Bestämt!

...för nu...

Mitt nya skrivbordsunderlägg

Jag ringde in 2009 i Roppongi, sjöng The final countdown på en karaokebar och skuttade på gatorna tillsammans med resten av Japans utländska befolkning (det kändes så i alla fall). Sen tillbringade jag merparten av 2009 i Japan, men det känns som om det var hur länge sedan som helst.

Nu har jag bestämt mig för att fara tillbaka! Jag ska! Om så bara för matens skull. Jag undrar så om det är Japan jag saknar eller om det är året i sig, om det är Inage eller de människor som jag faktiskt träffade där och som jag inte tror att jag kommer träffa igen.

Ska börja med att testa fara till Kobe...finns folk där jag vill träffa.

/Elin

Åh har ni sett? Ja jag vet! Åh herregud! Nähä? Haha!

Vad gör du nu för tiden?

Varför hör du aldrig av dej?
Det var alldeles för länge sen vi sågs...

Ni skall veta att jag saknar er
Det finns känslor som aldrig tar slut
Ni skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut

/Elin

P.s. Vi saknade dig Elina! D.s.

Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul

Min bror blev upprörd och förvirrad idag när vi satt och tittade på Kalle Anka som brukligt klockan 15 (personligen var jag övertygad om att det började kl 16, men vad vet jag) och han insåg att det inte var Kalle Anka som klädde granen med Piff och Puff i. Hur han fått för sig detta vet jag inte, kanske var det för att vi missade att se den förra året då vi befann oss på Tokyo Disneyland på julafton 2008. Kanske var det också därför de flesta standardkommentarerna uteblev i år (saker om färgen som ritar rutor eller som torkar fort, scener som är borttagna osv).

Vad det än berodde på så undrade han varför i hela friden sa att vi tittade på "Kalle" när han är med så himla lite. Det har jag aldrig reflekterat över, och kanske är jag bara dum, fast det ligger ju något i det...varför tittar vi inte på Benjamin Syrsa eller på Musse Pigg? För de figurerar ju mer och verkar vara mer värdar för det hela. Fast om det tagit Karl 22 jular att fundera på det här (och mig 24 utan att komma på det) så är det inget mot att pappa tagit sig igenom 50 jular att lista ut varför leksaken som vandrar upp och ner på leksakshögarna i Jultomtens verkstad inte "trillar ner". Det kunde dock jag och Ida svara på trots vår (i jämförelse) ringa erfarenhet.

Visste ni förresten att programmet visades i Sverige för första gången 1959 (och gjordes året innan)? Borde det inte uppmärksammas att det är jubileum i år?

/Elin

Mörker och elände!

Jag var som sagt på stan idag, mellan klockan 12 och klockan 15:30. När vi gick med mammas vinglögg till bilen (någon gång mellan 13 och 13:30) hade det redan börjat skymma och innan vi var klara så var det mörkt.

Klockan 17 insåg jag vad lite klockan var och jag förvånas fortfarande av hur tiden verkar stå stilla. Jag sov mellan 19:45 och 21 på mormors inrådan så att jag ska orka klä granen när mamma och pappa kommer hem och nu sitter jag så gott som ensam i det stora blå huset utan att ha någon som helst tidsuppfattning. Jag tror inte riktigt på klockan när den säger att det är 22:19. Det känns plötsligt alldeles för sent nu när hela dagen har varit på tok för tidig. Inte konstigt att jag kan dricka kaffe hur som helst, det finns inga klockslag, inga tider.

Det är märkligt hur ovan jag redan är vid hur snabbt det blir mörkt. Det är bara ett år jag inte har varit här och känt på det. Jag inser att jag blev väldigt stressad när jag var på stan eftersom det blev mörkt och när det blir mörkt i Linköping betyder det att affärerna stänger snart. Varje gång jag gick in i en affär idag kollade jag hur länge de hade öppet och de hade ju öppet till 18 och 19 som alla andra och klockan var ju aldrig mer än 13-14. Vi får se om jag hinner vänja mig innan jag far ner igen.

/Elin

Granen bara väntar

Jag kom hem! Efter för lite sömn och en timme sittandes på planet innan det lyfte så är jag nu hemma. Stackars Karl satt och väntade på planet i 45 minuter på Kallax och hela mammas julplanering verkar ha spruckit då vi inte hann med att klä julgranen igår...men jag bryr mig inte, för jag är hemma.

Har tillbringat dagen på stan tillsammans med syskonen. Det har varit helt toppen! När jag satt på Ming gick Sandra förbi utanför fönstret så jag tog min första springnota genom att springa ut för att krama henne och sen har jag kommit på att jag skulle kunna göra karriär på att mobba min lillasyster och hennes kompisar. Vissa saker blir helt enkelt inte tråkigare bara för att man blir äldre!

Nu ska Ida dammsuga...ska berätta för henne att det är mat snart istället.

/Elin

"Mamma jag kommer inte hem idag"

Det är så konstigt att varje gång man sätter sig på ett tåg så förflyttas man tillbaka i tiden till förra sekelskiftet. Inte bara när det gäller framkomligheten utan också när det kommer till saker som kundbemötande och goodwill.

Hur jag än anstränger mig så kan jag inte förstå man ännu inte har klarat av att ta fram en tågtrafik som inte är snökänslig. Det är inte acceptabelt att trafiken ska kunna bli över 2 h försenad på sträckor som i "sommarunderlag" inte tar längre än 2,5 h.

Idag tog det ungefär 2 h att komma till Norrköping, en sträcka som i sämsta fall tar 30 minuter. Det åt sidan så tog det 30 minuter innan vi ens kom iväg från Linköping...och då skulle tåget utgå från Linköping. Tåget var alltså försenat innan det ens fått chansen att starta.

Van resenär som jag är hade jag visserligen bokat tåget så att jag skulle komma fram två timmar innan planet skulle gå. Men det hjälper inte när man fortfarande sitter på tåget då. Hur mycket tidigare måste man boka för att man ska vara säker på att SJ tar en fram i tid?

Jag missade mitt plan hem, mamma lyckades boka en ny biljett till mig i morgon. Jag överlever även om jag inte hade planerat för att sitta i Norrviken ikväll. Några i min tågvagn missade sin resa till Thailand...och SJ (var på väg att skriva "Telia", kanske var Freudiskt) betalar ingenting i kompensation. En annan kvinna hyrde en bil och tog med sin son (och mig) för att försöka hinna i tid till Arlanda, SJ kompenserar inte för det heller.

Jag ska inte åka med SJ mer. Total bojkott. Det blir buss i fortsättningen.

/Elin

Sista tentan på tentap

Ni vet när man kommer till en punkt då man inte bryr sig längre? Så känns det inför sista tentan på tentap. Jag vet hur det känns att kugga mekII, jag har gjort det två gånger tidigare, jag hade för få dagar att plugga till den här och det enda jag vill är att gå här i lägenheten och pyssla så att det är fint när jag far till Boden. Jag funderar till och med på att hänga upp lite tavlor, äntligen.

Det är lite jobbigt att inte bry sig om hur det går på en tenta, det blir så mycket svårare att prestera bra då...men om jag ändå kuggar den här, och tentan i fredags, vad var då vitsen att stanna kvar? Då kunde jag ha varit hemma i torsdags...

/Elin

Hemma, var ligger det nånstans?

Jag läste just Elinas inlägg om att det inte finns någon plats som hemma. Det är svårt att ge henne annat än rätt, det finns ingen plats som hemma. Frågan är bara var hemma ligger någonstans.

Jag har mycket svårt att tro att de här 42 kvm är hemma, det är som om jag har en inbyggd motvilja att kalla det här hemma. Det är smutsigt, stökigt och omysigt. Det har inte hänt något mer på uppackningsfronten sen förra gången jag skrev om det här, men julpyntat har det blivit. Det är inte lägenhetens fel att den är stökig och omysig, det är helt och hållet mitt fel. Jag tillbringar alldeles för lite tid i lägenheten och alldeles för mycket tid i skolan och hos Jessica och Johan. Deras lägenhet är nog mer hemma än min egen. Jag påstår att jag trivs att bo ensam, men ändå tillbringar jag mer tid på J&J:s soffa än jag gör på min egen.

Så om inte den här lägenheten inte är hemma, var är det då? Det vore en så enkel att säga att det var Boden som var hemma, men i ärlighetens namn så det inte det heller. Det enda som finns i Boden är egentligen min familj. Jag har varit borta för länge, sett för mycket av världen kanske, varit tvungen att hitta hem på för många ställen för att kunna hitta hem i Boden längre. Det Boden jag en gång lämnade är inte det Boden jag kommer att komma till i övermorgon. Inte ens Sävastön är den samma som det var när jag flyttade för mer än fyra år sedan.

När jag i Japan och längtade hem, då var det inte Boden jag längtade till. Det var faktiskt till Linköping. Till universitetet till och med, för någon lägenhet att längta till hade jag inte. Kanske är det Campus Valla som är mitt egentliga "hemma"? Det skulle vara tragiskt, men är det helt otroligt? Jag är på skolan mer tid än jag är vaken i lägenheten och jag har tillbringat merparten av helgerna den här läsep i A-huset.

Ändå finns det inget jag längtar efter mer än att sitta på tåget på väg till Arlanda, på väg norrut, på väg mot Boden...på väg hem...Det är komplicerat.

Mamma sa en gång att jag skulle komma att ha två hemma till dess att hon och pappa flyttar från det blåa huset på ön. Fast jag tycker snarare att det känns som om jag inte har något hem alls.

/Elin

What's cooler than being cool?

Det var länge sedan jag haft vett att klä mig ordentligt. Jag har inte använt långkalsonger på daglig basis sen jag slutade högstadiet och några vinterskor har jag inte haft några vettiga sen jag flyttade till Linköping.

I morse var det -16 grader när jag cyklade till skolan och utan långkalsonger, i tygskor, utan vettiga vantar och med dålig mössa och blött hår var det ett rent helvete att cykla till skolan. Även om solen sken och det var gnistrande vackert överallt. Det var så där vackert att man inte kan göra annat än le, som när bussen svängde av 97:an på vägen mot skolan och kom upp på viadukten vid Svartbyn och solen skiner på det stora fältet till vänster. Ljus och kyla, finns inget finare!

Ni vet hur det känns när man är riktigt, riktigt kall och det känns som om det rinner vatten längst låren trots att man vet att allt som skulle vara ens snarlikt vatten skulle ha frusit? När jag kom till Märkesbacken kändes det ungefär så, fast mest gjorde det ont i mina pekfingrar och mina tummar. Så jag bestämde mig för att gå av cykeln och gå sista biten så det skulle blåsa in mindre under byxorna.

Jag vet inte när jag senast varit så kall. Kanske någon friluftsdag på mellanstadiet? Ska nog ta med mig långkalsonger ner från Boden efter jul.

/Elin

Är det jobbigt att tiden går å man blir äldre, eller kul att vara med?

En reklam som går på 6:an just nu har inspirerat det här inlägget som jag har funderat på ungefär lika länge som nämnd (men en presenterad reklam).

Vissa saker blir jag bara glad att jag är äldre än

• The Simpsons (1989)
• Law & Order (1990)
• Harry Potter (1997)
  
• Karl (1988)
• Ida (1992)

Vissa andra saker blir jag orolig för att jag är yngre än

• Days of our Lives (1965)

En del saker är jag förvånad över att jag är yngre än

• Pulverkaffe (1901)
• Windows (1985)
• CD-skivan (1982)

...och inte minst är jag förvånad över vad mycket skit man kan göra när man sitter och väntar på en eftermiddagstenta!

/Elin

En morgon när jag vakna'...

...var det SNÖKAOS! Titta vad kaos det är! Man måste borsta bilen på morgonen!

Det har snöat i massa dagar nu och jag är lycklig :D Idag plogade de till och med medan jag var i duschen! Det helt underbart.

Samtidigt undrar jag vad Aftonbladet menade igår när det stod att det skulle bli "snö kaos i hela landet" då det knappt är snö i norra Sverige. Trots att det enligt Pilli ändå finns mer snö där än här. Fast "hela landet" kanske bara är de delar där det bor människor som inte kan köra bil på annat underlag än torr asfalt? Eller så är "hela landet" bara de platser som inte förstår att de ligger på samma breddgrad som Sibiriska tundran. Delar av Sverige som faktiskt budgeterar för snöröjning och bebos av människor som kan köra bil försiktigt...de delarna räknas av förståeliga skäl inte till "landet". Det blir dåliga löpsedlar och "Sydsverige" är för svårt att stava för Aftonbladets journalister.

/Elin

Jag fotograferade varuautomater

Det snöar.

Jag kan inte hjälpa att jag fylls av ett lyckligt lugn när det snöar. Jag vet inte var det kommer ifrån, för ärligt talat har jag inte roats jättemycket av snöaktiviteter sen jag slutade mellanstadiet. Visst har slalombackar och längdskidåkning sitt, men sen att man blev stor nog att tvingas ut och skotta plogkarmar så har leka-i-snön-glädjen försvunnit. Ändå får snön mig att bli glad, genomlycklig och fylld med en myskänsla som inte ens bioteknisk biokemi kan förstöra. Nu är det så mycket snö så att det precis syns på gräsmattorna. De är ljusgröna istället för sin vanliga, tråkiga höstgröna. Vägarna är vita och bilarna är täckta. Antagligen ligger det inte kvar i morgon, antagligen är allt borta då...men nu är det snö i alla fall.

Mina fönster.

Från fönstret ser jag en grupp utländska doktorander (ja, jag tror att de är doktorander för de ser ut att vara indier eller pakistanier) som springer runt och tar kort på snön. Någon sparkar upp lite och de andra tar kort, de tar kort på de snötäcka bilarna och på varandra framför de snötäckta bilarna. De tar kort på sina fotspår och bara på snöflingorna i största allmänhet.

För att kunna fortsätta måste jag nu låtsas som om jag inte varit ute och tagit kort på snön trots att det har varit ett naturligt inslag i hela mitt liv (till mitt försvar är bilderna till Maru).

En av de bästa sakerna med att vara i Japan måste ha varit att jag varje dag kunde uppleva något exotiskt i något som egentligen var vardag. Jag kunde ha med mig kameran i väskan och vara säker på att jag alltid skulle hitta något jag ansåg värt att ta kort på. Jag gjorde det inte, men jag hade jag velat hade jag kunnat vara turist i ett helt år.

Sakerna jag såg och fascinerades över var antagligen saker som japanerna inte ens reflekterade över och jag saknar faktiskt att bli fascinerad i vardagen. Att kunna gå ut på morgonen och inte riktigt vara säker på att allt skulle gå som det skulle. Det var ett helvete många gånger, men det gjorde livet lite intressantare. Det var som att återupptäcka verkligheten, vare sig jag tyckte om den eller inte.

Jag vet inte om jag saknar det, men det var länge sedan jag kände en sån fascination eller vardagsglädje som jag gjorde när jag hittade varuautomater inne i små tempel eller drack vidrigt kaffe ur konservburkar.

Jo, jag saknar det, jag saknar att kunna se vardagen som exotisk. Wow...

/Elin

A love story

Det är egentligen för sent för att sätta sig och skriva det här, men känslor är en färskvara, så jag är så illa tvungen ;)

Jag påstår att jag har en mellanstadieförälskelse i Lars Winnerbäck. Jag hade ingen sån när jag faktiskt gick på mellanstadiet, men jag är helt förälskad i Lars Winnerbäcks musik; hans röst, hans texter, hans melodier...Sommaren 2008 var första gången jag såg honom live, det året startade jag också den här bloggen och jag tror att den där förälskelsen har lyst igenom ett antal gånger. .

Det finns fyra låtar som jag associerar till att jobba på Apoteket: 2002 var det FF, 2003 var det Pärlor och 2004 var det I won't cry utav den enkla anledningen att de gick på RixFM under de lördag och sommarveckor som jag jobbade. Vän av ordning räknar dock och tänker att det där var bara tre låtar och det stämmer.

2004 hade RixFM också börjat med Sverige Top40 på förmiddagarna så att man fick lite omväxling bland de andra 12 låtarna som RixFM har i sin repertoar. Ärligt talat så var det en riktigt bra blandning vissa veckor och eftersom jag var så snabb på att packa upp pillrena så hann jag oftast ut från Packen innan de kom till de sista 10 (med andra ord de låtar som kommersiell radio spelat sönder).

För någon som aldrig har varit bra på artister och låtar var det lite trist att det inte presenterades vem som sjöng eller vad låten hette utan bara vilket nummer den fick, men då apoteksrockar ska alltid vara utrustade med penna och papper (jag försökte att alltid ha en Pimpim i en ficka också) skrev jag upp strofer som jag kom ihåg i låtar jag tyckte om, googlade texten och hittade på så vis låten. Sen när jag kom hem blev det DC++ osv...

En vecka skrev jag ner "som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut". Den hade legat på plats 10-20 några veckor och texten och rösten hade liksom fastnat i mig.

Lars Winnerbäck - Elegi

Jag laddade hem den och två till när jag kom hem den dagen: Stackars och Du gamla fria Nord. Verkligen inte några av hans muntrare låtar någon av dem, men de tre var det. Stackars fick mig alltid (och får mig fortfarande) att tänka på Victor Lindgren, inte för att det är synd om honom utan för att han en gång använda liknelsen "medaljens baksida" när vi gjorde ett arbete i svenska.

Det fortsatte att vara de här tre låtarna länge och Lars Winnerbäck föll i glömskan för mig. Det kom inga nya singlar som kunde fånga mig, jag flyttade till Linköping, började lära mig japanska och slutade lyssna på musik. Började på I och träffade Hanna som läste Y.

Nån gång, jag tror vi skulle på fest, satt vi och lyssnade på musik hemma hos mig bara jag och hon. Elegi kom upp på spellistan och hon undrade om jag lyssnade på Winnerbäck, vilket jag inte gjorde men jag visade de andra två låtarna jag hade. Hon tyckte jag skulle ladda ner Tretton trappor upp och Elden ("Han sjunger om Linköping!), sen skulle jag ladda hem Söndermarken ("Den handlar om hans uppväxt i Linköping! Han är härifrån, vet du inte det?"), I Stockholm (det var ett hack i den, jag saknar det hacket) och En svår och jobbig grej där raden:

som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

fick mig att känna ett stygn av igenkännande och jag fick höra hur viktigt det var att höra den sista raden i låten. Faktum är att det är det. I den låten är det det.

Sen var det fest hos Hanna någon gång och hon bestämde att det skulle bara lyssnas på Live - för dig eftersom hon inte tyckte att hon hade någon annan bra partymusik. Efter en stund klagade alla utom jag, även om live-skivor inte varit min grej. Dock var det Hannas och hon letade reda på en annan skiva eftersom hon ville att jag skulle höra Balladen om konsekvenserna eftersom jag också uppskattade texter. Någon dag senare hade jag tre Lasse-album på datorn, hur nu det gick till.

Det var ett bra antal tyckte jag. Det var ca 70 låtar som jag aldrig ledsnade på. Det här var våren 2007 och jag har fortfarande inte ledsnat på dem. Inte på någon av dem. Likt Hanna hade jag börjat lyssna på Pollenchock och stjärnfall när jag skulle göra mig klar för fest (det gör jag fortfarande) och ansåg nog då Tretton trappor upp var den bästa låten någonsin.

Sommaren 2008 spelade Lars Winnerbäck på Luleåkalaset.

Inträdet till festivalen låg på några hundralappar (3 st tror jag), han skulle gå upp 22:45 eller liknande vettig tid och jag var tvungen vara på jobbet 07:15 dagen efter. Det innebär att jag var tvungen att kliva upp 05:45.

Sandra skulle gå och mina ursäkter om jobb och pengar verkade så fjuttiga i jämförelse med att faktiskt se Lars Winnerbäck live. Morgonen efter var det inte fullt lika fjuttiga, men jag tog på mig att vara chaufför till kalaset och precis samtidigt som han började spela i Södra hamn anlände vi till Norra. Fan. Fan. Fan... Vi strulade lite med ingångar och biljetter och jag kom bort i från de andra, men det är inte svårt att hitta till Södra hamnen ändå.

När jag kom fram var jag ensam och han började just spela en låt jag aldrig hade hört: Åt samma håll. Nu mer är det dock "min" låt. Det var då jag såg Lasse för första gången, det var då jag faktiskt hörde honom för första gången och jag tror att han sjöng den för mig. Visst, jag vet att han inte gjorde det...men jag hade kämpat så för att komma dit och jag fick den sången.

Kvällen kan summeras med: 300 kr, 45 min Winnerbäck och 4 h sömn...inte helt värt.

Sen i oktober, när den här bloggen startade, for jag till Japan.

Jag tror inte att det går att beskriva det här utan att det låter allt för löjligt, så jag ska inte ens försöka. Hela det första halvåret var det Lars Winnerbäck som gav mig trygghet och säkerhet. Det är varken en överdrift eller en underdrift. Han var det enda jag lyssnade på under flygresan, han var med mig varje station mot Inage, hans fyllde mitt lilla mögliga rum med Sverige, hans texter var klottrade överallt där jag suttit på universitetet, antagligen har jag fyllt ett helt block totalt med Lars Winnerbäck-texter. När allting var som värst (vilket det oftast var under tider som jag ansåg att jag inte skulle ringa till Sverige på) så var han där med mig. Alltid på det humör jag behövde honom och texterna förstod alltid. Jag var inte ensam i min förtvivlan. Han var inte bara en liten del av Sverige, han var en liten del av Linköping! Den plats på jorden där jag önskade att jag var.

Välkomstmeddelandet jag hade på min väckarklocka/svenska mobiltelefon var "Den vinner som är trägen", en påminnelse om att jag inte skulle ge upp. Varje morgon var de orden det första jag såg.

En dag ville jag ha en Winnerbäck-låt som rubrik och skrev in "Frukost Winnerbäck lyrics" i google och blev förbryllad när jag hittade Winnerbäck sånger som jag aldrig hört talas om. Vilket egentligen inte är så konstigt eftersom jag bara tagit hem ett album till efter att jag sett honom i Luleå (Söndermarken). Strax efter denna upptäckt kom detta inlägg: 160 sånger. Totalt har jag nu över ett dygn med Winnerbäcks musik på min hårddisk...men var inte orolig, jag har 10 album i bokhyllan också. Om man vill prata om hur artister tjänar pengar på nedladdning så är ju mitt stöd till Winnerbäck ett bra exempel.

Jag var på konsert ikväll. Äntligen. En hel konsert, jag missade inte en sekund av honom och jag hade riktigt bra sittplats. Ömsom var jag glad att jag satt, ömsom ville jag stå längst fram tillsammans med alla andra skrikande fjantar. Jag ville också hoppa och tjoa och verkligen visa hur glad jag var över att få vara där. Fast samtidigt var det skönt att få sitta och bara känna. Bara höra. Bara finnas. Höra hur han sjöng till Linköping, för oss, för mig.

Ska jag vara hård ger jag konserten bara en stark 3:a (av 5 möjliga). Det var mest musik från den nya skivan och utav "mina" låtar sjöngs bara tre egentligen. Dock de viktigaste; Elegi, Elden och Åt samma håll. Inte för att det är de jag tycker är bäst för stunden, utan för att de bara betyder mest för mig. Pollenchock hade gärna fått spelas, men man kan inte få allt och jag fick En tätort på en slätt.

Nu ska den här krigaren i Ryd gå och lägga sig.

/Elin

P.s. Elina, du håller tyst! Ska du paja och kritisera får du starta en grupp på facebook D.s.

Alla blickar på Sverige

Jag vet inte, skulle man tycka att det där med Nobelpriset var en lika stor grej om man inte var svensk? Amerikanarna verkar inte bry sig om att Obama fått fredspriset i alla fall sa dokumentären jag lyssnade på med ett halvt öra tidigare idag. Är Nobelpriset verkligen så stort inom forskarvärlden som jag fått för mig att det är?

Lyssnade på en annan dokumentär för någon dag sedan om Marie och Irène Curie. Irènes dotter berättade om hur hennes mamma hade pratat om hur hon hade lekt med guldpengar med en gubbe på som hon sen kommit fram till varit Nobelmedaljen när hon blev äldre.

Vill vi inte alla dit? Till Blå hallen och få ett pris ur kungens hand? Säga vad man vill om att ha kung, men jag är glad att det inte är Fredde som delar ut Nobelpriset. Det skulle inte vara fullt lika elegant faktiskt. Behåll kungen för Nobelprisets skull.

Nu ska jag se Lars Winnerbäck på Cloetta! Antagligen roligare än Nobelmiddagen ändå...fast...jag hade inte tackat nej till en inbjudan...

/Elin

Låt den rätte komma in

Jag vill inte plugga, så jag läste en snutt på Wikipedia om Låt den rätte komma in, filmen som vi såg på Halloween när Ida var här. Jag vet inte, skrev jag att den är filmad i Boden och på Pontusbadet i Luleå? Tydligen var den baserad på en bok som kom ut 2004 och anses varken vara en vampyrroman eller en vampyrfilm. För få 100-åriga vampyrer som blir kär i 17-åringar eller för mycket handling antar jag...

Anledningen till detta inlägg är dock detta, ctrl+c, ctril+v:

Filmen är dels inspelad i Luleå, en plats med garanterad tillgång på snö, kyla och mörker, dels i Blackeberg.

Garanterad tillgång till snö, kyla och mörker? Va fan? Ganska garanterat mörkt i södra Sverige också på vintern ska jag bara be och tala om! Så det så! Och inte ett enda ord om Boden...svin... Jag ska rapportera den här artikeln för hets mot mig!

/Elin

(och fortfarande bara träningsvärk)

De kommer med sprutor till mig, de kommer med sprutor till mig!

Så, nu är jag också vaccinerad. Behövde bara vänta i 1 h ungefär och då kom jag dit 15 minuter före de öppnade. Det gjorde inte så mycket, jag hann i tid till min föreläsning (fick till och med bra plats) och stod och pratade med Jessica som om vi fortfarande var kvar i Japan (mao: inte så lågt och helt utan en tanke på att människorna omkring oss förstod svenska).

Tre sköterskor sprutade oss och en höll ordning på kön (och sprang och hämtade nya sprutor när det behövdes). Snabbt in, snabbt ut när man väl kom fram. Mycket smidigt egentligen, framförallt då jag inte ansåg mig ha bråttom. Några föreläsare som var tvungna att gå eftersom de skulle upp till C-huset dock...

Blev sprutad i vänster arm eftersom jag är högerhänt, än så länge gör det då lika ont i vänstra armen som i den högra (var på ett boxingpass i måndag och kan inte röra mig överhuvudtaget). Träningsvärk som sprutvärk liksom.

Mamma är övertygad om att jag kommer bli sjuk av vaccinet. Det är också alla andra jag har pratat med om vaccinet eftersom alla jag har pratat med om vaccinet har blivit sjuka i ungefär 24 h. 34 h efter att jag fick min spruta har jag dock biljett till en Lars Winnerbäck konsert, så jag har antingen inte tänkt bli sjuk alls eller helt enkelt ha hunnit bli frisk till dess.

Har druckit lite c-vitamin, fast det tror jag ju aldrig på så jag vet inte varför det skulle fungera nu. Hävdar dock att jag är en sån där hemsk människa som går omkring och smittar andra utan att faktiskt själv bli sjuk...att jag är en smittbärare alltså. Därför kommer jag klara mig den här gången också...vi får se vem som har rätt. Jag återkommer med uppdateringar. Nu ska jag i vilket fall läsa om aminosyror!

/Elin

P.s. våra labassar är normalstor Elina, eller "jättar" som du skulle kalla dem ;) D.s.

Just ja!

Det har löst sig, jag får läsa mina kurser! Har bara glömt att säga det!

/Elin

Vetenskapligt bevisat

Det är alltid lika fascinerande när man, helt själv, kommer fram till något som sedan länge är vetenskapligt bevisat när det kommer till sin kropp. Saker som att man mår bättre av att sova ordentligt, att man koncentrerar sig mycket bättre om man ätit frukost på morgonen och att träning gör att man får mer energi. Det känns som om det inte vore så stora a-ha-upplevelser varje gång.

Sen finns det saker som inte är vetenskapligt bevisat men som fortfarande inte borde ge a-ha-upplevelser heller. Efter 10 år (herregud!) borde jag veta varför det gör ont i ländryggen en gång i månaden eller varför jag blir gråtfärdig av reklamfilmer från ICA. Det borde inte ta tid att komma på det. Vinterdepressionssyndrom är något annat som jag borde vara ganska välbekant med...fast samtidigt är det ganska skönt varje gång man kommer på vad det är istället.

Man ska ju kunna lära sig av andras erfarenheter, men hur gör man när man knappt lär sig av sina egna? Hur som helst blir jag väldigt stolt varje gång jag kommer på något i stil med "Man blir utvilad om man går och lägger sig i tid" och det är skönt att få bli det ibland, även om man inte ens lyder sina egna fantastiska infall.

/Elin

Djungeltrummorna

Det finns bara två typer av djungeltrummor som jag gillar:

1. De som talar om för Fantomen att något är galet
2. De som talar om för mig vad som händer med klanen Larssons

Alla andra djungeltrummor borde man skära upp huden på!

/Elin

Andra advent 2

"Det är julmust i min knapp!"
- Jessica Engman

Update: Det var inte alls julmust i knappen

Andra advent

Mysfaktor: 0
Tentor att plugga till: 2 (alt 3)
Tentor att plugga på: 3 (alt 8)
Vitlöksbaguetter: 2
Tända ljus: 0 (2 släckta)
Flaskor på borden: 2 (glögg, must)
Körsbärstomater ätna: 1 (3 av Jessica)
Körsbärstomater kvar: 12
Sms från mamma: 3
Clementiner i skålen: 13
Sharonfrukter i skålen: 2
Sugrör: 199 (4 färger)
Temuggar: 2
Böcker: 7
Pärmar: 4
Häften: 5
Miniräknare: 1
Pennor: 6
Tallrikar: 1
Mobiler: 3
Trasiga adventsstjärnor: 1

/Elin

Updated version:
Trasiga adventsstjärnor: 0
Skärsår orsakade av adventsstjärnor: 1

P.s. Johan är sanslöst torr, som en fisk D.s.

Dumt huvud, lidande kropp

Mot bättre vetande satte jag mig på cykeln idag för att cykla hem från skolan. Just innan jag satte mig på cykeln hade jag skrapat bort isslask och innan dess hade jag nästan druttat på rumpan när jag klev ut från A-huset.

Nå jag cyklade ner för Märkesbacken, allt gick bra. Jag tog mig mot rödljuset bredvid McD, allt gick bra, fick till och med grönt ljus så fort jag kommer. Tog mig upp för backen, fortfarande gick allt bra. Fortsatte rakt fram och det gick bra.

Sen skulle jag svänga upp på trottoaren. Då gick det plötsligt inte lika bra längre och innan jag visste ordet av låg jag på backen. Fast "innan jag visste ordet av" är inte riktigt sant. Jag hann med att tänka "Det här kommer nog inte gå" innan jag svängde och jag hann släppa taget om styret och nästan sätta ner foten på marken innan jag låg med cykeln över mig. Jag skrattade så där som man gör när man vurpar och svor för mig själv.

En kvinna i en röd bil stannade och frågade om det hade gått bra. Det fick mig att må bra, även om det hade gått bra. Det kändes juligt på något konstigt vis medan det bultade i mitt lår och sved i min hand.

Nu är det på väg att bli blåmärke, men alla kläder höll...och all hud också!

/Elin