Det här är den äldsta bilden jag har på Joel. Med tanke på att det är under jord-labbarna i MivTek så borde det vara från höstterminen i trean och det skulle ju också göra att den första meningen är en lögn eftersom jag har skolkataloger från tidigare. För att inte tala om att jag har fotografierna från när "Joel skulle hålla tal" i min fina årsbok som jag fick av Johanna...och det måste väl ha varit från tvåan i alla fall?De flesta har väl hört historien om hur Joel lurade mig att börja på en utbildning som jag inte har trivts med förrän någon gång förra året? Nå det var han som lurade mig att göra det, eller ja, jag behövde någon som berättade vad jag skulle göra och Joel var den enda som kom med konkreta förslag. "Det här ska du läsa Elin!"
Idag la han fram sitt ex-jobb. Stort grattis till Joel! Först av alla oss i NvTe att trilla ut som civilingenjör (om jag har fel får ni gärna rätta mig, men att ta en 5-årig utbildning på 10½ terminer tycker jag är väldigt bra i vilket fall). Tack till Isabelle som informerade mig om att framläggningen var så jag kunde gå.
Alla mina aktiva vänskaper från innan Linköping startar samtidigt (save one): dagen jag började gymnasiet. Dagen jag och Johanna stod inne på en toalett på Björknäs och pratade om vad vi tyckte om tjejerna i klassen utan att ens ha pratat om dem. Mina gymnasiekompisar är mina barndomsvänner.
Vi var vårt lilla gäng och det var ett riktigt bra gäng, men ju äldre vi blivit desto mer har vi sett vikten av gruppen och hur vi, på samma sätt som alla andra, växt ifrån varandra eftersom vi kanske inte haft så mycket gemensamt överhuvudtaget. Vi hade nog inte så mycket gemensamt, jag och killen som somnade tillsammans på en soffa när sista sången gick på studentbalen. Inte mer än några minnen och tryggheten i att inte vara den enda som flyttade från Boden.
Idag när jag satt och lyssnade på när han pratade om ståldörrar och tänkte på jobbet som han landat kändes det märkligt (och samtidigt inte märkligt, för jag har svårt att se Joel på något annat arbete). Han var visserligen ingen igelkott längre (ärligt talat vet jag inte vad hans hår gör nu för tiden) och han pratade som sagt om ståldörrar men annars lät det precis som när han höll redovisningar för Monica, eller kanske i historia för Maggan. Vi har kommit så långt men ändå är vi fortfarande ganska lika de där dryga sakerna som var mest högljudda på studentvagnen.
Sen vet jag nu med säkerhet att jag kommer klara av det här, för ärligt talat, kan Joel...då kan jag ;)
Grattis igen Joel!
/Elin
P.s. Bilden är tagen med en sån där underbar digitalkamera som man laddade med en diskett och som alla skolor hade. D.s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar