stunden gör att Ida ligger och vrider sig i kvidande skratt på sängen. Oj nu gråter hon också...Undra om jag skulle ta bort knät från hennes rygg?

Karl har suttit inne på toaletten en stund nu och filosoferart över ifall han skulle våga prova en av knapparna eller inte. Som vi säger, You shouldn't die curiouse and you should try everything twice!'

Dock verkar det lite...svårt att komma till skott. Tydligen är tanken på att ha något som sprutar upp i rumpan obehaglig för honom. Förstår ingenting...

Nu sitter han dock och laddar upp med ett cidersubstitut för att våga prova det första gången...del tre följer med spänning...

/Elin

P.s. Idas blogg D.s.

Nej det är ingen vanlig dag!

Som Gert Fylking säger: Äntligen!

Nu är familjen Essner i Japan!

Tre bästa sakerna idag:

• Ida håller på att hoppa upp i taket när vi passeras av ett mötande tåg.
• Ida smakar Karls jättestarka ramen.
• Mamma och Karl håller på att tappa cerat i samma ramen som Ida smakade.

Jag hade en plan för idag och det var att vi skulle äta lunch på McD eftersom jag inte trodde de ville kasta sig in i det japanska köket på en gång. Dock fick jag ingen respons på det och drog därför in dem på en ramen-restaurang. Konstigare saker får vänta till i morgon hehe...

Karl och Pappa tog något som jag endast kunde översätta till "Stor stark" eller kanske "Jättestark". Först efteråt berättade jag hemligheten att japansk mat sällan smakar något...om det inte står att det är starkt...för då är det verkligen starkt.

Annars ägnade vi dagen åt att låta mig gå halvvisle i Chiba och de bara följde efter och jag pekade lite här och där. Sen överträffade jag mig själv när det kom till japanska...eller ja, vi får se i morgon om jag gjorde det eller om jag bara tror att jag förstod. De ska nämligen byta rum i morgon eftersom de inte fick rökfria rum.

Det är märkligt vad jag redan har börjat ta saker för givet. Inte minst fick jag för mig att de alla skulle kunna läsa alla katakana-ord. "Bideo", "Karaoke", "Yodobashi kamera"...fast just det...kana är inte något alla kan. Fast jag ska nog få dem att kunna innan de tar sig härifrån. Har berättat vad de skriker åt en när man går in i affärer och försökt få den att kunna säga tack.

Dagens citat:
"Mina läppar trivs inte!"
-Karl när han åt stark ramen.

Sen var det i säng för dem...i morgon ska vi försöka oss på att åka tuff-tuff-tåg ;)

/Elin

Mamma och Pappas blogg
Karls blogg

Att arbeta med japaner

Jag har under ett antal veckor deltagit i ett grupparbeta med fyra japanska studenter som alla pluggar utbildningsvetenskap (om jag översätter saker rätt) i olika årskurser. Mest har jag tyckt att det varit jobbigt och ganska störande, men nu på senaste dagarna har jag verkligen insett vilken grej det var!

Till att börja med är det fascinerande att den enda killen i gruppen var den som skötte allt. Jag vet inte om det var för att han var kille eller i en högre årskurs eller om det berodde på båda. Det kommer jag nog aldrig få veta heller, men det var intressant att uppleva hur ingen av oss andra ens pratade med varandra när vi satt och väntade på att han skulle komma från någon lektion. Detta berodde inte bara på språkbristningar, för den yngsta tjejen var hemskt bra på engelska (med japanska mått mätt såklart).

Sen en dag, av någon anledning, så var det ytterligare en kille med på mötet. Det tänkte ju inte jag så mycket på eftersom han inte kunde engelska alls. Jag reflekterade först inte över japanernas språkbruk, men efter att en av tjejerna tilltalat den här killen med sempai så var det enda jag kunde fokusera på resten av mötet hur de pratade japanska med varandra.

Sempai pratade bara i kortform, de andra fyra pratade i kortform mellan varandra (och till mig de gånger de faktiskt vände sig till mig) och masu-form till sempai. De funderade inte ens på det utan bytte mitt i meningar när de helt plötlsigt bytte riktning på den. Jag hade kunnat sitta där och fascineras länge.

Nu slår det mig förresten, rörande killen och tjejernas relationer: killen kallade alla vid förnamn, alla (utom jag) kallade honom vid efternamn och tjejerna kallade varandra vid förnamn. Hm...

De senaste dagarna nu har vi repeterat inför den här presentationen. Om och om igen har vi gjort det, både ensamma och tillsammans med hela familjen :P När alla involverade var samlade i aulan (i huset som jag kallade Chibas motsvarithet till Origo) var det igen så där underbart att bara sitta och lyssna på hur de pratade till varandra. För då var ju plötsligt sensei med också, visserligen var han inte så strikt och mega-keigo behövdes visst inte användas, men det märktes i alla fall. Hur de sen bugar och backar och ursäktar sig hit och dit och berömmer småsaker...det är ett under att de faktiskt får något gjort däremellan.

Idag var det ju som sagt presentation och japanskan gick väl rätt okej för mig även om det var mest läsa innantill och de svåra orden var överlämnade till Mitt-i-floden. Min största behållning var dock att se den manlige konferenciern iklädd kimono eftersom han under repetitonerna haft en mössa nertryckt till ögonbrynen, nitar på bältet och tighta jeans. Kimono och slätt, platt hår kändes verkligen inte som han.

Jag gillar honom, han var den enda som visade irritation över att jag inte förstod vad han sa när han pratade japanska. Antar att det var stressen som fick honom att tappa ansiktet så, för efteråt kom han och bad lydigt om ursäkt och berömde som sedan kräver av honom. Inte för att jag förstod honom då heller...mer än att han tänkte "jävla utbytesstudent!" ;)

Idag slår jag alltså ett slag för keigo (något jag aldrig trott jag skulle göra)! Så länge jag slipper använda det that is. Jag ska sitta och titta på japansk hierarki fler gånger.

/Elin

P.s. missa inte det undre inlägget D.s.

The Bittersweet Symphony

Idag blev jag äntligen av med dem! Jag är färdig med min presentation om Sverige. Det har kostat mycket tid och ännu mer irritation över de fyra japaner som skulle hjälpa mig. Mest var det riktat mot den enda killen i gruppen, av den enkla anledningen att han pratade engelska. Så om man ser tillbaka på det så har jag varit en ganska dålig människa i det här grupparbetet, han missförstod mig mest eftersom det var han som förstod mig mest.

Idag var det föredrag som gällde. Det var lite nervöst, men inget jag inte var van vid och jag hade ju faktiskt stått på den där scenen och pratat två gånger redan så jag visste precis vad det var frågan om. Det var till och med varmt i lokalen idag och det var en härlig omväxling!

Jag fick tre skratt (på rätt ställen) under min presentation och jag har ingen aning om hur min japanska var och det är ju direkt omöjligt att få en vettig åsikt ur alla dessa japaner.

Nu när jag sitter i mitt lilla rum och ser tillbaka på det så är det ett helt otroligt projekt och en helt fantastisk upplevelse som jag har fått ta del av och jag slår mig själv i huvudet och sparkar mig i rumpan över hur jag lämnade den. Efter några missförstånd gav jag mig nämligen av hem istället för att följa med de andra ut och äta middag.

Jag vet inte riktigt vad som hänt men jag börjar få svårare och svårare att beskriva känslor i ord. Undra om min svenska blir sämre eller mina känslor mer komplexa?

Jag har varit irriterad, arg och less på den här skiten och bara önskat att den ska vara över så jag slipper umgås med dessa japaner som inte förstår mig och som jag inte förstår mig på men nu inser jag hur mycket jag kommer att sakna dem. Just på grund av språkbristningarna kommer det inte bli spontant att prata eller umgås med dem annars, även om kanske fler än jag vill...jag vet inte japaner är så svåra att tyda.

Sen i oktober har jag haft minst ett möte i veckan med dessa människor och nu på slutet dagligen...så varför sitter jag då på mitt rum och skriver blogg istället för att faktiskt umgås med dem under det sista organiserade som vi har tillsammans? Det är märkligt (och besvärligt) att man ska sakna saker som man har irriterat sig på!

Igår drog jag en (totalt bortkastad) liknelse för Jessica och sa att de är som Monica. Monica var min biologilärare på gymnasiet...hemsk som lärare, jättetrevlig som människa. Dessa fyra människor är det samma sak med...jag vill aldrig mer göra ett arbete med dem, men jag skulle inte ha något emot att faktiskt ha lite kontakt med dem.

Jaja, jag vet, det är bara att göra!

Så jag säger hej då till min lilla grupp av japaner och hoppas att de också har fått ut i alla fall hälften så mycket av det här som jag.

/Elin

Hur gör ni andra?

Idag har det blivit för mycket japanska. Min mesta icke-japan-kontakt har varit Jessica som jag har terroristerat med mail hela dagen. Annars har jag ätit lunch och middag med japaner, övat tal i 3 timmar med japaner (som tycker mitt sätt att säga: ha-hi-fu-he-ho är hysteriskt kul eftersom jag betonar fel) och sedan haft träning inför i morgon. Det är för mycket just nu! Japaner, japaner, överallt japaner!

Jag har en känsla som är så svår att forma i ord, har suttit i tio minuter nu och bara suddat ut försök efter försök. Det enklaste sättet att beskriva det är nog att jag behöver svenska. Det handlar inte om att jag inte kan bli förstådd, för jag får samma behov om jag är med utbytesstudenterna och tvingas prata engelska. Jag behöver kunna falla tillbaka på svenskan, det är min trygghet.

Förutom alla uppenbara saker (familj, vänner, LiU och isolering i husen) så är svenskaspråket det jag saknar mest. Efter så gott som varje möte jag haft med mina japaner så ringer jag till Jessica, dels för att beklaga mig över hur dumma de är och dels för att bara få prata svenska. När jag far till och från skolan varje dag så lyssnar jag (med fara för mitt eget liv ibland) på Lars Winnerbäck och jag ser hellre på nyheterna på svt.se än jag läser det i webbtidningar.

Det är så jag gör för att överleva vardagen. Hur gör alla ni andra? Har ni ens det här problemet? Vad gör ni när allt det främmande blir för överväldigande? När ni kvävs av det faktum att ni inte vet hur eller vad ni ska göra för att få det att bli rätt?

/Elin

Cogito, ergo sum!

Har läst igenom de första 17 slidesen av min presentation på onsdag. Fick manuset idag och det var inte färdigöversatt ännu. Lysande, ingen kommer fatta vad jag säger på onsdag eftersom...tja...jag uttalar kyu som kyo (och tvärtom och helt random), jag kan egentligen inte skilja på chi och shi, ju och yu eller jo och ju. Dubbla konsonanter och långa vokaler är också totalt främmande när jag pratar. Hurra.

Sen har de skrivit ett manus till mig som inte alls är samma sak som jag har sagt till dem. Så mycket japanska kan jag faktiskt och jag undrar hur mycket av det skrivna som är fabrikerat för att passa det de tror är sant om Sverige. Till exempel så tycker de att jag ska säga att svenskarnas förfäder är blonda och blåögda vikingar. Jag tänker göra en kupp och hoppa över det.

Mitt i allt har de också blandat in drottning Kristina (eller vänta, det var ju jag som gjorde det men inte med mer än ett namn) och om hur hon influerade Sverige med konst och kultur. Sen, helt från ingenstans står ett namn som jag för min värld inte kan få ut till något. Dekarudo. Jag tog fram ordboken och fick upp förklaringen: Descartes. Vilket i min värld inte betyder någonting...så...wikipedia!

Det känns rätt hemskt att bli ägd i svensk historia av ett gäng japaner. Framförallt då hans historia är det enda jag egnetligen kommer ihåg från Mek I (ni vet, han som fick lunginflammation och dog för att det var för kallt i Stockholm?).

Till mitt försvar så kallas han Kartesius på svenska (efter hans latinska namn Cartesius) och han hittade bland annat på det Kartesiskt koordinatsystem innan han dog i Stockholm. Aja, nu ska jag bevisa min existens genom att gå i säng och fundera över hur jag kunde låta detta hända...

/Elin

Justja! Milsten!

Det är nästan så jag känner för att ändra namnet på bloggen ingen, men det skulle ge den ett så fjantigt namn att jag låter det vara för ytterligare några veckor!

Igår, och håll i er nu, pratade jag och Jessica kanji för första gången! Inte på det där vanligt "Usch jag måste plugga kanji jag vill hellre hoppa från balkongen"-viset, för det gör vi ju rätt ofta, utan på det djupare, seriösare "Det första kanjit i XX är samma som det sista i XX och är inte X samma som i XX också fastän det utalas så här där istället?"-

Långt bort i Yokohama, man hörde honom jama.

Min galna familj fick idén av en galen stockholmare i Grenoble att de ska på fotboll den 21 december i Yokohama. Jag tror jag ska ta bort min blogglista, det leder till så oanade saker. Så frågan är nu egentligen vad jag och mamma ska göra i Yokohama för en dag, för jag har inte tänkt släppa iväg far och syskon ensamma till Yokohama efter bara två dagar i landet...framförallt inte när de köpt dyra biljetter eftersom de skulle missa matchen om de far själva :P

Men det är lungt mamma, jag tror det finns ett IKEA i Yokohama haha...annars kan vi bara gå omkring och lyssna på det fula trollets katt!

Ska stockholmarna till Yokohama den dagen förresten eller tar de en annan dag?

/Elin

Death by cuteness!

Efter att ha sprungit omkring och bankat på dörrar och bjudit på alkohol i den arla morgonen så var det dags att byta om till lite mindre juliga kläder och ta sig på en två timmar lång tågresa till Sanrio Puroland, eller Hello Kitty-land för att ni ska få en bild av vad det egentligen handlar om.

Det finns inte så mycket att säga om det här stället, så jag visar er bilderna istället:

Här ringer jag The Bell of Happiness

Vad kan man säga? Om man ska dö av söthet någonstans så här det här. Allt var rosa och glittrande. Det var utan tvekan en once in a lifetime experiece, eftersom jag vet att jag inte kommer göra om det. Glad att jag for, men nog blev det snordyrt alltid...och rosa gulligull har väl aldrig riktigt varit jag?

Som avslutning ger jag er också en liten snutt av julshowen...och för att citera Band Aid: Do they know it's Christmas time at all?

/Elin

Men se, då nalkas Lucia.

Något av det roligaste med att vara utbytesstudent är att man stöter på så många olika sätt att fira samma sak. Natten mellan 5:e och 6:e december hittade jag tillexempel ett litet paket utanför min dörrn (hittade det faktiskt på natten eftersom jag varit ute på dåligheter fram till klockan 4) som St. Nicolaus placerat dit och två dagar senare satt det ett annat paket på min dörr, men vem som gav mig detta har jag inte lyckats lista ut ännu.

Så blev det den 13 december och min tur att dela med mig...

Jag ställde väckarklockan obscent tidigt i morse. 05:30 ringde den och jag gick upp för att koka glögg. Koka och koka förresten...jag värmde glöggen som jag köpt på Ikea. Sen dukade jag upp bullar på en bricka och tände ljus för att sist, men inte minst, ta på mig mina julkläder och glitter i håret. Sen gick jag ut och bankade på dörren hos alla (typ) som jag känner i de här husen.

Jag lussade! :D Kan inte minnas när jag gjorde det sist. 8:an kanske? Gick och nynnade på Så mörk är natten i midvinter tid, men se då nalkas Lucia mellan rummen och blandade sedan med den och Natte går tunga fjät när folk öppnade dörrarna. Det var fem stycken som öppnade dörren, varav fyra var förvarnade och hade ställt väckarklockan. Det är hemskt kul att se människor nyvakna. Fluffiga hår, roliga pyjamasar, tappade glasögon...usch vad elak jag är egentligen haha!

Roligaste reaktionen fick jag från en amerikansk tjej (som för övrigt är från Alabama och inte längre uppskattar att japanernas första assosiation går till Forrest Gump) som skrattade och sa: "This is awesome! Swedes are such bad ass!"

...ett Luciatåg har aldrig väckt riktigt de känslorna hos mig, men sen har ingen någonsin bjudit mig på vinglögg klockan 6 på morgonen heller.

Sen har ju jag, som ni vet, för mig att alla andra är lika barnligt intresserade av småsaker som jag är, så jag utgick från att alla svenskar kan historien om Lucia. Sen insåg jag att det kanske är precis som med vem som sa heureka, att alla fick höra det när de gick på typ lågstadiet men att det bara är jag som la det på minnet eftersom andra tyckte det var intressantare att komma ihåg fotbollsspelare eller klädmärken. Kan ni inte historien om Lucia eller vet varför vi i Sverige firar Lucia trots att vi är ett protestantiskt land så tycker jag ni ska googla det...eller fråga mig, för ni vet att jag gillar att berätta om det haha.

Som avslutning vill jag tacka mina föräldrar som ringde och skällde på SVT så att jag nu kan titta på Luciatåget från Malmö på SVT-play. Det blir en bra avslutning på den här dagen.

/Elin

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Elin.

Idag har jag pratat så mycket japanska ska ni veta! Säkert fyra meningar helt spontant utan att fundera i förväg vad jag skulle säga. Att partikelfelen flödade och att jag har en vana att påstå att 明日ＯＯがあった (Något hände i morgon) eller helt enkelt bara strunta i ta-formen och prata uteslutande i te-form (nej jag kan inte förklara det med vettiga svenska paralleller) spelade inte så stor roll och jag tror att de förstod mig!

Största grejen idag var dock att vissa av dessa meningar utbyttes med min tutor (den kinesiska forskarstudenten) via telefonen! Japanska i telefon är fruktansvärt läskigt för mig eftersom jag även på svenska förlitar mig till 90% på kroppsspråk (det är många konsonanter i rad där). Hur som helst hade jag glömt bort hur obefintligt lite engelska hon kunde och jag ska aldrig mer (eller i alla fall till dess jag träffar dem igen) klaga på "mina japaners" bristande engelskakunskaper. För deras pratade engelska är ungefär som min japanska. De har dock fördelen att det inte finns kanji i engelskan när de ska läsa den.

Roligt under dagens möte med just dessa japaner var att de tyckte jag skulle läsa och rätta vad de skrivit och sedan peka på alla kanji jag inte förstod. Det tog tid och tillsist gav vi upp. Bland alla japanska och engelska ord som de blandar friskt så kallar de förresten kanji för "Chines characters". Det tycker jag är så roligt att jag inte ens bryr mig om att säga att jag förstår vad ett kanji är.

Hade med mig en Bamsetidning och brochyrerna om LiU som jag fått av Pernilla till mötet idag också. Hade kul att förklara att Bamse var världens starkaste och snällaste björn eftersom jag är expert på att glömma adjektiv. Har jag förresten sagt att i Japan komparerar man sällan adjektiv (bar med mer och mest) istället böjer man dem efter tid, precis som verb. Detta är svårt för en stackare som jag. En annan sak som var svår att förklara var varför jag ska bli ingenjör när jag läser ekonomi och kemi, och framförallt varför jag då läser japanska. Tillsist sa jag bara att jag inte heller visste varför jag läste något! Vilket till viss del är sann.

Random bild på vad jag gör om kvällarna förresten. Bara för att göra inlägget lite roligare för alla som inte kan läsa hihi.

/Elin

A human body can do that?!

Idag har jag gjort origami (o-ri-ga-mi, inte orgamí som folk visst säger på svenska). Det är rätt kul att göra japanska saker bättre än japaner, för de blir så himla högljudda och skrikiga. Inte för att jag egentligen kan vika papper bättre än origami-sensei som visade oss, men när hon inte fick till en sak när hon skulle visa en tjej hur man gjorde så tog jag lite försiktigt av henne pappret (övertygad om att det är big nono, men i alla fall) och vek till det.

Fat jag var ingenting i jämförelse med tjejen som satt bredvid mig. Hon är sjukt duktig på att göra små ytte-pytte saker och vek tranor som inte var högre än två milimeter och loppor som kunde hoppa.

Har inte haft sånt här pysselkul på hemskt många år (kyrkans julpyssel under högstadiet var nog senaste gången), men oj så klumpig man känner sig när man sitter och försöker vika saker som blir mindre än ens tumnagel. Det är helt enkelt inte tänkt att det ska gå...om det var det, då hade vi fått mindre fingrar!
Inte lika imponerande som tranan jag fick från konst-cirkeln (för att inte tala om den minimala sköldpaddan jag fått av Tom (en av de kinesiska australiensarna)) men jag är rätt nöjd ändå!

/Elin

Det blåser genom hallen!

När jag var liten ville jag bli lärare. Det är något jag kom på när frågan blev ställd under torsdagens tredje timme på Plumeria. När jag var liten ville jag bli lärare. Nu vill jag inte det längre, ska någon bli fjärde generationens lärare så är det Karl. Det är bara han som har tålamodet till det...eller vad säger du Ida?

För något år sedan kom mamma hem och sa med en suck att ingen av hennes elever ville bli vettiga saker längre. Alla ville bli fotbollsproffs, journalister för reseprogram, artister och annat givande och intressant. Hon sa att det alltid var någon som sa sånt, men att det alltid fanns de som ville bli polis, lärare, brandman och alla andra drömyrken som man har som barn. Fast inte det här året, de året ville alla bli kända! Jag vet inte hur det har varit efter det, kanske slutade mamma fråga för att hon blev för nedslagen?

När sen Erik gick och blev stridspilot och Jesper polis, Anders brandman och man såg Tobbe i uniformen då började jag fundera på vilka det egentligen var som fick alla de där drömjobben. Hur det var med Jesper och Anders vet jag inte, men Erik och Tobbe fick ju faktiskt sina drömjobb. Hur många utav poliserna ville bli det från att de gick i ettan?

Kan slå vad om att det är väldigt få revisorer som svarade sin mellanstadielärare att "När jag blir stor vill jag bli revisor!" Nej antagligen ville alla revisorer bli superhjältar och porrstjärnor. Eller vilket stackars barn sitter och säger "När jag blir stor vill jag bli konsult!"

Det är så många jobb som ingen vill ha. Vem får dessa jobb?

Nu pratar jag inte om att vända hamburgare på McD hela sitt liv eller lyfta lådor på ett lager till dess ryggen knäcks, jag menar såna jobb som innebär att man sattsar hundra tusenstals kronor och flera år av sitt liv bara för att hamna där med ett jobb som man faktiskt inte ville ha.

Jessica...schyss! Det är inte mig jag pratar om! Nej jag försöker gå på djupare funderingar här...

Det är Elinas fel det här...för hon presenterade ett trevligt resultat för mig idag:
3 civilingenjörer
1 apotekare
1 arkitekt
1 läkare

Det är ett ganska bra facit (ja! ja! en läkare också! weeeee!) Lägger vi till "våra" pojkar också så blir det ju till och med:
5 civilingenjörer
1 apotekare
1 arkitekt
1 läkare
1 officer
1 stridspilot

Av dessa vet jag att de 6 första inte hade några planer på att bli civilingenjörer och apotekare när de var små. För det är helt enkelt inte jobb man drömmer om. Tobbe brukade säga att om han bara fick köra traktor hela sitt liv skulle han bli lycklig (oftast sa han detta före biologiproven), men efter att ha prövat lägga tak en stund så ville han tillbaka till sitt mål och även om han inte vetat om det så visste vi andra, eller hur?

Sen att Erik såg på TopGun för många gånger för hans eget bästa...tja, så länge pojken är lycklig!

Från det att jag och Elina lärde känna varndra, då hon fortfarande var tillsammans med Jocke och det enda vi visste att vi hade gemensamt var Härskarringen, har hon sagt att hon velat bli läkare. Det var därför hon valde natur, vilket är en bättre anledning än att som jag välja natur för att slippa välja bort något senare i livet.

Det kan mycket väl vara på grund av Elinas godmorgon-meddelande på msn som fått mig att skriva detta nu istället för att plugga. Mest troligt är det väl en kombination av att inte vilja plugga och det. Hur det än är så är hon en av de som är på väg mot det där drömjobbet. Jag säger inte att det är bättre eller sämre än att som jag hoppa på en utbildning som Joel tycker jag ska läsa, jag säger bara att ifall 4 av 10 av oss fick drömjobbet från när vi var små så hoppas jag att de andra 6 av oss hittar lycka och nya drömmar...även om vi inte blev astronauter eller fotomodeller...

/Elin

Funny story!

Funny like Haha-funny or Brain-substance-all-over-the-wall-funny?

Någonstans mitt emellan, det är mögel på min balkongdörr! Till och med på mina balkongdörrAR. Upptäckte det idag när jag satt och pluggade som bäst (alternativt när jag pluggade som sämst och faktiskt studerade fläckarna på dörren istället för boken).

Vad är det med det här landet? Hur kan ett land vars innevånare sopar gatan från löv varje morgon (för hand, böjda som gem och med borsta gjorde av spretiga trädgrenar), bär kirurgmask när de är förkylda, sorterar sopor efter färg, form och ursprung och aldrig slänger så mycket som en cigarettfimp på marken...hur kan ett sånt land vara så förbannat snusikgt?

Det är mögel på dörrarn, mögel i "köket" och mögel i badrummet. Slår vad om att det finns platser i det här huset som inte har städats sen det bygdes för 84 år sedan (vilket är lustigt eftersom jag har fått lära mig att japanska hus byggs för att hålla i endast 25 år). På mina vägger och på min madrass finns det lort som jag inte ens vill fundera på vad det egentligen är och jag har kommit till den underbara insikten att toalettstolen läcker!

Uttrycket "Det är insidan som räknas" har inte på långa vägar nått Japan. Här är det utsidan och utsidan endast som räknas. Uttrycket "Ska man vara fin får man lida pin" är dock något som alla japanska tjejer lever efter...för varför annars skulle man gå i korta, korta, korta, korta shorts när det inte är mer än 5-10 grader ute?

Annan rolig grej är bristen av isolering och överkonsumsionen av värmefläktarna eller japanernas totala resistens mot syrebrist! För att inte tala om deras sena upptäckt av elektrisitet eller internet och det här är helt fel inlägg att gå in på deras snedvrida idé om miljövänlighet! Det ska jag hänge mig till i ett annat inlägg en annan dag...idag var allt jag ville säga att det växer mögel på mina dörrar!

Tänk att kunna bo i ett sunkit litet rum i Ryd istället...

/Elin

Vi tänder ett ljus, sen tänder vi två...

Så...Andra advent i Japan.

/Elin

Fuji!? Är jag i Japan?!

Idag var jag in till Tokyo igen...synd att det faktiskt börjar bli riktigt dyrt att ta sig dit eftersom det alltid är så trevligt att vara där. Idag blev den nätta summan ungefär 1500 yen och med växlingskursen jag tog ut pengar på senast blir det över 120 kr.

För att ändra på den svaga kronan gick jag, David och Jonas till den svenska ambassaden för att säga ett och annat! Det visade sig att de hade julbassar, vilken överraskning! Tyvärr var maten slut redan efter mindre än halva öppettiden med det fanns både Skåne och OP. För att inte tala om glögg och pepparkakor! Allt med creds till IKEA.

Det var hemskt märkligt att vara på den trånga gården och se blonda européer överallt (långt ifrån alla var nämligen svenska). Det var mycket svårare att se David och Jonas när alla inte var korta och mörkhåriga i alla fall.

Davids japanska (hon heter det nu för jag har glömt hennes namn) var hemskt snäll och nu, två månader in i min vistelse här, kan jag faktiskt någorlunda ta mig igenom en vettig "första-gången-vi-träffas"-konversation med en japan. Om denna japan kan lite engelska vill säga. Jag har mycket bättre självförtroende om jag kan falla tillbaka på engelska. Japanerna jag umgås med till vardags har jag kommit förbi det där presentationsstadiet med vilket gör att jag behöver kunna prata bättre japanska vilket i sin tur betyder att jag inte pratar japanska med dem.

悪循環！

Det är ett bra japanskt ord att kunna när man inte kan något annat. Skit.

Jag hade ståplats på tåget in idag igen. Fast bättre in än hem...Jag stod och lyssnade på Lars Winnerbäck och tittade ut genom fönstret som om jag vore del i en SJ-reklam (upplev den inre resan...om ni kommer ihåg?). Precis som jag alltid gör när jag har ståplats på det där dumma tåget...det och träna kanjiuttal med hjälp av hållplatserna. Så, idag, mellan husen, långt i fjärran såg jag ett snöklätt berg med platt topp!

Så nu undrar jag: Var i hela friden har de gömt Fuji alla andra gånger jag farit till Tokyo?!

/Elin

One size fits all!

Idag har varit en jättebra japanska dag! Förhoppningsvis kommer den sluta med att jag faktiskt pluggar lite också, men än så länge har jag förstått och gjort mig förstådd bland fyra japaner i en situation som är helt ny för mig. Jag har köpt kläder i Japan!

Här om sisten när jag var i Chiba hittade jag ett hus som jag inte hittat tidigare, så idag gick jag dit för att utforska det. Fullt med blinkande lampor och amerikans julmusik hittade jag tokmånga affärer som i fyra våningar var ordnade i en cirkel runt ett trapphus som skulle göra Hogwarts avundsjuk.

Detta har jag lärt mig idag:

• Japanska cirklar är mer än 360 grader.
• Det är inte alltid självklart att man får prova tröjor i det här landet.
• Japanska tjejtröjor kommer oftast i bara en storlek.
• Japansk julkommers består av att rea ut alla julklappar.
  

Japaner borde i sin tur lära sig att bara för att det heter One size fits all så betyder det inte att det ser bra ut på alla eller att folk inte vill prova sina kläder innan man lägger ut 7000 yen.

Det fanns många mysiga affärer som jag inte ens nästan vågade gå in i för att de bara sålde kläder i vissa färger (oftast vit eller svart och någon pastellfärg) och man syntes så tydligt om man gick in där klädd i en annan färg.

Mer idag har jag blivit tackad för att jag kunde prata japanska och ledd ut ur en affär för att jag inte fick påsen med tröjan jag faktiskt köpt förrän efter att jag kommit ut ur affären. Jag har också blivit manglad av ett tolvårigt basketlag på tåget och hittat västra utgången på Chiba station.

/Elin

Saker att sakna från Japan

Den här idén fick jag efter att ha läst Jessica och Johans blogg den här morgonen (eller ska jag säga Johan och Jessicas eftersom Johan skriver oftare?). Länge har jag nämligen tänkt göra som Cedric och skriva upp alla saker jag stör mig gruvligt på, men det här var en större utmaning.

Så, saker jag redan nu vet att jag kommer sakna när jag kommer hem till Sverige igen är:

* Pocky
* Balkong
* Att äta lunch i skolan varje dag (även om det snart inte är ekonomiskt försvarbart längre)
* Fixt schema
* Mail i telefonen (fast det kanske kommer?)
* Gratis grönt te i matsalen
* Karaoke!
* Kaffe på burk (inte för att det är gott utan för att det är kul)
* Kaffeautomaten som det aldrig är kö till
* Glädjen över allt som är vardagligt i Sverige?

Nä nu börjar jag hitta på bara för sakens skull...ska ta mig till Chiba och se om jag kan gå vilse idag eftersom det funkade så dåligt sist.

/Elin

Otur i oturen.

Sen jag började resa runt i Japans tågnät har jag väntat på den dagen som jag ska råka kliva på fel tåg (eller fel håll på yamanote line). Jag trodde att anledningen skulle vara att jag inte skulle förstå kanji eller dyl. men nej...än en gång får jag ge min far rätt i uttalandet: Det är när man tror att man kan något som man gör fel.

Jag hade faktiskt fått för mig att jag kunde det där med tågen nu och så stolt deklarerat att Stockholm Central...ja den skrämmer mig inte längre! Inget med Stockholms lokaltrafik är faktiskt skrämmande längre!

Fem, sju gånger så där har jag farit till IKEA, vilket innebär ett tågbyte i Nishi Funabashi. Förra gången var det lite knivigt att hitta platformen jag skulle till eftersom jag kom upp på fel ställe och då blev allt förvirrat, men jag lyckades ändå luska mig fram med hjälp av liten kanjikunskap och det underbara frågeorden "doko" och "dochira" (var och åt vilket håll).

Idag, när jag skulle hem, gick jag upp på platformen och klev på tåget. Skrev ett mail till David och berättade att jag hade köpt hans knäckebröd (och att jag kan knyta mina sandaler själv...även om den referensen nog är bortkastad på honom, men jag gillar den) och klev sedan av på första stationen. När jag såg upp från mobilen upptäckte jag att Hoppsan! det här var inte Nishi Funabashi...Aja, tåget tillbaka går om tre minuter och ganska nöjd med mig själv att jag nu provat på att åka fel tog jag mig tillbaka.

Då jag klev av tåget i Minami Funabashi igen så gick tåget jag borde ha tagit och jag svor lite över att nästa gick om 25 minuter. Aja, kollade en gång till att jag var på rätt ställe nu och sedan satte jag mig på tåget som kom in. Sittplats en hel hållplats! Det är guld det!

Satt och skrev lite, tittade upp efter en stund och såg att fönstret mittemot var stänkt med lite regn. Fan också, jag som måste cykla från stationen sen...hade jag bara hunnit med första tåget hade det inte regnat. Suck suck...aja, sånt är livet tänkte jag och hoppades att det inte regnade i Inage.

Så plötsligt, just som tåget hade tänkt gå så öppnade sig himlen och det började blixtra. Folket på tåget såg sig omkring och småskrattade lite åt alla som kastade sig in i tåget bara för att rädda sig undan regnet. Sen började det dock blåsa in regn i tåget (eller skvätte från taget och perrongen? Jag vet inte men jag satt fyra platser från dörren och jag blev blöt) och en av kostymkillarna som hoppade upp på tåget sa skrattande till sin kompis "Eeeee! Taifuu da!". Jag trodde detta var ett låneord från japanskan (och inte tvärt om som det brukar vara när ord liknar varandra) men det visade sig vara från kinesiskan. Hur som helst, om ni inte är vana att göra om japanska ord till förståeliga saker så betyder det "tyfon".

Jag gillar inte att folk säger det när jag är i närheten :P

Hur som helst så fick vi vänta i lite mer än en timme (vilket betydde att jag väntade i 1½ h) innan tågeländet gick. Japanerna verkade dock inte så stressade eller brydda, de stälde sig och lutade sig mot armen och somnade. Jag var bara glad att jag kommit tidigt och fått sitta.

Aja. Nu ska jag klä på mig och gå på fest...suck...osugen.

/Elin

Idag ritade jag en snopp på tavlan!

Idag hade vi vårt första (av fyra) treminuterstal i min lite mer avancerade konversationskurs. Vi skulle prata om en högtid från vårt land och jag valde midsommar. Det var inte så svårt att få ihop ett kort tal med hjälp av mallen vi fått och jag ritade fina bilder till det för att visa vad en majstång var och att man hade kransar på huvudet. Jag tränade på talet och när jag gick och la mig kunde jag faktiskt recitera det utantill. Bra jobbat tyckte jag.

Tyvärr blev presentationen mindre bra och främst utav den anledningen att jag var så nervös att jag knappt kunde säga något. Jag förstår inte, för det har aldrig hänt. Jag har aldrig haft problem att prata inför folk vare sig jag känner dem eller inte.

Det var totalt och helt fruktansvärt hemskt...fast, det var inte så mycket att stå där uppe framför folk som var problemet, det var att bli bedömd på min japanska. Tror jag. Jag hade antagligen kunnat stå där uppe och prata om midsommar på både engelska och svenska utan problem. Hoppas jag.

Sen var det frågestund och någon frågade vad midsommarstången stod för. Eeeh...sa jag då och funderade på hur jag bäst beskrev att det, från början, skulle symbolisera en fallos (eller falafel som jag skrev först...eller en kuk för att vara mindre rumsren) som man stack ner i jorden för att befrukta den så att man fick god skörd.

Så jag tog kritan och ritade en snopp! Vilket väckte mycket mer intresse än hela mitt tal gjort. Sen ritade jag något som kunde liknas med ett fält och försökte förklara, men jag kommer ändå alltid vara J-Pac studenten som ritade en snopp på taval...

/Elin

I'm not here to make friends!

I varje säsong av vilken realityshow som helst som gått på TV någonsin finns det minst en människa som säger att de inte är med för att få kompisar, de är med för att vinna! Dessa människor är oftast bitcharna som hamnar i bråk med alla och försvarar sitt beteende på det här viset.

Jag hoppas att denna beskrivning inte stämmer in på mig när jag säger samma sak, jag är inte i Japan för att skaffa mig vänner för resten av livet. Det räcker om jag har folk jag kan umgås med en stund och det har jag.

Ska sanningen fram har jag lite för många av de där relationerna som jag inte tycker om; ytliga och kortvariga. Det finns en tre, fyra grupper som jag hoppar lite mellan och jag verkar välkommen i alla men utan att höra hemma någon egentlig stans. Jag vill inte bestämma mig för någon av grupperna eftersom ingen riktigt passar mig, men jag hade gärna haft en grupp som passade mig. Fast då kanske hemresan skulle bli för jobbig sen?

Jag tycker om att ha några få, djupa relationer och sedan ett lite större kontaktnät av halvnära vänner (såna som inte skulle tveka att ta hem en när man är full och som alltid står med på inbjudningslistan, såna som man inte anförtror själ och hjärta till men som det inte gör något att de vet allt om än ändå). Sen om jag utöver det har några strökontakter och vänners vänner som jag gillar att umgås med så är det jättebra.

Allt i Japan är så temporärt för mig att jag inte ens försöker skaffa mig kontakter som går djupare än två millimeter. Dock gör en handfull strökontakter att gruppen "vänners vänner" försvinner helt och man står kvar med några enstaka få som man kan tänkas umgås med emellanåt. Jag har tur, det finns tillräckligt många människor i Japan som redan tillhöra grupperna "djupa relationer" och "halvnära vänner" för att jag ska klara mig bra här. Visst blir vardagslivet lite tråkigare, men hjälp finns nära till hands. Aldrig längre än ett telefonsamtal bort.

Jag är inte här för att skaffa vänner, jag har svårt att se vitsen av det när vi flytter iväg så snart igen. Jag är nog inte här för att lära mig japanska eller gå i skolan heller. Jag är här för att bli lite större, lite starkare och mycket fattigare.

/Elin

Vi tänder ett ljus i advent...

Första adventen i Japan då.

/Elin

Do they know it's Christmas time at all?

Så...idag är det första advent. I ett blått hus i norra Sverige tänder mamma snart det första ljuset i adventsljusstaken på frukostbordet. Jag tror att det är röda ljus i år. Det bara känns så.

I ett litet rum i mellersta (?) Japan har det hängts upp en stjärna i fönstret, en tomte på dörren och det väntas på mörkret när det faktiskt kommer synas att ljus och stjärnan är tända. Bamsekallenderns första lucka är öppnad, det är så mysigt att det är en adventskalender och inte en julkalender.

Tre kompisar for till Ikea idag men innan det kom de ner med hemmagjord sushi till mig. Så till lunch idag har jag haft sushi och grönt te. Det kändes ju juligt. Nu ångrar jag lite att jag åt upp alla pepparkakskolor, även om jag har Annas pepparkakor i en blå burk i bokhyllan.

Jag har tillbringat advent ensam under tre års tid, det är inte det som är grejen. Men här finns inget som känns juligt. Inget alls, inte ens tomtarna som jag har köpt känns riktigt juliga, vet inte varför.

Om jag varit i Linköping nu hade vi nog druckit glögg tillsammans och ätit pepparkakor, eller så hade jag åter igen tjatat mig till att vi skulle julbaka på första advent (och ingen annan dag!) eftersom det är traditionen i Boden.

Första året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor själv, men en kavel jag fick från en snäll granne. Hon ville inte ha tillbaka den när jag kom med den eftersom hon var säker på att jag behövde den fler gånger. Sån vill jag också bli när jag blir gammal. Sen tog jag kort på mig själv när jag bakade pepparkakorna och skickade till mamma så att hon kunde sätta in mig i fotoalbumet tillsammans med alla andra som bakade pepparkakor.

Andra året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor och lussekatter med Jessica, Johan, David, Oscar, Hanna och Kim. Vi lyckades fram till sista plåten innan vi brände några kakor, men det var för att vi börjat fika lussekatter och te redan. Vi bakade kanji som vi gav till Li och små pepparkakshus i olika former...Hanna gjorde en palm och en kamel att skicka till sina föräldrar i Afrika. Vi hade ingen kavel alls, så vi använde glöggflaskorna istället och det gick lysande.

Tredje året försvann advent av någon anledning. Istället hade Hybris julmiddag och jag hade en söt röd klänning på mig och tomtar i öronen. Pernilla, Lam och Emma var med från Norrköping. Det finns jättefina bilder från den tillställningen och Brian var tomte. Var tog advent vägen förra året?

I Linköping brukar jag gnälla på Oscar för att han vill sätta upp sin gran och sina ljusstake för tidigt och sen pyntar jag mitt hus så mycket jag kan på första advent. Första julen jag bodde i min nya lägenhet var det en tjej i flygeln mittemot som hade en enorm ljuskrans i sitt fönster. Den var så vacker och det hände mer än en gång att jag stod och tittade på den och blev glad av det. Så jag bestämde mig att återgälda tjänsten och köpte den största julstjärna jag kunde hitta (för jag hade faktiskt enorma fönster). Jag hoppas att någon såg den och blev glad.

/Elin

Det regnar hela tiden
Snart har året runnit bort,
det känns som höstarna blir värre
när vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt,
den gråa snön blir vit.
Det som gör ont kan inte nå mig nu,
det hittar aldrig hit

Jag kommer hem igen till jul,
jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket,
det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.

Och innan dagen börjat,
är kvällen redan här
men jag vet att jag är framme snart
och jag vet att du är där.

Peter Jöback - Jag kommer igen till jul
Min favoritjulsång sen jag flyttade hemifrån

Pepparkakskola i tänderna!

Jag har lite tråkigt, så jag försöker se hur många pepparkakskolor jag kan få in i munnen samtidigt.

Var i hela friden hittar man pepparkakskola i Japan undrar du då, men det ska jag tala om för dig att det gör man inte! Man hittar pepparkakskola på Lagerhaus och eftersom de är bäst före 2009-12-31 måste jag ju skynda mig!

Dock kan jag meddela att det går jättebra att gå in på Lagerhaus och köpa pepparkakskola och sedan posta det till Japan. De fastnar inte i tullen, bara i tänderna!

Eftersom det är första advent på söndag så hade jag ju kunnat spara några, men se, det är inte lika gott då och jag har faktiskt 500 pepparkakor som Anna sägs ha bakat. IKEA är bra skit faktiskt. Ska ta dit en japan på fredag för att försöka göra kulturkrocken mindre för henne när hon kommer till LiU nästa år.

Jag ska bli avritad också, av den japanska australiensaren. Tsk, så många blandade nationaliteter att jag blir alldeles yr. Aja, min släkt har varit svensk längre än både Amerika och Australien var befolkade av vita människor. AHA!

För den som nu är jättenyfiken, pepparkakskolorna kom i ett paket från Pernilla och Lam (om jag inte redan skrivit det, vilket jag kan ha gjort för jag börjar bli helt omikring när det kommer till vad jag skrivit och inte skrivit utan bara tänkt skriva (fast det är klart, paketet var från Pernilla och Lam även om jag skrivit det tidigare).

Anyway...i det paketet fanns också en trevlig bok som handlar om hur man ska förändra sitt singelliv (till att inte vara singel alltså). Jag har tänkt ta väldigt seriöst på denna bok, för många av uppdragen är riktigt kul...tyvärr måste man kunna prata med folk för att genomföra de flesta uppdragen, men jag kan ta alla "tråkiga" uppdrag i Japan och fortsätta på bred front när jag kommer hem igen.

Jag skrattade när jag hittade ett uppdrag som gick ut på att dra TVn till sängen och sedan ligga där hela dagen, titta på Vänner och deppa ihop totalt för "det kan inte gå uppåt innan man nåt botten.". Jadu Oscar...var det vad vi höll på med? Försökte ta oss ner till botten för att kunna klättra upp igen? ;)

Annan kul grej: jag har fått ett stipendium! Hemskt kul att få yen när kronan inte tycker om att springa ikapp alla andra vaultor i världen.

/Elin

Luleå vs Sapporo!

Den här matchen är så uppgjord i förväg att det knappt är kul, men jag hade i alla fall roligt medan jag hittade fler och fler saker att jämföra städerna med.

Storlek:
Luleå: 28 810 000 kvm
Sapporo: 1 121, 12 kvm

(Luleå diskad i denna gren eftersom de räknar med hela kommunen)

Invånarantal:
Luleå: 45 467 st (2005)
Sapporo: 1 894 000 st (2007)

(Sapporo diskad eftersom de hade två år till)

Longitud:
Luleå: 65° 35′ 4″ N
Sapporo: 43° 4′ 0″ N

(Grenen är för otydlig för att vinnare ska kunna utses)

Universitet:
Luleå: Ja, Luleå Tekniska Universitet
Sapporo: Ja, Hokkaido Daigaku

(Oavgjort)

Sportarenor:
Luleå: Delfinen (eller Coop Arena nu mer), Pontushallen, Måtsundsbacken
Sapporo: Sapporo Dome, Okurayama Ski Jump Stadium, Teine...och alla andra ställen som OS 72 hölls.

(Vinst till Sapporo)

Snökonst:
Luleå: Rutchkanor i form av vilda djur i stadsparken varje vinter.
Sapporo: Sapporos snöfestival.

(Vinst igen till Sapporo, även om djuren är hemskt fina i stadsparken)

Flygplatser:
Luleå: 1
Sapporo: 2

(Sapporo vinner igen)

Om man nu räknar ihop poängen så ser vi att Luleå vinner en jordskredsseger! Domar'n dömer, så var bara tyst.

Nej egentligen hade jag tänkt en mer ordbajsande jämförelse (för att använda ett uttryck som Jessica oftast beskriver mitt skrivande med ;)

Jag har lätt för att gå omkring och försöka aplicera Japan på Sverige för att lättare kunna förstå människor och tänka mig in i deras vardag. Hur är det att vara 22 och bo i Chiba egentligen? Tycker man att staden är fjantigt liten och allt man vill är att flytta till Tokyo? eller tycker man att alla Tokyobor är dryga och jobbiga? Är Tokyobor lika självcentrerade som Stockholmare och är Inage egentligen bara *infoga valfri liten förort till Stockholm*? Vad är Japans Göteborg? Är det kanske Osaka? Sånt här går jag omkring och tänker på när jag inte har bättre för mig, så inte var det konstigt att jag började jämföra Sapporo med Luleå när jag var där.

Staden ligger i kyla och snö lite mer än en timme (med flyg) från landets huvudstad. Det blåser alltid för att stadsarkitekten tyckte det var en kul grej att lägga alla gator parallelt med varandra. Flygplatsen är så pass liten att man kan exprimentera med nya rutiner där utan att det blir för många som utsätts för obekvämligheten, men samtidigt är den stor nog för att det ska kunna jämföras med en stor flygplats.

Luleå eller Sapporo?

/Elin

Sapporo Cribs!

Många (kanske mest jag?) har gnällt på Jessica och Johan att de inte har lagt in bilder på hur det ser ut hemma hos dem så....

Yooo! Wazup MTV? This is Cribs....come on lets go...

So, welcome home to Jessica and Johan...this is the main entrance. Observe the statue of...a big black thing to the left of the door...it really helps to get that feeling of class that you're looking for during an exchange year in Japan.

Now this is the door to the actual apartment, notice the rich vomit coloure. You can't get that anywhere.Just inside the couple are getting ready for a night on the town. The entrance hall is just as cool as the outside! And when I say cool, I mean ice cold. See how she tighten her fists to be able to hold on to that hot wibe a litle bit longer.


This is the main room! IKEA and it's compact living can go and hide somewhere. This space serves as dinnigroom, office, sorages, partyspace...it's only your imagination that puts the boundaries! The art on the walls are very personal and gives the places its final touch!

All the light that flows in over the room comes from the thin glass doors that separates the room from the balcony on which the couple can enjoy this view of Souen:



If you take a closer look at the office section you can se more of the personal art, and not to mension the skies which bring colour and a feeling of a mountain cabin.


This is the gourmet kitchen where the most delicious meals are prepared on the gas stove or in the travling sized own.

Now this is where the magic happens...

...and it also dubbles as a movie theater! (observe parts of the guest-room in the lower, right corner).And how would anyone be able to live without their own panic room?

It has all the modern conveniences...and even in the bathroom you get a wibe of the ice cold coolness!


The apartment is then complet with a drier and washing machine...























As you can see it has a lot of space but still you will never feel small in this palace...

...och där släpper vi engelskan, även om det inte går att vara fullt lika fjantig på svenska utan att det ska kännas superfjantigt.

Ber om ursäkt för stavningen, orkar inte tänka så mycket på den!

Det var en trevlig, om än iskall, lägenhet. Eftersom jag bara är dryga 170 cm var det där med låga dörrposter inga problem, men då Jessica just lyckas gå under har Johan lite problem. Det är helt klart känslan av en skidstuga, inte minst med hjälp av skidorna som står mot väggen och bara väntar på att få bli använda! Lite hål och smuts dekorerar väggarna, men jag tror det är standard i Japan om jag jämför med mina egna....

Sen lovar jag att det är mitt fel att det är stökigt, Jessica och Johan har alltid städat hemma hos sig!

/Elin

och eeh jo...en bild är fejk...ni får gissa vilken ;)