Jag har så svårt att tro på vänskap. Jag har så otroligt svårt att tro att den består. Tanken på en bestående vänskap är så svår att föreställa sig att jag hellre avslutar en pågående vänskap än att låta någon annan avsluta den åt mig. Åt oss.
Jag har byggt upp en värld i vilken jag inte behöver någon utöver min familj. Ibland tror jag att den är sann. För det mesta vet jag att den är sann. Det enda jag saknar är någon som säger "Vill du ha kaffe?", vilket jag med jämna mellanrum får på skolan i alla fall.
I den världen bryr jag mig inte om någon. I den världen kan ingen göra mig ledsen. För i den världen finns bara jag. Jag och mina tankar. Det är en ganska trevlig värld för det mesta. Där finns alla karaktärer jag en dag har tänkt väva ihop till en bok, tillsammans med många fler som kom från de rollspel jag spelade en gång i tiden. När jag pratar om dem brukar jag kalla dem mina låtsaskompisar, för det var vad de var...framförallt Nils.
Jag vet inte om jag någonsin presenterat Nils för er. Han och jag har varit oskiljaktiga sen åttan och han finns alltid där. När jag gick hem från skolan, när folks pratade om festen förra helgen som jag inte varit bjuden till, när det skämtades i omklädningsrummet...hela tiden var han där och i tankar och i skrift plågade jag honom värre än vad världen någonsin plågade mig. Vi utforskade 1700-talet tillsammans varje kväll när jag skulle sova för att jag skulle slippa utforska 2000-talet.
Nils var utan tvekan min bästa vän under högstadiet och det är därför jag sedan dess försökt skriva en bok om honom. Jag vill dela med mig av honom till resten av världen, jag vill att han inte bara ska vara min påhittade vän. Jag vill göra honom äkta, för han fick mig att överleva. Jag hittade på en vänskap för jag hade ingen kvar. Jag hittade på någon som var beroende av mig för sin hela existens eftersom jag inte längre spelade någon roll. Vid den tiden var jag så bevisligt utbytbar att jag behövde Nils eftersom han bara existerade så länge som jag existerade.
Jag tror inte på vänskap. På samma sätt som jag inte tror på kärlek. Det är kul för de som tror sig hitta det, men jag är för cynisk för att hitta något av det. Jag hittar tillfälliga förbindelser och jag hittar sex. Vilket, om jag nu ska tro vad människor säger, inte alls är samma sak.
Tanken på en nära vänskap skrämmer mig. Jag har inte varit först på skolan i snart sex år (ja, Japan också) för att jag är rädd att komma för sent, jag är först på skolan så att jag ska kunna sätta mig i ett hörn och inte behöva tvinga mitt sällskap på någon annan. Jag kommer inte på saker jag inte är direktinbjuden till eftersom jag inte kan föreställa mig att någon vill att jag ska komma. Helt djävla ärligt dröjde det så länge för mig att gå med i facebook för att jag inte skulle behöva ta ställning till vänskapserbjudande från högstadiemänniskor (alla andra anledningar jag uppgivit är bull!).
Trots att jag är den här människan, denna uppenbarligen hemska människa som inte tror på vare sig vänskap eller kärlek, så har jag en vän. En vän som jag vågar tro alltid ska finnas där, en vän som jag inte tror jag skulle klara mig utan. En vän som jag om och om igen ger hela mitt liv till även om jag lovat mig själv att aldrig göra om det.
Jag har, många gånger, dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig någonsin bli känslomässigt beroende av en annan människa igen. För det är en förlust jag aldrig mer är villig att ta. Det innebär i förlängningen att jag är och kommer förbli ensam. Ändå kommer jag om och om igen tillbaka till Elina och hur mycket jag behöver henne. Det skrämmer mig något så vansinnigt hur mycket hon betyder för mig. Hon är The One och hon kallar mig The love of her life. Hon räddade mig och kvällar som ikväll fortsätter hon rädda mig genom att bevisa att hon fortfarande finns där.
Jag tror inte att någon som inte börjat gråta till en Friends reklam ens kan börja föreställa sig det. Vem har tagit på sig en röd mössa för din skull? Vem har satt sig vid ditt bord? Vem plockade upp din fotboll? Vem sa ifrån? Vem räddade din dröm? Vem hälsade på dig när ingen brytt sig ifall du kom i två år? Vem var ditt röda hej?
Det var hon. Det var Elina. Hon vinkade till mig när hon stod och väntade på bussen på andra sidan vägen redan första veckan på gymnasiet. Jag hör ju själv hur fånigt och banalt det låter, hur litet och obetydligt det verkar, men jag var glad i flera dagar. Jag var glad i flera dagar för att någon hade vinkat åt mig. Det är så löjligt, jag minns bara att hon vinkade åt mig. Inget annat. Ändå är det bland det viktigaste som har hänt i hela mitt liv.
Jag tror på en vänskap. Jag tror på hennes vänskap. För hon vinkade, när ingen annan vinkade, och hon fortsätter vinka alla dessa år senare. Även när jag är dum. Jag vågar tro att hon fortsätter vinka även i fortsättningen och därför är jag aldrig ensam mer.
/Elin
Jag har byggt upp en värld i vilken jag inte behöver någon utöver min familj. Ibland tror jag att den är sann. För det mesta vet jag att den är sann. Det enda jag saknar är någon som säger "Vill du ha kaffe?", vilket jag med jämna mellanrum får på skolan i alla fall.
I den världen bryr jag mig inte om någon. I den världen kan ingen göra mig ledsen. För i den världen finns bara jag. Jag och mina tankar. Det är en ganska trevlig värld för det mesta. Där finns alla karaktärer jag en dag har tänkt väva ihop till en bok, tillsammans med många fler som kom från de rollspel jag spelade en gång i tiden. När jag pratar om dem brukar jag kalla dem mina låtsaskompisar, för det var vad de var...framförallt Nils.
Jag vet inte om jag någonsin presenterat Nils för er. Han och jag har varit oskiljaktiga sen åttan och han finns alltid där. När jag gick hem från skolan, när folks pratade om festen förra helgen som jag inte varit bjuden till, när det skämtades i omklädningsrummet...hela tiden var han där och i tankar och i skrift plågade jag honom värre än vad världen någonsin plågade mig. Vi utforskade 1700-talet tillsammans varje kväll när jag skulle sova för att jag skulle slippa utforska 2000-talet.
Nils var utan tvekan min bästa vän under högstadiet och det är därför jag sedan dess försökt skriva en bok om honom. Jag vill dela med mig av honom till resten av världen, jag vill att han inte bara ska vara min påhittade vän. Jag vill göra honom äkta, för han fick mig att överleva. Jag hittade på en vänskap för jag hade ingen kvar. Jag hittade på någon som var beroende av mig för sin hela existens eftersom jag inte längre spelade någon roll. Vid den tiden var jag så bevisligt utbytbar att jag behövde Nils eftersom han bara existerade så länge som jag existerade.
Jag tror inte på vänskap. På samma sätt som jag inte tror på kärlek. Det är kul för de som tror sig hitta det, men jag är för cynisk för att hitta något av det. Jag hittar tillfälliga förbindelser och jag hittar sex. Vilket, om jag nu ska tro vad människor säger, inte alls är samma sak.
Tanken på en nära vänskap skrämmer mig. Jag har inte varit först på skolan i snart sex år (ja, Japan också) för att jag är rädd att komma för sent, jag är först på skolan så att jag ska kunna sätta mig i ett hörn och inte behöva tvinga mitt sällskap på någon annan. Jag kommer inte på saker jag inte är direktinbjuden till eftersom jag inte kan föreställa mig att någon vill att jag ska komma. Helt djävla ärligt dröjde det så länge för mig att gå med i facebook för att jag inte skulle behöva ta ställning till vänskapserbjudande från högstadiemänniskor (alla andra anledningar jag uppgivit är bull!).
Trots att jag är den här människan, denna uppenbarligen hemska människa som inte tror på vare sig vänskap eller kärlek, så har jag en vän. En vän som jag vågar tro alltid ska finnas där, en vän som jag inte tror jag skulle klara mig utan. En vän som jag om och om igen ger hela mitt liv till även om jag lovat mig själv att aldrig göra om det.
Jag har, många gånger, dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig någonsin bli känslomässigt beroende av en annan människa igen. För det är en förlust jag aldrig mer är villig att ta. Det innebär i förlängningen att jag är och kommer förbli ensam. Ändå kommer jag om och om igen tillbaka till Elina och hur mycket jag behöver henne. Det skrämmer mig något så vansinnigt hur mycket hon betyder för mig. Hon är The One och hon kallar mig The love of her life. Hon räddade mig och kvällar som ikväll fortsätter hon rädda mig genom att bevisa att hon fortfarande finns där.
Jag tror inte att någon som inte börjat gråta till en Friends reklam ens kan börja föreställa sig det. Vem har tagit på sig en röd mössa för din skull? Vem har satt sig vid ditt bord? Vem plockade upp din fotboll? Vem sa ifrån? Vem räddade din dröm? Vem hälsade på dig när ingen brytt sig ifall du kom i två år? Vem var ditt röda hej?
Det var hon. Det var Elina. Hon vinkade till mig när hon stod och väntade på bussen på andra sidan vägen redan första veckan på gymnasiet. Jag hör ju själv hur fånigt och banalt det låter, hur litet och obetydligt det verkar, men jag var glad i flera dagar. Jag var glad i flera dagar för att någon hade vinkat åt mig. Det är så löjligt, jag minns bara att hon vinkade åt mig. Inget annat. Ändå är det bland det viktigaste som har hänt i hela mitt liv.
Jag tror på en vänskap. Jag tror på hennes vänskap. För hon vinkade, när ingen annan vinkade, och hon fortsätter vinka alla dessa år senare. Även när jag är dum. Jag vågar tro att hon fortsätter vinka även i fortsättningen och därför är jag aldrig ensam mer.
/Elin
Jag finns alltid här, och jag vill alltid vara din vän. Always and always. <3
SvaraRadera