Nån gång när jag gick på lågstadiet så sattes det upp
horn på taket på skolan som skulle användas för Viktiga Meddelanden till
Allmänheten (VMA). Det tog våra lärare som tillfälle att berätta för oss vad
VMA var och varför det fyra gånger per år skulle tuta som bara den från
skoltaket. Vi fick också instruktioner om vad vi skulle göra om det VMA
signalen ljöd när det inte var kl 15 på en måndag.
Slå på radion.
Jag vet att den gången pratade vi om giftiga gaser som
kunde spridas i luften, så det var ett helt annat tillfälle än när vi
diskuterade hur vi skulle gå till väga Om Dammen Brast, men vi pratade om VMA
då med.
Jag tror att det är de enda gångerna jag fått information
om VMA. Alltså när jag gick på lågstadiet för över 20 år sedan. Instruktionerna
var rätt lätta dock: slå på radion.
I trygga lilla Sverige har VMA alltid känts lustigt för
mig. Som en sån där hängsle och livrem som vi inte behöver, men har ändå. Detta
trots Om Dammen Brast. Fyra gånger per år tittar alla svenskar på klockan och
konstaterar att, just ja, det är måndag kl 15. Sen går vi tillbaka till vad det
var vi höll på med och tänker inte mer på det förrän nästa kvartal när vi ser
att, japp, det var måndag idag igen.
Det behöver vi inte slå på radion för.
Under senaste året har jag hittat underverket som är P3
dokumentärer och alla pengar jag någonsin betalat till Radiotjänst känns värt
det helt plötsligt. (Att SVT köpt in rättigheter för Sherlock hjälper också.)
Emellanåt när jag går in på sverigesradio.se så ser jag högst upp VMA: det
brinner på en soptipp i Kiruna, allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus.
Alltid bränder. Aldrig en damm som brustit. Det har slagit mig att de där
meddelandena måste ha föregåtts av en VMA signal och att folket som hörde den
fick veta vad som hände genom att slå på radion – eller i alla fall dagens
version av det samma.
Så ikväll, söndag kl 22:03, ljöd VMA över Solna.
Jag får erkänna att även efter att ha hört den i över 20
år så kopplade jag inte direkt. Det var inte kl 15 på en måndag, trots allt.
Jag trodde det var idioter i korsningen nedanför, men korsningen var tom och
ljudet rullade över staden om och om igen.
Det kunde omöjligt vara VMA. Det var inte måndag kl 15.
Lite försiktigt stängde jag vädringsluckan och kände mig
rätt dum. Lite så där barnsligt paranoid. Det var nästan så jag såg mig om i
den tomma lägenheten för att försäkra mig om att ingen såg mig. Sen klickade
jag in mig på SR:s hemsida.
Det fanns inget meddelande högst upp. Det var bara en
pausad dokumentär från förra veckan. Jag klickade in på P4 Stockholm – som jag
nog aldrig lyssnat på – och slog på ekonominyheterna som rullade. De pratade
som om inget hänt. Det tog slut, och den bekanta jingeln för P4 Dokumentär
spelades upp.
Ingen sa något. Det stod ingenting.
Kanske hade det inte varit VMA signalen ändå?
Sen plötsligt avbröts dokumentären. En VMA signal hade
gått ut över Stockholm. Felaktigt. SOS-alarm gjorde tester och något hade gått
fel och larmet hade ljudit.
Jag stängde av dokumentären. Den var inte så rolig. Jag
sneglar på min vädringslucka som jag borde gå och öppna igen.
Istället sitter jag och funderar på vilken tur det är att
vi hör Hesa Fredrik varje kvartal, för annars hade jag aldrig kommit på vad i
hela friden det här var för ljud. Och varför jag kommer ihåg att min fröken på
lågstadiet sa åt mig att lyssna på radio.
Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar