Jag kan fejka fotboll

Det sägs att psykopater kan fejka känslor, att de lär sig känna igen ansiktsuttryck och kan härma dem i situationer som de känner igen. Jag är lite samma sak när det kommer till fotboll, jag kan fejka fotboll tillräckligt väl för att folk i alla fall kan tro att jag bryr mig. Detta efter att ha tittat på pappa när han hejat på fotboll under många år. Jag vet ungefär var och när man ska klappa, vilka gånger jag ska säga "Neeeeeej" och andra intressanta ljud. Jag kan nog få folk att tro att jag är riktigt känslomässigt engagerad i fotboll om jag vill.

Igår ville jag! Det blir mycket roligare att titta på fotboll om man låtsas att man bryr sig. Välja ett lag och sedan heja arslet av sig. Igår var valet lätt, det blev såklart Japan och inte bara för att jag var rädd att de skulle döda oss ifall Japan förlorade. Som det dock stod klart i förra inlägget så var det inget jag hade behövt oroa mig för även om jag varit det största Paraguayfanset.

Matchen i sig var ingen höjdare tyckte jag (aldrig kul när det är mållöst) och jag vet inte om Japan var duktiga på att bryta passningar eller om det bara kändes så för att alla skrek hela tiden. Man lärde sig snabbt namnen på alla de japanska spelarna dock: Honda (såklart), Kawashima (målvakten), Abe, Komano (stackarn som missade straffen), Nagatomo (vars kanji jag satt och funderade på hemskt mycket), Endo, Matsui, Tanaka (självklart är det en Tanaka med), Okubo, Nakazawa och Hasebe...sen bytte de in Nakamura, andra byten har jag inte koll på eftersom jag inte kunde deras kanji.

Kommentatorerna pratade nog den snabbaste japanskan jag någonsin hört, vilket gjorde att jag inte hörde så mycket av det (i kombination med att ljudnivån var som den var) men de saker som jag faktiskt hörde var samma dumheter som svenska kommentatorer: "Vem kommer de byta in? Vem? Vem? Vem? Japan har bara gjort ett byte än, undra hur de tänker? Blablabla".

Jag hade med mig mina hörselproppar! De gröna, bra, med ett snöre som jag fick i julklapp av pappa för många år sedan. Var inte jätteimponerad av dem just då, men nu har jag de faktiskt alltid i min handväska för man vet faktiskt aldrig när det kan vara bra att ha dem. Igår var det hemskt bra att ha dem, när jag satt på ett betonggolv och tittade på när Japan förlorade åttondelen i VM i herrfotboll.

/Elin

Talet som verkar ha ändrat meningen på ett koncept

År 1945, då Japan kapitulerade, höll kejsare Shouwa ett tal till sin nation för att berätta detta. Problemet var bara att han glömde bort att säga att de faktiskt förlorat, kapitulerat, gett upp. Jag tror att detta har påverkat japanerna i deras sätt att se på förluster nu när självmord är olagligt. Men mer om det om en stund.

Japan spelade sin första åttondelsfinal i herrfotboll utanför Japan igår. Jag hade aldrig fått för mig att fotboll var en så stor grej i Japan, att det var lite som i USA att det bara är hardcore fans som följer och sen inte mycket mer än det. Fast då hade jag ju glömt att alla är hardcore fans i Japan, eller i alla fall att det finns nog av dem för att fler människor ska följa fotboll i Japan än i Sverige.

På grund av tidsskillnaderna så missade vi ju förra matchen som Japan spelade då de brutalt slog ut Norden ur VM för den här gången (tycker f.ö. att Norge och Finland kan börja ta lite ansvar när det kommer till fotboll också) och det var så tråkigt att se på nyheterna sen om hur extatiska alla blivit och hur de hade firat på gatorna. Det ville vi också vara med om! Japansk segeryra!

Därför bestämde vi (jag, Jessica, Pernilla och Lam) att vi skulle se åttondelen i Osaka, där de galnaste människorna verkade se matchen ändå. Jag frågade på hostelet om hon i receptionen visste något bra ställe att se det på, då tittade hon på mig och frågade: "Are you going to support us?" och efter att jag gått med på det (varför jag nu skulle ha velat heja på Paraguay?) sa hon glatt "This is really big for us!" och berättade sedan vart vi kunde gå. Jaha, tänkte jag, det kanske är större med fotboll i Japan än jag trott.

Vi hade hoppats på en storbildsskärm, men då Japaner inte verkar förstå varför de skulle ta bort sin reklam för en kväll och titta på fotboll på de enorma, blinkade skärmarna så blev det att vi följde efter en host (typ en sån här) till en sportbar som hette OJ! och där satt vi på golvet på en blå pressening (samma som de använder när de tittar på sakura och super) och hävdade bestämt att vi hejade på Japan och INTE på Paraguay.

Jag tycker att Sven Jerring kan få inleda själva matchreferatet:



Det Jerring inte visste, för jag antar att Jerring inte suttit på en blå pressening i en sportbar belägen i en källare i Osaka, är att han pratade lika mycket (om inte mer ifall man ser utifrån gårdagens match) om de japanska supportrarna.

Nationalsångerna har sjungits och matchen ska snart börja, alla är spända på hur det ska gå! Kommer Japan att gå vidare i ett slutspel i VM i herrfotboll för första gången någonsin?

För er vars japanska är lite knackig så skriker de bara namnen på spelarna som är närmst i bild.

Inkast för Japan, första halvleken:

Japan har bollen

Nippon...Nippon...Nippon, Nippon, Nippon...
Är det bara jag som tycker att de lånat lite takter från Wild dancer?

Honda (Japans svar på Zlatan om man ser till hype) ska lägga andra straffen efter att stackars Komano missat den tredje straffen. Spänningen var olidlig, om han missade nu så skulle Kawashima inte få chansen att bli matchhjälte genom att rädda nästa straff...om Honda missade den här straffen skulle Japan vara ute ur VM för den här gången.

Volvo! Volvo! Volvo!

Cardozo (den enda spelaren från Paraguay förutom Santa Cruz och Da Silva som de japanska kommentatorerna kunde uttala så att vi fortfarande förstod att det var den spelaren de pratade om) satte den femte straffen och Japan förlorade. Utslagna ur VM och ingen chans på ytterligare fyra år. Det skar lite i hjärtat (eller det hade gjort det om man inte hade ont i rumpan och var trött och egentligen bara var nöjd med att matchen slutat) och jag tänkte på hur det är i Sverige när landslaget förlorar: folk blir tysta, muttrar lite, gråter...luften går ur en helt underbar fest. Stackars japanerna, självmord på gatorna nästan med tanke på hur exalterade de varit hela tiden, hur viktigt det ändå verkade vara för dem...

Paraguay har lagt sin sista straff...

WTF? De fortsatte heja som om det skulle vara fler straffar och tre sekunder efter att filmen är slut så tänder de lamporna och drar igång en nattklubb, inte för att de slutar skrika Nippon för det. På TV kan man se de japanska spelarna gråta och visa sin besvikelse, runt omkring jublar de japanska supportrarna som om de vunnit finalen...

Vi gick därifrån, som svensk är man ganska dålig på att sitta i rökiga lokaler en längre tid nu mer och följde horgatan tillbaka till centrala Namba (glömde säga att OJ! låg på en gata där unga flickor och pojkar stod i utmanande kläder efter husen och liksom bara väntade på att bli köpta). Vi skakade på huvudet åt att japanerna inte verkar ha förstått att de förlorat och att vi kanske skulle säga till dem att det inte blir någon mer fotboll och vi beklagade oss över att vi inte sett Japan - Danmark...för tänk vilken fest det hade varit! På nyheterna hade vi sett folk som klädde av sig och hoppade ner i ån vi var på väg till med flaggor om halsen. Det hade varit något att se! Japansk segeryra. Vi svängde runt hörnet...

Det finns inte ord att beskriva vår förvirring i det här läget, för vad höll de på med? Skulle de inte gråta och begå rituellt självmord? Vilken svensk med självrespekt och en gnutta patriotism skulle bada i fontänen vid Sergels torg om Sverige åkte ur VM? De hoppade och de hoppade och de skrek och de skrek och vi bara stod där och förstod inte. Till sist var jag tvungen att fråga en kille som hoppat (självklart iklädd en Honda-tröja) varför de hoppade, han log (!) och sa: "Sakka- wo maketta yo!" (Vi förlorade fotbollen). Jag fortsatte med att de gjorde ju samma sak när de vann och då skrattade han bara. Japaner...Vi tror inte de förstår konceptet med att förlora.

Jag har teorin de bara vill ha en anledning att bli nationalistiska och igår firade de bara att de slapp titta på fotboll mer! Det brukar ju jag fira mer eller mindre och med tanke på hur japanerna reagerade på att Japan var ute ur VM så kan de ju inte vara ledsna för att de är ute. Killen som hoppade visste ju uppenbarligen att de hade förlorat, men att det var något som de skulle se som ett nederlag verkade oklart för dem. Undra vad Shouwa hade haft att säga om det...

/Elin

Tillbaka på hostel i Osaka

Nu har vi inlett sista etappen på resan och oj vad skönt det är. Jag hade gärna hoppat över det här och redan varit på ett plan tillbaka till Sverige, men vi ska väl se vad vi lyckas komma på att göra. Idag är planen att gå på Spa World igen och sedan titta på fotboll och sitta uppe till första tåget börjar gå i morgon eftersom Pernilla och Lam inte kommer hem med sista.

/Elin

Det blir en dag på stranden

Inte många dagar man kan säga det i Japan, men det blev faktiskt en dag på stranden idag. Pernilla och Lam hade (mha facebook!) fått nys om en jättemysig strand bara några stationer utanför Kobe. När jag säger "jättemysig" så menar jag inte Aldersjön (alla som varit på Alder borde förresten läsa den där artikeln, askul) och jag menar inte stränder som de som min kära familj ligger vid på Kreta...utan jag menar en jättemysig japansk strand med massor av betong och vågbrytare! Fast det var rent, inget skräp någonstans och de höll på att bygga upp små caféer för säsongen. Jag och Jessica hade tänkt klaga på den och jämföra den med Thailand och massa annat, men vi kunde inte...den var för fin. För att inte tala om hur tomt det var! Fast det är klart, det är måndag idag.

Först trodde jag att detta skulle vara det mest fascinerande med dagen. Sen trodde jag att det var insikten att solen nästan stod mitt på himlen, då insåg man igen hur långt söderut Japan faktiskt är. Efter det trodde jag att det skulle vara mängden av tatuerade japaner som obekymrat gick omkring överallt, vi undrade om det var en gansterstrand eller om det bara var så att de med tatueringar kom hit för att de inte kunde bada någon annanstans.

Jag hade fel. Det mest uppseendeväckande på stranden var en japansk man, vi kan i alla fall kalla honom det för enkelhetens skull. Han stod jättelänge och tittade på oss, iklädd en rosa cowboy-hatt och små shorts. Vi tyckte inte riktigt om att han tittade så mycket eftersom vi överlag inte gillar när folk stirrar, men vad kan man göra? Japaner är knäppa. Sen satte han sig ner nära oss och började klä av sig...och wow, han hade bikini på sig och en tatuerad ros på låret. Det var en han, vi är helt säkra på att det var en han...det syntes i bikinitrosan om man så säger. Han slutade aldrig stirra och det gjorde oss hemskt obekväma. För att inte tala om att han vinkade till oss trots att han satt så himla nära. Sen ville han att vi skulle ta kort på honom med hans mobilkamera...Lam fick göra det.

Överlag en trevlig dag på stranden som resulterade i att Jessica blev helt rödbränd eftersom hon väntade lite för länge med att smörja in sig. Jag badade i solskydd från stunden jag tog av mig kläderna, tror ändå jag lyckats skramla ihop lite färg...vill ni se hur blek jag är kan ni dock gå in på Pernilla och Lams blogg, för där ligger en snygg bild på det ;)

Lam ansågs förresten vara världens pimp eftersom han hade tre västerländska tjejer! You go Lam! Pimpin' is easy!

/Elin

Ingenjörer, kineser, fotbollsplaner och självmord

När man turistar i Japan så far man vanligtvis inte om Kobe. Det finns inte så mycket att titta på i den här staden och jag tror att jag skulle rekommendera folk att komma hit lika mycket som jag rekommenderar folk att fara till Chiba...Inte alls med andra ord. Försöker till och med övertala tjejen vi träffade i Hiroshima att stanna i Nishi-Chiba istället för Chiba (som hon av någon outgrundlig anledning ska till). Nishi-Chiba kan ha ännu mindre att erbjuda än Chiba, men där finns Plumeria...och the Indian place vars namn ingen vet.

Det finns dock två, tre saker som man kan uppmärksamma som turist i Kobe (vilket då kan vara två, tre saker mer än i Chiba) och det är China Town (varför nu de ska ha städer överallt?), ett berg man kan gå upp på, Harbourland (som nog mest är kul om man är lite mindre än Ida), IKEA och ett monument över jordbävningen 1995. Efter fem dagar i Kobe hade vi bara bockat av IKEA och en lunch på Harbourland. Så idag, eftersom det var kasst väder, tänkte vi göra resten!

Bit av en väg som förstördes av jordbävningen som mätte 7,2 på richterskalan (7 på Japans egna skala) bevarades som ett minne av hur hjälplösa vi är inför naturkrafterna. För att vara en så enorm jordbävning verkar det dock ha varit få som dog (om man tror på wikipedia och inte den engelska översättningen vid monumentet som verkar ha klumpat ihop skadade med döda), men de materiella skadorna verkar ha varit enorma.

Mer uppseendeväckande än allt som förstördes är enligt mig allt som inte förstördes; höghus stod kvar, motorvägar som befann sig flera meter över marken stod kvar (även om det inte skulle rekommenderas att köra på dem) och de konstgjorda öarna sjönk bara några meter. I ett års tid gick vi nog alla omkring och funderade på hur duktiga japanerna egentligen var på att bygga jordbävningssäkra hus och ja, hatten av till japanska byggingenjörer. Om allt hade sett ut som vägen de sparat, då hade det varit långt många fler döda. Inte minst då de flesta dog i bränder, antagligen orsakade av gasledningar...vår japanska svek oss när vi tittade på informationsfilmen.

Sen tog mina kort på det vi skulle se slut och Jessica har varit smart nog att lägga sig och sova, men jag tog internet och bloggade istället. Vi tog oss till China Town och funderade mest på om de asiater vi mötte var kineser eller japaner. Svårt att avgöra. Sen tog vi också det mogna beslutet att inte gå upp för berget eftersom det var så molnigt att vi ändå inte skulle ha sett något.

Det senaste tillskottet i min jidouhanbaki-serie. Gillar den här bilden, kanske mest för att den ser så öde ut även om det var fullt med folk omkring oss.


Här tränar nästa uppsättning av japanska landslaget i herrfotboll...kanske. Planen är fjantigt liten och ja, jag tror faktiskt att det är hall som i en träningshall. Det är höga nät omkring i alla fall så att bollen inte kommer ut på motorvägarna som går på två sidor om planen. Tar av en till hatt för de japanska fotbollspelarna i herr-VM för att de har tagit sig så långt från den här planen.

Sist måste jag visa detta! Vårt tåg var 7 minuter försenat igår. Det händer väldigt sällan i den japanska kollektivtrafiken. Alla tåg, åt alla håll, var försenade. Det hällregnade visserligen, men till skillnad från SJ är JR förberedda på alla väderleksförhållanden som finns i landet där de kör. Vi försökte läsa oss till vad det var som hänt (även om första gissningen var "självmord" för det är enda anledningen vi råkat ut för det här innan), men våra kanjikunskaper tog oss bara så pass långt att något hade hänt just efter 10 mellan två stationer (som jag tror ligger en bit västerut) och att tågtrafiken skulle vara normal igen efter 12:20 (så i var ju hemskt nära att missa att tågen överhuvudtaget var sena).

