Runt lucia 1996 trodde jag att jag skulle dö. Uppenbarligen hade jag fel, jag dog inte 1996, men det kändes så i kroppen. Jag hade ont på märkliga ställen och allt var bara fel, men det gick över och jag glömde bort att jag skulle dö. Till lucia 1997.
Det dröjde till högstadiet, 2000 ungefär, innan jag kopplade ihop den fysiska känslan att vara döende med att det var mörkt ute. Kring lucia varje år gjorde det ont i kroppen, ibland när jag andades och sen i januari var allt borta. Livet kom tillbaka tillsammans med ljuset.
Att inse det här gjorde inte att det slutade göra ont i kroppen i december, men jag slutade vara rädd att jag skulle dö och det hjälpte. Jag lärde mig känna igen det. Som när man har ont i magen och sen kommer på att "Ja just det, jag ska ha mens nu". Inget kan bota mensvärken i förtid, men det gör att man slipper fundera på om man är på väg att bli sjuk.
Det var flera år sedan jag kände så, 6 år faktiskt. Sen jag flyttade hemifrån och bort från mörkret. Vilken välsignelse ljuset ändå är, det är svårt att tro att det skulle göra sådan skillnad, men den är enorm. Det är skönt att slippa ha ont i kroppen i december. Tiden jag är hemma är inte lång nog för att jag ska få ljusbrist. Nu kan jag bara krypa upp i soffan med en kopp kaffe och en filt och förundras över hur lång kvällen blir när det är mörkt från 14. Man glömmer liksom bort att det blir sent när man inte har ljuset att gå efter.
/Elin
Det dröjde till högstadiet, 2000 ungefär, innan jag kopplade ihop den fysiska känslan att vara döende med att det var mörkt ute. Kring lucia varje år gjorde det ont i kroppen, ibland när jag andades och sen i januari var allt borta. Livet kom tillbaka tillsammans med ljuset.
Att inse det här gjorde inte att det slutade göra ont i kroppen i december, men jag slutade vara rädd att jag skulle dö och det hjälpte. Jag lärde mig känna igen det. Som när man har ont i magen och sen kommer på att "Ja just det, jag ska ha mens nu". Inget kan bota mensvärken i förtid, men det gör att man slipper fundera på om man är på väg att bli sjuk.
Det var flera år sedan jag kände så, 6 år faktiskt. Sen jag flyttade hemifrån och bort från mörkret. Vilken välsignelse ljuset ändå är, det är svårt att tro att det skulle göra sådan skillnad, men den är enorm. Det är skönt att slippa ha ont i kroppen i december. Tiden jag är hemma är inte lång nog för att jag ska få ljusbrist. Nu kan jag bara krypa upp i soffan med en kopp kaffe och en filt och förundras över hur lång kvällen blir när det är mörkt från 14. Man glömmer liksom bort att det blir sent när man inte har ljuset att gå efter.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar