Beyond the call of duty

Det här är en keratoprotes (tror jag att det heter på svenska, keratoprosthesis på engelska i alla fall). Om ni vill se vidriga bilder på ögon som skärs sönder så kan ni alltid googla det, eller ännu värre, titta på den här filmen. Det är vad jag gör nu för tiden, tittar på bilder av äckliga saker när det händer i ögon. Fun, fun, fun!

Så när läkaren, och vår professors samarbetspartner i utvecklingen av artificiella hornhinnor, som höll i vår demonstrationsföreläsning idag sa "You'll see that in the patients I'll show you later" var jag inte den enda ingenjörsstudenten som missförstod honom. När ingenjörsstudenter får se saker är det i form av mängder av data, diagram och signalkurvor som oftast är framslumpade med hjälp av en dator med hjälp av en simuleringsalgoritm. Eftersom vårt ämne är lite mjukare har vi dock vant oss vid äckliga bilder på infekterade sår, misslyckade cellodlingar och en och annan patientberättelse. Inse chocken när vi en kvart senare blir inslängda i ett mörkt rum med en väntande patient och en uppmaning att titta på hans bandagelins

De väldigt få gånger som jag än så länge har varit i kontakt med sjukvården på något vis brukar jag alltid låta studenter pilla och peta på mig. Hur ska de annars lära sig liksom? Nybörjare har stuckit mig i fingret när jag lämnat blod, petat i mitt underliv när jag var hos gynekologen och min mun brukar bli handplockad till tandläkarstudenter. Det är min lilla insats för den svenska sjukvården och jag har aldrig oroat mig för det eftersom jag får för mig att de inte skulle skicka ut fullständigt inkompetenta människor. Det är ju ändå frågan om blivande läkare, sjuksköterskor och tandläkare. En vacker dag ska ju de vara experterna så jag låter dem som sagt öva på mig när tillfälle ges. Jag är ju dock inte säker på att jag skulle utelämna mig till elva civilingenjörsstudenter som skulle titta och undersöka mina ögon.

Totalt oförberedda (något som visserligen inte var vårt fel) och oprofessionellt fnissande stod vi där i mörkret. Kulmen var dock när jag vänder patienten ryggen och utbrister "Shit! Det är ascoolt! Man ser verkligen protesen!" varpå en annan ingenjör i rummet säger "Va? Min tur!". Fascinationen över det vi faktiskt såg på riktigt (och inte bara på bild) fick oss helt att glömma att riktiga människor lät oss studera deras ögon.

Vad säger man då? "Förlåt, vi ska bli ingenjörer...vi brukar bara göra simuleringar och titta på prov som inte kan höra oss..."? Ja, det var faktiskt precis vad vi sa och patienterna skrattade åt vår bortkommenhet och beskrev själva för oss vad det var som satts in i deras ögon i utbyte mot att vi kom med lite berättelser om hur framtiden såg ut när det kommer till artificiella hornhinnor. Efter det satt jag på en föreläsning om ingenjörens roll i operationssalen, sjukt intressant och jag kände hur det lyfte i alla fall halva min blivande yrkeskår, men ibland kanske vi är lite för kliniska i våra tankesätt?

För att hitta den första bilden förresten så gogglade jag "artificial cornea" och väldigt roat upptäckte de flesta bilder föreställde min examinator och/eller var direktrelaterat till den forskning hon bedriver för stunden på LiU. May Griffith blev med ens sjukt mycket coolare.


/Elin