Minsta gemensamma nämnare är kön

Jag har funderat på det här i någon vecka nu. Sen nollningen började faktiskt och jag från en väldigt objektiv position kunde betrakta hur en ny grupp bildades. Det blir ganska tydligt när man slänger ihop en grupp människor på det här viset, vilka man först knyter an till och försöker bygga en relation med.

Det enda som verkar behövas vid den första bedömningen är att man har samma kön. Jag vet inte om det är tjejerna som gör det eller om det är killarna som gör det eller om det är alla som gör det. Jag vet bara att det sker.

Kanske är det tydligare när en sub-grupp är tydlig minoritet? Som i min gymnasieklass där vi var sju tjejer av nästan trettio, eller som i Iib där det var ungefär 30-70 eller som i min nolleklass där det är precis 30-70.

Det är tydligare när sex tjejer sätter sig tillsammans hela tiden än när tjugotvå killar sätter sig huller om buller. Hur är det i grupper där män är i minoritet? Sätter sig killarna tillsammans på ett lika tydligt sätt då?

Nu för tiden umgås jag mest med killar av den enkla anledningen att det finns flest killar i min närhet och att jag aldrig kom in i "tjejgänget" när detta formades i ettan. Att jag inte var med i att forma det gänget är för att jag då redan hade Pernilla och alla mina pojkar från basåret, jag behövde inte knyta an till alla tjejer för att de var tjejer. Jag behövde inte se mig som en del i den där gruppen vars minsta gemensamma nämnare var könet. Ibland är jag lite bitter att så är fallet, sen jag lämnade gymnasiet har jag funnit det svårt att lära känna nya tjejer. I vissa fall har det fungerat, men ofta är jag paranoid och tror att de snackar skit om mig när jag inte är med och/eller tycker att jag är fjantig i allt jag gör och har på mig. Jag brukar skylla sånt på Magdalena, vilket mycket väl kan vara sant men är totalt okonstruktivt och inte för mig framåt det minsta.

Det sägs generellt att tjejer umgås två och två medan killar umgås i grupper. Jag har väldigt svårt att se det här som sant för det skulle ju indikera att tjejer och killar egentligen inte kan umgås med varandra. Jag hade en bästis, det sket sig och jag tänker inte prova det igen. Det är något jag tänker på emellanåt faktiskt, att jag inte ska lägga alla ägg i samma krog. Precis de orden använder jag också. Lustigt. Jag saknar inte att ha en bästis.

Söker man sig först till personer av samma kön för att det är enkelt? Är det en form av trygghet? Inbillar vi oss att de ska vara mer som oss eftersom vi har samma sak mellan benen? Visst, killar kan aldrig riktigt förstå hur det är att ha mens och en tjej skulle aldrig fälla den idiotiska kommentaren "Har du PMS?" (vad som skulle vara ekvivalent för killar vet jag inte) men jag tror att jag har mer gemensamt med de flesta av killarna som jag umgås med nu än de flesta av tjejerna jag umgicks med på gymnasiet.

Alla jag umgås med nu, tjejer som killar, umgås jag med för att jag vill. Inte för att jag råkade börja i samma klass och hade samma kön. Visserligen hade jag aldrig umgåtts med dem om vi inte hamnat i samma klass, men lite får man väl lämna åt slumpen också?

/Elin