Utrymningslarm

Det har varit relativt lugnt i 5-6 års tid nu, ända sedan dess jag skickade in den där ansökan till universitetet. Visst har det varit lite tjafs på vägen (profiler, kurser, universitet i Japan...) men jag har faktiskt haft min väg ganska utstakad för mig under väldigt lång tid.

Idag, med LARM 2011 i full gång, slog det mig för första gången att jag faktiskt på riktigt måste göra ett nytt stort val snart. Det var väldigt jobbigt att vara på LARM, för efter att ha gått omkring och tagit pennor och godis i flera år så var det väl egentligen tänkt att jag skulle göra något den här gången. Verkligen göra något. Trots att jag verkligen vill ta examen och gå vidare i livet så önskar jag nu helst att få lägga mig under täcket.

Jag vet inte vad jag hade tänkt tidigare eftersom jag bara velat "ut på ex-jobb" utan att fundera på vad som krävs av mig för att komma dit, men det var först idag som jag insåg att det var dags att fatta i alla fall några beslut. Efter allt för många ogrundade slumpbeslut (som på gott och ont gjort att jag hamnat här) vore det trevligt om i alla fall det här kunde vara lite genomtänkt.

Vilken bransch vill jag prova? Går det bra att ta sig in där via ett examensarbete? Måste man kanske gå den vägen? Finns det andra vägar in så att jag kanske skulle passa på att göra något annat innan? Var, rent geografiskt, finns arbetena inom den branschen (inte jättestor chans att jag söker mig till kärnkraft i Skåne exempelvis)?

Det är nästan 150 företag på LARM i år och merparten av dem tycker att det är intressant att anställa I:are. Jätteroligt. Egentligen. För mig känns det dock mest jobbigt. I fall det bara funnits 10 företag som var intresserade av min utbildning så hade det varit mycket lättare att gå och prata med dessa och sedan vara nöjd. I dagsläget är det överväldigande. Ur arbetssynpunkt i framtiden så uppskattar jag visserligen bredden av företag som kan tänkas anställa mig, lättare att få jobb om det finns 150 företag som kan tänkas anställa en än 10. Fast hade det bara varit 10 hade jag mäktat med.

Jag har suttit här i nästan två timmar nu och jag har inte ens brytt mig om att tända lamporna. Det är som om jag plötsligt blivit handlingsförlamad, totalt utmattad av blotta tanken på att behöva ta ett till stort beslut som kommer påverka var jag hamnar senare i livet. För att citera Winnerbäck (det var länge sen nu, kände att det var på tiden):

"Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit. Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

Det känns lite så. Jag har inga mål, men det finns hur många sätt som helst att ta sig någonstans. Problemet är att jag vill inte komma någon annanstans än bort från här och nu.

Ett steg i taget, jag ska inte få panik just nu. Det har jag inte tid med. Så jag ska tända några lampor och plocka fram kyckling. Lägga kudden över larmet och hoppas att jag kan sova ändå.

/Elin