Katt för sin hatt!

Jag vet inte ens hur jag ska börja det här. Det förvånar väl ingen att jag har tittat på prinsbröllop sen kl 10 i morse? Enda det kanske förvånar lite grand är mig med tanke på hur less jag var på kronprinsessans bröllop. Fast det är klart, hade jag varit hemma så hade jag väl tittat på det också. Det är lite som en film. Fast på riktigt. Som nobelmiddagen. Fast romantisk.

Passande nog såg jag, Jessica och Johan på The Duchess igår som handlar om Georgiana Cavendish, hertiginnan av Devonshire och avlägsen släkting till prinsessan Diana, brudgummens mamma. Som de har pratat om Diana genom hela sändningen, om hur älskad hon var och hur närvarande hon var i allt under dagen.

Saker jag funderat på under sändningens gång:

• Prins Harry har dålig hållning och ser ut lite som Wayne Rooney fast med hår
• Prins Harrys kläder var snyggare än brudgummens
• Hattar är de nya kronorna
• Vem bryr sig om Beckhams?
• Kates syster är sjukt snygg!
• Vakter får visst ha hatt inne även om de är killar
• Drottningen har samma kläder som hon har på sin wikipediasida...
• Undra vad prinsarna säger till varandra när de småpratar?
• Hm...prinsessan Victoria ser inte alls gravid ut på SvD.ses bilder
• Kates klänning är snyggare än prinsessan Victorias var
• Undra om det är ett straff att skickas till bröllop så här

Nu ska jag laga lunch och ta mig till Uppsala sen.

/Elin

Genom vårens varma vind

Innan jag for hem över påsken tog jag några kort på den spirande våren i Linköping.

Krokusar från Campus Valla

Tussilago som bryter sig igenom asfalten på Björnkärrsgatan.

Hur mycket jag än såg fram emot att fara hem så kändes det lite jobbigt att sätta sig i bussen på söndagsmorgonen och lämna det spirande vårvädret bakom mig. För oavsett vad det skulle vara för väder i Boden så skulle inga björkar börjat knoppa före Valborg.

Samma dag som jag tog bilden på tussilagon så fick jag ett sms av mamma där det stod "Tofsvipa! :D". En av de få fåglar som man med lätthet kan identifiera i luften även om man man inte är ornitolog, främst för att de flyger som om de var höga. Det första tecknet på vår hemma, de första flyttfåglarna som kommer tillbaka. Följda av svanar, tranor, storspovar och sist sädesärlor och svalor.

Flyttfåglar verkar inte vara någon stor grej i södra Sverige. Jag vet inte om det beror på att de inte stanna här eller för att det finns så mycket annan vår att titta på, men ärligt talat har jag aldrig sett tofsvipor, tranor eller storspovar här.

Största delen av tiden hemma gick ut på att se och höra storspoven. Storspoven betyder vår, den betyder sommar. Den betyder att sitta på altanen mitt i natten och dricka vin. Det är alltid fullt av storspovar på ön under sommaren, eller det är så jag föreställer mig det. Även fast fler hus byggs och platserna de bygger bo på blir lite färre varje år så ser man dem ändå alltid ståendes på gatlamporna längst Svängleden.

Vi både såg och hörde storspovar under veckan (och jag skickade sms till min lågstadiefröken och berättade om det!), jag solade till och med en dag och andra delar av familjen räfsade gården. Det var vår! Till och med en liten, ensam blåsippa stack fram i rabatten. Det ska de inte göra, de ska inte växa i Norrbotten egentligen.

Så kom jag ner till Linköping igen. Gick hem mitt i natten i min långa klänning och sjöng Lars Winnerbäck och låtsades att jag var utomlands. Dels för att göra det varmare och dels för att det luktade lite utomlands. Det luktade varmt, det luktade gräs och träd och vitsippor (även om jag inte såg dem då). Det luktade verkligen vår...eller kanske till och med sommar.

Det är lite som att fara fram och tillbaka i tiden när man reser upp och ner i landet under hösten och våren. Eller mellan två soldyrkande kulturer som firar värmen och vårens återkomst på olika sätt och med olika symboler. Den ena med djurliv och den andra med växtliv.

och jag såg rådjur när jag var ute och sprang igår!

/Elin

Did you know that Spotify follow you wherever you go?

Så länge du håller dig inom Sverige eller betalar för det?

Spotify har tänkt begränsa sina tjänster för att få fler att betala. När jag läste det suckade jag mentalt, tittade igenom mina spotifylistor, laddade hem de sju låtar (eller liknande) som jag inte redan hade på hårddisken och stängde ner. För varför egentligen lyssna på musik som avbryts av reklam om jag inte måste?

Det är å andra sidan bara en reklam på Spotify som har irriterat mig på sista tiden (den när två idioter "knackar" på datorskärmen från insidan och undrar om någon ser dem) och tjänsten är rätt bra, även om jag ständigt blir besviken över att låtar jag vill lyssna på inte finns.

Jag har funderat på hur min inställning till nedladdning ser ut i dagsläget jämför med hur den var för två - tre år sedan då fildelningsdebatten gick som intensivast. Moraliskt sett har min inställning inte ändrats, jag anser fortfarande att om något har spelats på radio eller visats på TV så är det mer eller mindre allmän egendom eftersom det är fullt lagligt att spela av det från radio eller TV.

Rent praktiskt har jag ändrat min syn på det dock eftersom det är mycket bekvämare att streama än att ladda ner. Jag streamar hellre än jag laddar ner av bekvämlighet. Lite mindre bekvämt blev det efter att FBI fick för sig att lägga ner Ninjavideo, men egentligen är det inte någon stor skillnad.

Streamad musik är en tjänst och en otrolig färskvara som konsumeras samtidigt som den levereras och egentligen är det väl inte mer än rätt att man ska betala för det abonnemanget. Bara för att jag inte tycker att musiken är värd pengarna så kan jag faktiskt se att tjänsten skulle vara det. För det ska folk ha klart för sig, att betala för Spotify är inte att betala för musiken, det är att betala för tjänsten. Det är inte musikskaparna som får pengarna, det är skivbolagen. Det är inte musiken i sig som gör det värt att betala alla dessa pengar på månadsbasis utan det är tillgängligheten. Hade det varit musiken man betalat för hade musiken funnits tillgänglig även efter att Spotify exempelvis gått i konkurs.

Musik i sig är också en färskvara och en tjänst, men tidigare har det varit en tjänst som varit knuten till en fysisk produkt (en skiva exempelvis) eller i alla fall illusionen av en fysisk produkt (en fil på en hårddisk). Det betydde att även om gruppen splittrades, artisten dog, skivbolaget gick i konkurs eller att musiken förbjöds av diverse ideologiska anledningar så hade man alltid möjlighet att lyssna på den när man själv ville. Man hade betalat för rätten att alltid lyssna på den.

Att betala Spotify 49 kr i månaden (eller 99 kr eller 30 612 kr) ger en inte den rätten. Det ger en endast rätten att lyssna på låten så länge Spotify kan leverera den. Alltså till den dagen de går i konkurs, läggs ner, väljer att plocka bort låten för att den stöter sig med någon, upphovsrättsmannen väljer att inte låta Spotify ha tillgång till låten längre, skivbolaget drar sig ur samarbetet eller någon helt annan anledning som jag inte kan komma på. Då kan man ha betalat hur många tusen kronor som helst till företaget utan att det spelar någon roll.

Men en bra tjänst är det...för det mesta.

Om Spotify dömer sig själva till döden på grund av detta har jag svårt att uttala mig om, men jag vet att mina pengar kommer de aldrig att få. Oberoende av hur lågt priset skulle bli. För det skulle aldrig känns som om jag fick tillbaka tillräckligt mycket för att det skulle vara värt det. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket om att få tillgång till ny musik utan trivs väldigt bra med den musik jag har. Den behöver förnyas någon gång vart annat år (är inne i en förnyar fas just nu, så det är ju lite synd om Spotify skulle få för sig att inte låta mig göra det) och sen är det bra.

I värsta fall finns det tillräckligt många radioalternativ på internet för att jag skulle kunna hitta ny musik att lyssna på ändå och om något är värt besväret så gör jag antingen som när det kommer till Lars Winnerbäck och köper allt som någonsin givits ut på skiva eller så laddar jag ner den enda låten som den artisten lyckats producera som jag tycker är värd att lyssna på. Det är relativt billigt att spela in musik idag, och en låt kommer aldrig vara värd 49 kr i månaden. Då kan jag leva utan den istället och bli lite extra glad varje gång jag hör den. Som Free Designs Love you som sålde bilar på TV för ett tag sedan.

På samma sätt som kläder, skor, kosmetika, film och teknologi inte är saker jag prioriterar att lägga mina pengar på så kommer musik heller inte att vara det. Det är fortfarande trevligt att ha tillgång till det (vilket jag alltid kommer att ha), men inget som jag kommer betala för. Framförallt inte i en form som gör att jag inte har några rättigheter till den.

/Elin

Ihopslängda visdomsord

Min syster ringde mig för en stund sedan och ville veta hur man söker till universitetet. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte kom ihåg. Fick för mig att jag gjorde det på blankett, men nu kom jag på att jag ju ändrade till basåret vid kl 20 den 15 april 2005...och då kan jag inte ha använt någon blankett.

Det bästa tips jag kunde ge henne var att hon skulle prata med vår bror istället eftersom han har gjort det här fler gånger än vad jag har. Nyligt. Det kändes tråkigt att inte kunna hjälpa till bättre. Att inte ha något att säga mer än att läsa innantill från utbildningskataloger och förvånas över alla civilingenjörsutbildningar på LiU som jag aldrig hört talas om.

Så förvirrat och stressat det var att välja. Overkligt och konstigt. Det gick inte att relatera till och helt plötsligt skulle man välja liv. Faktiskt. Den här gången var det på riktigt. Inte som när man valde natur eller tyska eller syslöjd. Plötsligt var det på riktigt.

Därför hade det varit skönt om jag hade kunnat säga något annat än "Oj...en, två, tre, fyr, fem, sex olika Industriell ekonomi i Linköping". Därför slutade samtalet med ett framtvingat råd om att verkligen försöka tänka igenom vad det var som valdes och att det var viktigt att tänka på att man ströks från alla undre alternativ om man kom in på något. Så det är viktigt i vilken ordning man väljer. Viktigt att tänka på det, som sagt. Så att det inte blir fel, för det är så tråkigt så här sex år senare.

Lättare sagt än gjort. Som resultatet i hela vår IFP-rapport. För hur ska man kunna välja när man inte vet vad man vill? Välja lite på slump och hoppas att man kommer ut stående. Som jag och sedan sex år senare påstå att utbildningen är tråkig även om jag har kommit att trivas? Det är ingen vidare situation och det är en märklig känsla att vara nöjd med sin utbildning men veta att man aldrig skulle välja om den om man skulle få chansen.

Tror nog Karl hade en bra idé. Vänta en stund. Komma på vad som kändes bra. Fast samtidigt, varför inte hoppa på en utbildning som man inte vet vart den kommer leda? Kanske kommer det vara precis vad man drömt om även om man inte vetat om det? Få drömmer ju om att bli civilingenjör.

Jag tänkte inte två sekunder på min utbildning när jag valde den. Det var slump och chans som förde mig dit jag är och det har varit ett äventyr. Idag är jag stolt över allt jag gjort. Kanske mer idag än andra dagar eftersom 113 sidor IFP är inlämnad. Hade jag valt något annat, om jag någonsin kommit på vad jag vill bli när jag blir stor...då kanske jag inte gjort ens hälften av allt det underbara jag gjort. Min familj hade definitivt inte varit i Japan.

Så varför säga att man ska tänka efter ordentligt? Det kan ju vara början på världens bästa äventyr.

/Elin

Ingår påtår?

Den sociala acceptansen när det kommer till den beroendeframkallande substansen är otrolig. Det rör sig knappt om en acceptans, det är snarast en hygienfaktor. För vad skulle man tycka om man inte blev bjuden på kaffe när man var bortbjuden? Om det inte gick att få kaffe i fikarummet på jobbet? Om man inte blev erbjuden en kopp när man kommer till ett möte?

Antagligen att det är sniket och otrevligt, men samtidigt är det ingen som blir överexalterad eller knappt ens tacksam när det bjuds på kaffe. Det ska bjudas på kaffe helt enkelt. En hygienfaktor. Till på köpet ska man kunna erbjuda te också, ifall någon inte dricker kaffe. För även dessa människor ska bli erbjudna koffein...även om de ses på som om de varit barn. Steget mellan te och saft är ganska kort. Antagligen för att beroendet inte är lika starkt.

Förutom det ska man på andra sidan alltid tacka ja till kaffe också, eller te om det nu är det man vill ha fast då ska man ju vara medveten om att man är lite jobbig. Man måste skämmas lite om man tar te istället.

Det är ett väldigt lustigt socialt spel. Bjud på kaffe och te, acceptera kaffe och be om eventuell mjölk och socker, acceptera te och se lite skamsen ut medan de andra kommenterar att det är dags att växa upp.

Tänk om vi hade samma inställning till våra andra socialt accepterade droger?

"Vill ni ha ett glas vin innan vi sätter oss ner och ser över balansräkningen?"
"Nej tack, men gärna en grogg om du har."

"Får jag bjuda på en snus eller en cigarett till kakan?"
"En snus tack."

För bara några decennier sedan var väl den senare av de två konversationerna delvis möjlig, men ständiga käppar sätts i hjulen för nikotinet och den mesta acceptansen för det i samhället verkar försvinna. Lite mer för varje generation.

När kommer vi inte få dricka kaffe inomhus länge? Eller få åldersgräns på te?

/Elin

Försöker vara lika hipp som ungdomarna

Så jag har skaffat Twitter...hade jag haft någon som helst koll hade jag väl länkat till det här. Men just nu har jag ingen koll. Återkommer, och hoppas att det inte kommer att vara dödsstöten för bloggen!

/Elin

Update: HA! Lyckades!

Nästa steg är att koppla den till bloggen...

Över stock och sten

Jag var ute och sprang i morse. Dels för att jag tror att jag är anmäld till Blodomloppet, dels för att Karl har börjat spela fotboll igen vilket betyder att hans kondition inte går ner lika snabbt nu som då han började plugga. Med andra ord kan det bli svårt för mig att vinna på 5 km till sommaren om jag inte tar mig i kragen och börjar springa lite.

Idag blev det 2,5 km på 13:15:23 enligt mitt tidtagarur, en helt okej tid så här andra gången på ett halvår eller vad det nu är sen jag tränade sist (någon vecka innan jag fick en svampinfektion i munnen). Framförallt om man tänker på att jag inte körde vanlig löpning utan hinderbana.

Igår blåste det otrevligt mycket i Linköping. Nu blåser det visserligen väldigt ofta, väldigt mycket här i östgötaslättens farthinder, men igår var det lite extra och resulterade i att det låg träd välta över elljusspåret i Rydskogen.

Så jag fick både krypa under och kliva över tallar i mitt försök att ta mig runt spåret i förmiddagssolen. Jag kan alltid använda det för att skylla på att min tid inte blev bättre än den blev...men den hade nog inte blivit många sekunder snabbare om jag kunnat hålla jämn hastighet hela vägen.

/Elin

Internet killed the little white lies

Jag tvingar mig upp på morgonen, snoozar en gång för mycket innan jag slår på mobilen och får ett sms som har legat och väntat på mig under natten. Leker en inverterad version av Skeppsbrott för att ta mig ut ur sovrummet och blir fortfarande lika glad över att det är ljust kl 07:30.

Slår på TV:n för sällskapet, byter till SVT1 eftersom jag inte klarar av reklam på morgonen och slår sen på datorn. Datorn kopplar upp sig själv till internet (wouldn't like to have it any other way) och msn startar innan jag har hunnit somna i duschen.

När jag är klar har jag två argt orangea fält nere i listen på datorns skrivbord, godnatt-meddelanden jag missat att få igår eftersom jag loggade ut för snabbt. Startar Firefox för att kolla hur många som blivit överfallna i Linköping i natt (jag tror att det som händer nu är bara ett sätt att få folk att börja läsa lokalnyheterna), kontroellera om några sista-minuten-ändringar har hänt med mitt schema och kolla mailen.

Samtidigt som mailen öppnas får jag ett chattmeddelande från någon som antagligen har liknande morgonrutiner som mina egna men som jag ignorerar eftersom jag inte orkar vara social vid den här tiden. Svarar på tre mail, skickar ett fjärde innan jag förmår mig fixa frukost.

Det här var i morse.

När jag skrev det kändes det helt plötsligt väldigt extremt, men det enda som egentligen är utöver det vanliga är att jag fick ett sms. Det händer max en gång i veckan. Sen ibland hinner jag få de där msn-meddelandena innan jag loggar ut men för det mesta inte.

Länge har det stört mig att folk kan se när jag loggar in på min mail. Det stressar mig, får mig att känna mig övervakad. Jag vill inte att någon ska inkräkta på min sfär kl 07:45 innan jag har fått i mig morgonkaffet, hur lätt jag än har att ignorera det. Tur för mig att facebook inte är en del av min morgonrutin antar jag.

Eftersom jag har en ovilja att tacka nej till saker utan vettig anledning ("Jag vill inte" duger ju aldrig för folk) har jag blivit mer eller mindre bra på att hitta på små vita lögner. Jag är ledsen att behöva erkänna att jag tror inte det är någon i min närhet som inte har blivit presenterad med en liten vit lögn istället för det ärliga svaret "Jag vill inte".

Undra om det där uttalandet kommer att bita mig i rumpan sen...?

Ni ska dock veta att det blir svårare och svårare att upprätthålla dessa små vita lögner. För hur kan jag påstå att jag är ute på annat om jag plötsligt loggas in på mailens chatt? Hur kan jag förhindra att msn loggar in så fort jag slår på datorn? För att inte tala om att jag kanske vill ha kontakt med andra än den som fått höra den vita lögnen...och då blir det ännu svårare.

Jaja, jag vet hur man kan göra. Jag vet hur man ställer in msn på att inte logga in när man slår på datorn, jag vet hur man gör för att inte synas på mailens chatt och jag vet verkligen hur man inte loggar in på facebook...men problemet är ju att jag inte alltid vill gömma mig. De gånger jag har alla säkerhetsintsällningar påslagna blir jag mest bara irriterad för att jag måste gå omvägar för att istället vara synlig och social.

Jag inser att det här är ett I-landsproblem som heter duga och jag får väl bara lära mig att säga nej på bättre sätt så att mitt slingrande kräver mindre planering i framtiden...men jag undrar ändå varför vi måste vara så jäkla kontaktbara hela tiden?

/Elin

Att känna sig dum trots att man är rätt smart

Jag vet att jag är rätt smart. Egentligen. Även om jag hävdar motsatsen ibland (som när man blandar in sannolikhetslära) så tror jag inte att det finns något jag inte skulle kunna lära mig om jag bara ansträngde mig och fokuserade på det. De där sakerna finns säkert, jag vet ju vad jag har svårt för och vad jag skulle behöva väldigt mycket mer ansträngning och fokusering för att klara. Överlag tror jag dock att jag är rätt smart.

Därför är det så ödmjukande att känna sig dum ibland. Ibland möter man människor som är smartare än en själv, vilket i mitt fall sällan leder till att jag känner mig dum så mycket som hotad och irriterad. Jag har inte riktigt förstått ännu att även om jag är smart så var det länge sedan min identitet var "smartaste personen i rummet".

Idag kände jag mig rätt dum. Jag klev in i en grupp av andra människor som hade en gemensam kunskapsbas som inte var den samma som min. Sakerna de kunde var inte avancerade, de hade bara vana som jag inte hade. De hade kunskap som jag inte hade kommit i närheten av. Jag kände mig, med rätta, dum och felplacerad.

När jag kommer från såna situationer känner jag mig alltid utpumpad, för att inte tala om hur mycket gladare jag blir att kliva in i min bubbla igen där det är min kunskap som är allas kunskapsbas. För även om jag inte är mer än någon annan där så är jag i alla fall inte sämre än någon annan.

/Elin

Jag ska nog sluta gå ut...

Det är lite läskigt i Linköping just nu.

En man knivskars i Skäggetorpcentrum för några dagar sedan i samband med ett gängbråk (polisen trodde att den skadade bara råkat komma emellan), lite senare var det full polisutryckning till ett av studentboendena i stan där ytterligare medlemmar i dessa gäng häktades.

Krogar nere på stan stänger tidigare för att de inte vill ha några bråk.

Jag tänkte lite på det när jag cyklade genom Skägget igår. Så där som man gör, inte direkt oroligt men ganska konstaterande. Undra om det är något som skulle kunna hända mig? Skulle jag kunna hamna i mitten av ett gängbråk? Nej, för sånt händer ju aldrig mig.

Så cyklar man vidare utan att bekymra sig.

I morse när jag vaknade och slog på TV:n så hörde jag på Östnytt att en man blivit påhoppad av tio personer utanför vårdcentralen i Ryd i natt. Så jag ska sluta gå ut efter att det blivit mörkt. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte vill utsätta mig för att bli det. Vilket kanske är samma sak.

/Elin

Uppdatering: Tydligen har någon skjutit på en familj i Tannefors också.

Uppdatering II: Ärligt talat...

Dagens ros

Dagens ros går till mannen utanför Statoil Valla som hjälpte mig att stjäla min egen cykel!

När vi hade tjejdag nere på stan igår lyckades jag med det olyckliga konststycket att bryta av min nyckel i cykellåset. Igen.

Förra gången stod cykeln i cykelboden, den här gången stod den på Stora torget. Jättelångt från Ryd (enligt google maps är det nästan 4 km). Så vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lämna cykeln där. Så när vi var färdiga lyfte jag upp cykeln och började gå hem. I början gick det bra. Jag la mer eller mindre upp sadeln på höften och började gå...men Ryd är fruktansvärt långt borta. Fruktansvärt långt borta.

När vi (Isabelle var så snäll att hon gick med mig) kom fram till Statoil fick Isabelle den lysande idén att jag skulle gå in på Statoil och fråga om de hade något jag kunde klippa låset med. So I did men det enda jag fick var en liten avbitartång som nog inte var gjord för grövre saker än kablar.

En tråd i wiren gick av. Jag fick hopp! Men sen tog det stopp. Jag kämpade och jag kämpade, men inget mer hände.

Då kom det en man fram till mig och frågade om jag försökte bryta upp låset. Lidande tillstod jag att det var precis så det var och då tog han avbitaren av mig och på bara ett försök hade han klippt av låset. Underbare, underbare man!

Det var först när jag satte mig på cykeln för att ta mig hem som jag insåg att jag just fått hjälp att stjäla min egen cykel. Så underbart med hjälpsamma människor trots allt, för annars hade jag nog aldrig kommit hem. Alternativt inte kunnat ligga på sidan på flera veckor. Blåmärket är stort nog efter bara halva vägen.

/Elin

Visdomsord, främst riktade till Ida och Karl tror jag