När Hesa Fredrik skriker med P4 är tyst

Nån gång när jag gick på lågstadiet så sattes det upp horn på taket på skolan som skulle användas för Viktiga Meddelanden till Allmänheten (VMA). Det tog våra lärare som tillfälle att berätta för oss vad VMA var och varför det fyra gånger per år skulle tuta som bara den från skoltaket. Vi fick också instruktioner om vad vi skulle göra om det VMA signalen ljöd när det inte var kl 15 på en måndag.

Slå på radion.

Jag vet att den gången pratade vi om giftiga gaser som kunde spridas i luften, så det var ett helt annat tillfälle än när vi diskuterade hur vi skulle gå till väga Om Dammen Brast, men vi pratade om VMA då med.

Jag tror att det är de enda gångerna jag fått information om VMA. Alltså när jag gick på lågstadiet för över 20 år sedan. Instruktionerna var rätt lätta dock: slå på radion.

I trygga lilla Sverige har VMA alltid känts lustigt för mig. Som en sån där hängsle och livrem som vi inte behöver, men har ändå. Detta trots Om Dammen Brast. Fyra gånger per år tittar alla svenskar på klockan och konstaterar att, just ja, det är måndag kl 15. Sen går vi tillbaka till vad det var vi höll på med och tänker inte mer på det förrän nästa kvartal när vi ser att, japp, det var måndag idag igen.

Det behöver vi inte slå på radion för.

Under senaste året har jag hittat underverket som är P3 dokumentärer och alla pengar jag någonsin betalat till Radiotjänst känns värt det helt plötsligt. (Att SVT köpt in rättigheter för Sherlock hjälper också.) Emellanåt när jag går in på sverigesradio.se så ser jag högst upp VMA: det brinner på en soptipp i Kiruna, allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus. Alltid bränder. Aldrig en damm som brustit. Det har slagit mig att de där meddelandena måste ha föregåtts av en VMA signal och att folket som hörde den fick veta vad som hände genom att slå på radion – eller i alla fall dagens version av det samma.

Så ikväll, söndag kl 22:03, ljöd VMA över Solna.

Jag får erkänna att även efter att ha hört den i över 20 år så kopplade jag inte direkt. Det var inte kl 15 på en måndag, trots allt. Jag trodde det var idioter i korsningen nedanför, men korsningen var tom och ljudet rullade över staden om och om igen.

Det kunde omöjligt vara VMA. Det var inte måndag kl 15.

Lite försiktigt stängde jag vädringsluckan och kände mig rätt dum. Lite så där barnsligt paranoid. Det var nästan så jag såg mig om i den tomma lägenheten för att försäkra mig om att ingen såg mig. Sen klickade jag in mig på SR:s hemsida.

Det fanns inget meddelande högst upp. Det var bara en pausad dokumentär från förra veckan. Jag klickade in på P4 Stockholm – som jag nog aldrig lyssnat på – och slog på ekonominyheterna som rullade. De pratade som om inget hänt. Det tog slut, och den bekanta jingeln för P4 Dokumentär spelades upp.

Ingen sa något. Det stod ingenting.

Kanske hade det inte varit VMA signalen ändå?

Sen plötsligt avbröts dokumentären. En VMA signal hade gått ut över Stockholm. Felaktigt. SOS-alarm gjorde tester och något hade gått fel och larmet hade ljudit.

Jag stängde av dokumentären. Den var inte så rolig. Jag sneglar på min vädringslucka som jag borde gå och öppna igen.

Istället sitter jag och funderar på vilken tur det är att vi hör Hesa Fredrik varje kvartal, för annars hade jag aldrig kommit på vad i hela friden det här var för ljud. Och varför jag kommer ihåg att min fröken på lågstadiet sa åt mig att lyssna på radio.

Elin

Sparat bloggen

Jag har äntligen tagit mig i kragen och sparat ner den här bloggen. Det är en ful .xml fil som jag inte lyckas konvertera till något egentligt läsbart, men nu är den sparad i alla fall. Nån dag kommer jag hitta en bra läsare som kan smidigt och lätt omvandla 5 MB htmlkodad dagbok till något mer läsbart.

Försöken jag gjorde för några år sedan att börja använda den här bloggen igen gick inte så bra. Det kändes som att all jag ville skriva om var jobbet och med tanke på situationen just då och hur okomplicerat det är att lista ut att jag är jag med hjälp av den här bloggen så lät jag bli att skriva om just jobbet. Just då var det ett bra beslut.

Jag saknar bloggen ibland. Framförallt när jag läser gamla inlägg. Egentligen saknar jag nog alla de inlägg jag inte har skrivit. Det här var, trots allt, min dagbok.

Mellan senaste inlägget och det här har jag fyllt 30. Det hade varit något att skriva om. Jag har varit tillbaka till Japan. Den här gången med Isabelle.

