Liksom ett och annat tentaresultat, samt all personal på...tja...ungefär alla affärer som måste höra på detta skämt när kunderna glömmer vad de skulle ha.
Det sägs att vi har stulit kylan från norra Sverige, det bevisar ju bara att brott inte lönar sig. Samtidigt är jag så glad för alla utbytesstudenters skull att det är kallt och snöigt. Tänk vad tråkigt att komma till Sverige och få för sig att det är snö och mörker hela tiden och sedan bara få mörker och slask! Det vore lite som att fara till Japan ett år och inte få se sakura.
Jag funderar på hur dessa stackars människor, som varit påbyltade värre än talibaner med ylleshalsdukar sen oktober, upplever den svenska vintern och jag undrar verkligen vad de tänker när jag springer till tvättstugan utan jacka.
Jag undrar ofta vilka saker som är naturliga för mig som får andra att titta konstigt, imponerat eller roat på mig. Antagligen är det medvetenheten om detta som gör att jag emellanåt får för mig att göra saker som jag vet är direkt dumt och som det inte finns någon mening till. Att gå ut till tvättstugan utan jacka när det är -17 är inte intelligent.
Sen hävdar jag ju att jag inte haft långkalsonger sen jag slutade högstadiet eftersom jag helt enkelt inte behöver det. Så hård är jag. Eller dum...så dum är jag nog. Framförallt när jag får för mig att en cykeltur på 7 minuter har samma köldpåverkan som en 3 min promenad till en busshållplats. Igår när jag kom hem från stan (15 min på cykel ungefär) var jag så kall om låren att det kändes som om det rann vatten mellan huden och byxorna...ni vet? Eller är det bara jag som tycker att det känns så när man blir så kall att det gör ont?
Det där är en sak. Det är dumheter att inte klä på sig ordentligt. En annan sak jag har för mig just nu är att kolla hur olika mina fingrar fryser. Mina pekfingrar och tummar blir så gott som obrukbara efter att jag kommit hem från skolan, jag lyckas knappt låsa cykeln. Fingrarna vill liksom inte lyda när jag kommit så långt som att öppna cykelboden, de är otroligt klumpiga och jag måste hjälpa till med långfingrarna (som jag fotfarande fungerar normalt).
Men det roar mig som sagt och jag vet att jag snart får komma in och då trivs jag med känslan när värmen kommer tillbaka till kroppen. När det nästan värker i fingrarna när de värms upp.
Som sagt; huvudet dumt, kroppen lider.
/Elin
Det sägs att vi har stulit kylan från norra Sverige, det bevisar ju bara att brott inte lönar sig. Samtidigt är jag så glad för alla utbytesstudenters skull att det är kallt och snöigt. Tänk vad tråkigt att komma till Sverige och få för sig att det är snö och mörker hela tiden och sedan bara få mörker och slask! Det vore lite som att fara till Japan ett år och inte få se sakura.
Jag funderar på hur dessa stackars människor, som varit påbyltade värre än talibaner med ylleshalsdukar sen oktober, upplever den svenska vintern och jag undrar verkligen vad de tänker när jag springer till tvättstugan utan jacka.
Jag undrar ofta vilka saker som är naturliga för mig som får andra att titta konstigt, imponerat eller roat på mig. Antagligen är det medvetenheten om detta som gör att jag emellanåt får för mig att göra saker som jag vet är direkt dumt och som det inte finns någon mening till. Att gå ut till tvättstugan utan jacka när det är -17 är inte intelligent.
Sen hävdar jag ju att jag inte haft långkalsonger sen jag slutade högstadiet eftersom jag helt enkelt inte behöver det. Så hård är jag. Eller dum...så dum är jag nog. Framförallt när jag får för mig att en cykeltur på 7 minuter har samma köldpåverkan som en 3 min promenad till en busshållplats. Igår när jag kom hem från stan (15 min på cykel ungefär) var jag så kall om låren att det kändes som om det rann vatten mellan huden och byxorna...ni vet? Eller är det bara jag som tycker att det känns så när man blir så kall att det gör ont?
Det där är en sak. Det är dumheter att inte klä på sig ordentligt. En annan sak jag har för mig just nu är att kolla hur olika mina fingrar fryser. Mina pekfingrar och tummar blir så gott som obrukbara efter att jag kommit hem från skolan, jag lyckas knappt låsa cykeln. Fingrarna vill liksom inte lyda när jag kommit så långt som att öppna cykelboden, de är otroligt klumpiga och jag måste hjälpa till med långfingrarna (som jag fotfarande fungerar normalt).
Men det roar mig som sagt och jag vet att jag snart får komma in och då trivs jag med känslan när värmen kommer tillbaka till kroppen. När det nästan värker i fingrarna när de värms upp.
Som sagt; huvudet dumt, kroppen lider.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar