Nostalgisk inflation

Hur mycket kostar ett bugg?

Jag och Magdalena och Johanna brukade cykla hela vägen bort till OK och köpa bugg för 50 öre. Det var så vi lärde oss värdet av 50 öringen, den var inte värd någonting. Den var värd ett bugg. Ett tuggummi som hade tömts på smak innan vi ens kommit hem.

Jag brukade köpa Jenka. Det luktade liniment, men det visste jag inte då. Fanns ett som hette något med Coca Cola som också var gott och ett som hade skrattande klackskor på pappret. Det var riktigt papper, ihopsnurrat som en smällkaramell. Riktigt fina saker faktiskt och resan ner till macken fick oss att känna oss lite stora. Lite vuxna. Hur nu det gick till.

Ibland gick vi dit med barnvagnar och köpte glass. Twister var helt ny när vi började gå dit ner och blev genast en favorit. Den kostade 8 kronor. En Magnum kostade 12 kr när jag blev medveten om vad glassar kostade. Det var rätt mycket. Det köpte man aldrig. För det var ju lite dyrt.

Det var vad jag la mina pengar på när jag var lite. Så liten att jag kände mig stor när jag cyklade själv till macken. Glass och bugg. Förstå hur många bugg man kunde få om man hade 100 kr...man kunde få 200 stycken. Häftigt värre.

För någon dag sedan såg jag på Hemköp att ett bugg kostade 1:50. Tre gånger så mycket som när jag var 7-8 år gammal. Jag vet inte riktigt vad inflationen har legat på de senaste åren när det kommer till något mer än Baljankaffet (66 % ökning på 5 år).

Jag funderade en stund, för det är vad jag gör, och tyckte synd om de små barnen som skulle cykla ner till macken för att köpa bugg och var tvungen att ta med sig så mycket småpengar. Det hade ju varit så lätt för oss, bara ett enda mynt. Sen slog dig mig att ett bugg inte ens kostar 1:50 längre. Det kostar faktiskt 2 kr från och med i september då alla ören försvann från den svenska ekonomin. Konstigt att den historiska händelsen inte fick någon uppmärksamhet i den här bloggen. Känns som om det skulle ha varit något jag reflekterat över. Örena har ju ändå funnits i vårt ekonomiska system sedan Gustav Vasas tid.

Fast det bryr jag mig inte så mycket i. Jag är mer bekymrad över att man måste ha mer än ett mynt för att få köpa bugg. För att inte tala om hur mycket man måste lägga ut för att få en Daimstrut. En Twister kostar 10 kr idag förresten. Det är rätt ofarligt i jämförelse med hur mycket andra saker har ökat (igen, Baljankaffet...).

Första steget mot att bli gammal måste nog vara att tillsammans med folk i samma ålder dra sig till minnes hur mycket en Pigelin kostade när man var liten.

/Elin

Vi, Sveriges framtid!

En av mina första kontakter med studentlivet i Linköping var det nattliga köandet till de fester som arrangerades av festerier och kårer. Mer sällan än ofta var det väl köandet som var det roliga snarare än festerna i sig. Delvis för att vi sällan köpte biljetter. Ja. Vi var inte jättesmarta det där året vi gick basåret. Det var kanske svårt att förstå konceptet att köpa biljett för en fest i förväg som förvirrade oss stackars nybörjarstudenter, jag vet inte.

Det jag vet är dock att det inte blev mycket mer köande efter det. Det var basåret, sen lät jag andra människor köa åt mig de gånger det behövdes. För hur roligt är det egentligen att sitta uppe hela nätterna bara för att sedan gå på en fest man i dagsläget inte vet om man vill gå på? Studenterna i Linköping har dock lite svårt att förstå det där. Här köar vi. Det bara är så verkar det som.

Just nu sitter jag i en löjligt varm korridor och köar inför det jag hade tänkt skulle bli mitt sista stora, studentikosa jippo. SOF 2011. I ärlighetens namn vet jag inte varför, för jag är inte jättetaggad inför varken köandet eller för själva festen. Jag tror att det är sällskapet och medvetenheten att jag kommer ångra mig i maj om jag inte gör det här nu. Det, och att jag tycker mitt studentliv förtjänar en riktigt stor jävla fest till innan det är slut. Det har blivit så lite av den saken på sista tiden. Ganska få fester, ganska många fredagar framför TV:n.

Köandet. Det svenska samhällets grundsten känns det som emellanåt (även om jag hävdar att japanerna slår oss med hästlängder). Det ska köas till allt och få saker irriterar svenskar så mycket som någon som tränger sig före. Så gör man inte! Något annat man inte gör är att klaga på den som tränger sig. Vi blir istället, som reklamen säger, lagom arga och håller sedan mun. Medvetna om att vi får det vi ska ändå. Då är det lättare att inte bråka och ta de extra minuterna i kön.

Vi, Sveriges framtid. Studenterna på vilkens axlar samhället ska byggas. Vi lär bygga nya organ genom att utnyttja ytspänningen hos vätska, programmera datorer som översätter hemsidor till blindskrift, bygga vägar flera meter uppe i luften som står emot jordbävningar, och överföra enorma mängder data genom luften. Som de säger i O gamla klang:

Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
en plåstrar själen som är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral

alternativt

En tämjer börsens vilda fall
och köper våra papper,
en idkar maskinistens kall,
en mästrar volt så tapper,
en lagrar data i en fil,
en håller oss vid liv på RiL

Ikväll tränar vi oss i annat. Ikväll tränar vi oss i tålamod och att stå i kö. Nya svenska medborgare ska drillas och vi ska lära oss vårt plats i ledet och att inte bli upprörd när folk inte gör och står var de ska.

Nedräkningen säger att det är mindre än 14 h kvar nu.

/Elin

Anledningen till att jag inte kan japanska

Ganska många i min närhet har, ofta väldigt roat, uppmärksammat hur jag helt tappar talförmågan så snart Mats Andersson (aka Japanska-Mats) skymtas i korridorerna på skolan. Jag kan för allt i världen inte komma på varför det blir så, men det är som om jag är oförmögen att prata när han är i närheten.

För några dagar sedan upptäckte jag att detta fenomen inte var exklusivt för Mats (och det kändes märkligt lugnande) eftersom jag helt tappade tråden och alla mina ord när Li mötte mig och Pernilla i A-huset. Pernilla var road och jag lätt generad.

Efter detta måste jag dock säga att inte är det konstigt att jag inte utnyttjade mitt år i Japan för att lära mig japanska om jag inte ens kan prata svenska i närheten av människor som kan lära mig japanska. Misstänker att jag har samma åkomma när det kommer till att prata tyska i närheten av Cedric.

Så...jag måste alltså prata japanska med människor som inte alls kan japanska för att ha chans att lära mig det? Det låter ju sjukt vettigt.

/Elin

Det finns ingen stress på bussen

Jag for till Norrköping idag. Campusbussen dit kl 9, campusbussen hem kl 17. Det tar ungefär en halvtimme och jag satt på solsidan båda vägarna. Jag är så glad att jag inte behöver göra den resan varje dag, att jag inte behöver passa den typen av tider varje dag, men för en dag eller två är det helt okej.

Jag åkte buss till skolan varje dag under gymnasiet. Det tog ungefär 20 minuter enkel väg och de gick en gång i halvtimmen om man hade tur. En gång i timmen om man hade otur och då fick man fördriva tiden på Åhléns.

När jag satt på bussen hem idag tittade jag på mina medresenärer, de allra flesta verkade lyssna på musik och stirra ut genom fönstret men vissa satt och pluggade. I början av gymnasiet hade jag också tänkt plugga på bussen. För det var ju skitbra! Massa tid som man inte kunde göra annat än läsa på. Jag tror inte att jag läste ett ord på bussen till (eller från) skolan någonsin.

Det spelade ingen roll hur stressad jag var när jag klev på bussen eller hur stressad jag var när jag klev av bussen. Hur mycket jag hade att göra eller när nästa prov låg. På bussen gick det inte att stressa. Så fort jag klev på bussen, så snart jag satte mig ner, försvann allt sånt.

Det var 40 minuter av frihet varje dag, 40 minuter under vilka jag visste att jag inte kunde göra någonting. 40 minuter som jag var tvungen att använda till att resa, till att forsla mig från ön till skolan och från skolan till ön.

Ibland under universitetstiden har jag saknat de där minuterna då jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte gör något. Jag kände hur sköna de minuterna var idag när jag for hem. Visserligen är jag inte fruktansvärt stressad nu, men transportsträckan var märkligt meditativ.

Som jag sa i inledningen är jag dock glad att jag slipper passa busstider nu för tiden, men det är skönt att veta att det finns ett ställe där stress inte existerar.

/Elin

Triss

Jag vet inte hur vanligt det här är för mer normala människor, men när jag föreställer mig platser som jag gärna vill se/besöka så får jag alltid för mig att jag kommer vara ensam där. Jag kan se det framför mig:

Jag, ensam i Spegelsalen.

Jag, ensam vid Eiffeltornet.

Jag, ensam på Knossos.

Jag, ensam på Löfstad.

Jag, ensam på Liseberg
(eller i alla fall tillräckligt för att inte behöva stå i kö).

Jag vet inte om ni har varit på något mer eller mindre turistigt ställe, men om ni har det så vet ni att det händer aldrig. Det är alltid fullt av turister överallt. Överallt. Fullt av människor som också vill se alla saker som jag vill se. Ofta tar det bort otroligt mycket av den på förväg föreställda känslan att det är fullt av folk.

I veckan, när jag var i Stockholm med Weston, hände något märkligt. Weston kom inte på en endaste sak som var värd att göra i Stockholm. Så jag bestämde att om vi ändå bara skulle sitta någonstans så skulle jag sitta i solen, vid slottet, och titta på Slottssprinten.

Tydligen blev det kallt och tråkigt att titta på skidor i tre-fyra timmar för en kille från Alabama så när prologen var slut gick vi. Han, mindre sugen än någonsin på att göra något, tänkte inte gå ut mer och jag klarade inte av att vara instängd i rummet med honom så på ett plötsligt infall gick jag tillbaka till slottet. Och in i slottet.

Det är egentligen konstigt att jag inte varit in i slottet tidigare, men jag är ju ofta för distraherad av Livrustkammaren för att kunna se andra ställen av Stockholm.

Då plötsligt hände det!

Jag var ensam på slottet.

Det var kusligt spöklikt. Det var mina steg som hördes, det var bara mitt ansikte som syntes i speglarna. Det var bara jag som trängdes framför porträtten. Det var bara jag. Bara jag och de fem guiderna/vakterna som jobbade. Bara jag och Axel von Fersen. Bara jag och Gustav III. Bara jag och alla mina hjärnspöken som hängde på väggarna och beskrevs på informationsskyltarna.

Jag, ensam med mina fantasifoster.

Det bör jämföras med mitt tredje försök att komma in i Livrustkammaren. Där jag misstogs för att vara lärare till de båda skolklasserna som sprang omkring och förstörde stämningen. Jag fick utvärderingspapper. Och jättemånga ursäkter när de förstod att jag inte var där med alla härjande mellanstadiebarn som skulle lära sig om stormaktstiden. De verkade dock ha misslyckats med att lära sig något eftersom jag hörde en pojke berätta för sina kompisar att Karl II Gustav hade haft en av barnklänningarna.

En lång, lång stund satt jag framför Karl XII:s uniform. Den förtrollade mig verkligen en gång i tiden. Gjorde mig knäsvag och gav mig problem att andas. Så fruktansvärt fånigt det låter. Fast vad gör man? Vissa saker rår man inte för.

/Elin

Det luktar som vår.

Jag är redo att träffa människor igen. Efter nio dagars sällskap har jag fått rå om mig själv så pass mycket att jag orkar med att var social och trevlig igen. Jag har fått gå omkring hemma och vara skitig, äta middag uppkrupen i soffan, titta på TV med ena ögat och spela bubble shooter med det andra. Jag har städat rent all skit som han drog in, sluppit höra dumma ursäkter för saker som inte var någons fel. Jag har kunnat gå naken från sovrummet till toaletten! Jag har kunnat existera i tysthet utan att behöva stänga in mig i sovrummet och låtsas sova.

I tre dagars tid har jag inte haft någon som hängt över min axel. Som på ett eller annat vis krävt underhållning utan att komma med idéer och förslag. Jag har aldrig behövt mitt eget sällskap så mycket som de här tre senaste dagarna.

Solen blänker så irriterande på min skärm att jag knappt ser vad jag skriver. Inte går det att se på TV heller eftersom solen ligger på så fasligt. Jag skulle kunna dra ner persiennerna, men det tar emot väldigt mycket att stänga ute den här typen av vårsol. Den där typen som får det att droppa från taket, som får snön att smälta och fåglarna att sjunga i slutet av mars.

Jag har fönstret öppet och det luktar så otroligt gott utifrån. Smältsnö, blöt asfalt och värme. Allt det där som jag någonsin förknippat med vår. Släng in några tofsvipor också så är vi klara. Det känns som om det borde vara Valborg snart och att jag ska få ta ut min cykel för första gången.

Fast...nu har jag cyklat hela vintern och kommer nog få se fler vitsippor än tofsvipor. Det gör inget. Just nu känns allt väldigt bra. Allting är nästan perfekt. I morgon börjar skolan igen. Tänker jag på det en längre stund får jag ett stressanfall, men jag tänker inte på det. Jag får göra allt sånt i morgon. För idag smälter snön utanför mitt fönster och det doftar av vår.

Idag tog jag också på mig mina splitternya gympaskor! Vita och fina och oförstörda. Visserligen bara för att hoppa (ja) iväg med soporna, men det var vår. Det var otroligt mycket vår i denna lilla handling. Nya gympaskor på halvtorr asfalt. Vore kanske en idé att fara ut och dumcykla lite...bara för att jag kan.

Å andra sidan. Det är rätt skönt att bara sitta i soffan och irritera sig över att det är lite för ljust för att använda TV eller dator.

/Elin

Då dammen skulle brista

Jag såg på SvD.se att svenska folket är dumma i huvudet. Visst kan jag förstå om man är orolig för en härdsmälta i Japan, men bara på en stackars-alla-japaner-nivå. Om man inte har familj eller vänner i Soluppgångens land, då kan jag förstå oron som en annan, mer riktig. Personligen har jag bekanta där borta, men jag är mest oroad över landet. Japan. All god mat, alla ställen jag faktiskt tyckte om, stämningen, folket som grupp...Det låter kanske märkligt, men så känns det.

När jag var bara några celler gammal hände något fruktansvärt i Tjernobyl och resultatet blev kalvar med två huvuden och under en viss period kunde skulle man låta bli att äta svamp och renkött. Enligt wikipedia ökade svenskarnas stråldos från 4 mSv till 4,01 mSv. Kommer man över 50 mSv är det dåligt (Sv utläses Sievert och är SI-enhet för effektiv dos).

En av anledningarna till att jag läste Natur på gymnasiet var visserligen att jag tyckte att geografi var tråkigt, men en annan väldigt viktigt del i det valet var att jag tyckte matematik var roligt. Så trots bristande geografiintresse känner jag mig rätt säker när jag säger: Japan ligger väldigt mycket längre från Sverige än Tjernobyl gör.

...fast det är klart, jordbävningen flyttade ju Japan lite närmare Europa.

Nu är frågan: tror svenskarna att det som händer i Fukushima kommer att påverka dem rent strålningsmässigt eller har de fått för sig att bara för att det här kärnkraftverket krackilerar så kommer alla kärnkraftverk i hela världen att göra det?

Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.

Folk pratar om att vi måste ta bort alla kärnkraftverk. Helst före tsunamin slog in över Japan. Igår såg jag protester på Plattan, Atomkraft - Nej tack. Det som händer i Japan kan hända i Oskarshamn och Barsebäck. När som helst. Så snart Sverige drabbas av en jordbävning med magnitud kring 9, med efterföljande tsunami.

När som helst med andra ord...eller hur...skulle det hända i Sverige skulle vi ha haft större problem tidigare. Till skillnad från Japan är vårt land inte byggt för att klara ens en liten jordbävning (och varifrån skulle Östersjön lyckas ansamla en stor nog tsunami...?), men vårt största problem jämfört med Japan skulle vara en totalt handfallen befolkning som inte visste vad den skulle göra. Varken under eller efter ett skalv. Antagligen skulle vi inte ens märka av vad som hände vid kärnkraftverken förrän det var alldeles för sent.

Kärnkraft påstås ofta vara hälsofarlig, ibland till och med dödlig. Det är aldrig någon som säger såna saker om vattenkraft. Vattenkraft är bra och säkert, både när det kommer till miljö och när det kommer till att vara leverantör.

Då brukar jag tänka på när dammen skulle brista. Inga jodtabletter i världen skulle kunna rädda oss skolbarn mitt i Lule älven om dammen brast. Fast...det sa ju inte fröken Anita. Jag gick på lågstadiet och förstod inte ens att det fanns en risk för detta. Att en damm skulle brista och att allt skulle läggas under vatten. Vi ställde barnsliga frågor om ifall pengarna skulle rosta när vattnet kom eller vad som skulle hända med kaninerna (pengarna skulle inte rosta och kaniner kunde simma för den som undrade).

Dammen brast inte. Den lagades och vi behövde inte ens övningsevakuera som barnen på mammas skola. Livet fortsatte och det dröjde många år innan jag insåg varför vi överhuvudtaget pratat om det där den där eftermiddagen i mitten på 90-talet.

Så vi stänger alla kärnkraftverk och äter upp all jod i hela världen, kan vi inte se över hur säkra våra säkra energikällor är? Det vore ju synd att bli utan både el och jod för att Fukushima har det lite jobbigt just nu.

/Elin

Världen är mindre än jag vill ibland

Jag nämnde det lite som hastigast i morse, att det är jobbigt att ha människor utspridda i världen. Världen kommer så mycket närmare då. Så många fler saker berör då. Det är så mycket mer att oroa sig över, så många fler som kan göra illa sig.

Så här såg det ut från ett höghus i Inage där jag bodde för två år sedan



Vilket egentligen är rätt lugnt i jämförelse med hur det ser ut i Sendai. Jag känner, vad jag vet, ingen som är där. Ändå borde det vara studenter från Linköping där. Studenterna från KTH verkar ha klarat sig, så förhoppningsvis även studenterna från LiU om några är där. Jag irriterar mig över att universitetet inte säger något på sin hemsida.

Jag trodde att jag hade bockat av alla jag kände i Japan, men sen öppnade jag SvD.se och såg Oscars kusin där. Inte för att jag känner honom, men jag vet vem han är. Jag vet folk som känner honom. Det kändes.

Antagligen är det av samma anledning som jag fått sms under hela dagen av människor som berättat hur skönt det är att jag är i Sverige nu. Jag tycker också att det är skönt att vara i Sverige.

/Elin

Jordbävning i Japan

Nu verkar det ha hänt då, den där jordbävningen som Japan har gått omkring och vänta på i flera år har kommit nu. Tydligen den värsta på över 100 år. Jag har skrivit det förr, när en stor översvämning drog in över Taiwan, att det är jobbigt att ha människor utspridda över hela världen.

Tack och lov för Facebook och snabba uppdateringar!

/Elin

Dumsmarta saker

Jag hade ett bra inlägg på lager, men sen suddade jag ut det eftersom jag vet att vissa tycker att det är "känsligt". Dessa personer upplever jag nog som lite fåniga ärligt talat. Fast det är klart, bara för att alla gör det betyder det inte att alla vill prata om det. Sen bara hur det är med sex...

...eller mens. Det är inte ens något vi aktivit gör, det är något kvinnor är påtvingade, men det får man ändå inte prata om eftersom det är "känsligt".

Så jag ändrar mitt inlägg till det här:

Dropbox är en underbar liten uppfinning. Sjukt smidig sak, men jag är rädd att det i längden komemr hämma studenter i deras interaktiva arbete och informationsutbyte över årskursgränserna.

Nu på morgonen har jag dock gjort mitt för att sprida kunskapen från Dropbox vidare till nästkommande generationer för att tacka och hedra minnet av alla som inte använde sin privata mapp på Island.

/Elin

För alla er där ute som undrar