Jag la kanjina i rubriken på minnet och slog upp dem när jag kom hem. Översättningen lydde: "traffic accident resulting in personal injury or death"...suicide by train med andra ord.

Nu ska jag också lägga mig så att jag orkar bära min väska ut till Pernilla och Lam för vägning i morgon!

/Elin

Men det var gratis!

När min familj var i Japan hade jag ingenting planerat utom vad vi skulle göra på julafton (även om jag inte delat med mig av planerna) och vilka restauranger jag ville ta dem till och eftersom det regnade blev planen för dagen att gå till en restaurang som Pernilla och Lam gillar.

För 4000 yen fick vi en sallad, en soppa, en pizza, två pastarätter och fyra desserter. Visserligen en japansk pizza, men när kyparen skulle gå så sa han att vi kunde få extra stor pasta helt gratis. Så vi tittade på varandra en stund, ryckte på axlarna och sa: visst!

Pernilla och Lam hade ju lite mer rutin så de beställde in fyra efterrätter av samma sort medan jag och Jessica provade lite hejvilt, men jag måste säga att det fixade sig bra.

Det var jättemycket pasta, jättemycket. Inte bara med japanska mått mätt utan även med västerländska mått mätt. Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi tagit extra pasta när Pernilla och Lam till och med visste att det var svårt att få i sig den normala, men vi tänkte att vi kunde sitta där länge. Sen helt plötsligt var all min mat slut och Lams mat var slut ungefär samtidigt. Jag vet inte hur det gick till, det tog bara slut. Pernillas mat också…borta. Jessica var den enda som inte orkade äta upp/hade vett nog att sluta.

Nu är det lite matkoma på den här sidan tangenterna och det var inte ens nästan nödvändigt att ha så mycket mat, men det var ju gratis så det hade ju varit dumt att inte ta chansen, för ärligt talat hur ofta har man chans att bli mätt i Japan?

Tråkigt nog verkar regnperioden verkligen ha slagit nu. Det vräker verkligen ner. Japan är rätt tråkigt när det regnar och vi är rätt klara faktiskt. Så då är det bra att man har saker som enorma pastamiddagar att se fram emot för att sätta lite guldkant på dagarna. Stort tack till Pernilla och Lam som visar oss de där guldkornen.

/Elin

(Poängteras bör att jag och Jessica delade på en 4000 yen-meny och Pernilla och Lam delade på en så vid ett tillfälle hade vi fyra pastatallrikar och två pizzor på bordet).

Fotbollskväll inställd pga fel tidszon

Jag, Jessica, Pernilla och Lam hade en toppenbra plan för dagen tyckte vi. Jag och Jessica skulle gå på stan, Pernilla och Lam i skolan och sen skulle vi träffas utanför där Portlinen går för att fara hem till Pernilla och Lam och laga soup curry. Efter maten tänkte vi dra oss tillbaka till Sannomiya för att gå på en sportbar och titta på Japan - Danmark.

Felet i planen var bara att Japan och Danmark spelade inte 20:30 japansk tid, nej de spelade visst 20:30 CET. Det betyder 03:30 japansk tid...attans. Needless to say så är jag inte tillräckligt hardcore för att sitta uppe hela natten för att titta på en fotbollsmatch. Den dagen Karl eller Ida spelar en VM-match 03:30 så lovar jag att titta, men inte en sekund innan det.

Det hade varit en askul match att se på en sportbar i Japan dock. 3-1 till Japan och vidare till åttondelen, japanerna hade blivit galna! För de bryr sig faktiskt lite, trots att det inte märks i stort att det är fotbolls-VM just nu. På vägen ut till Pernilla och Lam finns det dock fortfarande en fana som säger Korea and Japan 2002 FIFA World Cup.

Som parentes ska sägas att jag fick två gratiskramar när vi var på väg att möta Pernilla och Lam. När jag såg att de hade såna skyltar så öppnade jag armarna och sprang tjejen med snickarbyxorna till mötes och hon fick en lång kram. När jag släppte kom en kille med en likadan skylt och sa "Mig också! Mig också! Please!" Så han fick också en kram och efteråt sa han om och om igen att jag var jättestark...undra om han menade att jag höll på att krama ihjäl honom? Störtkul i alla fall.

/Elin

Annan betydelse av "heldag på IKEA"

För några jular sedan gav jag mamma och pappa en bok som hette ”Du vet att du är svensk när…” och en av dessa punkter var att man visste att man var svensk om man under en utlandsvistelse på längre än tre veckor besöker ett IKEA bara för maten. Vi är i Japan i fyra månader och vi är fullt medvetna om att vi är svenskar. Så ja…

Det var så lugnt och skönt där. Vi, jag, Jessica, Pernilla och Lam, strosade och sa egentligen ingenting medan vi promenerade genom visningsavdelningen. Mest kommentarer om att böckerna var på svenska och att en del möbler tydligen inte fanns i Sverige, jättekonstigt. Det är något märkligt med att komma in på IKEA faktiskt, vet inte vad det är och varför det känns lite extra som hemma.

Nu hade de å andra sidan Swedish week, vi antar att det är för att det är midsommar på fredag (för det är det väl?) och det hängde extra många svenska flaggor i taket och personalen hade midsommarkransar (och upphypade versioner av folkdräkter sydda i Marimekko-liknande tyg). Till på köpet pratade vi lite med svensk personal där som undrade om vi var där för det svenska seminariet de höll…vi sa att nej tack, vi visste nog om Sverige faktiskt.

...och om det inte var midsommar så var det kanske Viktorias bröllop

Jag åt femton köttbullar till lunch. När åt jag femton köttbullar senast? Å andra sidan fick jag bara två potatisar och nästan ingen lingonsylt. Snåla djävlar.

Men titta så goda de ser ut!

Vi kom till restaurangen vid 11:30-12:00 så där, runt 15 flyttade vi oss från barstolarna till sofforna längre in och vid 18 kom vi fram till att det nog var dags att gå hem. Fast varför då? Det fanns ju varmkorv att köpa nere vid utgången så vi (jag och Jessica) tänkte att det var ju lika bra att äta middag innan vi for från Port Island (den konstgjorda ö som Pernilla och Lam kallat sitt hem i ett år nu) och därför satte vi oss på det tredje stället på IKEA.

Det kan ha varit den bästa heldagen på IKEA någonsin. Det är svårt att förstå tjusningen med att sitta på ett folktomt IKEA och bara prata med vänner man inte sett på jättejättelänge. Det är det som är semester, att inte göra ett enda dugg utan bara ha det trevligt och ta den tid man vill med folk man tycker om (för att inte tala om att äta glass för 50 yen). Till detta hör, och jag tror att det är den biten som är svårt förklara för folk som inte har bott i Japan, att det är otroligt skönt att inte vara hemma. Att få sitta i en skön soffa, i ett rent och vältempererat rum, utan mögel…det är värt nästan hur mycket som helst. Framförallt när det inte var så högljutt på IKEA på en onsdag.

Eftersom vi inte bor på hostel i Kobe så har vi fått tvätta hos Pernilla och Lam idag, vilket var mycket uppskattat och har transformerat vårt lilla hotellrum till ett enda stort torkskåp (tvättlina över hela rummet). Att komma in i en japansk studentlägenhet igen väckte en del inte så trevliga minnen, den där oglorifierade delen av Japan som man aldrig får se som turist och som får oss alla att avsky landet. Den där delen som gör att man vantrivdes även när man hade det ganska bra. Under tiden det tvättades satt vi egentligen bara och pekade på saker som så lätt skulle kunna göra det så mycket trevligare (handtag på köksluckorna kanske? Måla om en gång vart 20 år?). Det är så lustigt det där, varför de inte bryr sig...för att inte tala om att både jag och Jessica kunde kläcka ur oss att vi tyckte lägenheten var fin! Hoppas Pernilla och Lam inte blev irriterade på oss för det, vi vet hur svårt det är att bo så där när ingenting blir rent, ingenting blir torrt och man bara vill hem till en lägenhet man vet inte kommer göra en sjuk.

