Det bara är så...

Försöker vara lika hipp som ungdomarna

Så jag har skaffat Twitter...hade jag haft någon som helst koll hade jag väl länkat till det här. Men just nu har jag ingen koll. Återkommer, och hoppas att det inte kommer att vara dödsstöten för bloggen!

/Elin

Update: HA! Lyckades!

Nästa steg är att koppla den till bloggen...

Internet killed the little white lies

Jag tvingar mig upp på morgonen, snoozar en gång för mycket innan jag slår på mobilen och får ett sms som har legat och väntat på mig under natten. Leker en inverterad version av Skeppsbrott för att ta mig ut ur sovrummet och blir fortfarande lika glad över att det är ljust kl 07:30.

Slår på TV:n för sällskapet, byter till SVT1 eftersom jag inte klarar av reklam på morgonen och slår sen på datorn. Datorn kopplar upp sig själv till internet (wouldn't like to have it any other way) och msn startar innan jag har hunnit somna i duschen.

När jag är klar har jag två argt orangea fält nere i listen på datorns skrivbord, godnatt-meddelanden jag missat att få igår eftersom jag loggade ut för snabbt. Startar Firefox för att kolla hur många som blivit överfallna i Linköping i natt (jag tror att det som händer nu är bara ett sätt att få folk att börja läsa lokalnyheterna), kontroellera om några sista-minuten-ändringar har hänt med mitt schema och kolla mailen.

Samtidigt som mailen öppnas får jag ett chattmeddelande från någon som antagligen har liknande morgonrutiner som mina egna men som jag ignorerar eftersom jag inte orkar vara social vid den här tiden. Svarar på tre mail, skickar ett fjärde innan jag förmår mig fixa frukost.

Det här var i morse.

När jag skrev det kändes det helt plötsligt väldigt extremt, men det enda som egentligen är utöver det vanliga är att jag fick ett sms. Det händer max en gång i veckan. Sen ibland hinner jag få de där msn-meddelandena innan jag loggar ut men för det mesta inte.

Länge har det stört mig att folk kan se när jag loggar in på min mail. Det stressar mig, får mig att känna mig övervakad. Jag vill inte att någon ska inkräkta på min sfär kl 07:45 innan jag har fått i mig morgonkaffet, hur lätt jag än har att ignorera det. Tur för mig att facebook inte är en del av min morgonrutin antar jag.

Eftersom jag har en ovilja att tacka nej till saker utan vettig anledning ("Jag vill inte" duger ju aldrig för folk) har jag blivit mer eller mindre bra på att hitta på små vita lögner. Jag är ledsen att behöva erkänna att jag tror inte det är någon i min närhet som inte har blivit presenterad med en liten vit lögn istället för det ärliga svaret "Jag vill inte".

Undra om det där uttalandet kommer att bita mig i rumpan sen...?

Ni ska dock veta att det blir svårare och svårare att upprätthålla dessa små vita lögner. För hur kan jag påstå att jag är ute på annat om jag plötsligt loggas in på mailens chatt? Hur kan jag förhindra att msn loggar in så fort jag slår på datorn? För att inte tala om att jag kanske vill ha kontakt med andra än den som fått höra den vita lögnen...och då blir det ännu svårare.

Jaja, jag vet hur man kan göra. Jag vet hur man ställer in msn på att inte logga in när man slår på datorn, jag vet hur man gör för att inte synas på mailens chatt och jag vet verkligen hur man inte loggar in på facebook...men problemet är ju att jag inte alltid vill gömma mig. De gånger jag har alla säkerhetsintsällningar påslagna blir jag mest bara irriterad för att jag måste gå omvägar för att istället vara synlig och social.

Jag inser att det här är ett I-landsproblem som heter duga och jag får väl bara lära mig att säga nej på bättre sätt så att mitt slingrande kräver mindre planering i framtiden...men jag undrar ändå varför vi måste vara så jäkla kontaktbara hela tiden?

/Elin

Julafton 1914

Jag tror i alla fall att det är julafton 1914, jag vet dock att det var under första världskriget och att jag inte hittar den när jag googlar. Så jag lägger upp den här för att den borde finnas på Internet.

Lång historia kort: brittisk och tysk soldat (eller tysk och brittisk) en julafton under första världskriget. De la ner vapnen under jul, spontant. Jag blir jätterörd av tanken. Synd bara att de inte kunde fortsätta och lägga ner vapnen för gott. Jag brukar alltid fundera på om de här männen överlevde eller om de sköt varandra någon dag senare.

/Elin

P.s. hittade den här när jag expanderade sökningen till engelska, gör man det hittar man ännu fler bilder från den här dagen D.s.

Statistik

För några månader upptäckte jag att min blogg hade fått två ny funktion. Bredvid flikarna "Kommentarer", "Inställningar" och "Design" fanns nu "Tjäna pengar" och "Statistik". Även om det är väldigt roligt att tjäna pengar så är det statistik-fliken som har fått mest uppmärksamhet från min sida.

Under den kan jag se hur många som kikar i min blogg på en dag (snittar 15-20 unika träffar vilket är överraskande mycket), var i världen mina läsare finns (föga överraskande befinner sig de flesta i Sverige), vilka webbläsare de använder (Safari har fått ett rejält uppsving sen hela min familj skaffade Mac), vilka inlägg som är mest läsa (märkligt nog är Mögel och CSI ett välläst inlägg, inte lika märkligt är det att det jag skrivit om CSN ligger i topp eftersom jag länkat till tidningar).

Roligast tycker jag dock att det är att ta reda på hur människor hittar min blogg. Väldigt många tar vägen förbi Elinas blogg eller från Facebook. Sen är det många som går vägen förbi Google också, vilket leder till en annan mycket intressant lista: Vilka sökord människor använt för att hitta min blogg. Den senaste månaden har dessa sökord lett till min blogg, i popularitetsordning:

• japan regnigt
• lith csn
• tams15 tentor
• elin essner
• oskuld hos manlig gynekolog
• snökaos linköping
• stena olssons kompani
• tams15 gamla tentor
• vulkanutbrott island 1700-talet
• sa mork ar natten i midvinters tid lucia

Jag har prövat alla dessa sökord/fraser och enda gången jag inte har hittat till min blogg är då jag försökt med sista. Det var konstigt tyckte jag, framförallt när "oskuld hos manlig gynekolog" ledde fram hit. Att jag skulle ha gamla tentor till TAMS15 är också intressant, men å andra sidan så har den kursen gett mig mycket huvudbryll.

Nu ska jag julstäda klart...för i morgon far jag hem till Boden!

/Elin

International Suit Up Day

Finns det något jag tycker om så är det tokiga saker som görs av väldigt många random människor. Flash mobs är fantastiska. Towel day är en sån där underbart nördig sak som jag önskar att fler stödde (även om jag inte är tillräckligt road av HGTG). Sen finns det lite mer seriösa saker som när jag var med och byggde ambassader för Internet eller när kvinnor förra året skrev vilken färg de hade på sin BH som status på facebook för att öka medvetenheten om bröstcancer. Såna här fenomen kanske inte uppstod tack vare internet, men de fick helt klart sin spridning med hjälp av det. Den där fantastiska förmågan som internet har att göra allt tillgängligt för (nästan) alla, interna skämt som hela världen kan dela.

Idag var det International Suit up day. Jag skulle samställa det mer med towel day än något annat.

För er som inte vet vad det innebär med International Suit up day så kommer det från den amerikanska komediserien How I met your mother där Neil Patrick Harris karaktär vid upprepade tillfällen uppmanar sina kamrater att "suit up", att ta på sig kostym. Karaktären, Barney Stinson ses väldigt sällan i något annat än just kostym.


Så idag, den 13 oktober, är det tänkt att alla ska lyda Barneys uppmaning och ta på sig en kostym! Vilket i min värld är otroligt kul!

På vägen till skolan mötte jag mest människor i jeans och jag tänkte att folk var tråkiga eller ouppmärksamma, men när jag väl kom till campus så hann jag se 5 kostymer innan jag parkerat cykeln och fått min kaffe från Baljan. Det såg ganska lustigt ut med pojkar i fin kostym och slips/fluga som gick omkring med Hemköpspåsar med matlådor i.

Min sektion hade timat Suit up day med fotodag. Väldigt roligt praktiskt och jag hoppas det var planerat. Det ska bli kul att se hur många som faktiskt hade kostym på sig och det känns som om någon mer tog på sig kostym "bara för att" när det nu skulle fotograferas. Vore ju synd att hamna på bild utan kostym om alla andra hade det...

Sen började jag fundera. För det är vad jag gör. Vi tog på oss kostym (eller i mitt fall kavaj och svarta byxor) för att Barney Stinson säger åt oss att göra det. Ska vi se vem Barney Stinson är och vad han representerar:

• Barney har haft sex med över 200 kvinnor
• Barney har en attityd som nedvärderar kvinnor
• Barney lever för att ha casual sex
• Barney jobbar för ett oärligt företag som inte respekterar mänskliga rättigheter eller miljöföreskrifter
• Barney är nöjd med detta
• Barney skäms för att visa känslor och vill aldrig erkänna när han gör något bra
• Barney tror att världen kretsar kring honom.

och det här är alltså något vi ska uppmärksamma och efterlikna? Vad är det egentligen vi har sagt när vi idag har tagit på oss kostymerna, att vi tycker Barneys agerande är lika okej som han själv tycker att det är?

Jag tycker idén var askul och jag deltog glatt...men jag tycker det är värt att fundera på. Tog vi på oss kostymerna idag för att Barney är så awsome, i så fall tog vi väl på oss kostymen för att hedra ett beteende som ärligt talat är förjävligt. Vad sänder vi för signaler?



/Elin

När internetinvandrarna sakta börjar förstå

Hör på nyheterna att internetinvandrarna börjar förstå att det kan vara socialt att sitta med onlinespel. En doktorsrapport har kommit och vuxenvärlden säger "jahaaa!" till något som vi vetat om ganska länge.

En internetinvandrare är någon som är för gammal för att ha haft ett lunarkonto (eller helgokonto), som inte haft en hotmailadress man skäms för nu i efterhand (ex. loveforeverheart@hotmail.com) eller inte använt ICQ med svart bakgrund och neofärgade bokstäver. De som alltid är rädda för internet och vad det "kan leda till" och hur det "förstör ungdomarna".

För ett tag sedan var jag road över att en "expert" satt i morgonsoffan och sa att The Pirate Bay, det var egentligen bara en sökmotor som google, det var "Scenen" som var de riktiga skurkarna och det var dessa människor man skulle ta! Samma typ av "expert" som ett år tidigare sagt att The Pirate Bay var ett hot mot demokratin och allt var det nu var.

Idag skakar jag bara på huvudet åt rapporten som säger att det är socialt att spela onlinespel. Hade någon bara frågat oss så hade vi kunnat säga det för länge sedan. Nog för att det är många av oss i naturbefolkningen som inte tycker att det är så mycket till socialt liv att sitta framför datorn hela tiden, men jag tror att få skulle förneka att socialt utbyte inte sker...även om det inte är så mycket fysisk kontakt. För oss är det ett fenomen istället för ett problem. Det finns ju inte bara en spelnörd, det finns ju flera och de umgås.

Min äldsta vän är någon jag träffat via internet. Jag lärde känna henne innan jag började gymnasiet, innan jag träffade mina fina flickor. Jag lärde känna henne när jag satt i garaget långt uppe i Boden och hon satt i en tvåa i Växjö. Vi irriterar oss ofta över människor som säger att man inte kan bli kompisar "på riktigt" över internet. Vi undrar vad dessa människor menar med "på riktigt" och har aldrig kommit på något bra, för hur vi än försöker definiera en vän så kommer vi fram till att vi är det.

Hon var en spelkompis, någon som jag blev lite glad varje gång jag såg att hon var online på ICQ (ja, så länge sedan var det... Windows -97 tror jag vi hade på datorn). Nu är hon någon jag sms:ar dumheter till under föreläsningarna som jag inte orkar lyssna på.

Så jag skakar på huvudet och suckar lite. Datorer är ett socialt verktyg, det behövs ingen doktorsavhandling för att berätta det för oss som lever i det, men kanske behöver det finnas svart på vitt för att föräldrar ska sluta oroa sig för sina barn som sitter framför datorn? Jag vet inte, jag har aldrig varit i deras situation. I framtiden kommer det säkert komma en doktorsavhandling som berättar för mig vad mina barn och deras kamrater redan vet och tar som sanningar. Vad det är kan jag inte ens föreställa mig, men jag är säker på att det kommer.

/Elin - boende i Bloggosfären sedan 2008

The end of an Era

Vet inte om det är något man ska sörja eller om det är något som man ska vara nöjd över, men från och med 8 augusti 2010 så kommer Lunarstorm inte att finnas längre. Någonstans känns det lite vemodigt. För som jag skrivit förut: det var på Lunar som många av oss tog det första stegen ut på internet och det borde man inte förringa. Jag vet att de flesta inte delar min övernostalgiska och sentimentala sinnelag, men jag kommer ta mig en stund att sörja över att Lunarstorm inte kommer att finnas längre.

Det förra inlägget var klippt och klistrat från min dagbok på Lunarstorm och nu, när det visade sig att det skulle lägga ner, så har jag äntligen tagit och sparat ner allt. Det var en hastig och ganska trevlig tur genom de senaste åren av mitt liv, fick mig att känna att jag kommit väldigt, väldigt långt från den där tjejen som hade radion på när hon gick och la sig för att inte känna sig så ensam.

Jag kommer inte sakna Lunarstorm, på samma sätt som jag egentligen inte saknar TC, men det känns lite märkligt att platser där jag vuxit upp försvinner. Det får mig att känna mig gammal. Sen träffade jag ju Elina på Lunar också...och det gör det kanske viktigare för mig (Toliken-diskussen fanns dock inte kvar!!). Egentligen är det på tiden att sidan läggs ner, den är gammal och har nog fyllt sitt syfte för oss 80-talister.



/Elin - nu mer bosatt i bloggosfären

Men tänk om det var en hemlighet?

Vissa saker kan man uppenbarligen inte göra i tysthet. Inte konstigt att Beatrice Ask kommer med sina dumma idéer, för det verkar ju som om svenska folket tycker att det är okej att veta allt om varandra på andra plan.

Tänk om det inte var tänkt att ni skulle veta det? Tänk om det var tänkt för andra människor? Endast. De där på andra sidan jorden (och Tyskland) som jag inte träffar varje dag? Fast nej, det fungerar visst inte så. Eftersom några har tvingat på mig några mail (som jag aldrig bad om) så kunde jag inte göra det i tysthet. Inte konstigt att folk inte protesterade mer om FRA-lagen.

För att inte tala om! Vem gav er rätt att sprida det vidare? Inte jag. Verkligen inte jag. Jag tror jag ska ställa mig på Asks sida bara för att visa hur idiotiskt det här är! Skicka lila (eller var det blå?) kuvert till misstänkta sexmissbrukare! (Firefoxs rättstavning tipsade om att jag nog egentligen ville skriva "saxmissbrukare" eller "kexmissbrukare".) För det är ju tydligen okej att berätta vad jag gör på internet för folk och ställa mig inför jobbiga värderingar rörande mina relationer. Ni vet att jag hatar det!

Ta det inte personligt, jag har redan accepterat mer än jag tänkt, så nu slutar jag. Kan jag inte kalla dig för vän i verkligheten har jag inte tänkt kalla dig vän någon annanstans heller (möjligen mamma då, för henne kallar jag "mamma" afk). "Bekant" är inte vän, "kompisars kompisar" är inte vänner, "kompisars syskon" är inte vänner, samma sak gäller för "syskons kompisar".

...och jag fyller inte 25 den 4 maj, så ni.

/Elin

Det började med en kommentar på msn

Jag har rollspelat på forum över halva internet sen jag gick i nian och jag älskar det. Nu mer har jag retirerat från forumen och spelar bara med en person. Ändå är min lista av gamla spelare lång på msn. Lite onödigt kan tyckas eftersom jag inte anser mig ha varken tid eller lust att prata med de flesta där. En del saknar jag, men de flesta bryr jag mig inte i. En del hjälpte mig att bli den jag är idag, en del ser jag nästan ner på.

Idag såg jag en kommentar på msn från en av de som jag pratat mycket med en gång i tiden. Det stod "Vila i frid Frida". Jag hann med att undra om Frida hade dött innan jag drog den logiska slutsatsen att det nog var frågan om en häst, hon är hästtjej. Fyra, fem namn längre ner stod det dock samma sak och då kändes det olustigt när jag var helt övertygad om att de två tjejerna (precis som jag) har en "frida" i sin msn-list. Så jag googlade hennes namn för att hitta en av alla hennes hundbloggar, hon brukade alltid visa upp fyra, fem stycken nya bloggar till sina hundar när jag sa hej till henne genom åren.

Det var den första träffen (vilken tur att hon använt sitt fullständiga namn som mailadress) och hon hade faktiskt dött. Hon är död och har varit det sen den 15 februari. Hon hade cancer tydligen, länge. Ett tag var hon en av de där människorna som jag hoppades skulle vara online när jag gick ute i garaget och slog på datorn. Vi har tillbringat timmar i telefon mitt i natten och pratat om våra roller, för att inte prata om alla timmar vi har tillbringat i spelets värld tillsammans...ett tag var hon min vän och jag visste inte att hon var sjuk. Att hon dog.

Hon har inte varit online på länge, men jag har bara tänkt att hon bytt msn och inte tagit med mig till sin nya lista. Det är sånt som händer eftersom alla inte är lika fast beslutna att ha kvar alla på sin lista.

Allt känns så konstigt, jag är inte ledsen men samtidigt är jag helt förstörd. Jag vet inte ens vad man skulle kalla känslan? Jag känner mig tom, någon som var en vän en stund levde sitt liv och dog utan att jag visste om det. Hennes liv gjorde inget för mig, men hennes död gör. Jag förstår inte egentligen. Varken att hon är död eller att det berör mig så. Jag hade kunnat ha kvar henne på min lista hur länge som helst utan att veta om det, utan att ta bort namnet...kanske ibland fundera på vad hon gjorde nu för tiden. Hade kunnat leva hela mitt liv utan att veta om det, utan att det hade spelat någon roll...fast jag tror det är det som är problemet. Jag hade kunnat fortsätta ha samma relation till henne - ett namn på msn-listan som alltid var offline - utan att veta om det i hela resten av livet eftersom jag inte tar bort namn från min lista.

Jag har läst igenom kommentarerna på hennes blogg från dagen då hennes sambo skrev att hon dött. I stort sett alla som jag någonsin spelat med hade lämnat en kommentar, pratat om spel och om saknad. Många hade liksom jag tappat kontakten med henne, kanske växte hon ifrån våra världar helt enkelt, men alla verkade berörda. Det är sex dagar sedan nu och jag undrar om jag också ska säga något eller om det är bäst att bara låta det vara. Ingen kommentar på någon blogg kan ändra att hon är död och ingen, jag tror knappt ens hon, vet vem jag är.

Vad gör man med alla kontakter man har på internet efter att man dött? Vad händer med allt som är lösenordsskyddat och alla som bara kan kontaktas via dessa skyddade kanaler? För vad den äldre generationen kanske tror så är vänner i det här mediet lika bra, riktiga och nära vänner som vänner i den fysiska världen. Tänk alla som skulle gå och vänta, alla som skulle tro att man bytt msn-adress och inte brytt sig om att flytta med en. Det finns de som kan tro att de blir övergivna...bara för att jag inte kan kontakta dem på annat vis än över msn. Jag ska skriva ner alla mina lösenord och alla människor jag känner på internet som ska kontaktas om något skulle hända. Människor i den fysiska världen får alltid veta, man har inte samma rättigheter i den virtuella. Ingen tänker på att säga till.

Så jag är tacksam över att Frida delade sitt lösenord med sin familj så att de kunde meddela vad som hänt, varför hon inte var online längre. Även om jag inte sagt ett ord till henne sen innan jag for till Japan...

Alla mina tankar ikväll går till henne och hennes sambo.

/Elin

Fyrkantiga ögon!

Sa era föräldrar också det till er när ni var små? Man skulle inte sitta för nära TV:n, man skulle inte sitta för länge framför TV:n för då fick man fyrkantiga ögon. Jag vet inte riktigt vad som menas med det, men det var en av de dummare sakerna som kom ur mina föräldrars munnar när jag var liten. Detta påstående, till skillnad från andra smidiga lögner om att glödlamporna går sönder om man slår på och av dem hela tiden, är hur lätt som helst för ett barn att motbevisa eftersom man aldrig, inte ens efter flera timmars stirrande på skärmare på mycket nära håll, får fyrkantiga ögon.

Idag har jag dock fyrkantiga ögon, har suttit aaaaaaalldeles för länge framför min skärm utan att gjort något som helst kreativt. Jag har sett Arkiv X och Mamma Mia, läst lite Harry Potter, spelat Plats vs Zombies (Survival-mood) och underhållit mig med att läsa tyska efter bästa förmåga.

