Egentligen inte jättemycket, men lite och bara därför är det ju så dumt att ens skriva det här inlägget.
Varje gång jag trillat in på min blogg idag (mm, självupptagna Elin gör ofta det) har jag fått ett leende på läpparna. Bara ett litet, skrollat ner och tittat, inte läst, på vad jag skrivit och sedan gått vidare till nåt annat.
Jag saknar att läsa historia, jag känner det i varje liten fiber jag har. Den upprymda glädje jag hade över tidningarna jag hittade har halvt om halvt ebbat ut nu efter att jag hittat det jag sökte efter men det gav ordentlig guldkant på min tillvaro i några dagar. Det är märkligt.
Folk frågar ibland varför jag inte läser historia istället, enklaste svaret är för att jag faktiskt vill ha ett jobb när jag blir stor. Sen vill jag inte plugga mitt intresse, skulle nöja mig med att plugga något som är okej. Jag är rädd att historia skulle kännas påtvingat alldeles för fort om jag började läsa det på universitetsnivå.
Så för stunden nöjer jag mig med att titta på en bild på Axel von Fersen och le lite och kanske fortsätta önska att jag inte blir helt bortglömd...även om jag bara skulle bli en fotnot.
/Elin
Varje gång jag trillat in på min blogg idag (mm, självupptagna Elin gör ofta det) har jag fått ett leende på läpparna. Bara ett litet, skrollat ner och tittat, inte läst, på vad jag skrivit och sedan gått vidare till nåt annat.
Jag saknar att läsa historia, jag känner det i varje liten fiber jag har. Den upprymda glädje jag hade över tidningarna jag hittade har halvt om halvt ebbat ut nu efter att jag hittat det jag sökte efter men det gav ordentlig guldkant på min tillvaro i några dagar. Det är märkligt.
Folk frågar ibland varför jag inte läser historia istället, enklaste svaret är för att jag faktiskt vill ha ett jobb när jag blir stor. Sen vill jag inte plugga mitt intresse, skulle nöja mig med att plugga något som är okej. Jag är rädd att historia skulle kännas påtvingat alldeles för fort om jag började läsa det på universitetsnivå.
Så för stunden nöjer jag mig med att titta på en bild på Axel von Fersen och le lite och kanske fortsätta önska att jag inte blir helt bortglömd...även om jag bara skulle bli en fotnot.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar