Bloggen har, som ni märkt, uppenbarligen tagit sommarlov tillsammans med mig. Hade jag fortsatt skriva i samma takt som tidigare hade ni dock märkt en lång rad av inlägg rörande mitt arbete på Apoteket Lejonet, och tro mig, ingen hade sett fascination i pillerburkarnas nya design, eller frustrationen över planogrammen. Någon dag ska jag dock skriva en lista på alla "That's what (s)he said"-situationer då jag måste bita mig i läppen när jag sitter i kassan.
Något av det svåraste under sommarens jobb är att jag är kollega med mina småsyskon. Att ha pappa som chef är något jag vant mig vid under ett decenniums arbete, så det är inga problem, men att helt plötsligt befinna sig i en professionell miljö med människor som jag annars slår på, pussar på, petar i, retas med, super med, är fylletaxi åt....
Idag för exakt 23 år sedan fick jag en lillebror. Det kommer jag inte ihåg, jag har inget minne av någon dag i mitt liv utan honom faktiskt. När jag så liten, när Karl var alldeles ny, kunde jag inte säga "Karl". Av någon anledning låg det ordet inte bra i min lilla mun. Istället sa jag "Kla" (likt nog, men problem när jag skulle säga något i genitiv).
Jag har inte sagt Kla på säkert...22 år...men av någon anledning tycker jag att det är ett utmärkt sätt att tilltala honom på jobbet när jag vill att han ska göra något.
Från sommaren när Ida just hade lärt sig gå och bara är en tvärhand över marken har vi en videoinspelning. En sån där hemmavideo som bara är rolig för oss och ingen annan i hela världen. I en snutt av dessa dödar Ida en myra ute på bron genom att trycka hela handflatan på den. Sen ropar hon "Pappa OOOOOOOM!" flera gånger och tycker att han ska komma och titta vad hon har gjort.
Detta är visserligen ett väldigt frekvent använt uttryck hos familjen Essner, men att svara Ida med detta när hon vinkar på mig att komma till kassan för att hon vill ha hjälp känns i efterhand inte helt på sin plats.
Jag hoppas att detta småtramsande inte märks allt för mycket bland kunderna. Eller hos chefen.
/Elin
Något av det svåraste under sommarens jobb är att jag är kollega med mina småsyskon. Att ha pappa som chef är något jag vant mig vid under ett decenniums arbete, så det är inga problem, men att helt plötsligt befinna sig i en professionell miljö med människor som jag annars slår på, pussar på, petar i, retas med, super med, är fylletaxi åt....
Idag för exakt 23 år sedan fick jag en lillebror. Det kommer jag inte ihåg, jag har inget minne av någon dag i mitt liv utan honom faktiskt. När jag så liten, när Karl var alldeles ny, kunde jag inte säga "Karl". Av någon anledning låg det ordet inte bra i min lilla mun. Istället sa jag "Kla" (likt nog, men problem när jag skulle säga något i genitiv).
Jag har inte sagt Kla på säkert...22 år...men av någon anledning tycker jag att det är ett utmärkt sätt att tilltala honom på jobbet när jag vill att han ska göra något.
Från sommaren när Ida just hade lärt sig gå och bara är en tvärhand över marken har vi en videoinspelning. En sån där hemmavideo som bara är rolig för oss och ingen annan i hela världen. I en snutt av dessa dödar Ida en myra ute på bron genom att trycka hela handflatan på den. Sen ropar hon "Pappa OOOOOOOM!" flera gånger och tycker att han ska komma och titta vad hon har gjort.
Detta är visserligen ett väldigt frekvent använt uttryck hos familjen Essner, men att svara Ida med detta när hon vinkar på mig att komma till kassan för att hon vill ha hjälp känns i efterhand inte helt på sin plats.
Jag hoppas att detta småtramsande inte märks allt för mycket bland kunderna. Eller hos chefen.
/Elin
Ge mej en lista nu! :) Har 4 minuter rast till...
SvaraRadera