Vad säger man? Allt värt att säga har redan sagts, men samtidigt är allt som har sagts värt att säga igen. Kanske därför jag inte tänkt skriva något om det, för vad och hur skulle jag kunna göra det utan att det blir för predikande? För kyschigt? För...intetsägande?
Norden stod stilla en stund idag. Stod enade.
Mot vad då? Våldet. Terrorn.
För vad då? Norge. Demokratin. Tryggheten.
Jag har blivit inbjuden till sju separata events på Facebook för att hedra de döda, för att stödja Norge, för att...visa avsky mot terrorn. Jag har tackat ja till alla.
Ofta funderar jag på vad vits det har. Vad skillnad det gör. Det hjälper inte de som fallit offer, det hjälper inte de som förlorat någon. Inga tryck på Facebook, inga blogginlägg, kan göra det som hänt mindre overkligt eller hemskt. Så ofta tidigare har jag sett det som ett spel för galleriet, som ett sätt att visa upp för andra människor hur sympatisk man är och hur mycket empati man har.
Fast det är ett sätt att sörja. Det är en möjlighet att bearbeta det som inte är personligt berörda. Det är ett sätt att visa att vi är skakade, chockade. Ett sätt att visa att det inte är okej. Vi som inte förlorat någon personligen har ändå förlorat något. Må det vara tryggheten i vår skandinaviska bubbla eller den idiotiska idén att det bara är muslimer som gör dumheter. Jag tror att få utav oss är oberörda. Det är inte en självmordsbombare någonstans i Mellanöstern, det är inga bomber i Bombay eller jordbävningar i Japan; det är ett välplanerat massmord i Norge.
Finns det något som helst positivt i det här, så måste det vara att idioten som erkänt inte har några som helst anknytningar till islam. Jag hoppas, och håller desperat fast vid det hoppet, att folk inser att extremister och idioter finns i alla led och att islamofobin minskar i och med detta.
(Sen önskar jag att det var nyval i både Sverige och Finland i morgon, för både Sverige demokraterna och Sannfinländarna skulle nog få svårt att behålla sina riksdagsplatser då.)
Det var ett tag sedan jag orkade titta på nyheterna, så om några motiv har framkommit är jag än så länge ovetande om det. Om det var att förstöra den norska (eller nordiska om man ser till vad som står i manifestet) socialdemokratin så gjordes det helt klart fel. Vill man förstöra en organisation är det sista man ska göra att skapa martyrer, för aldrig sluts leden som när man står inför ett yttre hot.
Så kanske är det därför det skapas så många events på Facebook? För att sluta leden. För att visa att vi visst lever i ett vi-och-de samhälle. Vi som inte accepterar terrorn och de som utför dem.
/Elin
