Ärligt talat. Skönlitteratur har ingenting att komma med om man jämför dem med biografier om verkligt intressanta livsöden. Boken jag (egentligen) läser nu, den om Émilie och Voltaire, är makalös! Den kan faktiskt innehålla allt som en bok ska innehålla (till på köpet utspelar den sig under 1700-talet och pratar om spänningen med att utforska en värld som ännu inte var matematisk beskriven). Till detta ska man också lägga vetskapen om att det har hänt på riktigt och inte är ihopfantiserat av någon författare.
Jag tvivlar inte på att saker är lite kryddade emellanåt, det är nog väldigt svårt att låta bli att göra det, men huvudstoryn är på riktigt. Det finns dokumenterat, deras liv finns beskrivna både genom deras egna och bekantas brev, dagböcker och publikationer. När det kommer till Voltaire så finns det också en lunta med polisrapporter...
Efter ungefär halva boken så fick jag av någon anledning (jag vet inte varför) för mig att ta ut Axel von Fersens biografi från bokhyllan också. Den läste jag för första gången när jag skrev det där utdragna arbetet om honom och Marie-Antoinette på gymnasiet, fast då bara de utvalda delarna som faktiskt berörde deras relation...men oj så mycket mer det finns och ärligt talat så levde han ett intressantare liv än Anne Frank (vars dagbok jag också har läst).
Kanske är jag bara en stor sucker för romantik på 1700-talet, men varför ens bekymra sig om att läsa skönlitterärt innan man tagit del av alla de fantastiska historier som faktiskt har utspelat sig på riktigt, som riktiga människor upplevt?
Visst, jag tycker om väldigt många skönlitterära böcker (LotR och HP kan väl knappast klassas som biografier? :P) men just idag känns de totalt överflödiga. Samtidigt funderar jag på varför deras liv fick möjlighet att bli så otroligt fascinerande medan mitt går ut på att skriva i den här bloggen och undvika att plugga matematisk statistik (japp, det blev den)? Fast när Émilie satt och skrev olyckliga brev om att vara en kvinna under en tid då kvinnorna omkring henne knappt kunde skriva sina egna namn eller då Voltaire fann sig instängd i Bastiljen eller Axel tvingades studera filosofi så var antagligen inte deras liv så intressanta heller.
Sen finns det ingenting som skulle få mig att vilja byta med en kvinna på 1700-talet eftersom jag (om jag nu haft sån tur att jag varit adlig) antagligen ändå varit en av de där som inte kunde skriva sitt eget namn och de flesta av dem hade inte intressantare liv än karaktärerna i OC eller liknande kvalitésproduktion. Inte heller tror jag att jag skulle vilja bli satt i exil för att jag skämtade om kungen (fast det vore rätt kul om detta infördes i Sverige under 2000-talet, hej då till Hey baberiba-gänget!) och jag skulle definitivt inte ha velat vara Axel von Fersen, vare sig han var älskare till drottningen eller inte. Möjligen att jag kanske skulle ha velat vara honom under amerikanska frihetskriget och fram till säg...just innan stormningen av Bastiljen.
Ingen av de här tre 1700-talisterna trodde kanske att deras liv var så värst speciella (fast herrarna var i alla fall övertygade om att de själva var något helt extra), och aldrig hade de väl tänkt att deras brev och dagböcker skulle läsas av en historietokig (och just nu utsvulten) 23-åring ca 250 år senare (för att täcka in både Émilie och Voltaires och Axels tid). Undra om min blogg kommer att vara grunden för en biografi som någon skriver 200 år efter att jag dött? Antagligen inte, jag har ju för mig att man ska göra något för att få sin biografi skriven av någon annan och jag har inga högflygande planer faktiskt.
Dock är det fascinerande (och rätt bra för ego-boosten) att så många ändå läser den här bloggen redan nu. Trots att jag varken gjort något, gör något (ärligt talat, förra inlägget?) eller har så där fruktansvärt intressant liv. Tänk om det varit jag som skrivit manifestet som fått parisarna att storma slottet och ställa kungen inför rätta, eller tänk om jag skrev böcker som brändes eftersom de kritiserade regeringen, eller tänk om jag kom på att kvadrera hastigheten och multiplicera den med massan för att få fram energi...hur mycket intressantare hade det här inte varit då?
/Elin
Jag tvivlar inte på att saker är lite kryddade emellanåt, det är nog väldigt svårt att låta bli att göra det, men huvudstoryn är på riktigt. Det finns dokumenterat, deras liv finns beskrivna både genom deras egna och bekantas brev, dagböcker och publikationer. När det kommer till Voltaire så finns det också en lunta med polisrapporter...
Efter ungefär halva boken så fick jag av någon anledning (jag vet inte varför) för mig att ta ut Axel von Fersens biografi från bokhyllan också. Den läste jag för första gången när jag skrev det där utdragna arbetet om honom och Marie-Antoinette på gymnasiet, fast då bara de utvalda delarna som faktiskt berörde deras relation...men oj så mycket mer det finns och ärligt talat så levde han ett intressantare liv än Anne Frank (vars dagbok jag också har läst).
Kanske är jag bara en stor sucker för romantik på 1700-talet, men varför ens bekymra sig om att läsa skönlitterärt innan man tagit del av alla de fantastiska historier som faktiskt har utspelat sig på riktigt, som riktiga människor upplevt?
Visst, jag tycker om väldigt många skönlitterära böcker (LotR och HP kan väl knappast klassas som biografier? :P) men just idag känns de totalt överflödiga. Samtidigt funderar jag på varför deras liv fick möjlighet att bli så otroligt fascinerande medan mitt går ut på att skriva i den här bloggen och undvika att plugga matematisk statistik (japp, det blev den)? Fast när Émilie satt och skrev olyckliga brev om att vara en kvinna under en tid då kvinnorna omkring henne knappt kunde skriva sina egna namn eller då Voltaire fann sig instängd i Bastiljen eller Axel tvingades studera filosofi så var antagligen inte deras liv så intressanta heller.
Sen finns det ingenting som skulle få mig att vilja byta med en kvinna på 1700-talet eftersom jag (om jag nu haft sån tur att jag varit adlig) antagligen ändå varit en av de där som inte kunde skriva sitt eget namn och de flesta av dem hade inte intressantare liv än karaktärerna i OC eller liknande kvalitésproduktion. Inte heller tror jag att jag skulle vilja bli satt i exil för att jag skämtade om kungen (fast det vore rätt kul om detta infördes i Sverige under 2000-talet, hej då till Hey baberiba-gänget!) och jag skulle definitivt inte ha velat vara Axel von Fersen, vare sig han var älskare till drottningen eller inte. Möjligen att jag kanske skulle ha velat vara honom under amerikanska frihetskriget och fram till säg...just innan stormningen av Bastiljen.
Ingen av de här tre 1700-talisterna trodde kanske att deras liv var så värst speciella (fast herrarna var i alla fall övertygade om att de själva var något helt extra), och aldrig hade de väl tänkt att deras brev och dagböcker skulle läsas av en historietokig (och just nu utsvulten) 23-åring ca 250 år senare (för att täcka in både Émilie och Voltaires och Axels tid). Undra om min blogg kommer att vara grunden för en biografi som någon skriver 200 år efter att jag dött? Antagligen inte, jag har ju för mig att man ska göra något för att få sin biografi skriven av någon annan och jag har inga högflygande planer faktiskt.
Dock är det fascinerande (och rätt bra för ego-boosten) att så många ändå läser den här bloggen redan nu. Trots att jag varken gjort något, gör något (ärligt talat, förra inlägget?) eller har så där fruktansvärt intressant liv. Tänk om det varit jag som skrivit manifestet som fått parisarna att storma slottet och ställa kungen inför rätta, eller tänk om jag skrev böcker som brändes eftersom de kritiserade regeringen, eller tänk om jag kom på att kvadrera hastigheten och multiplicera den med massan för att få fram energi...hur mycket intressantare hade det här inte varit då?
/Elin
Jag tycker du är mycket mer intressant än ngn gammal möglig Axel! ;D
SvaraRadera