/Elin

Kobe - skakat, inte bombat

Nu är vi i Kobe, på ett litet hotelrum som inte låter oss båda ha internet. Det kommer bli intressant hur det kommer gå.

Idag är det vår sista dag med JR-passet och vi har gjort vårt bästa att åka lite onödiga turer bara så att vi ska kunna få in lite mer pengar på det för vi har konstaterat att vi inte har tjänat något på att ha det. Vi skulle egentligen ha behövt en långresa till...synd att vi inte drog iväg till Inage när vi hade möjlighet ;)

När vi kom hit var det rätt fint väder, men nu spöregnar det! Asmycket. Det är rätt trevligt, eftersom det kom efter att vi kommit in. Jag kan också ha sett mina två första blixtar i Japan, jag har i alla fall inget minne av att jag skulle ha sett det.

I det fina vädret så passade vi på att gå ner mot Harbour land eftersom vi trodde att det skulle finnas mat där. Runt Kobe station finns det faktiskt väldigt, väldigt få restauranger som inte är izakayor eller yakiniku. Efter lite irrande hittade vi lite ramen mitt bland alla kobebiffar, men det gick så fort att äta att vi fortfarande inte fick checka in (vi försökte fördriva 2 h genom att äta lunch, men bara 20 min senare var vi klara) och därför gick vi omkring och vandrade i området.

Vi konstaterade lite förvånat att Kobe såg ut att vara en otroligt ojapansk stad, det var få blinkade skyltar, breda gator och inga telefonledningar i luften. För att inte tala om att husen såg västerländska och fräscha ut. Det var knappt så det fanns japaner där...fast det kunde ju också bero på att det var mitt på en vardag. Jag slängde ur mig kommentaren att det nästan såg ut som om Kobe också hade blivit bombad och då uppbyggd igen från grunden och allt samtidigt.

Senare på kvällen träffade vi Pernilla och Lam för vi skulle äta middag ihop och ta en liten förplanering för resten av veckan. Det blev lite olika don och sen blev vi sittandes i 3 h och bara pratade om hur Japan var. Bra och dåligt och konstigt och i förbifarten kom vi in på hur ojapanskt det såg ut nere i hamnen. Pernilla sa att det nog hade varit deras mål efter att de byggde upp efter jordbävningen och då kändes min kommentar från tidigare så fördummad. Herregud, det hände ju på 90-talet, känns som om man borde ha kommit ihåg det i alla fall.

Men Kobe då, skakat, inte bombat...och just nu väldigt, väldigt blött.

/Elin

Norden tar över!

Jag och Jessica känner oss lite i underläge. Det är nämligen ett stort gäng danskar här och en finsk familj här, så vi har inte kunnat säga något till varandra på jättelänge eftersom vi är ganska övertygade om att finnarna kan svenska och det är ju vetenskapligt bevisat att danskar är bättre på att förstå svenska än vad vi svenskar är på att förstå danska.

För en liten stund sedan tog jag mod till mig och frågade (på svenska) om killen som stod och lagade pasta i köket var dansk. Han svarade ja och istället för att presentera mig med namn som presenterade jag mig med nationalitet. Sen höll vi en konversation på...hm...fyra meningar på svenska/danska och jag har fortfarande förhöjd puls för att det var så läskigt. Ärligt talat var det panikframkallande att förstå men samtidigt inte förstå vad killen sa och utan att egentligen avsluta samtalet så gick jag. Usch...varför kan vi inte få ha vårt hemliga språk ifred...

/Elin

Tänker inte gifta mig första februari

I morse till frukost tittade jag på svt.se och deras klipp från bröllopet igår. Det går inte att komma ifrån att jag tycker det är lite bittert att vara borta när det faktiskt blir bröllop, för även om jag varit spyless på allt som har med det att göra så tycker jag om vår svenska monarki och vem vet om det ens kommer vara ett till tronföljarbröllop i Sverige?

Jag tittade på ett hopklipp av ceremonin, på talen och när de skar tårtan och kände mig ganska nöjd sedan. Prins Daniels tal var lika känsloladdat som ett tal från en brudgum till sin brud ska vara, men det absolut sötaste tycker jag det var att kungen uppmärksammade sin egen bröllopsdag och gav drottningen en ros (som jag tror kommer från bordsdekorationerna visserligen, men det gör det bara gulligare i min värld). Annars var kungens tal väldigt stelt och till min fasa så står han och säger "Du skulle med vår anfader, Karl XV Johan, kunna säga: Folket kärlek, min belöning"! Till vissa av mina läsare antar jag måste berätta att Sverige aldrig haft någon kung som hetat Karl XV Johan, dock en Karl XIV Johan och en Karl XV, där den förstnämnda faktiskt är anfader till ätten Bernadotte på den svenska tronen och hade det sagda valspråket. Fy kungen!

Brudgummens fars tal var roligare att lyssna på, det var mer äkta och mindre lucktext och jag kan inte låta bli att undra vad bärplockarna i Ockelbo tänkte när kronprinsessan Viktoria gick omkring där i gummistövlar och hälsade på dem. Tror ni ens att de förstod att det verkligen var hon?

Andra observationer jag gjort är att alla eventuellt dåliga bilder på kronprinsessan aldrig nådde internet, men en stor del av lustiga poser för prins Daniel finns dokumenterade (allt medan prins Carl Philip står och går helt oklanderligt bredvid honom). Sen tycker jag det är strongt av prinsessan Madeleine att se så glad och lycklig ut för sin systers skull även om hon skulle ha all rätt att vara småbitter och grinfärdig med tanke på att hennes eget sagobröllop blev inställt med så kort varsel.

Sist tänkte jag knyta an till rubriken och göra klart redan nu att jag inte har tänkt dela bröllopsdag med mina föräldrar och ärligt talat tycker jag det kändes lite märkligt att välja 19 juni. Vad var det för fel på 26 juni om de nu ville ha ett junibröllop?

Idag, 20 juni, är det också 200 år sedan Axel von Fersen lynchades utanför Riddarhuset i Stockholm.

/Elin

Snart dags att bryta upp igen

Vi har bara två nätter kvar i Kyoto nu och sen bär det av till Kobe.

Varje gång vi kommer till en ny stad tycker jag det känns som att komma till Japan igen och det är ganska jobbigt...eller nej, det känns mer som om vi bryter upp just som vi lärt känna omgivningen. Packa ihop allt och sedan börja om, få ny överblick över transporterna, matställena, affärerna och sen precis som man lärt sig hitta hem ordentligt så ska man vidare igen.

Om man bara är här i några dagar så kanske det inte spelar så stor roll, då kanske man aldrig hinner "rota sig" ordentligt eller så är jag bara lite översentimental. Antagligen är jag bara lite översentimental.

Jag sa innan jag for hit att jag skulle fara till Japan och vara turist den här gången, men jag gillar inte att vara turist i Japan. Kanske mest för att jag verkligen inte tycker om den stereotypa japanska turisten från väst: animenördar som är lite för Japan-frälsta.

Jag skäms lite för att ha ett JR-pass även om det är fruktansvärt praktiskt. Varje gång jag drar upp det och går genom spärren får jag dock för mig att japanerna tycker att jag är okunnig och en typisk utlänning och att jag inte kan förstå mig på systemet för att jag inte kan japanska. Värst var nog dock att sitta på en cykel i Hiroshima som det stod "Hana hostel" på cykelkorgen. För då var det så himla tydligt att vi faktiskt var turister.

Jag saknar min japanska mobiltelefon. Den brukade jag använda som en sköld och bevis för att jag faktiskt var där som något annat än turist och att jag hade kämpat länge och väl för att få den. Problemet är att jag ändå inte tror att japanerna vet hur jobbigt det är för utlänningar som inte riktigt förstår språket att skaffa den där telefonen. Antagligen tror de att alla ha såna telefoner och att det gör dem det samma, men det kändes validerande att ha den tyckte jag och jag saknar den nu när vi går omkring med kartor och pekar åt olika håll som yra hönor.

Tror det är svårt att komma tillbaka en kort stund till ett land som man bott i faktiskt. Känns som om hade tänkt mig det annorlunda, jag vet inte och så saknar jag ju som sagt Inage och tristessen jag kände där.

/Elin

P.s. Om ni vill se i Pernillas block så kan ni göra det här D.s.

På samma sida jorden igen

Det är konstigt att det inte känns konstigare att träffa Pernilla och Lam på andra sidan jorden. Att springa igenom 10 000 torii i 80%-luftfuktighet och mörker kan vara så långt från C4 man kan komma, men det spelar ingen större roll (mer än att tröttheten i C4 mer är psykisk än fysisk). Det är skönt att vissa saker kan ta en paus på nästan två år men fortfarande vara stabilt och bra och det är sånt som gör att man får hopp inför framtiden. I alla fall jag.

Har saknat dem på samma sidan världen som jag, så det är skönt att ha det så i några veckor nu och snart blir det ännu mer permanent (47 dagar eller något sånt enligt nedräkningen på deras blogg ;) ). Sen hade jag tänkt skriva om vad mer vi gjorde än tog oss genom 10 000 torii, men om jag inte orkar så kör jag på: Se Pernillas block...ehm...blogg :P

/Elin

Folk på hostel

Jag orkar inte berätta var vi varit de senaste dagarna, det är nämligen inte alls så intressant. A temple is a temple is a temple som jag brukar muttra när folk tycker man ska besöka det ena och det andra templet som ser likadant ut. Även om vi bara varit till ett tempel i Kyoto än så länge...Istället vill jag berätta om människorna som vi träffar på hostelen som vi flyttar runt på.

• Andra dagen i Osaka (egentligen första dagen) när vi gick omkring i köket på hostelet och pratade skit så sa en kille vid bordet plötsligt: "Varifrån Sverige är ni?". Den lille tjuven hade suttit tyst och lyssnat på oss för att se om vi skulle snacka skit om honom när vi trodde att ingen förstod. Han var österrikare men hade bott i Sverige tills han var åtta eller så. Pratade riktigt bra svenska, men bidrog inte med så mycket mer än att han såg till att vi är lite mer försiktiga med att prata svenska kring utlänningar.
• Den andra tjejen som delade rum med oss i Osaka (vi bodde i ett rum för tre tjejer och första natten sov en asiatisk tjej där) var från New York (eller Indien, beroende på hur man ser det) och även om vi inte gjorde något tillsammans i Osaka så bestämde vi oss att mötas i Hiroshima för att sjunga karaoke och äta ramen. Den kvällen slutade på en bänk i Peace Park.
• I Hiroshima kom en asiatisk kille med yakuza-tatuering in i sällskapsrummet på nedervåningen och sa "Så ni är svenskar!" med ett stort leende och en göteborgsdialekt. Han och hans kompis skulle tydligen pricka av varenda stad i hela Japan hade de tänkt. De hade redan gjort hela Kanto och Kansai och efter en dag i Hiroshima skulle de ner till Kyushu för att sova där en natt innan de fortsatte tillbaka till Kanto och Fuji innan de for hem från Narita. Varje gång de sa något blev vi allt gladare att vi tar god tid på oss.
• Sista natten i Hiroshima sprang vi efter vår nya rumskamrat och följde henne till Fredsparken eftersom vi inte litade på att hon hittade själv. Hon var amerikanska hon också och en riktig japannörd så hon lyssnade gärna på allt trams vi berättade om förra året. Hennes träffar vi på måndag för att gå på loppmarknad här i Kyoto.
• I Kyoto är de bästa personerna vi hittat ett par från Australien vars namn vi aldrig fick reda på. När vi har pratat med andra människor på hostelet så verkar alla vara lika förtjusta i dem. Vi vet inte hur gamla de är, men mannen var på resa i Sverige och Finland 1963 så vi gissar i 60-årsåldern. De hade så mycket att berätta och var så intresserade av alla utflykter vi gjort, för att inte tala om hur pratglada de var när vi träffade dem på fiskmarknaden mitt i stan. Idag for de tyvärr till Hiroshima och jag och Jessica gick upp extra tidigt för att kunna säga hejdå...men det var inte tidigt nog.
  

Förutom dessa människor poppar det upp lite random människor och pratar några ord med oss, byter lite resplaner och sedan försvinner vidare. Jag undrar om alla verkligen är så här trevliga, eller om det är situationen i sig. Kommer dock ihåg att mamma och pappa pratat om hur lätt det var att lämna allt bagage med andra tågluffare när de var på tågluffen. Tror det är lite så...samma båt-känslan.

/Elin

Waka Waka!

Även i Japan är det fotbollsyra! Det gick riktigt bra för Japan senaste matchen så de är ganska (o)pepp! De klagar till sina coacher att de är korta men vad i hela friden ska coacherna göra åt det? Any how...Waka waka, this time for Africa!

/Elin

Genom ett regnigt Japan

Idag hördes det in på rummet att det regnade när jag vaknade. I vanliga fall brukar jag tänka "Så mysigt" och ligga kvar lite längre, idag tänkte jag "Fan...har det börjat nu?" och jag tror att det har det. Enligt japanska vädersidor ska det regna med 60-90 % sannolikhet resten av tiden vi är kvar i Japan. Kul jul. Känner att turistandet kan bli lite lidande av det faktiskt.

Nu är vi i Kyoto i alla fall och vi har ju båda sett stan förr så om man bara klär sig ordentligt kanske man kan hinna fiska fram kameran de timmar då det inte regnar? Jag har väl egentligen bara en sak jag vill se och sedan några saker jag borde se, men om man nu är i Kyoto så borde man göra annat än sitta på hostelet för att det regnar. I alla fall om man är här i sju nätter. Vi kan i alla fall gå hem varje gång vi blir helt genomblöta och inte känna att vi måste stressa från tempel till tempel.

Hostelet vi bor på nu är stort och fräscht, men ganska opersonligt. Antar att det är sånt som händer när det är väldigt stort.

Sista kvällen i Hiroshima hittade vi en amerikanska (typisk japannörd) som vi drog iväg till Fredsparken eftersom vi behövde komma ut en sväng och vi inte trodde att hon skulle hitta ordentligt i mörkret. Hon kommer sen till Kyoto den 20:e och då ska vi träffa henne har vi tänkt. Det är nog det roligaste med att bo på hostel, att få flytta runt och springa på människor i olika städer. Tur att jag har med mig Jessica, för själv skulle jag inte göra det. Mitt i parken och mörkret hittade vi två tjejer som vi bott med i Osaka och som av en slump (och mha facebook) nu hade hamnat i samma rum i Hiroshima. Hemskt roligt!

Vi ska se om vi vågar oss ut idag för att köpa lite frukost och lite middag.

/Elin

Still able to baffle

När vi har sagt till människor att vi ska vara 6 nätter i Hiroshima har alla sagt ungefär "Va? Det är alldeles för länge!" och emellanåt har jag också funderat på ifall det är inte är för lång tid. Känns lite som om man bara är här och gör av med pengar under dagarna då man inget gör...fast det är klart, det är inte som om vi gör av med mindre pengar om vi gör något speciellt och vi vill ju faktiskt inte se fler saker än det vi ser. På det hela taget trivs vi med att vara sega turister.

Igår satt vi inne hela dagen (det regnade) och idag har vi gått till Hiroshimas slott (det är inte original, go figures...) och utforskat Hiroshima som stad. De flesta vi mött här på hostelet har bara varit här en natt, med andra ord är de bara här för att titta på Fredsparken och museet, kanske fara ut till Miyajima. Men vi har kommit på att Hiroshima är mycket mer än den första stad som bombades med en atombomb. Det finns bra shopping, jättemånga trevliga restauranger (väldigt mycket okonomiyaki) och hemskt många trevliga promenadstråk efter floderna/älvarna/åarna/vad-ni-nu-vill-kalla-dem.

När vi gick omkring och inte var hungriga men visste att vi borde äta hittade vi en liten skrubb vars meny såg intressant ut och vi bestämde oss för att gå in. Vi förstod ingenting, varken systemet eller instruktionerna vi fick innan det blev översatt till dålig engelska och i alla fall jag kände mig lycklig över att äntligen få uppleva lite utomlandsförvirring igen. Resultatet blev en billig och god lunch i alla fall...och äntligen en erfarenhet till.


I parken till slottet satt vi och åt glass och Jessica fick uppleva en av resans höjdpunkter. En gråsparv åt ur hennes hand. Synd bara är min kamera inte så bra och den blev lite suddig. Annars tycker jag det är rätt kul att Sverige och Japan har samma småfåglar. Visserligen har vi lite fler (har inte sett några talgoxar eller blåmesar i Japan) men de har hägrar och det är rätt coolt det också.

Sist men inte minst har jag fått alla kort som Jessica tagit under resan nu och det här kan vara den bästa bilden som tagits på mig på ett tag. Visserligen ser jag lite inklippt ut, men jag lovar att jag inte är det. Det är ute på Miyajima.

/Elin

Det var fint väder den dagen

Jag har läst ett brev undertecknat av Einstein idag. Det är rätt tufft faktiskt och jag tror inte ens att det var en kopia, för det stod att det kom från The Reagan library. Brevet skickades till Roosevelt och rörde forskningen och framstegen och funderingarna kring hur utvecklingen av atombomben gick. Det stod att om man skulle släppa en sån bomb i en hamn skulle nog hela hamnen försvinna och kanske lite av staden bredvid, men att bomben antagligen skulle bli för tung för att ta upp i planet.

Museet i Hiroshima beskriver väldigt objektivt stadens historia från 1868 (då Meiji blev kejsare) fram till slutet av 1945 (då 140 000 människor dött av atombomben). Hiroshima var en av de mest mobiliserade städerna i Japan under Andra världskriget och Japan hade legat i krig med olika läder sedan slutet av 1800-talet. Barn och ungdomar arbetade inom industrin och de flesta av landets resurser gick till krigen. Det enda jag inte lyckades komma fram till var varför Japan attackerade Pearl Harbour från första början.

Den 6 augusti 1945 lyfte bombplanet och hade Hiroshima som mål, om det var fint väder. Annars skulle man ta en annan stad från listan (grundlistan var på 17 eventuella städer som hade besparats från bombningar den senaste tiden för att kunna vara säker på vilka konsekvenser bomben hade). Det var fint väder över Hiroshima den dagen och alla klockor i staden stannade på 08:15. Det togs fem fotografier inne i staden den dagen, bara en fotograf var där och han kunde inte förmå sig att ta fler än så.

De sköt inte under mattan med att koreanska, kinesiska och amerikanska krigsfångar också dog i bombningen och det fanns beskrivet vad som hände med dem efter att kriget tog slut och de överlevande kunde ta sig tillbaka till sina hemländer. Överlag var det som sagt väldigt objektivt och ett mycket välgjort museum som verkligen berör och uppläxar emellanåt.

Jag gick där och funderade på alla människor som dött bara för att det varit fint väder, alla liv som aldrig blev bara för att det var molnfritt. Samtidigt tänkte jag på alla andra som faktiskt fått leva eftersom det var fint väder över Hiroshima den dagen. Jag vet inte vem någon av är, varken de som dog eller de som fick leva...men jag har svårt att inte fundera på det.

Det som var atombombens mål förresten, en T-formad bro, stod kvar efter att bomben detonerats.

Det som berörde mig mest var inte historierna om alla barn (mest 12-15 åringar som arbetade på en "building demolition site" inom en radie av 1,5 km från hypocenter) som hittades mer eller mindre igenkänliga av sina föräldrar och sedan dog några dagar senare eller bilderna av brännskadade eller den mänskliga skuggorna som var förevigad i stenbyggnader eller resterna av det svarta regnet som föll...det som berörde mig mest var telegrammen som borgmästarna av Hiroshima har skickat till presidenter och premiärministrar varje gång en provsprängning har ägt rum.

Det var inte långa telegram, bara några korta rader där man ber om att komma ihåg vad som hände i Hiroshima och med det i bakhuvudet aldrig mer experimentera med kärnvapen. Det var jättemånga telegram. Jättejättemånga. Har ni lust kan ni titta på den här videon från 2007.

/Elin

Världens mest tacksamma vy

Igår var vi ut på en ö som jag trodde hette Miyajima eftersom "jima" betyder "ö", men nej själva ön verkar heta Itsukushima, fast "shima" betyder också "ö" så tja...Miyajima är bara staden där färjan lägger till.

Attraktionen på ön är det enorma porten till shintotemplet som ligger där. Det är en "flytande port" som vid högvatten går att segla igenom med båt. Vid lågvatten kan man dock promenera omkring vid foten av den.

När vi kom dit så var det lågvatten och vi passade på att vara där ute och titta och plaska lite i den blöta sanden. Det var inte så mycket folk där och det var skönt efter alla skolbarnen i parken tidigare. Lustigt var alla äldre damer som sprang omkring och jagade krabbor.

Resten av dagen ägnade vi till att bestiga ett brant berg med hemska trappsteg (uthackade av stackars japaner före krigen tror jag med tanke på hur de såg ut). Hade man velat lägga 1000 yen hade man kunnat åka linbana upp och sluppit gå i nästan två timmar. Med facit i handen vet jag inte om vare sig tiden eller pengarna var värt utsikten som vi hade där uppe. Visst var den fin, men inte så otrolig som man skulle kunna få för sig. Att gå ner var dock lite trevligt (gå upp var bara besvärligt och inte njutbart någonstans), så jag skulle kunna tänka mig att bara gå ner...men hur det skulle ha gått till vet jag inte.

Det fördrev i alla fall tiden fram till solnedgången bra, för solnedgången vid porten skulle vara fantastisk och vi hade ju inget bättre för oss. Vi har allt annat än bråttom i det här landet.

Solnedgången var trevlig och det hade hunnit bli lite högre vatten vid porten, dock inte ända upp till templet (så jag tog inte så många bilder på det). Det är i alla fall den stora röda torii som är världens mest tacksamma vy att fotografera. Förutom en bild som är lite suddig blev alla kort jag tog (med min inte allt för underbara kamera) underbara. Jag skulle kunna sälja dem som vykort in a heartbeat. Inte konstigt att det finns så många bilder på den här torii i varenda broschyr över Japan.


Tyvärr förstördes det vackra och frifulla av en pinsam amerikan vi hade med oss som försökte stöta på en japansk kvinna (som antagligen också kommit dit för att få det lite lugnt och fridfullt) som inte kunde engelska...och han kunde inte japanska så han tyckte att jag och Jessica skulle översätta åt honom. Usch för sånt. Bara pinsamt. Men som sagt, bilderna blev snygga och där hör man inga ljud.

/Elin

"Ni vet Hiroshima? Wiiiiiiiiiiiiiii...BOM!"

Idag lånade vi cyklar av hostelet och cyklade till andra sidan av staden för att titta på Hiroshima Peace Memorial Park (som självklart heter 広島平和記念公園 egentligen) eftersom det är "the thing to see" i Hiroshima. Det är därför man vallfärdar dit och det är viktigt att man gör det. Det finns en eld som brinner där som påstås inte ha slocknat sedan 6 augusti 1945 och det står ett sönderbombat hus i utkanten av parken som bara var 160 m från "nedslagsplatsen" (enligt skyltarna ska bomben ha exploderat 600 m upp i luften).

Fast helt ärligt är det inte så mycket att se. Alls. Något av det. Vet inte alls vad det var som fick mig så totalt ointresserad av allting, kanske var det värmen eller de 14 000 skolbarn som var där eller så är det Sveriges brist på förluster i Andra världskriget eller bara det faktum att det är japansk historia och det har aldrig intresserat mig så mycket. Å andra sidan så är Hiroshima väldigt viktig ur ett mänskligt perspektiv.

Problemet kan vara att hela Hiroshima är för vackert. Allt är för vackert. Vi tror att det är för att allt har samma generationstid. Så alla hus är antingen jättefina eller jättefula...nu är de rätt nyrenoverade.

Nog pratat, här är lite bilder på fredsparken.

Det här är huset som de lämnade. Då var det ehm...något, nu är det bara A-Bomb Dome! Man blir inte alls lika tagen av den som jag hade hoppats.

Monument över de studenter som tvingades från skolan
för att jobba då de vuxna gick i krig.

När jag gick på lågstadiet läste fröken Anita en historia för oss som hette Sadako och de tusen tranorna. Rent spontant så känns det som om det skulle ha kunnat vara 1995 eftersom det var 50 år sedan Hiroshima och Nagasaki bombades då, men det känns som om jag var yngre.

Det handlade om en flicka som blivit sjuk och dog av strålningen från atombomben. Hennes vän kom till henne på sjukhuset med ett papper och vek en trana varpå hon sa att den som hinner vika tusen tranor överlever (enligt vad jag har läst nu så är det så att den som viker tusen får en önskan uppfylld, men det var så här jag kommer ihåg det). Så Sadako började vika tranor så fort hon fick tag på papper, men hon hann inte vika färdigt och dog som sagt.

Legenden om hur många hon hann vika varierar, vissa säger att hon precis hann vika nog många men önskade världsfred före sitt eget liv andra säger att hon bara hann med lite mer än hälften och att hennes vänner sedan veck resten så att hon kunde begravas med alla tusen.

Hur det än var med den saken så blev hon en symbol för alla barn som dog av atombomberna som släpptes och hon står staty på ett antal platser runt om i världen. Människor viker tranor och lägger dem vid hennes statyer och japanska skolbarn samlas runt hennes staty och sjunger.

I glasmontrarna runt om är det fullt med papperstranor

Sadako och hennes trana, Sadako blev 12 år.

Det är skolresetider och skolbarn från hela Japan bussas till Hiroshima för att traska runt en dag och bli påminda om att de blev bombade med atombomber. Jag funderar på om det gör dem ödmjuka eller hämndlystna. Allting i hela parken handlar om fred och mänskligt försonande och jag hoppas att det är den inverkan det har på skolbarnen också. I vilket fall var det alldeles för stojigt där för att jag skulle orka att verkligen ta till mig det.

Ett flertal gånger blev vi stoppade av grupper med skolbarn som blev tvingade att öva sin engelska genom att fråga utlänningar vad de hette, varifrån de kom och vad de hade för fredsmeddelande. Det är rätt svårt att kläcka ur sig ett fredsmeddelande bara så där, men den Gyllene regeln är ju alltid bra att kunna klämma ur sig.

De här käcka tjejerna i sina rutiga kjolar har bussats i hettan (det ska ha varit 29 C idag) från Osaka bara för att fråga oss varifrån vi kom (och låta exalterat japanska när vi svarade Sverige)...och kanske för att sjunga för Sadako? Vem vet...Efter att skolflickorna sedan blivit helt till sig för att en utlänning ville ta kort på dem så ropade de på sin lärare för att han skulle komma och ta kort på dem tillsammans med oss.

Gänget Jessica var med i Sapporo påstod att peacetecknet som alltid dyker upp hos japaner när man tar kort betyder "två atombomber", men det känns lite för makabert med tanke på var vi var idag.

/Elin

På den andra sidan av rulltrappan

Vi kom till Hiroshima idag. Tydligen bor vi långt ut i tjotta, men det verkar trevligt än så länge. Inte minst för att vi inte har träffat någon på hostelet ännu. Trots att jag en stund i vintras trodde att jag ville öppna ett eget hostel så har jag nu konstaterat att jag inte är en hostelmänniska. Att bo tillsammans med massa andra människor är okej, samma med att dela duschar och toaletter, men jag har så svårt att ta kontakt med folk och vara fejkat trevlig och intresserad av vad folk gör och har gjort och ska göra. Inte minst när det är folk som tycker att Japan är så himla cool och allt är så roligt och tufft och fantastiskt och *kräk*.

Visst, jag ska ha överseende, det fanns en tid då den här bloggen var fylld med japanernas alla små egenheter och charm, men just nu har jag svårt att inte börja varje mening med: "Last year, when I lived here..." och med andra ord bli lika dryg som en viss kille från Haparanda.

Det finns inte så mycket att göra i Hiroshima tydligen, att vi ska stanna i nästan en vecka överraskar folk och jag kan inte låta bli att undra om det här bara är en turistort för att amerikanarna bombade dem. Å andra sidan far väldigt få människor till Nagasaki. Det är rätt märkligt att vara på en plats där mänskligheten i modern tid nådde piken av sin grymhet, inte minst för att gatorna vi har gått på lika gärna hade kunnat lega i Inage. Fast jag tar mer om det här när vi faktiskt har varit och besökt minnesmärkena.

Shinkansen var inte så Wohooo! som jag hade hoppats/trott, ärligt talat upplevde jag inte att det gick så fort. Osaka - Hiroshima tog ~1½ h, men jag har inget att jämföra det med för jag vet inte hur långt det är mellan städerna. (Tydligen 280+ km fågelvägen). Kände inget av den otroliga farten i alla fall.

Vi äter mat på hostelet idag, hittade (läs: blev visade) en jättebra supermarket och föll väldigt snabbt tillbaka i samma shoppingbeteende som vi båda hade haft när vi bodde här. Det var en knapp vecka sedan vi kunde äta ost när vi ville (inte för att jag gjorde det) och ändå gick vi omkring och sa "åååå! titta!" och pekade på osten, plockade i den, kollade hur dyr den var och suckade lite längtansfullt...tills vi kom på att vi bara varit i Japan en vecka den här gången.

Än så länge har inget känts så hemma i Japan som att gå och handla mat i en stor matbutik. Fast det är klart, det var få saker jag gjorde så ofta också.

/Elin

Pernilla och Lam!

Idag har vi träffat Pernilla och Lam! Det känns helt stört att vi har träffats så sällan de senaste två åren. Jag kommer inte ihåg om jag träffade dem när jag åkte ner för att skriva omtenta innan Japan, men jag tror jag gjorde det. Om jag inte gjorde det så blev det här fjärde gången vi sågs på två år.

Vi gjorde inte så mycket, åt okonomiyaki och drack kaffe på Starbucks (asmycket dyrare i Japan än i Sverige btw). Däremellan hann vi prata om det mesta som kändes mest aktuellt: hur man var värd för familjen när de kom på besök i Japan, hur man reser i Japan, att LiU är dumma när det kommer till information och diverse allmänt skit om Japan och japaner. Jag undrar hur jag och Pernilla någonsin fick något gjort på skolan eftersom vi tjattrade ungefär lika mycket under föreläsningarna som vi gjorde ikväll.

Innan vi träffade Pernilla och Lam (och droppade av lite medicin, kändes som värsta knarkutbytet) var vi på Spaworld. Det var hur mysigt som helst, men tyvärr känner jag mig redan skitig igen. Det kan vara en av de värre sakerna i Japan, att alltid känna sig smutsig. Det kom jag inte ihåg, men nu förstår jag inte hur jag lyckades glömma det. Det går rätt fort att glömma alla inconveniences och bara komma ihåg sukiya och lata dagar i parken.

/Elin

Sveriges nationaldag

Det är det visst idag. Inte för att uppmärksammas jättemycket hemma, men här i Japan är det väldigt tyst om det faktiskt. Som jag skrev tidigare kom mitt bagage innan vi gav oss av ut och det känns tryggt även om jag inte var så orolig innan heller. Skönt med mer än ett ombyte dock.

Sex and the City 2 var inte lika bra som den första. Den var otroligt uppenbar på många ställen, men hade ju trots allt sina ljusa stunder. Hade hoppats på lite mer av 80-talet och lite mindre inzoomning på passet....eller bara uppenbara detaljdroppande saker, hur många visste hur det låg till med barnflickan så fort karlarna började stirra? Upp med handen... Jag gillade Charlottes intrig bäst även om det det var Samantha som bjöd på flest skratt. Japansk textning tar bort ganska mycket av nyanserna för stackarna som inte kan engelska också.

Efter bion blev det:


Det var på denna kedja som jag fick största delen av mitt näringsintag under året i Japan. Så nu när jag varit tillbaka där så är jag nöjd. Dags att fara hem kanske? ;)

/Elin

Dag 2 (i brist på bättre rubrik)

Nu har bagaget kommit. Precis som Japan sa att det skulle och jag har inte haft några problem alls med att inte ha det här. Hade kanske varit lite jobbigt om jag inte haft en klänning i handbagaget, men det var aldrig ett alternativ, även om jag bara fick ha fem kilo.

Planen för dagen är att gå på bio och köpa Jessica en kameraväska, eller egentligen att ta en kameraväska åt henne eftersom ett köp av en kamera i Japan genererar ungefär 10 000 bonuspoäng och alla de poängen kan sedan omvandlas till en yen. Då säger det egentligen bara vips! så har man en kameraväska sen. Vi funderade en gång vad som skulle hända med den japanska ekonomin om alla ville lösa in sina poäng samtidigt. Det måste nämligen vara flera miljoner som bara ligger i träda på dessa kort.

På tal om den yen så har kursen gått ner i några dagar, visserligen avslutade Tokyobörsen med att gå ner några tiondelar men det är nog bara tillfälligt. Hur går det för Grekland? Börjar Euron bli stark igen så att kronan också kan stärkas? Fort, fort tycker jag!

I morgon ska vi träffa Pernilla och Lam! Det blev lite tidigare än planerat eftersom jag har blivit läkemedelsleverantör, men det gör ingenting! Det har blivit alldeles för lite under de senaste två åren faktiskt, det här var otroligt opraktiskt av oss...och LiU...och Japan. Funderade en stund på att köpa dem någon äcklig kakask som omiyage, men tyvärr hörrni, ni får klara er utan torra kakor från Pekings flygplats.

/Elin

Still Japan

Nu har det sovits, jag har köpt en plugg till min dator så jag kan ladda min dator (jag lyckades inte ens skicka två sms med Skype igår innan den dog) och de har ringt från flygplatsen och sagt att mitt bagage kommer någon gång i morgon.

Den översta bilden är från ett rullband på Beijing international airport och den snygga röda klisterlappen jag har på bröstet är för att visa alla att jag ska ha internationell transfer. Snyggt va? Märkligt nog, vana som vi är vid den japanska servicen, så betydde inte detta att folk fångade upp oss bättre utan vi fick gå helt fel och sedan bli visade rätt av en koreansk turist som också hade en röd liten klisterlapp på sig.

Pekings flygplats räknas (enligt en lista i ehm...Metro eller Extra) som en av världens fem bästa internationella flygplatser från och med 2008. En enorm ansiktslyftning eller kanske till och med nybyggnad inför OS. Det var en riktigt trevlig flygplats att vara på: ren, fräsch, stor och väldigt luftig. Dock inte säker på att den någonsin kommer att fyllas igen efter OS, men det jag och Jessica uppskattade mest var bänkarna där vi sov tre timmar efter att vi gått igenom alla säkerhetsspärrar.

Idag har vi gått på Yodobashi och hm...Yodobashi och lite mer Yodobashi. Kanske viktigast av allt är att vi har ätit ramen! Sååå gott! Tyvärr tycker inte min kropp om att äta när jag är jet-leggad så jag blir mätt efter tre, fyra tuggor och efter att man tvingat i sig tio till så mår man sen inte så bra. Så jag slutade efter ytterligare åtta. Därför är jag nu jättehungrig och Jessica säger att jag inte får äta ännu eftersom hon inte har laddat klart sitt kamerabatteri.

Ja, det var det vi gjorde på Yodobashi...och just nu ser vårt hostelkök ut så här:

Det var en låda i en lite större låda, i en lite större låda. Typiskt. Tungt som stryk var det också.

Ingen av oss har riktigt förstått att vi är i Japan ännu. Den där överväldigande känslan av att vara i Japan har inte kommit och vi tror faktiskt inte att den kommer komma heller, för trots att de står på fel sida i rulltrappan (eller rätt sida om man ser det på det svenska sättet) så är det ju ändå Japan. Vi har varit här förr, vi har gjort det förr och (chock!) vår japanska klarar oss nästan bättre nu när vi inte känner någon press. Jessica funderar lite på värmen, men jag har känt den förr...hoppas vi hinner härifrån innan värsta julivärmen slår iaf...sånt är urk om man inte kan bestämma själv när man vill ta iskalla duschar eller sova med aircondtion på.

Nu ska jag ta mig och köpa mat, hungrar ihjäl!

/Elin

Och en dag senare...

Nu är vi framme...det var långa timmar på Pekings flygplats, men den var snygg...annat kan man inte säga. Tyvärr tyckte mitt bagage så bra om den att det stannade där. De fruktansvärt ursäktande japanerna lovade att det kommer på söndag, så jag har gott mod (trots att jag inte vet att det är fredag idag eftersom man blir lite bortkollrad när man klev upp i torsdags).

Bara att sova kvar nu egentligen.

/Elin

I morgon bär det av...igen

All my bags are packed, I'm ready to go
I'm standin' here outside your door
I hate to wake you up to say goodbye

But the dawn is breakin', it's early morn
The taxi's waitin', he's blowin' his horn
Already I'm so lonesome I could die

So kiss me and smile for me
Tell me that you'll wait for me
Hold me like you'll never let me go

'Cause I'm leaving on a jet plane
I don't know when I'll be back again
Oh, babe, I hate to go

Jag vet inte om det framgått men jag ska till Japan i morgon. Igen. There and back again. Inte så som Bilbo menar det; att han åkte till Ensamma berget och sedan tillbaka till Fylke. Jag åker till Japan och sedan till Japan igen.

Sista timmen jag var i Japan satt jag och skrev ner den där texten om och om igen. Don't know when I'll be back again...men nu vet jag. Jag kommer tillbaka i morgon (i övermorgon i Japan, men ändå).

Idag vill jag inte fara till Japan. Alls. Jag vill fara hem till Boden. Att jag tidigare idag har varit på Löfstad har helt försvunnit och jag har helt tappat känslan som jag hade tänkt gå omkring och mysa med hela dagen. Det sket sig och väldigt mycket blev galet i packningen: Jag skickade för lite saker med paketet hem, jag glömde ge Karin min nyckel och mitt handbagage är för tungt eftersom min dator väger alldeles för mycket. När jag ska hem behöver jag i alla fall inte ha ett ombyte i väskan, så då kommer jag kunna packa ner...hm...ungefär ingenting till. Egentligen kanske jag inte behöver min bok i väskan, kanske ska låta det vara? Kanske behöver jag inte ha med mig någon bok alls?

Det är bara en månad försöker jag övertyga mig själv. Det är bara en månad och sen får jag gå och vara fattig och arbetslös i Boden...precis som jag vill. Om jag glömt något så gör det inget. Det kommer bli bra, man kan köpa allt i Japan, det vet jag...för jag har testat det en gång tidigare.

Ska bara komma ihåg att köpa värktabletter till Lam...och hoppas att jag inte blir fast i Kina för att de tror att jag smugglar narkotika. Vore rätt illa att bli fast i Kina.

/Elin