Sug på den… jag har varit tillbaka till Japan. Igen. Det trodde jag aldrig när jag startade den här bloggen. Det gör mig lite ledsen att det finns en Japanresa som inte blivit dokumenterad här.

Eventuellt får jag göra något åt det. Jag har ju bilderna. Minnena. Det känns som om den resan borde få vara här den också, även om de små detaljerna som hade blivit nedtecknade om jag gjort det direkt nog är borta för alltid. Resedagböcker är bra.

Vi får se.

Nu har jag sparat ner den här bloggen i alla fall. Det känns riktigt bra.

Elin

x

2014 var året då...

• ...Sherlock säsong 3 hade premiär
• ...jag inventerade fyra apotek
• ...köpte en lägenhet i Solna
• ...gick på Pernilla och Lams bröllop
• ...jobbade på Cepheid
• ...dödade kaktusar på balkongen
• ...började lämna blod igen
• ...såg Lars Winnerbäck
• ...sprang Tunnel Run
• ...inte sprang Midnattsloppet
• ...gick på två herrfotbollslandskamper
• ...köpte rosa stövlar
• ...röstade i Riksdagshuset
• ...besökte Stadshuset (med privat guide)
• ...blev läkemedelsrådgivare
• ...träffade en kompis från Tumblr
• ...blev ägare till två Cluedo
• ...jag sa upp mig
• ...fick jobb på HK
• ...ringde Cedric för att låna hans DVD
• ...gick på Pride
• ...satt på Järntronen
• ...fick nästan alla att gå till Livrustkammaren
• ...Cabin Pressure slutade

Städdag

Det var städdag i föreningen idag. Min första. Och de hade sagt på vädret att det skulle regna hela dagen.

Awesome.

Men jag tog på mig mina rosa stövlar och min nya regnjacka (det var ett misstag, den är jätteskitig nu...) och var nere utanför port A kl. 9, som beordrat. Vi var tre. Ordförande, jag och en annan kvinna.

Men det regnade inte.

Och vi har väldigt liten yta att städa.

Och det regnade inte.

Så bara att ta en kratta och börja räfsa löv. Det kändes lite som att skotta snö när det snöar eftersom de flesta lövbärande saker fortfarande bär sina löv, men att vänta till dess att det faktiskt fryser känns inte heller som någon bra idé.

Med tiden kom det fler och fler människor, och snart fanns det inga löv kvar. Eller lokaler att städa. Bara mackor att äta och småprat att utbyta. Det var jättetrevligt att stå i förrådet och prata om... jag vet inte vad vi pratade om faktiskt. Vi i B porten ville veta vad lapparna om bankandet var, för vi har inte hört något. De i A porten sa att det hade slutat. Tydligen hade vår tvättstuga haft översvämning nyligen, något jag helt hade missat. (Men sen missar jag mina tvättider också.)

Det var jättetrevligt, och vi var klara innan det började regna!

/Elin

Svårt att börja om

Var börjar man när man ska försöka ta upp en blogg igen efter mer än två års tystnad?

Det beror väl på vad den hade för funktion och vad jag hade tänkt att den skulle ha för funktion nu. 

När jag var i Japan var det mitt sätt att kommunicera med folket i Sverige och att få möjlighet att klaga på  allt som jag inte uppskattade med den vistelsen. När jag kom tillbaka till Linköping var det mer en vana, ett sätt att fundera lite över livet och att få skriva av sig. 

Till sist slutade jag eftersom det hände väldigt lite i mitt liv och för att jag började tröttna på kommentaren "Jag läste det i din blogg" så fort jag försökte föra en konversation med människorna omkring mig. Det var lite synd, för jag måste säga att så här i efterhand är det riktigt kul att läsa igenom vissa av inläggen. Tre år av mitt liv är ganska bra dokumenterade här på bloggen. 

När man är arbetslös har man ganska mycket tid att fundera på saker, för det händer inte så mycket annat i ens liv. Jag tror inte att jag lyckas lösa några större världsproblem, ibland lyckas jag inte ens komma på vad jag ska äta till middag, men om tre år kanske jag i alla fall tycker att det är lite intressant att se en sammanställning av mina första år i Stockholm.

Så. 

För framtidens skull!

/Elin

Fredagkväll

Jag känner mig som en liten unge som gör något jag inte får varje gång jag ser Jurassic Park. Har pratat om det tidigare i bloggen, men det går liksom inte att komma ifrån det. Varje gång jag ser den, och tänker på att den hade premiär 1993, har jag full förståelse för varför mina föräldrar inte tyckte jag (och Karl) skulle se den på bio. Fast det förstod jag ju inte då.

Elin

How's the blog going?

...delvis för att jag inte låter något hända.

Elin

Middag ute?

När grannen under har basen så pass högt att det kalla kaffet i botten av min mugg vibrerar och grannen ovanför tycker att det är bra att utföra snickeri i lägenheten, är det då man skiter i att man har en inkomst på 0 kr i månaden och istället går ut och äter middag?

Elin