Sövande narkotika och vaken stimulans

Jag behöver stimulans i vardagen, för här finns ingen. Det kanske låter lustigt med tanke på att jag går på universitetet och att jag borde vara stimulerad upp över öronen med alla spännande saker att lära mig. Tyvärr har metoderna att lära ut inte utvecklats i samma takt som ämnena som lärs ut. Allt lärs ut på samma vis, samma envägskommunikation. Det finns ingen stimulans.

När jag var i Japan hade jag inte heller stimulans i skolan. Jag mådde mest dåligt och ville att varje lektion skulle ta slut så fort som möjligt så att jag kunde gå hem eller liknande. Där var jag dock stimulerad. Det fanns alltid någon att diskutera saker med, riktiga saker. Antingen var det Johan på Skype och då pratade vi om svensk politik, vad som var bra och dåligt och kanske framförallt skolsystemet, både det vi lämnat och det vi fortfarande sitter fast i. Eller så var det Weston och då pratade vi religion, kulturella skillnader, språk och mänsklig frihet. Eller så var det Brian och då var det fysik, kemi, historia eller kulturella skillnader...och om ingen av de tre fanns tillgängliga försökte jag och Maru prata om Taiwans politiska läge, Obama-kampanjen, svensk skatt och svensk värnplikt.

Här verkar det inte finnas tid eller utrymme till stimulerande diskussioner. Alla bara fokuserar på skolan och vi sjunker djupare ner i vår håglöshet. Ingen är stimulerad längre.

/Elin