Vänskap är att kunna tycka om Irland

Jag älskar den här låten, Irlands bidrag till Eurovision 2011, Jedward som framför Lipstick. När de först kom upp på scenen under semifinalen hade kommentatorerna just sagt att Irland är det land som har vunnit flest gånger, men att nu var det många år sedan sist (1996 enligt Wikipedia och då med denna sång) och då tänkte jag att de var idioter som trodde de kunde vinna med de här pajaserna.

Men sen...Jag har aldrig blivit så lycklig av att lyssna på en låt.

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone
Check my collar, collar, hey, hey, ey

Check my collar, collar, hey, hey, ey

Helt värdelös text, precis som det ska vara i schlagersammanhang. Becuase it will popular in the club, the club. Com on boys, come on girls I’m running, I’m scared tonight.

I semifinalen fick hamnade den näst sist i vår interna omröstning, men i finalen var det i alla fall några som tog sitt förnuft till fånga och jag tror den slutade någonstans i mitten. Europa verkade dock ha bättre koll och lät den komma på åttonde plats. Dock var jag ensam i soffan som jublade när de överaktiva cartoon network-tvillingarna fick poäng.

Men vad gjorde det?

Redan under semifinalen insåg jag det, det gjorde ingenting att jag älskade en sång som de andra inte alls gillade. Det var en insikt som var bättre än låten faktiskt. Ingen där dömde mig (någon längre tid i alla fall) för den åsikten och deras uppfattning om mig har inte ändrats markant. Där, med hjälp av ett Excelark insåg jag att det var okej att ha åsikter igen, även om de skiljer sig från andras.

Nu låter det jättefånigt. Jag har ju trots allt åsikter om ganska mycket och jag luftar dem emellanåt. Faktiskt mer och mer. Musik och kläder och filmer och allt sånt där populärkulturellt har jag dock alltid påstått att jag inte har någon koll på eftersom vissa människor har så bestämda åsikter om vad som är rätt och fel. Fel byxor till tröjan, fel skor till kjolen, fel musik på Spotifylistan, fel filmer på fredagskvällen, fel intressen, fel, fel, fel...allt kan vara fel! Tycker verkligen inte om det, tycker inte om att ha fel och bli dömd för att jag tycker att en viss typ av kläder är ful, en viss typ av musik är bättre än en annan, att vissa människor är intressantare än andra.

För varför har jag mindre rätt egentligen? Varför måste jag be om ursäkt?

Jag fick tycka om Irlands låt, jag fick älska den, utan att någon sa "Men Elin..." eller "VA?!". Jag fick ha rätt även om ingen annan höll med och jag är jättetacksam gentemot alla som var där under semifinalen.

Visst kommer de trångsynta människorna i min närhet fortsätta fnysa och himla på ögonen åt mig när jag inte klär mig som någon modetidning bestämt att man ska göra eller lyssnar på fel musik. Men vad är det man säger, haters gonna hate? Jag vet i alla fall att det inte gör något att jag skapar den största standardavvikelsen i excelarket som följer Melodifestivalen. För det är rätt att gilla Irland och det är vänskap att låta mig ha rätt, även om jag har fel.

/Elin