Vad skulle jag göra utan min dator och utan mitt internet? Kanske borde jag göra om mitt internetexpriment för min egen hälsas skull?

/Elin

Resultat och diskussion

Så, jag gav inte upp inatt för att jag hade tråkigt. Jag har varit mer produktiv de här dagarna än jag har varit under hela den här terminen. Jag har pluggat, läst böcker (eller serietidning, beror på hur man ser det) och skrivit ofantliga mängder. Till på köpet har jag umgåtts mer med folket här och jag känner inte att jag har offrat så mycket för att få detta.

Jag gav upp inatt för jag insåg att jag inte hade lämnat Internet. Jag hade bara (med våld) ändrat mina vanor. Det var ingen vits att fortsätta att inte skriva blogg, inte läsa nyheter och inte kolla mail när jag samtidigt använde Skype och MSN, klickade på länkar och ombads öppna nya mailkonton (för att motverka svininfluensan tror jag det var).

Jag lämnade inte Internet för jag kan inte lämna Internet. Jag tror inte någon som fungerar i dagens samhälle kan. Jag kan låta bli att använda det, det är mitt beslut, men jag kan inte lämna det för alla förväntar sig att man ska vara där. Man förväntas maila saker, ta reda på saker och hämta saker från Internet.

Det var ordet netrosexuell som fick mig att starta det här från första början och trots misslyckandet kan jag säga att nej, jag är inte netrosexuell. Jag älskar Internet, men jag inte netrosexuell, jag är patriot!

Jag besökte Internet för första gången någon gång i mitten på 90-talet (första hotmail-adressen och icq, någon mer?) och flyttade in några år senare (lunarstorm, bara jag?). Sen dess har jag flyttat runt på olika delar av Internet. Jag bodde länge på Syskonskapet.se och för tillfället anser jag att jag bor i bloggosfären, men jag tar många korta turer på annat håll. Dock vägrar jag fortfarande att tvångsförflyttas till Facebook...och jag förstår inte varför alla är och turistar på 4chan...men jag är inte så mycket för sol- och badresor heller.

Internet är mitt andra hem, en plats där jag finner trygghet och identitet. Internet kan jag också besöka var än jag än är i den fysiska världen och (än så länge) ter det sig lika vart än i världen jag vänder. Om jag inte far till Kina...?

Att säga att jag inte ska vara på Internet är som att säga att jag inte längre ska vara svensk, ändå vill jag inte säga att det jag har gjort de senaste dagarna har varit bortkastat. Tvärt om! Jag uppmanar alla att försöka lämna Internet en stund bara för att se alla gånger man går och använder Internet i vardagen. Alla de där gångerna som man inte längre tänker på (många är vi som befunnit oss i situationer som: "TV.nu ligger nere, hur ska jag då veta när programmet börjar?" eller "Men! Hur har de tänkt att jag ska kunna betala interneträkningen om jag inte kommer ut på banken?!") utan det bara går på automatik.

Här är listan på saker jag inte gjort på Internet sen i söndags:

1. Tagit reda på vem Faust var och vilken pakt han slöt
2. Letat upp varför Mark David Chapman identifierade sig med huvudpersonen i Catcher in the rye.
3. ...och vad han citerade när han skjutit Lennon.
4. Slagit upp hur Matteus 5:48 -> låter på svenska.
5. Kollat vilken växlingskurs jag tog ut pengar på.
6. Bekräftat orden i en sångtext.
7. Kollat öppentider.
8. Tagit reda på vilket år första aidsfallet bekräftades i Sverige.
9. Kollat upp Kalixs riktnummer.
10. Räknat ut hur det skulle komma sig att Storbritannien skulle kunna ha en 16-årig drottning 1997.
11. Slagit upp ett antal engelska ord.

Låter kanske inte som så mycket, men vissa saker gjordes många gånger, eller gjordes inte många gånger kanske snarare, och det var ändå minst 11 tillfällen när jag bara hade tänkt öppna Internet för att ta del av den enorma kunskapsbank som finns här. Vissa utav sakerna låter helt absurda, jag vet, men det spelar inte så stor roll. Det är sånt som skulle ha gjorts och varit avklarat på mindre än någon minut, men nu eftersom jag inte hade Internet så gick det inte.

Jag har lärt mig mycket om mina internetvanor under de här dagarna och ännu mer om hur jag ser på Internet. Så jag är ganska nöjd, även om jag inte kunde följa det hela vägen ut.

/Elin

I'm waiting for the day when, if you tell someone 'I'm from the internet', instead of laughing they just ask 'oh, what part?'

-xkcd.com

I have re-joined the Internet

Klockan 00:27 den 21 maj, japansk tid, återvände jag till internet. Experimentet misslyckades, men har ändå gett visst resultat som kommer publiceras i senare idag.

Jag måste bara säga att misslyckandet inte var en olyckshändelse och att alla parter mår bra om än är lite omskakade.

/Elin

Socialt expriment eller bara självplågeri?

Jag hoppade runt och läste lite random bloggar idag, något annat som får mina dagar att gå lite långsammare nu för tiden. Stötte på begreppet "netrosexuell", att älska internet. Om kärlek och tillgivenhet till internet kan ses som en sexuell läggning vet jag inte, i alla fall inte från mitt håll. Nog älskar jag internet och alla de möjligheter som det ger mig, inte minst nu när jag befinner mig så långt hemifrån och alla andra som jag älskar...men hur skulle mitt liv se ut utan internet också? Hur skulle Japan se ut för mig om jag inte hade internet?

Så från och med när den här posten publiceras kommer jag inte öppna min webbläsare igen på en vecka. Jag kommer inte ladda ner något (även om dubbelavsnitt med säsongsavslutning av Criminal Minds kommer på torsdag), inte titta på något, inte läsa något. Inga nyheter, inga resultat från ESC (fast det var jag tvungen att läsa på wiki eftersom DN och SvD bara skrev om Norge vann...att Sverige kom 23:a var inte lika viktigt tydligen.), ingen blogg.

Jag funderar på hur jag ska göra med Skype och MSN, för att det ska vara på riktigt borde jag stänga av dem också och ha total radiotystnad i en vecka. Vi får se, kanske går de på tidigare?

Bara tanken på en vecka utan internet känns jättejobbig just nu. Jag som aldrig tidigare brytt mig undrar nu hur jag ska kunna hänga med i nyheter och debatten? (och bara därför startade just Magnus Ugglas Två på bollen) Intressant är också att det här känns som det största problemet (framför allt om jag fuskar med msn och skype), att missa vad som händer i Sverige och världen utanför Inage.

Rent studiemässigt kommer det fungera eftersom jag inte har någon kemiläxa till på fredag eftersom jag hade prov i förrgår. Tur att jag har böcker att fördriva tiden med.

Over and out!

/Elin

Uttröttande

Det är uttröttande att bli upprörd hela tiden, det måste jag säga och tyvärr har jag haft lätt att bli upprörd den senaste tiden (läs: sen jag blev politiskt engagerad i internetfrågor). Jag kommer inte ens ihåg hur jag började med det här längre.

I förrgår fick jag en länk skickad till mig från Weston (börjar bli så segt att kalla honom "en amerikan" eller "killen från Alabama") där det stod att en svensk bank skulle frysa TPB-grundarnas konton. Det gjorde mig upprörd i två sekunder innan jag insåg att "a Swedish bank" inte kunde göra något sånt utan att det nämns i svenska media och eftersom det inte gjorde det började jag hitta fler saker som inte riktigt verkade okej med artikeln. Dock hann jag sucka och beklaga mig över att jag inte hade tid att bli upprörd just då.

Idag läste jag detta på PP:s hemsida:

"Regeringens lagförslag om att tvinga telefon- och internetoperatörer att lagra alla våra kontakter har läckt ut på nätet. Regeringen hade planerat att släppa förslaget som lagrådsremiss efter EU-valet. Det handlar om “trafikdatalagring”, alltså en massiv registrering av all kommunikation som sker mellan samtliga medborgare, och var de befunnit sig.

– Datalagringen innebär att staten får registrera alla kontakter vanliga människor har på nätet och i telefon, fastän de inte är misstänkta för brott. Det strider mot grundlagen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter, säger Christian Engström, Piratpartiets förstanamn till EU-parlamentet."

Jag vet inte vad man ska bli mest upprörd över, vad regeringen har tänkt genomföra eller det faktum att det kommer upp på Wikileaks före det presenteras offentligt (eller når svensk media).

Efter lite mer läsning, eftersom jag faktiskt fortfarande försöker se saker från två sidor, hittade jag inte så mycket annat än att det var något om EU-datalagringsförslag och att saker skulle lagras i 6 månader. Det enda jag känner är att snart kommer jag sluta använda mitt fingeravtryck för att checka in på flygplatsen...

(Nu vet jag hur det började, jag fick ett mail till telefonen av Pernilla där det stod att TPB-domen fallit och att de skulle i fängelse, utan att passera gå.)

Detta är för övrigt hemskt roligt: Internetavgift men det får mig att ifrågasätta vad det är jag egentligen står för. Om det är fritt internet, delad kultur och skyddat privatliv eller om det bara är att djävlas med de som satte dit TPB eftersom jag tycker att piratkoppiering är okej?

Jag tror det är viktigt att se skillnaden mellan TPB-trialen och allt som kom efter (bl.a. embassy of piracy) med rätten till privatliv och ett fritt internet. Fritt internet betyder inte piratkoppiering, tyvärr landar allt för ofta den svenska debatten i just detta. Den franska också som det ser ut för stunden...

Hur som helst är det uttröttande att bli upprörd när saker verkar gå åt fel håll, när jag inte riktigt vet varifrån jag kan få opartisk information i en debatt som bara är partisk och när jag känner mig hjälplöst liten och oduglig. Handen på hjärtat, vad hjälper en röstsedel, en blogg och en pyramidformad ambassad när politikerna ändå inte verkar lyssna?

Visst är det förresten AllTele som vi har hos Studentbostäder? eller har jag fel?

/Elin

Vad har vi EU till nu igen?

Alla ni som har oroat er och ansett att Telekompaketet är dåligt för att EU inte ska lägga sig i saker och att vi alla ska få fatta beslut och stifta lagar på nationell nivå...det är ingen fara, titta på Frankrike! De gör som de vill även om EU säger något annat.

Idag, eller kanske igår jag vet inte när tidsstämpeln sätts på den här posten, 13 maj, röstade den franska regeringen igenom en lag som innebär att *klippa klistra från Piratpartiets nyhetsbrev*

• "Människor stängs av från Internet, utan domstolsbeslut, efter tre anklagelser (!) om fildelning från storföretag (!!). Detta sker av en ny administrativ myndighet som kallas HADOPI.
• Under tiden man är avstängd ska man få fortsätta att betala sitt internetabonnemang.
• Myndigheten kräver, för att kunna bedöma folks oskuld, att de planterar spionprogramvaror på sina datorer som rapporterar allt man gör på datorn till myndigheten. Den som inte låter sig granskas, är automatiskt skyldig.
• Kulturministern räknar med hundratusentals avstängningar.

Nu ska vi se här. En myndighet som bara rapporterar till storföretagen, och som kräver att få se allt - precis allt - som vi gör på våra datorer. Storföretag som vill stänga av medborgare från Internet -- och politiker som kallt räknar med att det kommer att ske i hundratusental. Kopplingen mellan fildelningshäxjakten och klappjakten på privatliv kunde inte vara tydligare."

Den franska kulturministern Christine Albanels säger att tillägg 138 (som röstades igenom i EU för att detta inte skulle kunna göras) inte har någon betydelse för HADOPI-lagen. Tacka fan för det om man bara skiter i den!

Så oroa er inte, EU bara leker lite storebror, men alla småsyskon vet väl att storebror egentligen inte bestämmer (storasyster däremot!). Alla springer ändå runt och gör vad de själva (eller USA) vill.

GÅ OCH RÖSTA I EU-VALET! om inte Pirat så NÅGOT!

...och Norr- och Västerbotten är sämst på att sätta ut valsedlar för Piratpartiet, kan ingen ta tag i det där hemma?

/Elin

Politiker och journlister...

Så idag röstade man i EU. Resultatet är enligt mig, som bara läst hos DN, SvD och Pp än så länge, totalt förvirrat. Fast vad kan man förvänta sig när journalister försöker förmedla politikers tankar? Extra road blir man när andra politiker också tycker att resultaten är förvirrande. Hur svårt kan det vara att ge mig den informationen jag vill ha?

Har tillägg 138 och 166 gått igenom? Ja? Nej?

Sen blir det ännu roligare när man scrollar ner och ser att hoppsan, det var visst ändå inte klart utan vidare diskussioner ska föras...enligt SvD. Men det nämner inte DN eller Pp något om. Vad stämmer? Vad gäller? Varför kan inte media (och Pp som nu ska vara insatta) rapportera om det här på ett vettigt sätt? Framförallt media...för om politiker krånglar till allt för sig och andra så gör de väl bara vad de ska? Men jorunalister...är det inte deras jobb att förmedla nyheter och avkrypta saker för oss andra?

Aja, 138 verkar ha gått igenom till nästa gång de ska prata om det medan 166 inte gjorde det, vilket då skulle betyda att det kan bli internetleverantören som bestämmer vilka sidor man kan gå in på på internet i fortsättningen. Internet kan alltså bli en tjänstm som kabel-TV:n ungefär. Det kan också mycket väl hända att internetleverantörerna inte gör det för att de är duktiga och snälla människor.

Piratpartiet är nu Sveriges (till medlemsantal) tredje största parti! Rösta Pirat i EU-valet i juni! Och alla ni som gör era utlandsår, beställ hem poströstningsmaterial härifrån!

/Elin

Hurra för civil olydnad!

Läste idag på DN:s hemsida att All Tele ska göra som Bahnhof och inte spara sina kunders IP-adresser, vilket i sin tur betyder att de inte kan lämna ut dem om upprättsinnehavarna skulle be om det och snart kommer Ipred-lagen inte att ha så mycket kraft längre.

Läste tidigare på SvD:s hemsida att Piratpartiet i dagsläget är Sveriges femte största parti, sett till antalet medlemmar. Dagen efter spectrailens dom fick partiet 6000 fler medlemmar. Synd bara att de har lika mycket på sin agenda som Sjukhuspartiet hade när de först kom igång. Kul vore det dock om de kom in i EU-parlamentet, för jag har en känsla av att stämpeln som politikerna försöker tvätta bort (den att Sverige skulle vara en fristad för piratkoppiering) snarare skulle tatueras in om vi skickar Piratpertiet till Bryssel. Jag hoppas verkligen att den här domen har fått dem att skjuta sig själva i foten!

Jag är fortfarande road av hur mycket jag tycker om det här egentligen och hur starkt jag tycker om det. Fast jag förstår att det börjar bli lite tjatigt att läsa om det, framförallt eftersom jag är ytterst subjektiv i allt jag skriver. Ska sanningen fram blir jag bara arg när jag försöker ta in argument som säger att det här var en bra dom eller att fildeling är dåligt.

Inget ont som inte har något gott med sig dock, jag tror att ungdomar i större utsträckning kommer att inse vikten av politik i och med detta. Fram tills ungefär nu har det varit något som inte har berört oss och att politiken har varit sig ganska lik genom hela vår uppväxt (framförallt eftersom vi haft socialdemokratisk regering mellan 1994 - 2006). Jag vet inte om det kommer att hålla i sig när den här frågan har lagt sig, ganska säker på att jag kommer att tröttna på politik lika fort som intresset blossade upp...men antagligen kommer en hel del stanna kvar i politiken.

Det här är nog yttersta beviset på att det inte spelar så stor roll var i världen man lever och att livet är sig ganska vanligt och släntriant hur som helst, och att detta sedan länge slutade vara en reseblogg.

/Elin

P.s. Karl, Ida...övertala mamma och pappa att byta internetleverantör om det går att ha annat än Telia (eller vad vi nu har?) där uppe. D.s.

www.lunarstorm.se

Jag loggade in på Lunarstorm idag. Jag har haft två konton på Lunar, hur många har du haft? Fel förresten, jag har haft tre. Ett hemligt så att folk inte skulle veta hur mycket jag hängde på deras krypin. Det kan hända att det är Lunarstorm som gjort mig lite anti-facebook. Fast i själ och hjärta så gillar jag ju den begie-orangea siten. Det är ju trots allt nostalgi på hög nivå för oss som är födda på 80-talet.

Visste ni att jag träffade Elina på Lunarstorm? I en Tolkien-diskuss. Diskustråden tog slut och jag fortsatte att maila henne eftersom hon också bodde i Boden. Hon skulle också gå NV på Björknäs och några veckor innan skolan skulle börja skickade hon en klasslista på vilken båda våra namn stod...resten är histora som man säger.

Anledningen till att jag gick in på Lunar idag var att jag skulle leta lite i min dagbok där (även om den också heter blogg nu mer) för att se om jag också hade hemlängtan när jag flyttade hemifrån. För jag kommer inte ihåg någon. Jag hittade inga enorma spår efter det faktiskt, bara när Ida och jag fyllde år. Tror jag fick chockstarten den där första veckan och sen var allt bra.

Det slutade i alla fall med att jag bröjade spara ner hela dagboken. Har 108 sidor nu och har inte ens sparat ner ett helt år. Vad liten jag var när jag flyttade hemifrån...ytte-pytte liten. Hur kunde mina föräldrar släppa iväg mig helt själv så där?

En era är på väg ur tiden. Det var på Lunar de flesta av oss tog våra första steg in på internet, målade våra krypin och lärde oss läsa (och skriva) fjortissvenska. Det är Lunar som skilljer oss från internetinvandrarna.

Over and out!
/Elin

Äh...vad då live? Jag har Wikipedia.

Det blev påpekat för mig att jag inte hade bloggat på några dagar nu, men jag tycker inte att det är lika viktigt nu när det finns fyra andra människor som berättar vad som händer i mitt liv. Det finns ju en begränsning på hur många sätt man kan skriva något. Därför lämnar jag också dagsskildringarna av vårat äventyr till dem.

Idag fyller Japans kejsare 76 år. Det betydde att allmänheten blev insläppta på palatsgården för att de skulle få chansen att hylla och gratulera kejsaren på födelsedagen. Detta är lite som en solförmörkelse: händer inte så ofta och bör tas tillvara på. Visserligen är kejsarens födelsedag lite mer vanligt förekommande än solförmörkelser, men ändå.

Framförallt är födelsedagar väldigt schemalagda och lätta att planera in i kalendern, vilket gör att många japaner tar sig in till palatset för att uppvakta sin kejsare. Detta underlättas ännu mer genom att den 23 december är en allmän helgdag.

Handen på hjärtat så gick vi dit mer för trädgården än för att titta på kejsaren, men någon stack en japansk flagga (modell: MAX-hamburgerflagga) i handen på oss och sedan blev vi vallade i horden av människor genom två säkerhetskontroller innan vi så stod utanför balkongen som jag, pinsamt nog, kände igen från Wikipedia!

Ingen kejsare där, bara massa, massa, massa folk och vi anslöt oss till skaran utan att egentligen ha något tålamod till att vänta på kejsar Akihito...även om han är den enda levande kejsaren i världen! Men vi stod där och två minuter senare var det omöjligt att flytta sig alls.

Japner, japaner, överallt japaner... men det gjorde inget, för vi var huvudet längre än alla.

Vi hade tur, efter ca 30 minuter (vilka jag ägnade mesta tiden åt att fundera på om högtalarna annonserade att vi skulle ta bilder på kejsaren eller om vi inte fick ta bilder på kejsaren) öppnades dörrarna på balkongen och tusenstals japanska flaggor åkte upp i luften medan lika många japaner hurrade...så egentligen spelade det ingen roll att jag var lång, flaggorna var ivägen ändå.

Där stod han då, en liten, liten man som bär fromdom så mäktiga titeln "kejsare" (även om kejsarna i Japan inte haft så mycket att säga till om någonsin) och med en ljus mansröst började han tala till sitt folk bakom det skottsäkra glaset. Han pratade om vi inte skulle oroa oss för framtiden och att han var glad att vi kommit för att grattulera honom på födesdagen. Han lät jättesnäll.

Fler än jag som sett den här bilden förr?
...eller nej, det är ju bara jag som googlar det japanska kejsarhuset...

...det här är annars också en bild som jag lika gärna kunnat ta från internet
f.h. Kronprinsessan Masako, Kronprins Naruhito, Kejsar Akihito, Kejsarinnan Michiko, Prins Akishino, Prinsessan Kiko

Sen, om vi vill, kan vi leka lite med namnen på prinsarna och se om de verkligen heter så där (vilket de inte gör...) men varför skulle vi det?

Intressant är dock att prinsessan Kiko födde en son för två år sedan som (efter dessa två prinsar) är tredje i tur på tornen. Han var också den första pojke som fötts i kejsarfamiljen på 41 år. Det var hemskt bra timing av dem...det var nära att bli kvinnlig tronföljd...

/Elin